Den unga huvudrollsinnehavaren drar oss in i sitt kaotiska liv och sin kaotiska, knarkade, nedsupna hjärna.
Varje svagt, misslyckat försök till normalt liv får henne att sjunka ännu djupare. Hon utnyttjar andra, utnyttjar sig själv och låter sig utnyttjas. Hon är hänsynslös, manipulativ och försöker låtsas att hon inte älskar, inte vill bli älskad.
Hon lämnar allt och gör en klassiker – beger sig ut i världen. Men denna resa förändrar inget. Hon fortsätter att dricka, knarka, dricka, ligga, dricka och tigga pengar av dom som fortfarande finns kvar och dom som inte finns kvar. Och dricka. Och älta.
Är ni kvar? Hoppas det för det här var en rejält uppfriskande bok med sin råhet, vidrighet, sin poesi och osentimentalitet.
Vi får möta en djupt missbrukande ung kvinna, kliva in i hennes förvirrade värld. En värld där hon självklart är centrum. En oromantisk och patetisk värld där hon är vacker och fantastisk, ful och vidrig, ensam och övergiven, ensam och stark, stolt och eländig. En värld där allt är alla andras fel eller åtminstone inget som hon kan rå för. En värld där hon blivit som hon blivit p.g.a. uppväxt och svek men allra mest p.g.a. alkohol och droger. En värld av ångest som, som ångest så ofta är, är omöjlig att förstå och förklara.
Missbrukarens värld.
Det poetiska språket är så njutbart! Visst är det ibland pladdrigt och visst upprepar det sig ibland men det förstärker bara huvudpersonens missbrukar- och misslyckade konstnärspersonlighet.
Det funkar eftersom romanen är så pass kort att jag aldrig hinner tröttna.
Jag oroade mig en aning för att jag skulle provoceras av bokens karaktär men dat gör jag inte ett dugg. Dels p.g.a. avsaknaden av romantisering, dels för att hon är en missbrukare och är och beter sig som missbrukare gör. I hennes värld gäller inte längre några regler, fungerar inte längre några förnufts- eller känslomässiga argument. Fungerar det inte att utifrån försöka beveka hjärta och samvete.
Jag rekommenderar verkligen den här boken som ett avbrott i din vanliga läsning. För jag tror inte att den här sortens romaner hör till de flestas vanliga läsning. För jag tror inte att det finns jättemånga liknande romaner.
Åtminstone inte svenska.
fredag 30 december 2016
torsdag 29 december 2016
En kopp choklad hos Hanselmann, av Rosetta Loy
Detta är ett schweiziskt-italienskt familjedrama vars centrum är åren för andra världskriget och en man med judiskt påbrå som fängslar och berör människorna omkring sig.
Jag upplever det som att människorna i den här familjen är ganska förskonade från andra världskrigets fasor. De lever i sin lilla värld och kryper undan i sitt schweiziska fritidshus där de lever gott och pysslar med sina små intriger. Och även om livet inte är riktigt lika lättsinnigt som tidigare klarar sig också de som bor kvar i Rom bra.
Riktigt nära kommer kriget just med den här mannen. Mannen som hotas och på flera sätt blir ett hot mot familjens välputsade fasad.
Jag förväntade mig att det här skulle bli ännu en chokladdrypande historia men där fanns inte minsta spår av varken någon choklad eller Hanselmann.
När ca tio minuter (jag lyssnar på böcker som ni kanske vet) återstod började jag tro att jag sovit mig förbi det som givit boken dess titel. Men så, där var den, chokladkoppen hos Hanselmann. Märkligt…
Bortsett från chokladbesvikelsen så var det en fascinerande berättelse, skriven på ett fascinerande sätt. Liksom fragmentarisk. Pusselbitar som plockas fram en i taget och sedan till slut blir ett pussel. Möjligen med några bitar som fortfarande saknas. Eller med ett motiv som inte riktigt går att tolka. Eller så är det bara jag.
Jag tyckte ändå att det var spännande. Lite befriande också med en bok som inte upplevs så sentimental och som inte beskriver människor som enbart vackra eller fula. Även de människor som i berättelsen ansågs vackra och attraktiva beskrevs ofta inte allt för smickrande, typ – hans kladdiga mun, salivbubblor i mungiporna, svettfläckar under armarna o.s.v. Så härligt att även skönheterna får vara mänskliga!
Ingen svindlande läsupplevelse direkt men en bra bok att läsa för att ladda upp läslusten och lässuget.
Jag upplever det som att människorna i den här familjen är ganska förskonade från andra världskrigets fasor. De lever i sin lilla värld och kryper undan i sitt schweiziska fritidshus där de lever gott och pysslar med sina små intriger. Och även om livet inte är riktigt lika lättsinnigt som tidigare klarar sig också de som bor kvar i Rom bra.
Riktigt nära kommer kriget just med den här mannen. Mannen som hotas och på flera sätt blir ett hot mot familjens välputsade fasad.
Jag förväntade mig att det här skulle bli ännu en chokladdrypande historia men där fanns inte minsta spår av varken någon choklad eller Hanselmann.
När ca tio minuter (jag lyssnar på böcker som ni kanske vet) återstod började jag tro att jag sovit mig förbi det som givit boken dess titel. Men så, där var den, chokladkoppen hos Hanselmann. Märkligt…
Bortsett från chokladbesvikelsen så var det en fascinerande berättelse, skriven på ett fascinerande sätt. Liksom fragmentarisk. Pusselbitar som plockas fram en i taget och sedan till slut blir ett pussel. Möjligen med några bitar som fortfarande saknas. Eller med ett motiv som inte riktigt går att tolka. Eller så är det bara jag.
Jag tyckte ändå att det var spännande. Lite befriande också med en bok som inte upplevs så sentimental och som inte beskriver människor som enbart vackra eller fula. Även de människor som i berättelsen ansågs vackra och attraktiva beskrevs ofta inte allt för smickrande, typ – hans kladdiga mun, salivbubblor i mungiporna, svettfläckar under armarna o.s.v. Så härligt att även skönheterna får vara mänskliga!
Ingen svindlande läsupplevelse direkt men en bra bok att läsa för att ladda upp läslusten och lässuget.
söndag 25 december 2016
Middagsmörker, av Charlotte Cederlund
Vid sexton års ålder har Áili förlorat båda sina föräldrar och tvingas mot sin vilja flytta till sina samiska släktningar som bor i en liten by djupt inne i de norrländska skogarna.
Där får hon både uppleva samernas utsatthet och hur svårt det är att accepteras som same när en inte vuxit upp i den kulturen.
När hon anländer till byn börjar märkliga saker hända, med Áili och i byn med omnejd.
Mörka, starka krafter är på väg att släppas lös och Áili är den enda som kan stoppa dom.
Lättläst och spännande men som så ofta med den här sortens klichéartade böcker sätter den inga djupare avtryck.
Berättelsen är verkligen fantasifull, språket är helt ok liksom dialogerna men karaktärerna är lite för steriotypa.
Jag tycker även att slutet blir ett antiklimax. Snopet på något sätt. Jag känner mig snuvad på konfekten.
Under läsningen blir jag ganska övertygad om att Cederlund inte själv är same men eftersom jag själv har oerhört dålig koll på samekultur kan jag inte vara helt säker.
Så jag kollar upp det och mycket riktigt, Cederlund är, liksom huvudkaraktären, uppväxt i Skåne men har inga som helst rötter bland samer.
Då undrar jag hur mycket research hon egentligen gjort och nästa steg blev att kolla upp vad samerna själva tycker om den här boken. Jag hittade en artikel i Samefolket som speglar en del av min egen läsupplevelse. Den bekräftar också det jag misstänkte – en del missar i researchen som, om de undvikits hade kunnat lyfta den här romanen.
Artikeln kan du läsa här.
Sammantaget så är det här boktipset för dig som gillar mytologi och övernaturligheter och som vill ha en lättsmält bladvändare att glufsa i dig.
Det här är tydligen första delen i en serie och även om det här var en trivsam läsupplevelse så nöjer jag mig här och lägger hellre tid på annan litteratur. Om någon har tips på samiska författare så mottas det gärna!
Där får hon både uppleva samernas utsatthet och hur svårt det är att accepteras som same när en inte vuxit upp i den kulturen.
När hon anländer till byn börjar märkliga saker hända, med Áili och i byn med omnejd.
Mörka, starka krafter är på väg att släppas lös och Áili är den enda som kan stoppa dom.
Lättläst och spännande men som så ofta med den här sortens klichéartade böcker sätter den inga djupare avtryck.
Berättelsen är verkligen fantasifull, språket är helt ok liksom dialogerna men karaktärerna är lite för steriotypa.
Jag tycker även att slutet blir ett antiklimax. Snopet på något sätt. Jag känner mig snuvad på konfekten.
Under läsningen blir jag ganska övertygad om att Cederlund inte själv är same men eftersom jag själv har oerhört dålig koll på samekultur kan jag inte vara helt säker.
Så jag kollar upp det och mycket riktigt, Cederlund är, liksom huvudkaraktären, uppväxt i Skåne men har inga som helst rötter bland samer.
Då undrar jag hur mycket research hon egentligen gjort och nästa steg blev att kolla upp vad samerna själva tycker om den här boken. Jag hittade en artikel i Samefolket som speglar en del av min egen läsupplevelse. Den bekräftar också det jag misstänkte – en del missar i researchen som, om de undvikits hade kunnat lyfta den här romanen.
Artikeln kan du läsa här.
Sammantaget så är det här boktipset för dig som gillar mytologi och övernaturligheter och som vill ha en lättsmält bladvändare att glufsa i dig.
Det här är tydligen första delen i en serie och även om det här var en trivsam läsupplevelse så nöjer jag mig här och lägger hellre tid på annan litteratur. Om någon har tips på samiska författare så mottas det gärna!
fredag 23 december 2016
Jorden vi miste, av Murat Isik
I en liten by i östra Turkiet lever Mehmet och hans familj. Det är 60-tal men människorna i byn lever under mycket enkla förhållanden, utan elektricitet och rinnande vatten.
Mehmets uppväxt är fylld av kärlek och värme trots att familjen drabbats av svåra sorger.
Han har en stark och ödmjuk far som förtrollar med sin berättarkonst.
Mehmet vill bli boskapsskötare som sin far och tillbringar mycket tid tillsammans med hjorden.
Så händer något som förändrar allt. Livet vänds upp och ned och tillvaron blir plötsligt osäker och skrämmande.
En berättelse fylld av skönhet, sorg och grusade förhoppningar, tydligen delvis baserad på författarens egen historia.
För mig som själv har upplevt brustna relationer i familjen kommer berättelsen väldigt nära. Det är fint att kunna identifiera sig med karaktärer även om de befinner sig i en helt annan tid, en helt annan situation och en helt annan kultur.
Jag fascineras också av Mehmets föräldrar. De avviker en hel del från det traditionella äktenskapet genom att öppet visa sin kärlek och i hur modern tar plats och tar för sig i relationen och kärlekslivet. Åtminstone före katastrofen.
En mycket bra bok som inte tog många dagar att läsa ut.
Mehmets uppväxt är fylld av kärlek och värme trots att familjen drabbats av svåra sorger.
Han har en stark och ödmjuk far som förtrollar med sin berättarkonst.
Mehmet vill bli boskapsskötare som sin far och tillbringar mycket tid tillsammans med hjorden.
Så händer något som förändrar allt. Livet vänds upp och ned och tillvaron blir plötsligt osäker och skrämmande.
En berättelse fylld av skönhet, sorg och grusade förhoppningar, tydligen delvis baserad på författarens egen historia.
För mig som själv har upplevt brustna relationer i familjen kommer berättelsen väldigt nära. Det är fint att kunna identifiera sig med karaktärer även om de befinner sig i en helt annan tid, en helt annan situation och en helt annan kultur.
Jag fascineras också av Mehmets föräldrar. De avviker en hel del från det traditionella äktenskapet genom att öppet visa sin kärlek och i hur modern tar plats och tar för sig i relationen och kärlekslivet. Åtminstone före katastrofen.
En mycket bra bok som inte tog många dagar att läsa ut.
torsdag 22 december 2016
Skrivövning - chans
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
”Chans”
- Ge mig en chans till! Jag ska bli bättre! Jag gör vad som helst!
Hans förtvivlan och desperation skär i hjärtat men jag gör det hårt, hjärtat.
- Nej, du har fått så många chanser. Det är slut nu. Jag vill inte mer.
Han åker och jag ringer min bästa vän. Jag hör blandningen av lättnad och misstro i hennes röst.
När jag lagt på luren känner jag tomheten. Den tomhet han lämnat efter sig. Den tomhet hans allt inbegripande svartsjuka lämnat i mitt liv. Den tomhet hans ångest, hans hot, hans psykiska misshandel skapat inom mig. Allt omkring mig är förödelse.
Inget finns kvar. Alla mina relationer, även den med min bästa vän, har han solkat, skadat, raserat. Inget kommer att bli som förr. Inte mellan henne och mig, inte det liv jag en gång hade.
Den enda fasta punkten i tillvaron är han. Den enda tryggheten. Den eda person som jag riktigt vet var jag har. Utan honom är jag som en liten båt utan åror på ett tomt och vidsträckt hav. Han har gjort mig till att vara ingenting om inte han finns där.
Nej, inte han, jag. Det är jag själv som har gjort mig detta. Mig och alla jag älskar och bryr mig om. För det är jag som har tillåtit det. Tillåtit honom att gång på gång flytta mina egna gränser. Låtit min längtan efter kärlek göra våld på min integritet, mitt självförtroende, min självkänsla.
Det är mitt fel. Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt
fel!
Jag är ensam med min skuld. Allt för ensam.
Jag slår hans nummer och inom femton minuter är han hos mig.
”Chans”
- Ge mig en chans till! Jag ska bli bättre! Jag gör vad som helst!
Hans förtvivlan och desperation skär i hjärtat men jag gör det hårt, hjärtat.
- Nej, du har fått så många chanser. Det är slut nu. Jag vill inte mer.
Han åker och jag ringer min bästa vän. Jag hör blandningen av lättnad och misstro i hennes röst.
När jag lagt på luren känner jag tomheten. Den tomhet han lämnat efter sig. Den tomhet hans allt inbegripande svartsjuka lämnat i mitt liv. Den tomhet hans ångest, hans hot, hans psykiska misshandel skapat inom mig. Allt omkring mig är förödelse.
Inget finns kvar. Alla mina relationer, även den med min bästa vän, har han solkat, skadat, raserat. Inget kommer att bli som förr. Inte mellan henne och mig, inte det liv jag en gång hade.
Den enda fasta punkten i tillvaron är han. Den enda tryggheten. Den eda person som jag riktigt vet var jag har. Utan honom är jag som en liten båt utan åror på ett tomt och vidsträckt hav. Han har gjort mig till att vara ingenting om inte han finns där.
Nej, inte han, jag. Det är jag själv som har gjort mig detta. Mig och alla jag älskar och bryr mig om. För det är jag som har tillåtit det. Tillåtit honom att gång på gång flytta mina egna gränser. Låtit min längtan efter kärlek göra våld på min integritet, mitt självförtroende, min självkänsla.
Det är mitt fel. Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt
fel!
Jag är ensam med min skuld. Allt för ensam.
Jag slår hans nummer och inom femton minuter är han hos mig.
fredag 16 december 2016
Renhet, av Jonathan Franzen
Handlingen är så mastig och krånglig så jag orkar inte formulera mig riktigt. Jag lånar Bokus beskrivning:
Vilken galen historia! Vridna relationer mellan vridna människor i en vriden värld.
En mycket intressant roman som är både mörk, sjuk, sorglig och rolig. Såklart en påhittad historia men som ändå berättar något om verkligheten. En verklighet som långt ifrån min egen och jag känner att mitt liv trots allt är ganska lätt att leva.
En god läsupplevelse har det varit men lång. Lite väl lång men jag övervägde aldrig att lägga ner. Däremot sov jag mig igenom vissa delar (vilket jag kan göra eftersom jag lyssnar) och brydde mig ibland inte om att leta mig tillbaka och lyssna om.
Det här är verkligen boken för dig som gillar långa, välskrivna romaner med en komplex handling.
Pip Tyler, som egentligen är döpt till Purity, har ingen aning om vem som är hennes far. När hon får chansen att praktisera hos The Sunlight Project, en Wikileaks-liknande organisation som spårar och avslöjar hemligheter över hela världen, ser hon möjligheten att genom dem hitta sin far. Grundaren till organisationen är den karismatiske visselblåsaren Andreas Wolf som blev känd för världen när Berlinmuren föll. Han dras till Pip av anledningar hon inte kan förstå och hennes reaktion på hans känslor får henne att för alltid omvärdera sin syn på rätt och fel.
Vilken galen historia! Vridna relationer mellan vridna människor i en vriden värld.
En mycket intressant roman som är både mörk, sjuk, sorglig och rolig. Såklart en påhittad historia men som ändå berättar något om verkligheten. En verklighet som långt ifrån min egen och jag känner att mitt liv trots allt är ganska lätt att leva.
En god läsupplevelse har det varit men lång. Lite väl lång men jag övervägde aldrig att lägga ner. Däremot sov jag mig igenom vissa delar (vilket jag kan göra eftersom jag lyssnar) och brydde mig ibland inte om att leta mig tillbaka och lyssna om.
Det här är verkligen boken för dig som gillar långa, välskrivna romaner med en komplex handling.
torsdag 15 december 2016
En herde ser på den tjugotredje psalmen, av Phillip Keller
Det här är precis vad det låter som - en herde som kommenterar psaltaren 23 utifrån sina erfarenheter som herde.
Så var det jul igen och dags att skriva predikan till julottan. Det är inte särskilt lätt att varje år komma på någon ny och spännande infallsvinkel på temat ”Jesu födelse”.
I år tänkte jag i alla fall fokusera på herdarna och när jag letade inspirationslitteratur (i det, för synskadade, minst sagt skrala utbudet) hittade jag den här boken. Bara titeln var inspirerande så jag tänkte att det här blir bra! Här kan jag nog få många fina idéer.
Ack så jag bedrog mig! Titeln är och förblir det mest inspirerande i denna läsupplevelse.
Det är en alldeles för präktig kristenhet för min smak. Alldeles för få färger utöver svart och vitt. Alldeles för mycket ”bra får stannar innanför stängslet, dåliga får går sina egna vägar”. Alldeles för mycket ”dåliga får måste herden göra sig av med”. En i min smak mycket otrevlig symbolik.
Det är synd för hade det hela gjorts med mer förståelse, närhet, ödmjukhet, värme och finess hade det kunnat funka betydligt bättre. Om fokus hade legat på herdens omsorg istället för fåren som måste rätta in sig i leden, inse sitt eget bästa, vara lydiga och följsamma.
Som det nu är handlar det övervägande om bra och dåliga kristna.
Jag och många med mig tillhör helt klart de dåliga. Författaren verkar faktiskt tycka att de flesta kristna tillhör den mer eller mindre dåliga sorten. Själv gör han det naturligtvis inte.
Jag orkade inte läsa klart boken. Jag slutade på halva vägen.
I och för sig så är det bra att höra och läsa sådant som en inte håller med om eller ens gillar. Det sätter igång tankeverksamheten och tvingar en att reflektera över sin egen tro och sina egna övertygelser. Det kan t.o.m. inspirera. När jag tänker efter framträder ”den gode herden” tydligare för mig efter att ha läst boken.
Inte författarens utan min ”gode herde”.
Ändå var det inte detta jag sökte och behövde just nu.
Så jag tackar för mig och lägger herdeteologen till handlingar.
Så var det jul igen och dags att skriva predikan till julottan. Det är inte särskilt lätt att varje år komma på någon ny och spännande infallsvinkel på temat ”Jesu födelse”.
I år tänkte jag i alla fall fokusera på herdarna och när jag letade inspirationslitteratur (i det, för synskadade, minst sagt skrala utbudet) hittade jag den här boken. Bara titeln var inspirerande så jag tänkte att det här blir bra! Här kan jag nog få många fina idéer.
Ack så jag bedrog mig! Titeln är och förblir det mest inspirerande i denna läsupplevelse.
Det är en alldeles för präktig kristenhet för min smak. Alldeles för få färger utöver svart och vitt. Alldeles för mycket ”bra får stannar innanför stängslet, dåliga får går sina egna vägar”. Alldeles för mycket ”dåliga får måste herden göra sig av med”. En i min smak mycket otrevlig symbolik.
Det är synd för hade det hela gjorts med mer förståelse, närhet, ödmjukhet, värme och finess hade det kunnat funka betydligt bättre. Om fokus hade legat på herdens omsorg istället för fåren som måste rätta in sig i leden, inse sitt eget bästa, vara lydiga och följsamma.
Som det nu är handlar det övervägande om bra och dåliga kristna.
Jag och många med mig tillhör helt klart de dåliga. Författaren verkar faktiskt tycka att de flesta kristna tillhör den mer eller mindre dåliga sorten. Själv gör han det naturligtvis inte.
Jag orkade inte läsa klart boken. Jag slutade på halva vägen.
I och för sig så är det bra att höra och läsa sådant som en inte håller med om eller ens gillar. Det sätter igång tankeverksamheten och tvingar en att reflektera över sin egen tro och sina egna övertygelser. Det kan t.o.m. inspirera. När jag tänker efter framträder ”den gode herden” tydligare för mig efter att ha läst boken.
Inte författarens utan min ”gode herde”.
Ändå var det inte detta jag sökte och behövde just nu.
Så jag tackar för mig och lägger herdeteologen till handlingar.
söndag 11 december 2016
Skrivövning - beskylla
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
”Beskylla”
Där sitter vi chefen, jag och så han. Han, självsäker, överlägsen, sammanbiten och inte alls glad. Jag har ingen aning om vad det hela handlar om. Vet inte varför han är så arg på mig.
- Jaha, Jonas, vill du berätta vad som är problemet?
- Ja, alltså, det har ju varit ett återkommande problem men det tog priset i somras när vi var på konfirmandlägret.
- Vad hände?
- Jo, hon smet ifrån och försvann iväg utan att säga till. Jag fick ta allt ansvar under stora delar av lägret. Det är inte ok!
Jag känner hur det kryper i kroppen. Känner olusten, obehaget. Tankarna snurrar och jag stelnar ännu mer där jag sitter i min stol.
- Ok, från och med nu vill jag att ni vänder er till varandra när ni talar. Mikaela, berätta nu för Jonas hur du upplevde det hela.
Jag börjar förklara. Stakar mig och letar efter ord.
- Ja men, nej, alltså.
- Det är väl bara att säga som det är, du var lat och ansvarslös!
Det orättvisa i den beskyllningen ger mig styrka.
- Alltså, alla kan inte vara som du och jobba dygnet runt! Jag behövde min dygnsvila, den som jag har rätt till. Den som alla har rätt till. Jag åkte iväg ett tag för att jag behövde det. Och du var inte ensam. Du hade ledarna.
- Jaha du, men man säger väl till innan man drar?!
- Det gjorde jag! Det gjorde jag ju!
Han tillbakalutad med armarna i kors. Jag med hela kroppen i kors.
Hans beskyllningar fortsätter, mitt försvar blir allt mer hetsigt och även jag börjar beskylla.
- Så, bryt!
Rummet tystnar succesivt. De mer eller mindre vilda diskussionerna som pågått tystnar en efter en.
Vår lärare fortsätter:
- Jaha, hur kändes det där? Vad hände?
Ja, vad hände?
Jag förundras över hur jag tog åt mig. Hur orättvist det kändes och hur skyldig och dum jag kände mig. Hur hemskt det var att bli anklagad av någon jag vanligtvis skrattade och hade det trevligt tillsammans med.
Jag sträcker på mig och försöker ruska av mig obehaget. Försöker komma tillbaka till verkligheten. Den verklighet där jag och Jonas är goda studiekamrater på en utbildning i ledarskap.
”Beskylla”
Där sitter vi chefen, jag och så han. Han, självsäker, överlägsen, sammanbiten och inte alls glad. Jag har ingen aning om vad det hela handlar om. Vet inte varför han är så arg på mig.
- Jaha, Jonas, vill du berätta vad som är problemet?
- Ja, alltså, det har ju varit ett återkommande problem men det tog priset i somras när vi var på konfirmandlägret.
- Vad hände?
- Jo, hon smet ifrån och försvann iväg utan att säga till. Jag fick ta allt ansvar under stora delar av lägret. Det är inte ok!
Jag känner hur det kryper i kroppen. Känner olusten, obehaget. Tankarna snurrar och jag stelnar ännu mer där jag sitter i min stol.
- Ok, från och med nu vill jag att ni vänder er till varandra när ni talar. Mikaela, berätta nu för Jonas hur du upplevde det hela.
Jag börjar förklara. Stakar mig och letar efter ord.
- Ja men, nej, alltså.
- Det är väl bara att säga som det är, du var lat och ansvarslös!
Det orättvisa i den beskyllningen ger mig styrka.
- Alltså, alla kan inte vara som du och jobba dygnet runt! Jag behövde min dygnsvila, den som jag har rätt till. Den som alla har rätt till. Jag åkte iväg ett tag för att jag behövde det. Och du var inte ensam. Du hade ledarna.
- Jaha du, men man säger väl till innan man drar?!
- Det gjorde jag! Det gjorde jag ju!
Han tillbakalutad med armarna i kors. Jag med hela kroppen i kors.
Hans beskyllningar fortsätter, mitt försvar blir allt mer hetsigt och även jag börjar beskylla.
- Så, bryt!
Rummet tystnar succesivt. De mer eller mindre vilda diskussionerna som pågått tystnar en efter en.
Vår lärare fortsätter:
- Jaha, hur kändes det där? Vad hände?
Ja, vad hände?
Jag förundras över hur jag tog åt mig. Hur orättvist det kändes och hur skyldig och dum jag kände mig. Hur hemskt det var att bli anklagad av någon jag vanligtvis skrattade och hade det trevligt tillsammans med.
Jag sträcker på mig och försöker ruska av mig obehaget. Försöker komma tillbaka till verkligheten. Den verklighet där jag och Jonas är goda studiekamrater på en utbildning i ledarskap.
onsdag 7 december 2016
Djuren i stallet, av Lars Collmar
Det här är julevangeliet berättat på ett annorlunda sätt, i femton korta kapitel. Det är geten, oxen, åsnan, lammet, kamelen, myggan, räven, ormen m.fl. som berättar för oss om natten då Jesus föddes.
Jag har läst den för min djurälskande sexåring och hon tyckte verkligen om den.
Kombinationen djur, humor och allvar fungerade alldeles utmärkt på henne.
Och på mig! Men så är jag också måttlöst förtjust i Lars Collmar.
Jag har läst den för min djurälskande sexåring och hon tyckte verkligen om den.
Kombinationen djur, humor och allvar fungerade alldeles utmärkt på henne.
Och på mig! Men så är jag också måttlöst förtjust i Lars Collmar.
fredag 2 december 2016
Tre koppar choklad, av Care Santos
Mera choklad?
Japp!
När en söker på titelord kommer det upp så mycket intressanta sökträffar. Choklad verkar vara ett populärt tema. Och dessutom ofta mycket lyckat!
En chokladkanna som rymmer exakt tre små koppar står i centrum för den här romanen. Eller, romanerna. För det är som tre små romaner i en.
Vi börjar på 2000-talet där kannan spelar en viktig roll i ett utsökt treangeldrama.
Så hoppar vi ca ett och ett halvt sekel bakåt i tiden då ett helt annat drama utspelar sig. Ett där klasskillnader, lojalitet och vänskap har stor betydelse. Ytterligare ett sekel tillbaka bjuds vi på komedi. Roligt, charmerande och ganska spännande.
Gemensamt för de tre berättelserna är förstås chokladkannan men också inslagen av kärlek och choklad.
Mums! Vilken härlig bok!
Jag dras direkt in i den första historien. När den så övergår i den andra stör det mig lite eftersom författaren helt byter berättarteknik. Det tar en stund innan jag kommer in i det men sedan är jag åter fast.
När sedan den tredje berättelsen tar över är det inte alls lika problematiskt eftersom jag vet vad som väntar.
Tre otroligt goda historier och jag imponeras av författarens många röster.
Jag rekommenderar den här boken å det varmaste. Gärna med lite choklad att mumsa på till.
Japp!
När en söker på titelord kommer det upp så mycket intressanta sökträffar. Choklad verkar vara ett populärt tema. Och dessutom ofta mycket lyckat!
En chokladkanna som rymmer exakt tre små koppar står i centrum för den här romanen. Eller, romanerna. För det är som tre små romaner i en.
Vi börjar på 2000-talet där kannan spelar en viktig roll i ett utsökt treangeldrama.
Så hoppar vi ca ett och ett halvt sekel bakåt i tiden då ett helt annat drama utspelar sig. Ett där klasskillnader, lojalitet och vänskap har stor betydelse. Ytterligare ett sekel tillbaka bjuds vi på komedi. Roligt, charmerande och ganska spännande.
Gemensamt för de tre berättelserna är förstås chokladkannan men också inslagen av kärlek och choklad.
Mums! Vilken härlig bok!
Jag dras direkt in i den första historien. När den så övergår i den andra stör det mig lite eftersom författaren helt byter berättarteknik. Det tar en stund innan jag kommer in i det men sedan är jag åter fast.
När sedan den tredje berättelsen tar över är det inte alls lika problematiskt eftersom jag vet vad som väntar.
Tre otroligt goda historier och jag imponeras av författarens många röster.
Jag rekommenderar den här boken å det varmaste. Gärna med lite choklad att mumsa på till.
torsdag 1 december 2016
Drömde hon
Det var ett tag sedan men lite kreativitet på kvällskvisten blev det nu.
Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Drömde hon om”
Att dela livet med någon
Drömde hon om
Att tillhöra någon
Drömde hon om
Att inte vara ensam
Drömde hon om
Att behövas och vara behövd
Drömde hon om
Att inte vara krävd
Drömmer hon om
Att få vara ifred
Drömmer hon om
En dörr
Drömmer hon om
Där någon alltid knackar
Drömmer hon om
Ett rum som är bara hennes
Drömmer hon om
Ensamhet
Drömmer hon om
Att någon gång sluta drömma
Drömmer hon om
Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Drömde hon om”
Att dela livet med någon
Drömde hon om
Att tillhöra någon
Drömde hon om
Att inte vara ensam
Drömde hon om
Att behövas och vara behövd
Drömde hon om
Att inte vara krävd
Drömmer hon om
Att få vara ifred
Drömmer hon om
En dörr
Drömmer hon om
Där någon alltid knackar
Drömmer hon om
Ett rum som är bara hennes
Drömmer hon om
Ensamhet
Drömmer hon om
Att någon gång sluta drömma
Drömmer hon om
onsdag 30 november 2016
Binas historia, av Maja LUnde
Det är 1800-tal i England och den misslyckade, deprimerade biologforskaren William har gett upp och ligger i sin säng utan att lyfta ett finger för att försörja sin familj.
Allt han önskar är att ende sonen ska besöka honom i hans misär och när han till slut gör det och ber honom hitta tillbaka till lidelsen kliver William upp ur sängen.
Nu ska allt bli annorlunda. Han och sonen ska hitta tillbaka till varandra. En trasig fader-sonrelation ska helas.
Med liv och lust återupptar han sitt intresse för bin och börjar klura på en ny sorts bikupa.
Men vid sin sida har han inte sonen utan äldste dottern Charlotte.
Biodlaren George lever för sina bin. Han bygger sina egna kupor eftersom han tror att bina trivs bättre i dom än i de fabrikstillverkade.
I USA sprids ”bidöden” allt mer men den har ännu inte nått George som är säker på att den inte beror på något annat än misskötsel.
Det är efter kollapsen och Tao arbetar som handpollinerare på en stor, kinesisk fruktodling.
Det är ett hårt och svårt arbete och minsta skada på träden leder till avdrag på lönen. En lön som inte är särskilt stor som den är.
När föräldrarna arbetar går barnen i ”skola” tills de är åtta år. Då är det dags för dom att börja arbeta på fälten. Tao fasar för den dag då hennes egen son fyller åtta år och därmed blir arbetsför.
En tänkvärd, viktig och skrämmande roman i en tid då bidöden fått ett namn – ”Colony Collapse Disorder”.
Få människor förstår eller tänker på vad det skulle innebära om honungsbina utrotades. Något som är på god väg.
Men det är också en spännande och välskriven roman som det är svårt att lägga ifrån sig.
För mig som gillar både historiska romaner och dystopier är den alldeles utmärkt.
Lunde har gjort god research och det gör romanen i mycket väldigt trovärdig.
Om du vill läsa mer om bidöden, eller ccd, så kan du göra det här.
Allt han önskar är att ende sonen ska besöka honom i hans misär och när han till slut gör det och ber honom hitta tillbaka till lidelsen kliver William upp ur sängen.
Nu ska allt bli annorlunda. Han och sonen ska hitta tillbaka till varandra. En trasig fader-sonrelation ska helas.
Med liv och lust återupptar han sitt intresse för bin och börjar klura på en ny sorts bikupa.
Men vid sin sida har han inte sonen utan äldste dottern Charlotte.
Biodlaren George lever för sina bin. Han bygger sina egna kupor eftersom han tror att bina trivs bättre i dom än i de fabrikstillverkade.
I USA sprids ”bidöden” allt mer men den har ännu inte nått George som är säker på att den inte beror på något annat än misskötsel.
Det är efter kollapsen och Tao arbetar som handpollinerare på en stor, kinesisk fruktodling.
Det är ett hårt och svårt arbete och minsta skada på träden leder till avdrag på lönen. En lön som inte är särskilt stor som den är.
När föräldrarna arbetar går barnen i ”skola” tills de är åtta år. Då är det dags för dom att börja arbeta på fälten. Tao fasar för den dag då hennes egen son fyller åtta år och därmed blir arbetsför.
En tänkvärd, viktig och skrämmande roman i en tid då bidöden fått ett namn – ”Colony Collapse Disorder”.
Få människor förstår eller tänker på vad det skulle innebära om honungsbina utrotades. Något som är på god väg.
Men det är också en spännande och välskriven roman som det är svårt att lägga ifrån sig.
För mig som gillar både historiska romaner och dystopier är den alldeles utmärkt.
Lunde har gjort god research och det gör romanen i mycket väldigt trovärdig.
Om du vill läsa mer om bidöden, eller ccd, så kan du göra det här.
lördag 26 november 2016
Choklad, av Joanne Harris
Vianne och hennes dotter Anouk anländer till en liten grå stad i sydfrankrike.
De hamnar mitt i någon slags karneval som lyser upp stadslivet med lite färg och maskeradkläder. Anouk blir förtjust och ber sin mamma att de ska stanna.
Och stannar gör de till mångas förskräckelse. Framför allt stadens präst påverkas av den lilla familjens närvaro och provoceras av den affär de öppnar på torget mitt emot kyrkan. Affären med det lockande skyltfönstret och doften av choklad som strömmar ut i februarikylan genom dörren.
Vianne med sina starka färger, sin frestande choklad och sin förmåga att känna till människors favoritchoklad. Förstå deras behov och längtan.
Ingenting är längre sig likt.
Inte heller för Vianne som bestämmer sig för att äntligen möta sina demoner.
En berättelse mättad av choklad i alla dess former. Färgstark och målande om människors ljus och mörker och färgskalan däremellan.
Ännu en roman med inslag av magisk realism som låter oss komma in under ytan.
Så varm, så vemodig, så vacker, så bra!
För länge sedan såg jag Lasse Hallströms filmatisering – Chocolate. Jag brukar tycka mycket om hans filmer men den här gjorde inga djupare intryck.
Boken stannar däremot kvar hos mig. Och jag undrar så, vad hände sen?
De hamnar mitt i någon slags karneval som lyser upp stadslivet med lite färg och maskeradkläder. Anouk blir förtjust och ber sin mamma att de ska stanna.
Och stannar gör de till mångas förskräckelse. Framför allt stadens präst påverkas av den lilla familjens närvaro och provoceras av den affär de öppnar på torget mitt emot kyrkan. Affären med det lockande skyltfönstret och doften av choklad som strömmar ut i februarikylan genom dörren.
Vianne med sina starka färger, sin frestande choklad och sin förmåga att känna till människors favoritchoklad. Förstå deras behov och längtan.
Ingenting är längre sig likt.
Inte heller för Vianne som bestämmer sig för att äntligen möta sina demoner.
En berättelse mättad av choklad i alla dess former. Färgstark och målande om människors ljus och mörker och färgskalan däremellan.
Ännu en roman med inslag av magisk realism som låter oss komma in under ytan.
Så varm, så vemodig, så vacker, så bra!
För länge sedan såg jag Lasse Hallströms filmatisering – Chocolate. Jag brukar tycka mycket om hans filmer men den här gjorde inga djupare intryck.
Boken stannar däremot kvar hos mig. Och jag undrar så, vad hände sen?
fredag 25 november 2016
Hetaste boktipset - Drömhjärta, av Cecilia Samartin
Nora och Alicia är kusiner och de växer upp på Kuba i mitten av 1900-talet.
Deras familjer har det gott ställt och flickornas barndom är ljus och full av drömmar.
Men missnöjet på Kuba ökar allt mer och revolutionen närmar sig.
Oroligheterna kulminerar i revolution och Fidel Castro tar makten.
Det som skulle göra landet fritt visar sig lägga det allt mer i ruiner och människor flyr.
Nora och hennes familj lyckas ta sig till Amerika medan Alicia och hennes familj blir kvar.
Nora försöker hitta ett sätt att leva utan Alicia i ett land som inte är Kuba.
Alicia försöker överleva utan Nora i ett land som allt mindre är hennes Kuba.
Nora skickar brev efter brev till Alicia. Alicia svarar när hon kan. Svar som blir allt mer förtvivlade.
Jag vill så hemskt gärna göra den här boken rättvisa för det är årets absolut bästa läsupplevelse.
Jag har dock svårt att hitta orden.
Det är en bok som inte går att lägga ifrån sig förens den är slut.
Det är ett språk som låter mig känna Kubas varma sandstränder under mig och strålande sol över mig. Ett språk som låter mig känna smaker och dofter och nattvinden mot min hud. Låter mig känna hopp och glädje, sorg och smärta, förtvivlan och kärlek.
Det är en historia så full av allt.
Jag skulle också vilja prata om romantiken. För där finns romantik utan att det blir sliskigt eller smörigt.
Nu för tiden är jag ganska oemottaglig för romantik men Samartin spelar på helt rätt strängar. Det är så oemotståndligt vackert!
Även i den här boken finns drag av ”magisk realism”, vilket var orden jag sökte men inte fann när jag skrev om Mandeltårar här om sistens.
Jag älskar det eftersom det ger historien djup och symbolik.
Det här är utan tvekan mitt absolut hetaste bok- och julklappstips.
Läs, läs, läs!
Deras familjer har det gott ställt och flickornas barndom är ljus och full av drömmar.
Men missnöjet på Kuba ökar allt mer och revolutionen närmar sig.
Oroligheterna kulminerar i revolution och Fidel Castro tar makten.
Det som skulle göra landet fritt visar sig lägga det allt mer i ruiner och människor flyr.
Nora och hennes familj lyckas ta sig till Amerika medan Alicia och hennes familj blir kvar.
Nora försöker hitta ett sätt att leva utan Alicia i ett land som inte är Kuba.
Alicia försöker överleva utan Nora i ett land som allt mindre är hennes Kuba.
Nora skickar brev efter brev till Alicia. Alicia svarar när hon kan. Svar som blir allt mer förtvivlade.
Jag vill så hemskt gärna göra den här boken rättvisa för det är årets absolut bästa läsupplevelse.
Jag har dock svårt att hitta orden.
Det är en bok som inte går att lägga ifrån sig förens den är slut.
Det är ett språk som låter mig känna Kubas varma sandstränder under mig och strålande sol över mig. Ett språk som låter mig känna smaker och dofter och nattvinden mot min hud. Låter mig känna hopp och glädje, sorg och smärta, förtvivlan och kärlek.
Det är en historia så full av allt.
Jag skulle också vilja prata om romantiken. För där finns romantik utan att det blir sliskigt eller smörigt.
Nu för tiden är jag ganska oemottaglig för romantik men Samartin spelar på helt rätt strängar. Det är så oemotståndligt vackert!
Även i den här boken finns drag av ”magisk realism”, vilket var orden jag sökte men inte fann när jag skrev om Mandeltårar här om sistens.
Jag älskar det eftersom det ger historien djup och symbolik.
Det här är utan tvekan mitt absolut hetaste bok- och julklappstips.
Läs, läs, läs!
fredag 11 november 2016
Riddarna kring Dannys bord, av John Steinbeck
En ganska kort och lättläst roman som faktiskt är skriven av en nobelpristagare.
Boken handlar om några paisanos som lever ett fritt och skrupulöst liv där de flesta lagar och regler kan kringgås. Särskilt för en gallon vin.
Underhållande, roligt och ironiskt skrivet om ägande eller icke ägande, vin, kvinnor, vänskap, alkoholism, hemlöshet och tomhet.
Ja, jag vet inte vad jag ska säga mer än så.
Läs själva! Eller låt bli. Eller nej, låt inte bli. Om du är sugen på något inte så väldigt djupsinnigt, och är beredd att läsa boken utifrån den tid då den skrevs, så tycker jag att du ska ge den här en chans.
Så kan du sedan skryta med att du läst en nobelpristagare.
Boken handlar om några paisanos som lever ett fritt och skrupulöst liv där de flesta lagar och regler kan kringgås. Särskilt för en gallon vin.
Underhållande, roligt och ironiskt skrivet om ägande eller icke ägande, vin, kvinnor, vänskap, alkoholism, hemlöshet och tomhet.
Ja, jag vet inte vad jag ska säga mer än så.
Läs själva! Eller låt bli. Eller nej, låt inte bli. Om du är sugen på något inte så väldigt djupsinnigt, och är beredd att läsa boken utifrån den tid då den skrevs, så tycker jag att du ska ge den här en chans.
Så kan du sedan skryta med att du läst en nobelpristagare.
tisdag 8 november 2016
Epidemi, av Åsa Ericsdotter
”Hälsopartiet” har tagit makten i Sverige och stadsministerns reform ”ett fettfritt Sverige” har pågått under nästan fyra år.
all form av media handlar uteslutande om hälsa och utseende, människor över en viss vikt förlorar sina arbeten, fettvaccin delas ut på vårdcentralerna, olika operationer ”erbjuds” och barn som vägrar gå ner i vikt får gå i specialklass med uteslutande idrott på schemat.
Goda resultat har uppnåtts men ännu är de inte i hamn. Stadsministern fruktar att han ska förlora valet i september om han inte uppnår det utlovade målet och sätter därför in allt kraftigare åtgärder.
Det här var en riktig bladvändare! Jag läste, och läste, och läste. Så spännande och fascinerande!
Ändå är det inte en bok som stannar kvar.
Först blev jag glatt överraskad av språket. Jag tycker sällan att, framför allt yngre, svenska författare har ett särskilt gripande språk. När jag börjar läsa Epidemi slås jag av att det känns fylligt och välskrivet. Tyvärr så försvinner den känslan när jag kommer in en bit i boken. Den blir som vilken svenskförfattad bok som helt - platt med bl.a. dialoger som försöker vara naturliga och därför blir krystade. Dock störs jag inte av några språkliga korrmissar vilket jag är tacksam över.
Själva storyn är verkligen intressant och som sagt väldigt spännande. Där finns många paralleller i historiska och nutida politiska skeenden. Jag är länge spänd på vart det hela egentligen ska ta vägen innan det uppenbara och självklara inträffar. Det som måste hända. Men då är det redan så spännande att det inte spelar någon roll.
Jag tycker ändå att det här hade kunnat göras med lite mer finess.
Att det utspelar sig i nutid gör att det känns orealistiskt. Hade författaren lagt händelseförloppet så där tjugo år framåt i tiden hade det funkat bättre. Jag hade även uppskattat mer fokus på hur ”Hälsopartiet” kunde få sådan makt. Visst finns det några nycklar men det hade varit härligt med lite djupare resonemang. Jag upplever att författaren tar en hel del genvägar.
Det finns också några missar i berättelsen som stör mig. T ex att någon kör med bil över en lerig åker där han nästan kör fast och sedan är nöjd över att inte ha lämnat några spår efter sig.
Och använder verkligen journalister fortfarande bandspelare?
Hur som helst, över lag är det här en läsvärd roman med stort underhållningsvärde och en del tänkvärda inslag.
Fast inte så tänkvärt att jag fortfarande tänker på det. Synd.
all form av media handlar uteslutande om hälsa och utseende, människor över en viss vikt förlorar sina arbeten, fettvaccin delas ut på vårdcentralerna, olika operationer ”erbjuds” och barn som vägrar gå ner i vikt får gå i specialklass med uteslutande idrott på schemat.
Goda resultat har uppnåtts men ännu är de inte i hamn. Stadsministern fruktar att han ska förlora valet i september om han inte uppnår det utlovade målet och sätter därför in allt kraftigare åtgärder.
Det här var en riktig bladvändare! Jag läste, och läste, och läste. Så spännande och fascinerande!
Ändå är det inte en bok som stannar kvar.
Först blev jag glatt överraskad av språket. Jag tycker sällan att, framför allt yngre, svenska författare har ett särskilt gripande språk. När jag börjar läsa Epidemi slås jag av att det känns fylligt och välskrivet. Tyvärr så försvinner den känslan när jag kommer in en bit i boken. Den blir som vilken svenskförfattad bok som helt - platt med bl.a. dialoger som försöker vara naturliga och därför blir krystade. Dock störs jag inte av några språkliga korrmissar vilket jag är tacksam över.
Själva storyn är verkligen intressant och som sagt väldigt spännande. Där finns många paralleller i historiska och nutida politiska skeenden. Jag är länge spänd på vart det hela egentligen ska ta vägen innan det uppenbara och självklara inträffar. Det som måste hända. Men då är det redan så spännande att det inte spelar någon roll.
Jag tycker ändå att det här hade kunnat göras med lite mer finess.
Att det utspelar sig i nutid gör att det känns orealistiskt. Hade författaren lagt händelseförloppet så där tjugo år framåt i tiden hade det funkat bättre. Jag hade även uppskattat mer fokus på hur ”Hälsopartiet” kunde få sådan makt. Visst finns det några nycklar men det hade varit härligt med lite djupare resonemang. Jag upplever att författaren tar en hel del genvägar.
Det finns också några missar i berättelsen som stör mig. T ex att någon kör med bil över en lerig åker där han nästan kör fast och sedan är nöjd över att inte ha lämnat några spår efter sig.
Och använder verkligen journalister fortfarande bandspelare?
Hur som helst, över lag är det här en läsvärd roman med stort underhållningsvärde och en del tänkvärda inslag.
Fast inte så tänkvärt att jag fortfarande tänker på det. Synd.
måndag 7 november 2016
Mandeltårar eller Berättelsen om ängeln Roxana, av Gina Barkhordar Nahai
Handlingen utspelar sig till största delen i Iran och i fokus är kvinnorna i en otursdrabbad, judisk släkt.
Det börjar med en nitisk, religiös ledare som förtrycker kvinnorna i sin familj så till den grad att hans fru slutligen blir galen och försvinner. Allt efter det tenderar minst en kvinna i varje generation att rymma hemifrån och försvinna. Mödrar och fäder gör allt som står i sin makt för att förhindra detta hos sina döttrar men till ingen nytta.
Roxana är ett av dessa ödesbestämda otursbarn och trots att hon kämpar emot, försöker bryta förbannelsen, så genomsyras hela hennes liv av längtan bort. Behovet att fly.
Går det att vända sitt förutbestämda livsöde?
Åh, en sådan fantastiskt vacker bok om kvinnors lott, utsatthet och undermedvetna längtan ut ur förtryck. Detta illustrerat med hjälp av vissa övernaturliga drag. Tänk, att kunna breda ut sina vingar och flyga bort från det som stänger in eller hotar!
Det övernaturliga är dock absolut inte det centrala i berättelsen så har du i vanliga fall svårt för sådant tycker jag ändå att du ska ge den här boken en chans.
Det här har varit en läsupplevelse utöver det vanliga och boken är inte riktigt lik något annat jag läst.
Och slutet… Otroligt!
Mandeltårar, ja, på mig funkade det i alla fall.
Det börjar med en nitisk, religiös ledare som förtrycker kvinnorna i sin familj så till den grad att hans fru slutligen blir galen och försvinner. Allt efter det tenderar minst en kvinna i varje generation att rymma hemifrån och försvinna. Mödrar och fäder gör allt som står i sin makt för att förhindra detta hos sina döttrar men till ingen nytta.
Roxana är ett av dessa ödesbestämda otursbarn och trots att hon kämpar emot, försöker bryta förbannelsen, så genomsyras hela hennes liv av längtan bort. Behovet att fly.
Går det att vända sitt förutbestämda livsöde?
Åh, en sådan fantastiskt vacker bok om kvinnors lott, utsatthet och undermedvetna längtan ut ur förtryck. Detta illustrerat med hjälp av vissa övernaturliga drag. Tänk, att kunna breda ut sina vingar och flyga bort från det som stänger in eller hotar!
Det övernaturliga är dock absolut inte det centrala i berättelsen så har du i vanliga fall svårt för sådant tycker jag ändå att du ska ge den här boken en chans.
Det här har varit en läsupplevelse utöver det vanliga och boken är inte riktigt lik något annat jag läst.
Och slutet… Otroligt!
Mandeltårar, ja, på mig funkade det i alla fall.
måndag 24 oktober 2016
Monsieur Ibrahim och Koranens blommor, av Eric-Emmanuel Schmitt
Moses är elva år. Hans mamma är försvunnen och han lever med sin far som är oförmögen att visa kärlek eller ens ta hand om sitt barn. Det är Moses som får handla, städa, tvätta, laga mat och diska. Han går till prostituerade och stjäl konserver hos ”araben på hörnet”.
Så en dag börjar Moses och ”araben”, monsieur Ibrahim, att prata med varandra och livet blir plötsligt lite lättare att hantera för Moses.
Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen eftersom det här är en kortroman.
Som alltid med sådana känns det som att den knappt har börjat förens den är slut.
Ibland funkar det för mig, ibland inte. Den här gången funkade det sådär. Det är en lite för konstig bok för att jag ska hinna med. Jag hade behövt lite längre tid på mig att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna.
Jag kan faktiskt inte bestämma mig för om jag gillar boken eller inte. Hör det till vanligheten att elva-åriga pojkar utger sig för att vara sexton år och går till prostituerade på Paris gator?
Kvinnosynen är minst sagt tveksam. Något som jag inte har problem med om jag förstår och känner till agendan. T ex om handlingen utspelar sig i en patriarkal miljö. Eller om boken beskriver en patriarkal verklighet.
Jag vet inte riktigt vad författaren vill och det stör mig.
Äh, det var ingen dålig bok. Jag blir rent av lite berörd längre fram i handlingen.
Den är ju dessutom så kort så även om det inte var det bästa jag läst så är det inte särskilt stor del av livet som jag ägnat åt den. Däremot är jag inte alls intresserad av att läsa de två efterföljande böckerna.
Jag läste en recension av den här boken på SvDdär recensenten beklagade sig över den svenska översättningen.
Så skriver hon men det märker jag inget av. Fast å andra sidan kan jag bara ett fåtal ord på franska och skulle aldrig kunna läsa grundtexten.
Jag förstår faktiskt inte riktigt problemet. Kan du franska så läs då boken på franska. Kan du inte franska så tror jag inte att du kommer uppleva texten som dåligt översatt.
Fast vem vet. Kanske hade jag tyckt att boken var helt fantastisk om översättaren gjort ett bättre jobb.
Kanske men tveksamt.
Så en dag börjar Moses och ”araben”, monsieur Ibrahim, att prata med varandra och livet blir plötsligt lite lättare att hantera för Moses.
Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen eftersom det här är en kortroman.
Som alltid med sådana känns det som att den knappt har börjat förens den är slut.
Ibland funkar det för mig, ibland inte. Den här gången funkade det sådär. Det är en lite för konstig bok för att jag ska hinna med. Jag hade behövt lite längre tid på mig att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna.
Jag kan faktiskt inte bestämma mig för om jag gillar boken eller inte. Hör det till vanligheten att elva-åriga pojkar utger sig för att vara sexton år och går till prostituerade på Paris gator?
Kvinnosynen är minst sagt tveksam. Något som jag inte har problem med om jag förstår och känner till agendan. T ex om handlingen utspelar sig i en patriarkal miljö. Eller om boken beskriver en patriarkal verklighet.
Jag vet inte riktigt vad författaren vill och det stör mig.
Äh, det var ingen dålig bok. Jag blir rent av lite berörd längre fram i handlingen.
Den är ju dessutom så kort så även om det inte var det bästa jag läst så är det inte särskilt stor del av livet som jag ägnat åt den. Däremot är jag inte alls intresserad av att läsa de två efterföljande böckerna.
Jag läste en recension av den här boken på SvDdär recensenten beklagade sig över den svenska översättningen.
Men någonstans har det gått fel, när översättaren försökt göra den franska textens språk till sitt. Jag saknar originalets lätta ironi och elegans och störs av de vändningar som verkar vara plockade ur lexikon utan närmare reflexion.
Så skriver hon men det märker jag inget av. Fast å andra sidan kan jag bara ett fåtal ord på franska och skulle aldrig kunna läsa grundtexten.
Jag förstår faktiskt inte riktigt problemet. Kan du franska så läs då boken på franska. Kan du inte franska så tror jag inte att du kommer uppleva texten som dåligt översatt.
Fast vem vet. Kanske hade jag tyckt att boken var helt fantastisk om översättaren gjort ett bättre jobb.
Kanske men tveksamt.
lördag 22 oktober 2016
Boken om E, av Ulla Isaksson
Författaren Ulla Isaksson berättar om de sista åren tillsammans med maken Erik. Erik som drabbas av demens. Demens som slår livet i spillror.
Vi får inte veta så jättemycket om livet före sjukdomen men tillräckligt mycket för att förstå att Ulla och Erik var mycket lyckliga tillsammans. De var älskande, livs- och arbetskamrater som delade det mesta i livet. Deras tillvaro var intensiv men också varm, trygg och ombonad. De hade en närhet som ingen av dom trodde kunde gå förlorad.
Så kom sjukdomen. En sjukdom som ingen av dom ville eller kunde erkänna eller acceptera.
Jag har länge, länge tänkt läsa Boken om E. Enda sedan jag såg filmen ”En sång för Martin” som är baserad på boken. Jag har dock dragit mig för det eftersom filmen tog så pass hårt. Jag tänkte att om filmen tar så lär boken ta värre.
Här om dagen kom jag att tänka på boken och kände att minnet av filmupplevelsen bleknat tillräckligt.
Visst var det en stark bok och en stark berättelse men jag blev ändå inte så tagen som jag oroade mig för.
Jag tror att det kan bero på att titeln är lite missvisande.
Det är inte alls ”boken om E” utan ”boken om U”.
Det är inte Erik utan Ulla det handlar om. Hennes sorg, hennes känslor, hennes självförebråelser, hennes vrede, hennes kärlek. Boken är uppenbarligen ett terapiarbete.
Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Den är bra och gripande! Bara inte riktigt det jag trodde.
Och det klart, hur skulle Ulla kunna beskriva vad Erik tänkte och kände. Han blev ju allt mer onåbar och främmande för henne. Men kanske kunde man ha valt en annan titel.
Det är en helt klart läsvärd bok som bitvis är smärtsam att läsa, bitvis något tröttsam.
Den är självutlämnande och ger en förståelse hur det kan vara att leva med en dement människa. En människa som en stått oerhört nära men som plötsligt blir någon helt annan.
Vi får inte veta så jättemycket om livet före sjukdomen men tillräckligt mycket för att förstå att Ulla och Erik var mycket lyckliga tillsammans. De var älskande, livs- och arbetskamrater som delade det mesta i livet. Deras tillvaro var intensiv men också varm, trygg och ombonad. De hade en närhet som ingen av dom trodde kunde gå förlorad.
Så kom sjukdomen. En sjukdom som ingen av dom ville eller kunde erkänna eller acceptera.
Jag har länge, länge tänkt läsa Boken om E. Enda sedan jag såg filmen ”En sång för Martin” som är baserad på boken. Jag har dock dragit mig för det eftersom filmen tog så pass hårt. Jag tänkte att om filmen tar så lär boken ta värre.
Här om dagen kom jag att tänka på boken och kände att minnet av filmupplevelsen bleknat tillräckligt.
Visst var det en stark bok och en stark berättelse men jag blev ändå inte så tagen som jag oroade mig för.
Jag tror att det kan bero på att titeln är lite missvisande.
Det är inte alls ”boken om E” utan ”boken om U”.
Det är inte Erik utan Ulla det handlar om. Hennes sorg, hennes känslor, hennes självförebråelser, hennes vrede, hennes kärlek. Boken är uppenbarligen ett terapiarbete.
Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Den är bra och gripande! Bara inte riktigt det jag trodde.
Och det klart, hur skulle Ulla kunna beskriva vad Erik tänkte och kände. Han blev ju allt mer onåbar och främmande för henne. Men kanske kunde man ha valt en annan titel.
Det är en helt klart läsvärd bok som bitvis är smärtsam att läsa, bitvis något tröttsam.
Den är självutlämnande och ger en förståelse hur det kan vara att leva med en dement människa. En människa som en stått oerhört nära men som plötsligt blir någon helt annan.
måndag 17 oktober 2016
Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp, av Romain Puértolas
En fakir lämnar sin by i Indien och flyger till Paris för att köpa en spiksäng på det stora möbelvaruhuset IKEA.
Byborna som är övertygade om hans magiska egenskaper och talanger har samlat ihop allt vad de har för att kunna bekosta resan.
Endast utrustad med en falsk 100-eurosedel sätter sig fakiren i en parisisk taxi och galenskaperna kan börja.
En sådan tokig berättelse, och så roligt skriven. Jag skrattar högt men lite tveksamt eftersom jag blir osäker på om det verkligen är helt pk. Vad har författaren egentligen för syn på indier, romer, araber, kvinnor osv.
Så plötsligt händer något. I takt med att fakirens resa blir allt galnare visar sig den lilla romanen från en annan sida.
En lättläst, rolig, knäpp och lite sorglig bok om bedrägeri, kärlek, utsatthet och förändrad livssyn.
Vill du ha något kort och lättsamt, läs den!
Byborna som är övertygade om hans magiska egenskaper och talanger har samlat ihop allt vad de har för att kunna bekosta resan.
Endast utrustad med en falsk 100-eurosedel sätter sig fakiren i en parisisk taxi och galenskaperna kan börja.
En sådan tokig berättelse, och så roligt skriven. Jag skrattar högt men lite tveksamt eftersom jag blir osäker på om det verkligen är helt pk. Vad har författaren egentligen för syn på indier, romer, araber, kvinnor osv.
Så plötsligt händer något. I takt med att fakirens resa blir allt galnare visar sig den lilla romanen från en annan sida.
En lättläst, rolig, knäpp och lite sorglig bok om bedrägeri, kärlek, utsatthet och förändrad livssyn.
Vill du ha något kort och lättsamt, läs den!
söndag 16 oktober 2016
Americanah, av Chimamanda Ngozi Adichie
Ifemelu och Obinze träffas på gymnasiet. De förälskar sig, blir tillsammans och intar en självklar plats i varandras liv, övertygade om att inget kan skilja dom åt.
Obinze känner en stark dragning till USA och drömmer om det land där en kan dricka hur mycket Coca Cola en vill. Så när Ifemelu får en möjlighet att lämna nigeriea för att studera i USA övertalar han henne att åka. Själv ska han komma efter senare.
Ifemelu åker men inget blir som det var tänkt och plötsligt slutar hon höra av sig till Obinze.
Deras liv tar olika riktning och de försöker leva sina liv utan varandra.
En berättelse om kulturkrockar, rasism, klass, anpassning och återanpassning. Om kärlek, relationer, utanförskap och innanförskap. Och så mycket, mycket mer.
Chimamanda levererar och jag blir som vanligt inte besviken.
Men det är en tjock roman och ibland lite långsam eftersom att det är så mycket som ska avhandlas. Ja, ibland känns det lite avhandlingsaktigt. Mycket lärorikt och jag hade ingen tanke på att ge upp men jag undrade emellanåt om jag skulle bli klar någon gång. I synnerhet som boken var så fantastiskt bra att somna till.
Fast som kontrast var den ibland så fängslande att den inte alls gick att somna till. Ganska frustrerande när ett sådant parti sammanföll med sömnsvårigheter mitt i natten.
Obinze känner en stark dragning till USA och drömmer om det land där en kan dricka hur mycket Coca Cola en vill. Så när Ifemelu får en möjlighet att lämna nigeriea för att studera i USA övertalar han henne att åka. Själv ska han komma efter senare.
Ifemelu åker men inget blir som det var tänkt och plötsligt slutar hon höra av sig till Obinze.
Deras liv tar olika riktning och de försöker leva sina liv utan varandra.
En berättelse om kulturkrockar, rasism, klass, anpassning och återanpassning. Om kärlek, relationer, utanförskap och innanförskap. Och så mycket, mycket mer.
Chimamanda levererar och jag blir som vanligt inte besviken.
Men det är en tjock roman och ibland lite långsam eftersom att det är så mycket som ska avhandlas. Ja, ibland känns det lite avhandlingsaktigt. Mycket lärorikt och jag hade ingen tanke på att ge upp men jag undrade emellanåt om jag skulle bli klar någon gång. I synnerhet som boken var så fantastiskt bra att somna till.
Fast som kontrast var den ibland så fängslande att den inte alls gick att somna till. Ganska frustrerande när ett sådant parti sammanföll med sömnsvårigheter mitt i natten.
tisdag 27 september 2016
Intrång och förföljelse
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
”Böckerna stod i en enda röra”
Annika stirrade på bokhyllan. Böckerna stod i en enda röra.
Inte nu igen. De vidriga, jävla asen hade varit inne i hennes lägenhet idag också.
Hon lät blicken snabbt svepa över rummet för att hitta fler tecken på intrånget. Nej, hon kunde inte se något som var annorlunda. Kanske att den ena soffkudden låg lite annorlunda men det kunde hon inte svära på.
Hon gick ut i köket. Hjärtat slog snabbt och hårt.
På ytan såg allt okej ut. Hon började öppna skåp och dra ut lådor. Räkna bestick och tallrikar. Tre gånger räknade hon. Rota igenom kylskåpet och frysen. Där, i skafferiet! Ett paket russin! Russin! Annika kände hur svetten började bryta fram. Hon åt inte russin. Skulle aldrig få för sig att köpa russin.
Mot bättre vetande ringde hon sin mamma.
- Mamma, nu har dom varit här igen! De har flyttat om böckerna i min bokhylla och ställt in ett paket russin i skafferiet.
Hennes röst stegrades.
- Och när jag var ute var det en röd bil som förföljde mig hela vägen hem. Samma bil som förra veckan. Och så den där obehagliga snubben som stirrade på mig på affären!
Hon hörde hur hennes mamma drog in ett djupt andetag.
- Mamma, sucka inte!
- Nej nej, jag suckar inte. Jag vet bara inte vad jag ska säga.
- Du kan väl säga att jag inte kan ha det så här. Att det är för jävligt att polisen inte gör något och att du och pappa ska hjälpa mig. Jag behöver hjälp! Men du tror mig ju inte! Aldrig tror du mig. Ingen tror mig!
- Ja, du behöver hjälp. Det har jag ju sagt många gånger. Men den hjälpen kan varken jag eller din pappa, eller polisen ge dig. Snälla du…
Annika slängde på luren och på skakiga ben gick hon tillbaka ut i vardagsrummet.
Med blicken fäst vid den besudlade bokhyllan satte hon sig i soffan. Länge, länge stirrade hon på böckerna. Sedan gled blicken över till soffkudden. Nu blev hon säker. Den låg definitivt inte som den gjort när hon gick hemifrån.
”Böckerna stod i en enda röra”
Annika stirrade på bokhyllan. Böckerna stod i en enda röra.
Inte nu igen. De vidriga, jävla asen hade varit inne i hennes lägenhet idag också.
Hon lät blicken snabbt svepa över rummet för att hitta fler tecken på intrånget. Nej, hon kunde inte se något som var annorlunda. Kanske att den ena soffkudden låg lite annorlunda men det kunde hon inte svära på.
Hon gick ut i köket. Hjärtat slog snabbt och hårt.
På ytan såg allt okej ut. Hon började öppna skåp och dra ut lådor. Räkna bestick och tallrikar. Tre gånger räknade hon. Rota igenom kylskåpet och frysen. Där, i skafferiet! Ett paket russin! Russin! Annika kände hur svetten började bryta fram. Hon åt inte russin. Skulle aldrig få för sig att köpa russin.
Mot bättre vetande ringde hon sin mamma.
- Mamma, nu har dom varit här igen! De har flyttat om böckerna i min bokhylla och ställt in ett paket russin i skafferiet.
Hennes röst stegrades.
- Och när jag var ute var det en röd bil som förföljde mig hela vägen hem. Samma bil som förra veckan. Och så den där obehagliga snubben som stirrade på mig på affären!
Hon hörde hur hennes mamma drog in ett djupt andetag.
- Mamma, sucka inte!
- Nej nej, jag suckar inte. Jag vet bara inte vad jag ska säga.
- Du kan väl säga att jag inte kan ha det så här. Att det är för jävligt att polisen inte gör något och att du och pappa ska hjälpa mig. Jag behöver hjälp! Men du tror mig ju inte! Aldrig tror du mig. Ingen tror mig!
- Ja, du behöver hjälp. Det har jag ju sagt många gånger. Men den hjälpen kan varken jag eller din pappa, eller polisen ge dig. Snälla du…
Annika slängde på luren och på skakiga ben gick hon tillbaka ut i vardagsrummet.
Med blicken fäst vid den besudlade bokhyllan satte hon sig i soffan. Länge, länge stirrade hon på böckerna. Sedan gled blicken över till soffkudden. Nu blev hon säker. Den låg definitivt inte som den gjort när hon gick hemifrån.
måndag 26 september 2016
Lägger klassisk fantasy och feminism på hyllan
Det härliga med att ha en app som det bara är att ladda ner böcker i är att det också då bara är att lägga ner om boken inte faller en på läppen.
Två böcker har jag gett upp nu på sistone – Höstmörkrets drakar av Margaret Weis och Tracy Hickm samt Stjärnor utan svindel av Louise Boije Af Gennäs.
Höstmörkrets drakar är en ganska klassisk fantasyroman (och första delen i en serie) med alla önskvärda inslag. Men det tog inte många sidor innan jag tröttnade, kanske just p.g.a. det. Jag har fått nog av all klassisk fantasy som inte är Tolkien, Eddings eller Kerr, och efter att ha läst böcker som Askfödd och de i serien Sagan om is och eld så känns det mesta matt och slitet.
Höstmörkrets drakar var inget för mig men kanske för dig som är sugen på en riktigt klassisk fantasy med alla önskvärda inslag så som lite humoristisk framtoning, diverse raser och karaktärer samt ett mystiskt, magiskt föremål som alla vill få tag på.
Så var det Svindel utan stjärnor.
En roman som utspelar sig på 90-talet och handlar om en överklasskvinna som lever ett typiskt överklassliv.
Så träffar hon vänster- och radikalfeministen Kaja som vänder uppochned på hennes tillvaro.
Hon förälskar sig och överger sitt överklassliv, sitt överklasshem och sitt överklassäktenskap för hennes skull.
Så långt kom dock inte jag i berättelsen innan jag tröttnade.
Jag försökte ändå för själva berättelsekärnan är ju intressant. Men boken är så seg! Jag vill veta hur det går men det är inte värt det. Jag gillar ju tjocka böcker men den här är onödigt tjock. Samma sak skulle kunna berättas på betydligt färre sidor. Om det inte vore för de trista och långa dialogerna hade det kanske funkat. Det är en sådan där bok ni vet där vi får vara med om en händelse och där den inblandade personen återger det för någon annan senare. Så att en som läsare måste vara med en vända till. Varför? Det tillför ingenting.
Det är över huvud taget allt för pratigt.
Jag tycker dessutom att de politiska och feministiska resonemangen är rätt grunda. I och för sig ganska så trovärdiga utifrån karaktärerna men om boken är tänkt att öppna människors ögon för feminism tror jag att det funkar sådär. Å andra sidan kanske det inte alls är tanken men det gör den inte bättre.
Kanske tar sig berättelsen längre fram men jag orkade inte ta reda på det. Jag kan också tänka mig att det funkar bättre om en inte, som jag, lyssnar på boken utan läser den och på så vis har möjlighet att skumma.
Mitt sammanfattande omdöme är – en lång och seg bok som tyvärr inte är särskilt bra men med en ganska intressant grundstory.
Om någon av er bloggläsare inte tycker att jag gör de här böckerna rättvisa så kommentera gärna!
Två böcker har jag gett upp nu på sistone – Höstmörkrets drakar av Margaret Weis och Tracy Hickm samt Stjärnor utan svindel av Louise Boije Af Gennäs.
Höstmörkrets drakar är en ganska klassisk fantasyroman (och första delen i en serie) med alla önskvärda inslag. Men det tog inte många sidor innan jag tröttnade, kanske just p.g.a. det. Jag har fått nog av all klassisk fantasy som inte är Tolkien, Eddings eller Kerr, och efter att ha läst böcker som Askfödd och de i serien Sagan om is och eld så känns det mesta matt och slitet.
Höstmörkrets drakar var inget för mig men kanske för dig som är sugen på en riktigt klassisk fantasy med alla önskvärda inslag så som lite humoristisk framtoning, diverse raser och karaktärer samt ett mystiskt, magiskt föremål som alla vill få tag på.
Så var det Svindel utan stjärnor.
En roman som utspelar sig på 90-talet och handlar om en överklasskvinna som lever ett typiskt överklassliv.
Så träffar hon vänster- och radikalfeministen Kaja som vänder uppochned på hennes tillvaro.
Hon förälskar sig och överger sitt överklassliv, sitt överklasshem och sitt överklassäktenskap för hennes skull.
Så långt kom dock inte jag i berättelsen innan jag tröttnade.
Jag försökte ändå för själva berättelsekärnan är ju intressant. Men boken är så seg! Jag vill veta hur det går men det är inte värt det. Jag gillar ju tjocka böcker men den här är onödigt tjock. Samma sak skulle kunna berättas på betydligt färre sidor. Om det inte vore för de trista och långa dialogerna hade det kanske funkat. Det är en sådan där bok ni vet där vi får vara med om en händelse och där den inblandade personen återger det för någon annan senare. Så att en som läsare måste vara med en vända till. Varför? Det tillför ingenting.
Det är över huvud taget allt för pratigt.
Jag tycker dessutom att de politiska och feministiska resonemangen är rätt grunda. I och för sig ganska så trovärdiga utifrån karaktärerna men om boken är tänkt att öppna människors ögon för feminism tror jag att det funkar sådär. Å andra sidan kanske det inte alls är tanken men det gör den inte bättre.
Kanske tar sig berättelsen längre fram men jag orkade inte ta reda på det. Jag kan också tänka mig att det funkar bättre om en inte, som jag, lyssnar på boken utan läser den och på så vis har möjlighet att skumma.
Mitt sammanfattande omdöme är – en lång och seg bok som tyvärr inte är särskilt bra men med en ganska intressant grundstory.
Om någon av er bloggläsare inte tycker att jag gör de här böckerna rättvisa så kommentera gärna!
torsdag 22 september 2016
Mindervärdeskomplex
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
"Behaglig"
- Nej men hej Gunilla, kommer du?! Vad trevligt! Kom in!
Jenny sparkar kvickt in högen med skor och stövlar under skohyllan för att göra plats åt för sin svärmor. Br />- Eh, nu har jag ju inte hunnit städat här riktigt.
- Nej, jag ser det – svarar hon utan att le.
Gunilla tar av sig skorna och följer efter Jenny in i köket. Jenny känner gruset som följer med strumporna från hallen och stönar inombords över det som svärmodern troligtvis känner inför sina egna grusförsedda strumpor.
- Slå dig ner så fixar jag en kopp kaffe.
Gunilla tittar skeptiskt på den diskbelamrade köksbänken men säger inget utan sätter sig på en av de stolar som barnen inte brukar använda. Efter bara ett ögonblick reser hon sig igen och hämtar, utan ett ord, disktrasan och avlägsnar smulor, marmeladklickar och filmjölksfläckar från bordsskivan.
Hon sätter sig igen och börjar fråga om barnen och om hur det går med Jennys skrivande för att sedan övergå till att berätta om hur hon själv har det.
Jenny känner hur hon slappnar av och dukar fram kaffekoppar och lägger upp några köpekakor på ett fat. Hon ser blicken men låtsas inte om den. Nej, hon har inte ”hunnit” baka heller. Inte städat och inte bakat.
Samtalet fortsätter och plötsligt säger Gunilla:
- Förresten vet du, Fredrik har träffat en tjej.
Fredrik är lillebror till Jennys man. Fredrik, favoritsonen, vars enda brist har varit frånvaron av fru.
- Ja, Jocke sa det i förbigående. Vad roligt! Vem är hon?
- Hon heter Maria och är så oerhört behaglig. Mjuk och fin och så trevlig. Hon tar otroligt lite plats och avgudar Fredrik. Och så lagar hon gudomlig mat. Vi var bjudna på middag hemma hos henne igår. Vilket hem! Vackert och rent och välordnat.
Maria, raka motsatsen till Jenny med andra ord. Jenny som syns och hörs och som aldrig kan vara tyst. Jenny som kan gå omkring med tröjan bakochfram och utochzin utan att märka det. Jenny som inte klipper håret mer än en gång om året, de kluvna hårtopparnas drottning. Jenny som inte hinner städa och baka och som hatar att laga mat.
Jenny som inte tycker att det är hela världen om barna går iväg till dagis i pyjamas. Jenny som älskar sin man men som inte avgudar honom eftersom hon tror på jämställda förhållanden.
Jenny som står för den hon är och det hon tror på inför alla, utom sin svärmor.
Inför henne blir hon en liten, värdelös och misslyckad Jenny.
"Behaglig"
- Nej men hej Gunilla, kommer du?! Vad trevligt! Kom in!
Jenny sparkar kvickt in högen med skor och stövlar under skohyllan för att göra plats åt för sin svärmor. Br />- Eh, nu har jag ju inte hunnit städat här riktigt.
- Nej, jag ser det – svarar hon utan att le.
Gunilla tar av sig skorna och följer efter Jenny in i köket. Jenny känner gruset som följer med strumporna från hallen och stönar inombords över det som svärmodern troligtvis känner inför sina egna grusförsedda strumpor.
- Slå dig ner så fixar jag en kopp kaffe.
Gunilla tittar skeptiskt på den diskbelamrade köksbänken men säger inget utan sätter sig på en av de stolar som barnen inte brukar använda. Efter bara ett ögonblick reser hon sig igen och hämtar, utan ett ord, disktrasan och avlägsnar smulor, marmeladklickar och filmjölksfläckar från bordsskivan.
Hon sätter sig igen och börjar fråga om barnen och om hur det går med Jennys skrivande för att sedan övergå till att berätta om hur hon själv har det.
Jenny känner hur hon slappnar av och dukar fram kaffekoppar och lägger upp några köpekakor på ett fat. Hon ser blicken men låtsas inte om den. Nej, hon har inte ”hunnit” baka heller. Inte städat och inte bakat.
Samtalet fortsätter och plötsligt säger Gunilla:
- Förresten vet du, Fredrik har träffat en tjej.
Fredrik är lillebror till Jennys man. Fredrik, favoritsonen, vars enda brist har varit frånvaron av fru.
- Ja, Jocke sa det i förbigående. Vad roligt! Vem är hon?
- Hon heter Maria och är så oerhört behaglig. Mjuk och fin och så trevlig. Hon tar otroligt lite plats och avgudar Fredrik. Och så lagar hon gudomlig mat. Vi var bjudna på middag hemma hos henne igår. Vilket hem! Vackert och rent och välordnat.
Maria, raka motsatsen till Jenny med andra ord. Jenny som syns och hörs och som aldrig kan vara tyst. Jenny som kan gå omkring med tröjan bakochfram och utochzin utan att märka det. Jenny som inte klipper håret mer än en gång om året, de kluvna hårtopparnas drottning. Jenny som inte hinner städa och baka och som hatar att laga mat.
Jenny som inte tycker att det är hela världen om barna går iväg till dagis i pyjamas. Jenny som älskar sin man men som inte avgudar honom eftersom hon tror på jämställda förhållanden.
Jenny som står för den hon är och det hon tror på inför alla, utom sin svärmor.
Inför henne blir hon en liten, värdelös och misslyckad Jenny.
måndag 19 september 2016
Jonathan bortom all kontroll, av Meg Rosoff
Jonathan gör det han drömt om och är där han alltid velat vara.
Han har flyttat till New York, fått arbete på en reklambyrå, lyckats hitta en schyst lägenhet och är tillsammans med drömflickvännen.
Så får han ta hand om sin brors två hundar som flyttar in i hans lägenhet och i hans hjärta.
Dessa hundar väcker någonting inom Jonathan och han börjar sakta men säkert inse att något inte är som det ska. Hans arbete är själsdödande, hans lägenhetskontrakt är minst sagt skumt och relationen med flickvännen har en del i övrigt att önska.
En charmig och rolig bok med en sorgsen underton.
Den är underhållande, lättläst och passar bra när en vill läsa något som flyter på utan någon större ansträngning.
Det är nog egentligen en bok som riktar sig till unga vuxna, men för en som är inne i någon slags ålderskris och som i 37 års ålder har börjat måla naglarna och köpt sitt livs första läppglans fungerar den alldeles utmärkt.
Han har flyttat till New York, fått arbete på en reklambyrå, lyckats hitta en schyst lägenhet och är tillsammans med drömflickvännen.
Så får han ta hand om sin brors två hundar som flyttar in i hans lägenhet och i hans hjärta.
Dessa hundar väcker någonting inom Jonathan och han börjar sakta men säkert inse att något inte är som det ska. Hans arbete är själsdödande, hans lägenhetskontrakt är minst sagt skumt och relationen med flickvännen har en del i övrigt att önska.
En charmig och rolig bok med en sorgsen underton.
Den är underhållande, lättläst och passar bra när en vill läsa något som flyter på utan någon större ansträngning.
Det är nog egentligen en bok som riktar sig till unga vuxna, men för en som är inne i någon slags ålderskris och som i 37 års ålder har börjat måla naglarna och köpt sitt livs första läppglans fungerar den alldeles utmärkt.
tisdag 13 september 2016
Skrivövning - ruggigt
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
”Ruggigt”
Som hon hatar det, vädret.
Hon drar i blixtlåset till jackan trots att det redan är uppdraget så långt det går.
Det här vädret. Den här fuktiga kylan som det inte går att klä sig emot.
Vinden friskar i och skickar vasst regnsplitter i hennes ansikte.
Hon trycker sig närmare husväggen. Försöker ta skydd. Hur länge ska hon behöva vänta i regnet och mörkret egentligen? Varför kommer han aldrig?
Men så hör hon stegen. Hans steg. Hon vet att dom är hans. Nu ser hon honom, en mörk gestalt som skyndar fram längs med trottoaren.
Plötsligt känner hon inte kylan längre. Glömmer sitt kalla, fuktiga ansikte.
Hennes hjärta börjar banka och magen ilar av förväntan. Värmen sprider sig i hela kroppen. En hetta som värkande centrerar sig till en enda punkt.
Han närmar sig. Snart, snart, nu!
Hon kliver ut ur skuggan. Hennes hand glider upp ur fickan och skenet från gatlyktan får kniven att blixtra.
”Ruggigt”
Som hon hatar det, vädret.
Hon drar i blixtlåset till jackan trots att det redan är uppdraget så långt det går.
Det här vädret. Den här fuktiga kylan som det inte går att klä sig emot.
Vinden friskar i och skickar vasst regnsplitter i hennes ansikte.
Hon trycker sig närmare husväggen. Försöker ta skydd. Hur länge ska hon behöva vänta i regnet och mörkret egentligen? Varför kommer han aldrig?
Men så hör hon stegen. Hans steg. Hon vet att dom är hans. Nu ser hon honom, en mörk gestalt som skyndar fram längs med trottoaren.
Plötsligt känner hon inte kylan längre. Glömmer sitt kalla, fuktiga ansikte.
Hennes hjärta börjar banka och magen ilar av förväntan. Värmen sprider sig i hela kroppen. En hetta som värkande centrerar sig till en enda punkt.
Han närmar sig. Snart, snart, nu!
Hon kliver ut ur skuggan. Hennes hand glider upp ur fickan och skenet från gatlyktan får kniven att blixtra.
måndag 12 september 2016
Det vita benet, av Barbara Gowdy
”Mannen som talade med elefanter” gav mig mersmak! Så det fick bli ännu en elefantbok. Fast en av ett helt annat slag.
I ”Det vita benet” får vi följa en grupp elefanter.
Dom är hårt ansatta av både torka och tjuvjakt och försöker att hitta en tillflykt, en trygg plats.
Lera, Daddelbädd och Långa skuggan är centralgestalterna som inviger oss i elefanternas liv och kultur.
En mycket annorlunda bok. Kanske för att elefanter är så annorlunda mot andra djur och kan kittla fantasin som få andra arter.
Det märks att författaren har gjort en gedigen research. Elefanterna gör det elefanter gör, beter sig som elefanter beter sig men till det adderar författaren elefanternas alldeles egna tanke- och sinnevärld.
Hon lyckas med något ganska unikt – att låta elefanterna vara elefanter, med elefanters begränsningar, samtidigt som hon ger dom ett språk och en egen värld.
När en skriver om djur är det så lätt att göra dom allt för mänskliga men i den här boken lyckas författaren att undvika det nästan rakt igenom.
Hon utgår från elefanten och spinner sin berättelse kring det vi kan förstå om dom men också kring det vi inte kan förstå - deras otroliga förmåga att veta sådant som vi tycker att de omöjligt kan veta.
Jag blir inte så berörd av berättelsen som jag trodde att jag skulle bli.
Vad det beror på har jag inte riktigt klart för mig. Kanske att den är ganska så osentimentalt skriven. Kanske också att den är så konstig.
Just det att den inte slår an de vanliga strängarna djurberättelser brukar hos mig eftersom de inte är som djurberättelser brukar. Och för att elefanterna får vara elefanter så att jag som människa inte riktigt kan identifiera mig med dom och deras känsloliv.
Mycket intressant och spännande läsning hur som helst!
Och ganska skönt att slippa snörvla och snyfta i färdtjänsten, disken, maten eller tyst i kudden för att inte väcka maken.
I ”Det vita benet” får vi följa en grupp elefanter.
Dom är hårt ansatta av både torka och tjuvjakt och försöker att hitta en tillflykt, en trygg plats.
Lera, Daddelbädd och Långa skuggan är centralgestalterna som inviger oss i elefanternas liv och kultur.
En mycket annorlunda bok. Kanske för att elefanter är så annorlunda mot andra djur och kan kittla fantasin som få andra arter.
Det märks att författaren har gjort en gedigen research. Elefanterna gör det elefanter gör, beter sig som elefanter beter sig men till det adderar författaren elefanternas alldeles egna tanke- och sinnevärld.
Hon lyckas med något ganska unikt – att låta elefanterna vara elefanter, med elefanters begränsningar, samtidigt som hon ger dom ett språk och en egen värld.
När en skriver om djur är det så lätt att göra dom allt för mänskliga men i den här boken lyckas författaren att undvika det nästan rakt igenom.
Hon utgår från elefanten och spinner sin berättelse kring det vi kan förstå om dom men också kring det vi inte kan förstå - deras otroliga förmåga att veta sådant som vi tycker att de omöjligt kan veta.
Jag blir inte så berörd av berättelsen som jag trodde att jag skulle bli.
Vad det beror på har jag inte riktigt klart för mig. Kanske att den är ganska så osentimentalt skriven. Kanske också att den är så konstig.
Just det att den inte slår an de vanliga strängarna djurberättelser brukar hos mig eftersom de inte är som djurberättelser brukar. Och för att elefanterna får vara elefanter så att jag som människa inte riktigt kan identifiera mig med dom och deras känsloliv.
Mycket intressant och spännande läsning hur som helst!
Och ganska skönt att slippa snörvla och snyfta i färdtjänsten, disken, maten eller tyst i kudden för att inte väcka maken.
torsdag 1 september 2016
Mannen som talade med elefanter, av Lawrence Anthony
I den här fantastiska boken berättar
Lawrence Anthony
om sitt liv i det sydafrikanska viltreservatet Thula Thula.
En dag ringer en kvinna och vill ge honom en flock elefanter. En familj på nio djur som kommer att avlivas om Anthony inte tar sig an dom.
Så det gör han. Naturligtvis gör han det. Han vars hjärta brinner för alla sorters djur, för viltvård och för Sydafrikas natur.
En rädd och traumatiserad elefantflock anländer och trots att alla betraktar dom som ett hopplöst fall vägrar Anthony lyssna på det.
Med kärlek, empati och tålamod vinner han deras förtroende och hjälper dom att hitta glädje och harmoni i Thula Thula.
Vilken otrolig man, vilka fantastiska medarbetare, vilka djur och vilken fru som står ut med allt ihop.
Och vilka otroliga berättelser! Jag har skrattat, jag har gråtit och jag har förundrats.
När jag idag kollade upp Anthony på Wikipedia och insåg at han var död sedan fyra år tillbaka grät jag också. Grät över elefanternas sorg. Grät över att han inte finns mer trots att han borde ha haft många år kvar att leva och göra underverk.
Jag som hade börjat drömma om att åka till hans reservat, bo på hans lodge och kanske träffa själva honom.
Nu är det för sent och hans elefanter har sörjande vandrat runt hans hus.
Läs den här gripande boken säger jag bara. Läs den!
En dag ringer en kvinna och vill ge honom en flock elefanter. En familj på nio djur som kommer att avlivas om Anthony inte tar sig an dom.
Så det gör han. Naturligtvis gör han det. Han vars hjärta brinner för alla sorters djur, för viltvård och för Sydafrikas natur.
En rädd och traumatiserad elefantflock anländer och trots att alla betraktar dom som ett hopplöst fall vägrar Anthony lyssna på det.
Med kärlek, empati och tålamod vinner han deras förtroende och hjälper dom att hitta glädje och harmoni i Thula Thula.
Vilken otrolig man, vilka fantastiska medarbetare, vilka djur och vilken fru som står ut med allt ihop.
Och vilka otroliga berättelser! Jag har skrattat, jag har gråtit och jag har förundrats.
När jag idag kollade upp Anthony på Wikipedia och insåg at han var död sedan fyra år tillbaka grät jag också. Grät över elefanternas sorg. Grät över att han inte finns mer trots att han borde ha haft många år kvar att leva och göra underverk.
Jag som hade börjat drömma om att åka till hans reservat, bo på hans lodge och kanske träffa själva honom.
Nu är det för sent och hans elefanter har sörjande vandrat runt hans hus.
Läs den här gripande boken säger jag bara. Läs den!
fredag 26 augusti 2016
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske, av Emmy Abrahamson
Julia är svensk men bor i Wien och arbetar med att undervisa vuxna i engelska.
Hon är lite av en språknörd och lever med författardrömmar och en längtan efter någon att dela livet med.
Hon försöker förhålla sig till singellivet och går ut med en kompis som hon avskyr, men gör det eftersom det är den kompisen hon har att gå ut med.
Så möter hon Ben. Ben som är glad, varm och okomplicerad. Ben med stort hår och skägg. Ben som stinker och som bor i en buske.
Den här boken har det skrivits och talats gott om och jag är mycket nöjd med min läsupplevelse.
Den är kort, underhållande och framför allt väldigt kul.
En perfekt feelgood att stoppa in mellan lite mastigare läsning.
Nu ska jag kasta mig över en annan man som jag längtat mycket efter – Mannen som talade med elefanter.
Eller egentligen två män eftersom den som talbok läses in av den mest fantastiska rösten på jorden – Owe Ström.
Hon är lite av en språknörd och lever med författardrömmar och en längtan efter någon att dela livet med.
Hon försöker förhålla sig till singellivet och går ut med en kompis som hon avskyr, men gör det eftersom det är den kompisen hon har att gå ut med.
Så möter hon Ben. Ben som är glad, varm och okomplicerad. Ben med stort hår och skägg. Ben som stinker och som bor i en buske.
Den här boken har det skrivits och talats gott om och jag är mycket nöjd med min läsupplevelse.
Den är kort, underhållande och framför allt väldigt kul.
En perfekt feelgood att stoppa in mellan lite mastigare läsning.
Nu ska jag kasta mig över en annan man som jag längtat mycket efter – Mannen som talade med elefanter.
Eller egentligen två män eftersom den som talbok läses in av den mest fantastiska rösten på jorden – Owe Ström.
torsdag 25 augusti 2016
Fem pärlor till jungfruns krona - Dottern, av Maria Gustavsdotter
Efter att ha finalerat min semester med en helg i Amsterdam tillsammans med goda vänner såg jag fram emot en lugn uppstartsvecka på jobbet.
Det visade sig dock att min prästkollega ramlat av hästen och brutit fyra revben med påföljande sjukskrivning. Så en lugn vecka förvandlades till en smågalen vecka.
Nu känner jag att den är under kontroll men jag har inte mycket energi över till kreativitet.
Men jag ska ändå göra ett halvhjärtat försök att berätta om den här boken som jag också läst lite halvhjärtat.
Romanen utspelar sig i 1500-talets Kalmar.
Huvudpersonen är dottern i ett köpmanhem och vi får följa henne under ett par år när hon går från barn till vuxen.
Inte vuxen i våra moderna ögon men i dåtidens.
Boken skildrar på ett välskrivet och lågmält sätt, med många ganska så detaljerade beskrivningar, hur livet tog sig för i de något mer välbeställda hemmen. En historisk roman i dess sanna bemärkelse.
Historiska romaner har alltid varit en av mina favoritkategorier. Jag har också hört mycket gott om den här boken som är den första delen i en serie – Fem pärlor till jungfruns krona.
Tyvärr fångas jag inte alls av den här boken. Jag inser att den är bra men kanske har jag i och med den läst en historisk roman för mycket i mitt liv. Kanske har jag växt ifrån det. Eller så var det bara fel lästidpunkt.
Jag vet inte. Jag vet bara att om du tycker om historiska skildringar men inte måste ha så våldsamt mycket action i form av svärdsdueller och politiska intriger är det här boken för dig.
Det visade sig dock att min prästkollega ramlat av hästen och brutit fyra revben med påföljande sjukskrivning. Så en lugn vecka förvandlades till en smågalen vecka.
Nu känner jag att den är under kontroll men jag har inte mycket energi över till kreativitet.
Men jag ska ändå göra ett halvhjärtat försök att berätta om den här boken som jag också läst lite halvhjärtat.
Romanen utspelar sig i 1500-talets Kalmar.
Huvudpersonen är dottern i ett köpmanhem och vi får följa henne under ett par år när hon går från barn till vuxen.
Inte vuxen i våra moderna ögon men i dåtidens.
Boken skildrar på ett välskrivet och lågmält sätt, med många ganska så detaljerade beskrivningar, hur livet tog sig för i de något mer välbeställda hemmen. En historisk roman i dess sanna bemärkelse.
Historiska romaner har alltid varit en av mina favoritkategorier. Jag har också hört mycket gott om den här boken som är den första delen i en serie – Fem pärlor till jungfruns krona.
Tyvärr fångas jag inte alls av den här boken. Jag inser att den är bra men kanske har jag i och med den läst en historisk roman för mycket i mitt liv. Kanske har jag växt ifrån det. Eller så var det bara fel lästidpunkt.
Jag vet inte. Jag vet bara att om du tycker om historiska skildringar men inte måste ha så våldsamt mycket action i form av svärdsdueller och politiska intriger är det här boken för dig.
tisdag 16 augusti 2016
Middlesex, av Jeffrey Eugenides
Det fina med att inte kunna sova om natten är att en kan få mycket läst.
Och det har gått åt för det här var en lång bok.
23 timmars lyssning!
Men vilken lyssning/läsning sedan!
Jag har haft tur med mina bokval på sistone måste jag säga.
Mycket tack vare fina bokbloggstips men mest tack vare podden Mellan raderna.
Men nu till själva boken kanske.
Det är Cal som berättar sin historia. Call som föds som Calleope. Calleope som uppfostras som den flicka alla, inklusive hon själv, tror att hon är. Som är helt och fullt ett med sig själv enda till tonåren infinner sig. Då, när alla andra flickor utvecklar kurvor och får mens. Då, när de flesta andra jämnåriga flickor börjar intressera sig för pojkar.
Till slut uppdagas den lilla detalj som förlossningsläkaren missat.
Cal ger oss sin historia. En historia som också är hans farföräldrars och föräldrars historia. Delvis också greklands, Turkiets och Amerikas historia.
Det här är så komiskt, sorgligt, tragiskt, förlösande, tänkvärt och välskrivet!
Jag är sällan intresserad av själva författaren bakom boken men Eugenides gör mig nyfiken.
Har han själv erfarenhet av könsproblematik? Eller av någon närståendes? Eller bygger berättelsen på ren research? Eller är det blott och bart påhitt?
Som sagt så brukar inte detta ha någon betydelse för mig men eftersom könsidentitet intresserar mig vore det intressant att veta.
Efter en snabb googling har jag inte blivit klokare. Någon annan som orkar göra en djupare undersökning åt mig? Eller som redan vet?
Hur det än ligger till så är det en mycket bra bok som jag varmt rekommenderar till alla som gillar tjocka böcker.
Och det har gått åt för det här var en lång bok.
23 timmars lyssning!
Men vilken lyssning/läsning sedan!
Jag har haft tur med mina bokval på sistone måste jag säga.
Mycket tack vare fina bokbloggstips men mest tack vare podden Mellan raderna.
Men nu till själva boken kanske.
Det är Cal som berättar sin historia. Call som föds som Calleope. Calleope som uppfostras som den flicka alla, inklusive hon själv, tror att hon är. Som är helt och fullt ett med sig själv enda till tonåren infinner sig. Då, när alla andra flickor utvecklar kurvor och får mens. Då, när de flesta andra jämnåriga flickor börjar intressera sig för pojkar.
Till slut uppdagas den lilla detalj som förlossningsläkaren missat.
Cal ger oss sin historia. En historia som också är hans farföräldrars och föräldrars historia. Delvis också greklands, Turkiets och Amerikas historia.
Det här är så komiskt, sorgligt, tragiskt, förlösande, tänkvärt och välskrivet!
Jag är sällan intresserad av själva författaren bakom boken men Eugenides gör mig nyfiken.
Har han själv erfarenhet av könsproblematik? Eller av någon närståendes? Eller bygger berättelsen på ren research? Eller är det blott och bart påhitt?
Som sagt så brukar inte detta ha någon betydelse för mig men eftersom könsidentitet intresserar mig vore det intressant att veta.
Efter en snabb googling har jag inte blivit klokare. Någon annan som orkar göra en djupare undersökning åt mig? Eller som redan vet?
Hur det än ligger till så är det en mycket bra bok som jag varmt rekommenderar till alla som gillar tjocka böcker.
lördag 6 augusti 2016
Hjälp! Jag drunknar!
I Populär historia…
Denna underbara tidning som bara kommer och kommer och som jag inte hinner läsa.
Det är verkligen en bra tidning!
Jag tänker alltid att jag nog kan hoppa några artiklar för att kunna läsa ikapp men fängslas av säkert 90% av innehållet och försjunker i beskrivningar av sjunkande ubåtar, fältslag, historiska platser och personligheter, porslinets utveckling, ryska juveler osv, osv.
Det är ju bara det där med att ta sig tid att läsa.
Jag tänkte förstås att jag skulle ägna mig åt den här härliga tidningen under min semester men det finns ju så mycket annat att göra. Så många böcker att läsa. Så många podcasts att höra, För att inte tala om spännande MUD att spela.
Det värsta är att den tar så mycket plats, tidningen.
En punktskriftsvolym är betydligt större än den ”vanliga” tidningen och ett nummer består av tre punktvolymer.
Jag förvarar mina olästa tidningar i vår köpmandisk men den är nu full.
Jag har tre volymer som ligger och väntar på mitt skrivbord och vilken dag som helst kommer ännu ett nummer.
Populär historia tar över huset!
Jag får nog ta och pausa prenumerationen tror jag.
Eller börja läsa som aldrig förr.
Men tidningen rekommenderas varmt för dig som gillar historia!
Denna underbara tidning som bara kommer och kommer och som jag inte hinner läsa.
Det är verkligen en bra tidning!
Jag tänker alltid att jag nog kan hoppa några artiklar för att kunna läsa ikapp men fängslas av säkert 90% av innehållet och försjunker i beskrivningar av sjunkande ubåtar, fältslag, historiska platser och personligheter, porslinets utveckling, ryska juveler osv, osv.
Det är ju bara det där med att ta sig tid att läsa.
Jag tänkte förstås att jag skulle ägna mig åt den här härliga tidningen under min semester men det finns ju så mycket annat att göra. Så många böcker att läsa. Så många podcasts att höra, För att inte tala om spännande MUD att spela.
Det värsta är att den tar så mycket plats, tidningen.
En punktskriftsvolym är betydligt större än den ”vanliga” tidningen och ett nummer består av tre punktvolymer.
Jag förvarar mina olästa tidningar i vår köpmandisk men den är nu full.
Jag har tre volymer som ligger och väntar på mitt skrivbord och vilken dag som helst kommer ännu ett nummer.
Populär historia tar över huset!
Jag får nog ta och pausa prenumerationen tror jag.
Eller börja läsa som aldrig förr.
Men tidningen rekommenderas varmt för dig som gillar historia!
fredag 5 augusti 2016
Askfödd, av Tahir Sabaa
Ett ökenland, ett imperium, ett krigarfolk som förslavar ett annat folk – ”De lärde”.
En skola som skoningslöst utbildar barn till att bli hänsynslösa krigare. Antingen dör de eller så växer de upp till imperiets osvikligt lojala tjänare. Men det finns ett undantag – Elias. Elias som är en oäkting av krigarfolket men som uppfostrats av ”de lärde”. Han vägrar ge sin själ och sitt hjärta till imperiet.
Laias föräldrar är döda och hon och hennes bror bor hos morföräldrarna i ”de lärdes” kvarter.
Men så dyker en ”mask” upp och lägger hela hennes liv i ruiner. De dödar hennes morföräldrar, bränner ned deras hus och tar hennes bror till fånga.
Laia flyr men bestämmer sig för att söka upp motståndsrörelsen för att be om hjälp att frita hennes bror.
Hon får ett uppdrag, ett livsfarligt omöjligt uppdrag. Och hon möter ondska, fasa och skräck. Hon möter kommendanten, kokerskan och slavflickan.
Och hon möter Elias.
En underbar, mörk historia om vänskap, förräderi, syskonskap, skuld, lojalitet, kärlek och kampen för frihet. Och mycket, mycket mer.
Åh vad bra, åh vad bra, åh vad bra!
Jag har slukat den här boken. Längtat efter den när jag inte kunna läsa och legat vaken, svettig av spänning, oförmögen att somna ifrån den.
En bok och historia helt i min smak med lagom och lite annorlunda fantasyinslag i en underbart främmande värld.
Det var även länge sedan jag njöt så av en kärlekshistoria. Den är utsökt!
En grym debutroman och första delen i en serie på fyra delar.
Det är härligt plågsamt att nu behöva vänta på att nästa del ska komma ut.
En skola som skoningslöst utbildar barn till att bli hänsynslösa krigare. Antingen dör de eller så växer de upp till imperiets osvikligt lojala tjänare. Men det finns ett undantag – Elias. Elias som är en oäkting av krigarfolket men som uppfostrats av ”de lärde”. Han vägrar ge sin själ och sitt hjärta till imperiet.
Laias föräldrar är döda och hon och hennes bror bor hos morföräldrarna i ”de lärdes” kvarter.
Men så dyker en ”mask” upp och lägger hela hennes liv i ruiner. De dödar hennes morföräldrar, bränner ned deras hus och tar hennes bror till fånga.
Laia flyr men bestämmer sig för att söka upp motståndsrörelsen för att be om hjälp att frita hennes bror.
Hon får ett uppdrag, ett livsfarligt omöjligt uppdrag. Och hon möter ondska, fasa och skräck. Hon möter kommendanten, kokerskan och slavflickan.
Och hon möter Elias.
En underbar, mörk historia om vänskap, förräderi, syskonskap, skuld, lojalitet, kärlek och kampen för frihet. Och mycket, mycket mer.
Åh vad bra, åh vad bra, åh vad bra!
Jag har slukat den här boken. Längtat efter den när jag inte kunna läsa och legat vaken, svettig av spänning, oförmögen att somna ifrån den.
En bok och historia helt i min smak med lagom och lite annorlunda fantasyinslag i en underbart främmande värld.
Det var även länge sedan jag njöt så av en kärlekshistoria. Den är utsökt!
En grym debutroman och första delen i en serie på fyra delar.
Det är härligt plågsamt att nu behöva vänta på att nästa del ska komma ut.
söndag 31 juli 2016
Barfotaadvokaten - en blind mans kamp för rättvisa och frihet i Kina - av Chen Guangcheng
1971 föds Chen Guangcheng i en fattig familj på den kinesiska landsbygden. Efter en febersjukdom som litet barn blir han blind men låter inte detta lägga några hinder i vägen för sig.
Ett starkt, envist, kreativt och kunskapstörstande barn som kämpar för att bevisa sitt värde för sig själv och sin omgivning, växer upp till en fullfjädrad rättsaktivist.
Vi får följa hans livskamp och kamp för mänskliga rättigheter, och då framför allt blindas och funktionshindrades rättigheter.
En kamp som motarbetas av det kinesiska styret och som till slut, när han motsätter sig övergreppen i det kinesiska familjeplaneringsprogrammet, leder till tortyr, fängelse och fångenskap i det egna hemmet.
Ett osannolikt land, en osannolik man, en helt osannolik historia.
Jag är så evigt tacksam över att jag som synskadad inte är född i Kina. Det ska nog i och för sig även du som seende vara men extra tacksam är nog ändå jag. Som ni kanske förstår berör mig den här boken lite extra och mitt liv framstår plötsligt som en dans på rosor.
En otroligt läsvärd bok med ett rakt och välformulerat språk.
En viktig bok för oss som förfasar oss över hur landet vi bor i styrs. Inte för att förminska det som händer i vårt eget samhälle utan för att förstå vilka oerhörda möjligheter vi faktiskt har att påverka.
Och det utan att riskera frihetsberövning och tortyr.
Extra roligt är det att läsa den här boken eftersom min vän Tomas Håkansson har översatt den.
Mycket bra jobbat Tomas!
Ett starkt, envist, kreativt och kunskapstörstande barn som kämpar för att bevisa sitt värde för sig själv och sin omgivning, växer upp till en fullfjädrad rättsaktivist.
Vi får följa hans livskamp och kamp för mänskliga rättigheter, och då framför allt blindas och funktionshindrades rättigheter.
En kamp som motarbetas av det kinesiska styret och som till slut, när han motsätter sig övergreppen i det kinesiska familjeplaneringsprogrammet, leder till tortyr, fängelse och fångenskap i det egna hemmet.
Ett osannolikt land, en osannolik man, en helt osannolik historia.
Jag är så evigt tacksam över att jag som synskadad inte är född i Kina. Det ska nog i och för sig även du som seende vara men extra tacksam är nog ändå jag. Som ni kanske förstår berör mig den här boken lite extra och mitt liv framstår plötsligt som en dans på rosor.
En otroligt läsvärd bok med ett rakt och välformulerat språk.
En viktig bok för oss som förfasar oss över hur landet vi bor i styrs. Inte för att förminska det som händer i vårt eget samhälle utan för att förstå vilka oerhörda möjligheter vi faktiskt har att påverka.
Och det utan att riskera frihetsberövning och tortyr.
Extra roligt är det att läsa den här boken eftersom min vän Tomas Håkansson har översatt den.
Mycket bra jobbat Tomas!
fredag 22 juli 2016
Virus - bra jobbat Storytel och Daniel Åberg!
Nu har jag lyssnat mig igenom den första säsongen av
Storytels
produktion Virus, skriven av Daniel Åberg.
Det är en klassisk dystopi där ett livsfarligt virus sprids rekordsnabbt i Stockholm och vidare ut i landet och resten av världen.
Folk dör som flugor under fruktansvärda plågor och många blir under det snabba sjukdomsförloppet aggressiva.
Ett fåtal människor visar sig vara immuna och försöker överleva i en nu galen och nästan död värld. Vi får följa några av dessa människor och deras kamp för livet.
Jag är svag för dystopier och även om det här inte var den bästa jag läst så är den helt ok.
Den här serien är helt klart betydligt bättre än Gustav III checkar in som jag försökte mig på för ett tag sedan.
Virus är inget litterärt mästerverk men den är vad Storytel utlovar – underhållande och spännande.
Den är även bitvis rätt gripande. Särskilt som det är barn inblandade och det träffar förstås mig som småbarnsförälder rakt i hjärtat.
Där finns förstås en del korrmissar så som tårar som tränger ut ur ansiktet och någon som blundar ”och betraktar”. Det är inte hela världen eftersom storyn är tillräckligt spännand och intressant för att väga upp det. Men irriterande är det ju såklart och jag fattar inte varför korrläsarna inte kan sköta sitt jobb.
Den första säsongen slutar med en äkta cliffhanger och just som historien börjar bli intressant på allvar.
Hur ska det bli, hur ska det bli?!
Jag skulle nog säga att det här är perfekt, avkopplande sommarlyssning!
Bra jobbat Storytel och Daniel Åberg!
Det är en klassisk dystopi där ett livsfarligt virus sprids rekordsnabbt i Stockholm och vidare ut i landet och resten av världen.
Folk dör som flugor under fruktansvärda plågor och många blir under det snabba sjukdomsförloppet aggressiva.
Ett fåtal människor visar sig vara immuna och försöker överleva i en nu galen och nästan död värld. Vi får följa några av dessa människor och deras kamp för livet.
Jag är svag för dystopier och även om det här inte var den bästa jag läst så är den helt ok.
Den här serien är helt klart betydligt bättre än Gustav III checkar in som jag försökte mig på för ett tag sedan.
Virus är inget litterärt mästerverk men den är vad Storytel utlovar – underhållande och spännande.
Den är även bitvis rätt gripande. Särskilt som det är barn inblandade och det träffar förstås mig som småbarnsförälder rakt i hjärtat.
Där finns förstås en del korrmissar så som tårar som tränger ut ur ansiktet och någon som blundar ”och betraktar”. Det är inte hela världen eftersom storyn är tillräckligt spännand och intressant för att väga upp det. Men irriterande är det ju såklart och jag fattar inte varför korrläsarna inte kan sköta sitt jobb.
Den första säsongen slutar med en äkta cliffhanger och just som historien börjar bli intressant på allvar.
Hur ska det bli, hur ska det bli?!
Jag skulle nog säga att det här är perfekt, avkopplande sommarlyssning!
Bra jobbat Storytel och Daniel Åberg!
tisdag 19 juli 2016
Tragedi!
I morse fick äldsta dottern (snart sex år) lära sig vad sorg innebär.
Hon hittade nämligen sin älskade, stora, tjocka dinosauriebok på trappan till vår altan. Där hade den legat sedan igår och gårdagen var julis absolut regnigaste dag. Det säger i och för sig inte så mycket men det var ett ihållande regnväder hela eftermiddagen.
Dinosaurieboken var bortom all räddning.
Oj, oj, oj, vilken sorg och smärta. Hon grät hela vägen till förskolan och tårarna rann fortfarande när jag lämnade henne där.
Jag sa att ”men det är ju inte Smulan-katten som har dött. Det är ju bara en bok. Vi köper en ny!” Det hjälpte inte det minsta.
Men det är något vackert i M:s sorg. Jag känner att vi verkligen har lyckats som föräldrar och med vår uppfostran när det är så smärtsamt att förlora en bok.
Kärlek till människor och djur i all ära men jag är stolt över att vi har ingjutit en sådan litteraturkärlek i vårt barn att en bokförlust krossar hennes hjärta.
Hon hittade nämligen sin älskade, stora, tjocka dinosauriebok på trappan till vår altan. Där hade den legat sedan igår och gårdagen var julis absolut regnigaste dag. Det säger i och för sig inte så mycket men det var ett ihållande regnväder hela eftermiddagen.
Dinosaurieboken var bortom all räddning.
Jag sa att ”men det är ju inte Smulan-katten som har dött. Det är ju bara en bok. Vi köper en ny!” Det hjälpte inte det minsta.
Men det är något vackert i M:s sorg. Jag känner att vi verkligen har lyckats som föräldrar och med vår uppfostran när det är så smärtsamt att förlora en bok.
Kärlek till människor och djur i all ära men jag är stolt över att vi har ingjutit en sådan litteraturkärlek i vårt barn att en bokförlust krossar hennes hjärta.
söndag 17 juli 2016
Den glömda trädgården, av Kate Morton
Va, en trädgårdsbok till?!
Jo, jag vet. Det var inte så länge sedan som jag läste och skrev om Den hemliga trädgården. Grejen är att det var den här jag egentligen hade tänkt läsa. Men när jag sökte på den så kom ”Den hemliga trädgården” upp i sökningen och då blev jag så sugen att uppliva en gammal barndomsläsning.
Men nu har jag alltså läst ”Den glömda trädgården” och oh så härligt jag har haft det!
Vänskap, hopp, glädje, sorg, smärta, kärlek och hemligheter. En släkthistoria. En labyrint som leder till ett hus på en klippa. Ett hus med en muromgärdad trädgård. Vad var det som hände där egentligen? En längtan efter att ta reda på sitt ursprung. En väg ut ur sorgen. Och sagor.
Det här är en, inte enbart, sorglig berättelse som är mycket vackert skriven. Det är absolut ingen sliskig kärlekssaga utan något helt annat.
Den är också komponerad på ett lite speciellt sätt för vi förflyttas fram och tillbaka mellan olika årtal. Något som jag skulle kunna tycka vore mycket störande men det är det inte alls. Det ökar bara spänningen och mystiken och förstärker berättelsen.
Det roliga är att ”Den glömda trädgården” påminner lite om ”Den hemliga trädgården”. Där finns helt klart en del gemensamma komponenter.
”Den glömda trädgården = ”Den hemliga trädgården” för vuxna.
Jo, jag vet. Det var inte så länge sedan som jag läste och skrev om Den hemliga trädgården. Grejen är att det var den här jag egentligen hade tänkt läsa. Men när jag sökte på den så kom ”Den hemliga trädgården” upp i sökningen och då blev jag så sugen att uppliva en gammal barndomsläsning.
Men nu har jag alltså läst ”Den glömda trädgården” och oh så härligt jag har haft det!
Vänskap, hopp, glädje, sorg, smärta, kärlek och hemligheter. En släkthistoria. En labyrint som leder till ett hus på en klippa. Ett hus med en muromgärdad trädgård. Vad var det som hände där egentligen? En längtan efter att ta reda på sitt ursprung. En väg ut ur sorgen. Och sagor.
Det här är en, inte enbart, sorglig berättelse som är mycket vackert skriven. Det är absolut ingen sliskig kärlekssaga utan något helt annat.
Den är också komponerad på ett lite speciellt sätt för vi förflyttas fram och tillbaka mellan olika årtal. Något som jag skulle kunna tycka vore mycket störande men det är det inte alls. Det ökar bara spänningen och mystiken och förstärker berättelsen.
Det roliga är att ”Den glömda trädgården” påminner lite om ”Den hemliga trädgården”. Där finns helt klart en del gemensamma komponenter.
”Den glömda trädgården = ”Den hemliga trädgården” för vuxna.
onsdag 13 juli 2016
Sommar och läsning är en dålig kombo
Men, tänker du kanske, sommar är ju den perfekta tiden för läsning!
Absolut! Särskilt för den som har semester… Nedräkning pågår!
Det är inte årstiden i sig som är bekymret utan Sommar i P1.
Jag håller just nu på med en otroligt bra bok men den har hård konkurens av detta fantastiska sommarprogram.
Vissa morgnar i färdtjänsten kan det ta så där tio dyrbara minuter för mig att bestämma mig för om det ska bli bok eller Sommar. Bok eller Sommar, bok eller Sommar, bok eller Sommar? Det är just nu för mig livets stora fråga.
Som tur är slukar jag inte alla programmen utan väljer ut det som verkligen intresserar mig. Och jag har lyssnat på två program som faktiskt kan relateras till läsning och som jag kan dela med mig av till er här i bloggen.
Det första jag lyssnade på var Gloria Ray Karlmark – medborgarrättskämpe som ingick i Little Rock Nine. Hon var en av de nio afroamerikaner som lyckades ta sig in på den rassegregerade skolan Little Rock Central High School.
Där genomled hon, tillsammans med de andra i gruppen, ett år av trakasserier och misshandel trots försök från staten att skydda.
Jag har läst en så bra 1900-talssvit skriven av Ken Follett.
Han är en mästare på att skriva historienära samtidigt som hans story är oerhört fängslande, spännande och underhållande.
Romaner av detta slag är i mitt tycke det bästa sättet att inmundiga historia.
Hur som helst, den sista delen – Evighetens rand – sträcker sig från 50-talet och framåt. Här får vi, bland mycket annat, följa medborgarrättsrörelsens kamp mot segregation.
Så lyssnar jag på Gloria Ray och hör hur hon berättar om den första skoldagen. Den dag då hon möts av ett stort antal poliser som vägrar släppa in henne och hennes kamrater i skolan. Just detta berättar också Follett om mycket målande i sin roman. Att kliva rakt in i Glorias berättelse kan jag därför utan problem. Plötsligt smälter dikt och verklighet samman på ett sätt som jag kanske aldrig upplevt om jag inte läst Follett.
En annan sommarpratare som jag lyssnat på är Ahmad Khan Mahmoodzada.
Han växte upp i Kabul men blev tvungen att fly till Sverige efter att ha spelat rollen som Hassan i filmen ”Flyga drake”.
Som säkert flera av er nog vet bygger filmen på boken med samma namn.
Den läste jag innan jag startade bloggen 2008 och har därför inte kommit mig för att skriva något utförligt om den. Men som så många andra älskade jag boken!
Filmen älskades inte i Afghanistans Kabul. Av flera skäl, som Ahmad förklarar i sitt sommarprat.
Lyssna på det!
Ett par andra prat jag tycker ni ska lyssna på, som inte har med litteratur att göra är Annika Lantz och Gunhild Stordalen.
Så har vi mannen som skulle kunna göra mig till stalker – poeten, musikern och aktivisten Emil Jensen! Honom har jag inte lyssnat på än men det behöver jag inte för att veta att det är fantastiskt. Lyckliga mig och dom av er som har det kvar!
Absolut! Särskilt för den som har semester… Nedräkning pågår!
Det är inte årstiden i sig som är bekymret utan Sommar i P1.
Jag håller just nu på med en otroligt bra bok men den har hård konkurens av detta fantastiska sommarprogram.
Vissa morgnar i färdtjänsten kan det ta så där tio dyrbara minuter för mig att bestämma mig för om det ska bli bok eller Sommar. Bok eller Sommar, bok eller Sommar, bok eller Sommar? Det är just nu för mig livets stora fråga.
Som tur är slukar jag inte alla programmen utan väljer ut det som verkligen intresserar mig. Och jag har lyssnat på två program som faktiskt kan relateras till läsning och som jag kan dela med mig av till er här i bloggen.
Det första jag lyssnade på var Gloria Ray Karlmark – medborgarrättskämpe som ingick i Little Rock Nine. Hon var en av de nio afroamerikaner som lyckades ta sig in på den rassegregerade skolan Little Rock Central High School.
Där genomled hon, tillsammans med de andra i gruppen, ett år av trakasserier och misshandel trots försök från staten att skydda.
Jag har läst en så bra 1900-talssvit skriven av Ken Follett.
Han är en mästare på att skriva historienära samtidigt som hans story är oerhört fängslande, spännande och underhållande.
Romaner av detta slag är i mitt tycke det bästa sättet att inmundiga historia.
Hur som helst, den sista delen – Evighetens rand – sträcker sig från 50-talet och framåt. Här får vi, bland mycket annat, följa medborgarrättsrörelsens kamp mot segregation.
Så lyssnar jag på Gloria Ray och hör hur hon berättar om den första skoldagen. Den dag då hon möts av ett stort antal poliser som vägrar släppa in henne och hennes kamrater i skolan. Just detta berättar också Follett om mycket målande i sin roman. Att kliva rakt in i Glorias berättelse kan jag därför utan problem. Plötsligt smälter dikt och verklighet samman på ett sätt som jag kanske aldrig upplevt om jag inte läst Follett.
En annan sommarpratare som jag lyssnat på är Ahmad Khan Mahmoodzada.
Han växte upp i Kabul men blev tvungen att fly till Sverige efter att ha spelat rollen som Hassan i filmen ”Flyga drake”.
Som säkert flera av er nog vet bygger filmen på boken med samma namn.
Den läste jag innan jag startade bloggen 2008 och har därför inte kommit mig för att skriva något utförligt om den. Men som så många andra älskade jag boken!
Filmen älskades inte i Afghanistans Kabul. Av flera skäl, som Ahmad förklarar i sitt sommarprat.
Lyssna på det!
Ett par andra prat jag tycker ni ska lyssna på, som inte har med litteratur att göra är Annika Lantz och Gunhild Stordalen.
Så har vi mannen som skulle kunna göra mig till stalker – poeten, musikern och aktivisten Emil Jensen! Honom har jag inte lyssnat på än men det behöver jag inte för att veta att det är fantastiskt. Lyckliga mig och dom av er som har det kvar!
torsdag 7 juli 2016
Jag lever...
Men just nu är jag så trött så inget blir läst. Jag bara somnar så fort jag försöker.
Och att hitta energi till att skriva något eget är helt omöjligt.
Jag får helt enkelt vänta på bättre tider. Liksom ni som läser min blogg.
Boken jag håller på med nu är i alla fall väldigt bra! Tror jag...
Och att hitta energi till att skriva något eget är helt omöjligt.
Jag får helt enkelt vänta på bättre tider. Liksom ni som läser min blogg.
Boken jag håller på med nu är i alla fall väldigt bra! Tror jag...
fredag 1 juli 2016
"Förbannat att det ska va så svårt å förstå vad vi säger!"
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
”konstigt”
Det finns så mycket konstigt folk. Eller ”könstigt fölk” som jag troligtvis hade sagt om jag fortfarande bott i Värmland.
”Förbannat att det ska va så svårt å förstå vad vi säger! Varför kommer ni hit om ni inte följer våra regler? Do something right!”
Så röt en svensk busschaufför till alldeles nyanlända flyktingar som skulle bussas till något boende norrut i landet.
Under en annan, betydligt trevligare resa för asylsökande, berättade arrangörerna att en inte får äta på bussen. Alla nickade glatt och förstående. Ingen åt något. På ditvägen. Under hemfärden, efter en dag på badhus med lek och plask, knorrade magarna och ätförbudet var glömt.
Arrangörerna skakade förundrat på sina huvuden. De tyckte att det var oerhört konstigt att någon kunde tro att inte samma regler gäller i resans båda riktningar.
Det är så mycket som för oss är självklart. Det är inget konstigt alls att en inte får äta mat i bussen. Inget konstigt alls att en måste sitta på sin plats med bältet på.
Men för de hungriga människorna från en annan kultur var det inte alls självklart. Varför skulle en inte få äta på bussen? Ingen har någonsin tidigare sagt något så dumt.
Och varför skulle en inte få sitta hur och var en vill i bussen när en är trött och behöver hitta en något så när bekväm plats att sova på.
De bröt inte mot reglerna, våra superviktiga svenska regler, för att bråka. Inte heller för att visa sitt förakt för vår höga och långt framskridna kultur. De gjorde det för att de var hungriga och trötta och för att regler som inte har någon betydelse i deras värld glöms bort, reflexmässigt.
Har reglerna dessutom inte klargjorts eller förklarats eller ens kunnat begripas p.g.a. språkliga skäl blir det ännu svårare.
När jag var i Israel för ett antal år sedan tillsammans med några kurskamrater så besökte vi en kyrka. Jag tror att det var födelsekyrkan i Betlehem t.o.m. Där gick människor omkring och petade på folk som satt med det ena benet över det andra. Det anses nämligen väldigt oförskämt och ouppfostrat att visa sina smutsiga skosulor för andra människor.
Förskräckt satte jag mig med båda fötterna anständigt i golvet innan jag hann bli tillpetad.
Plötsligt sa vännen Jonas som satt vid sidan om mig: ”Nu sitter du med benen i kors igen”.
Mycket riktigt. Där satt jag med korslagda ben och vippade glatt med foten åt alla och en var.
Och jag gjorde det igen en stund senare.
Jag fick tänka mig för hela tiden för att inte bara slänga det ena benet över det andra.
Jag bröt självklart inte mot denna regel för att förolämpa utan för att det var en regel som för mig var helt betydelselös. Att sitta med benen i kors är för mig något helt naturligt. Något som jag gör reflexmässigt.
Det finns så mycket könstigt fölk. Och jag, jag är en av dom. En av dom som har så svårt att följa regler som jag inte känner till eller förstår.
Det finns så mycket könstigt fölk och jag är en av dom.
Precis som du.
Händelsen med utskällningen på bussen filmades och du kan se den här.
”konstigt”
Det finns så mycket konstigt folk. Eller ”könstigt fölk” som jag troligtvis hade sagt om jag fortfarande bott i Värmland.
”Förbannat att det ska va så svårt å förstå vad vi säger! Varför kommer ni hit om ni inte följer våra regler? Do something right!”
Så röt en svensk busschaufför till alldeles nyanlända flyktingar som skulle bussas till något boende norrut i landet.
Under en annan, betydligt trevligare resa för asylsökande, berättade arrangörerna att en inte får äta på bussen. Alla nickade glatt och förstående. Ingen åt något. På ditvägen. Under hemfärden, efter en dag på badhus med lek och plask, knorrade magarna och ätförbudet var glömt.
Arrangörerna skakade förundrat på sina huvuden. De tyckte att det var oerhört konstigt att någon kunde tro att inte samma regler gäller i resans båda riktningar.
Det är så mycket som för oss är självklart. Det är inget konstigt alls att en inte får äta mat i bussen. Inget konstigt alls att en måste sitta på sin plats med bältet på.
Men för de hungriga människorna från en annan kultur var det inte alls självklart. Varför skulle en inte få äta på bussen? Ingen har någonsin tidigare sagt något så dumt.
Och varför skulle en inte få sitta hur och var en vill i bussen när en är trött och behöver hitta en något så när bekväm plats att sova på.
De bröt inte mot reglerna, våra superviktiga svenska regler, för att bråka. Inte heller för att visa sitt förakt för vår höga och långt framskridna kultur. De gjorde det för att de var hungriga och trötta och för att regler som inte har någon betydelse i deras värld glöms bort, reflexmässigt.
Har reglerna dessutom inte klargjorts eller förklarats eller ens kunnat begripas p.g.a. språkliga skäl blir det ännu svårare.
När jag var i Israel för ett antal år sedan tillsammans med några kurskamrater så besökte vi en kyrka. Jag tror att det var födelsekyrkan i Betlehem t.o.m. Där gick människor omkring och petade på folk som satt med det ena benet över det andra. Det anses nämligen väldigt oförskämt och ouppfostrat att visa sina smutsiga skosulor för andra människor.
Förskräckt satte jag mig med båda fötterna anständigt i golvet innan jag hann bli tillpetad.
Plötsligt sa vännen Jonas som satt vid sidan om mig: ”Nu sitter du med benen i kors igen”.
Mycket riktigt. Där satt jag med korslagda ben och vippade glatt med foten åt alla och en var.
Och jag gjorde det igen en stund senare.
Jag fick tänka mig för hela tiden för att inte bara slänga det ena benet över det andra.
Jag bröt självklart inte mot denna regel för att förolämpa utan för att det var en regel som för mig var helt betydelselös. Att sitta med benen i kors är för mig något helt naturligt. Något som jag gör reflexmässigt.
Det finns så mycket könstigt fölk. Och jag, jag är en av dom. En av dom som har så svårt att följa regler som jag inte känner till eller förstår.
Det finns så mycket könstigt fölk och jag är en av dom.
Precis som du.
Händelsen med utskällningen på bussen filmades och du kan se den här.
torsdag 30 juni 2016
Igelkottens elegans, av Muriel Barbery
Renée är änka och arbetar som portvakt i en fastighet i Paris välbärgade kvarter.
Hon har inte fått mycket till utbildning men slukar allt hon kommer åt av konst, litteratur och kultur.
Hon är en intelligent och förfinad person men för att inte provocera och väcka anstöt hos de fina, rika familjerna i huset gör hon allt för att dölja vem hon är.
Paloma är en överbegåvad tolvåring. Även hon försöker dölja sin höga intelligens för att smälta in bland sina jämnåriga.
Hon vill inte veta av vuxenlivet och har stora planer för sin trettonårsdag.
Så flyttar en någon in på plan fyra i huset. Någon som är rik som alla andra men som ser som ingen annan. Någon som inte låter konventioner styra och som sammanför Renée och Paloma och förändrar deras liv.
Vilken bok!
Jag har tänkt att läsa den i många år. Ja, enda sedan den kom 2009 och det skrevs varmt om den på olika bokbloggar.
Framför allt Lyran återkommer ofta till den här boken.
Äntligen har jag läst den och jag vet knappt vad jag ska säga om den.
Den är så vacker!
Jag har skrattat och jag har gråtit och jag har i ärlighetens namn blivit helt lost i vissa filosofiska partier. Den är fenomenal! Ibland då till, för mig, obegriplighet, men det gör inget!
Kerstin Anderssons uppläsning är underbar!
Likaså språket. Jag kan liksom höra franskan genom svenskan på något sätt. Det borde väl vara ett tecken på en god översättarinsats.
Fast… Hur gör en för att ”snörpa” på näsan? En rynkar väl på näsan och snörper på munnen.
Det kanske är någon fransk grej. Vad vet jag.
Hon har inte fått mycket till utbildning men slukar allt hon kommer åt av konst, litteratur och kultur.
Hon är en intelligent och förfinad person men för att inte provocera och väcka anstöt hos de fina, rika familjerna i huset gör hon allt för att dölja vem hon är.
Paloma är en överbegåvad tolvåring. Även hon försöker dölja sin höga intelligens för att smälta in bland sina jämnåriga.
Hon vill inte veta av vuxenlivet och har stora planer för sin trettonårsdag.
Så flyttar en någon in på plan fyra i huset. Någon som är rik som alla andra men som ser som ingen annan. Någon som inte låter konventioner styra och som sammanför Renée och Paloma och förändrar deras liv.
Vilken bok!
Jag har tänkt att läsa den i många år. Ja, enda sedan den kom 2009 och det skrevs varmt om den på olika bokbloggar.
Framför allt Lyran återkommer ofta till den här boken.
Äntligen har jag läst den och jag vet knappt vad jag ska säga om den.
Den är så vacker!
Jag har skrattat och jag har gråtit och jag har i ärlighetens namn blivit helt lost i vissa filosofiska partier. Den är fenomenal! Ibland då till, för mig, obegriplighet, men det gör inget!
Kerstin Anderssons uppläsning är underbar!
Likaså språket. Jag kan liksom höra franskan genom svenskan på något sätt. Det borde väl vara ett tecken på en god översättarinsats.
Fast… Hur gör en för att ”snörpa” på näsan? En rynkar väl på näsan och snörper på munnen.
Det kanske är någon fransk grej. Vad vet jag.
onsdag 29 juni 2016
Kärleksbrev
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
”Undermedveten”
Han var säker på att hon älskade honom. Helt säker. Hur kunde det vara på något annat sätt?
Hon måste ju se och förstå hur väl de passade för varandra. Hur de var skapta för varandra. Hörde ihop
Visst älskade hon honom. Långt där inne någonstans gjorde hon det. Hon visste bara inte om det.
Hon trodde att hon var lyckligt gift. Precis som han trodde innan han träffade henne. Men i själva verket var de båda djupt olyckliga. Han hade förstått det, hon hade det inte. Inte än.
Det var så det började. En tanke som blev till två, till tre. En känsla som började gro och som växte sig allt starkare. Tanke och känsla blev till övertygelse och han skrev det första brevet.
Ett brev fyllt av kärlek och en gnutta mörker.
Ett brev utan underskrift. Varför skulle det behövas en underskrift? Hon skulle förstå.
Hon skulle förstå och känna igen honom, sin själsfrände.
Men varje gång de träffades var allt som vanligt. Hon visade ingenting.
Middagarna avlöste varandra. Gemensamt valborgsfirande, midsommarfirande, kräftfest och storäppelkok följde på varandra som om ingenting pågick mellan dom.
I takt med årstidernas växlingar ökade hans desperation. I takt med höstmörkrets intåg mörknade hans brev allt mer.
Så en dag, när hans familj åt middag hos hennes berättade hon att hon fick så konstiga brev. Obehagliga, skrämmande brev. Stor bestörtning kring bordet och frågor om hon visste vem det kunde vara. Hon sa att hon inte hade en aning men att det måste vara en sjuk person. Alla höll med. En sjuk person måste det vara.
Det var då det vända på riktigt. Det var då som besattheten på allvar satte klorna i honom. Det var då det inte längre gick att skilja mellan kärlek och hat.
Han fortsatte skriva och fortsatte leva sitt liv. Livet som make och far, granne, klasspappa, arbetskamrat och vän. Ingen av dom anade något. Ingen.
Och så gick det på, år efter år, brev efter brev. Tills en dag.
Någon, en vän till henne, en arbetskamrat till honom på sjukhuset, fick se ett av breven. Hon hade visat det för henne som då direkt känt igen handstilen och kontaktat polisen.
Polisen som tidigare stått handfallen kunde nu raskt spåra den skyldige.
Den skyldige. Den sjuka, sjuka människan.
Nu lever han ensam, i en annan stad, i en annan del av landet. Han lät frun få huset och gjorde inga anspråk på barnen. Det spelade ingen roll. Det var ändå inte äkta och på riktigt. Det äkta hade han med henne.
Hon som han nu aldrig skulle få se igen.
Om hon bara hade släppt taget. Bara erkänt för sig själv att det var honom hon skulle vara hos.
Då hade allt varit annorlunda nu.
”Undermedveten”
Han var säker på att hon älskade honom. Helt säker. Hur kunde det vara på något annat sätt?
Hon måste ju se och förstå hur väl de passade för varandra. Hur de var skapta för varandra. Hörde ihop
Visst älskade hon honom. Långt där inne någonstans gjorde hon det. Hon visste bara inte om det.
Hon trodde att hon var lyckligt gift. Precis som han trodde innan han träffade henne. Men i själva verket var de båda djupt olyckliga. Han hade förstått det, hon hade det inte. Inte än.
Det var så det började. En tanke som blev till två, till tre. En känsla som började gro och som växte sig allt starkare. Tanke och känsla blev till övertygelse och han skrev det första brevet.
Ett brev fyllt av kärlek och en gnutta mörker.
Ett brev utan underskrift. Varför skulle det behövas en underskrift? Hon skulle förstå.
Hon skulle förstå och känna igen honom, sin själsfrände.
Men varje gång de träffades var allt som vanligt. Hon visade ingenting.
Middagarna avlöste varandra. Gemensamt valborgsfirande, midsommarfirande, kräftfest och storäppelkok följde på varandra som om ingenting pågick mellan dom.
I takt med årstidernas växlingar ökade hans desperation. I takt med höstmörkrets intåg mörknade hans brev allt mer.
Så en dag, när hans familj åt middag hos hennes berättade hon att hon fick så konstiga brev. Obehagliga, skrämmande brev. Stor bestörtning kring bordet och frågor om hon visste vem det kunde vara. Hon sa att hon inte hade en aning men att det måste vara en sjuk person. Alla höll med. En sjuk person måste det vara.
Det var då det vända på riktigt. Det var då som besattheten på allvar satte klorna i honom. Det var då det inte längre gick att skilja mellan kärlek och hat.
Han fortsatte skriva och fortsatte leva sitt liv. Livet som make och far, granne, klasspappa, arbetskamrat och vän. Ingen av dom anade något. Ingen.
Och så gick det på, år efter år, brev efter brev. Tills en dag.
Någon, en vän till henne, en arbetskamrat till honom på sjukhuset, fick se ett av breven. Hon hade visat det för henne som då direkt känt igen handstilen och kontaktat polisen.
Polisen som tidigare stått handfallen kunde nu raskt spåra den skyldige.
Den skyldige. Den sjuka, sjuka människan.
Nu lever han ensam, i en annan stad, i en annan del av landet. Han lät frun få huset och gjorde inga anspråk på barnen. Det spelade ingen roll. Det var ändå inte äkta och på riktigt. Det äkta hade han med henne.
Hon som han nu aldrig skulle få se igen.
Om hon bara hade släppt taget. Bara erkänt för sig själv att det var honom hon skulle vara hos.
Då hade allt varit annorlunda nu.
tisdag 28 juni 2016
Bildlös blogg
Jag fattar ju att en blogg full med bilder är mer attraktiv än enutan.
Själv älskar jag ju bildlöst men jag fattar att ni som ser känner annorlunda.
Men eftersom jag inte ser behöver jag ha hjälp både med att ta själva bilden och med att lägga in den (eftersom blogger inte direkt ligger i framkant när det gäller tillgänglighet).
Så det här är helt enkelt en blogg där en bild möjligen kan dyka upp som en liten bonus någon gång ibland.
Jag tänker ändå att det nog inte är något jättebekymmer.
Jag skulle tro att större delen av er som har något intresse av min blogg är människor som tycker om text.
Kan en läsa långa oillustrerade romaner utan bilder så kan en väl läsa korta bildlösa blogginlägg. Eller hur?!
Själv älskar jag ju bildlöst men jag fattar att ni som ser känner annorlunda.
Men eftersom jag inte ser behöver jag ha hjälp både med att ta själva bilden och med att lägga in den (eftersom blogger inte direkt ligger i framkant när det gäller tillgänglighet).
Så det här är helt enkelt en blogg där en bild möjligen kan dyka upp som en liten bonus någon gång ibland.
Jag tänker ändå att det nog inte är något jättebekymmer.
Jag skulle tro att större delen av er som har något intresse av min blogg är människor som tycker om text.
Kan en läsa långa oillustrerade romaner utan bilder så kan en väl läsa korta bildlösa blogginlägg. Eller hur?!
söndag 26 juni 2016
Hustrun, av Angela Susan Ann Harrison
Jodi och Todd har levt tillsammans i över tjugo år.
Deras liv tillsammans är tryggt, bekvämt och välordnat med fasta rutiner och oskrivna regler.
Jodi ägnar sitt liv åt att vara deltidsterapeut, träna, träffa vänner, men framför allt åt att pyssla om hemmet och Todd.
Todd ägnar sig åt sin firma, sina vänner och sina otrohetsaffärer.
Passionen som en gång fanns mellan Jodi och Todd har övergått i en kärlek och vänskap som i hög grad bygger på trygghet och beroende.
Jodi är fullt medveten om Todds ständiga otrohet men finner sig så länge han inte ljuger henne rakt upp i ansiktet och så länge han kommer hem till henne.
Men plötsligt träffar Todd någon som förändrar allt.
Den invanda, inrutade tillvaro Jodi och Todd har byggt upp och levt i så länge vänds upp och ned och hela livet kommer ur balans.
Egentligen skulle jag inte ha läst den här utan en annan ”Hustrun”. Men när jag sökte efter den på Storytel så fanns den inte där utan istället den här. Så det fick bli den helt enkelt.
Jag gillar den! Den är fascinerande och välskriven och jag gillar slutet.
Relationer är alltid intressant och det går nästan alltid att hitta beröringspunkter i sitt eget liv.
Det gör jag även här eftersom jag ju lever i en relation. Men det är framför allt en annan trevlig känsla som jag drabbas av.
Karaktärerna och historien är så tillspetsade att de genom större delen av boken känns väldigt avlägsna från mig själv och mitt liv. Och jag kan då gotta mig i att känna mig som en så mycket bättre person och partner än de där två. Det är härligt!
Det är en sådan där bok som det inte händer så väldigt mycket i egentligen. Det är Jodi och Todds liv och relation som står i centrum. Ändå blir jag aldrig uttråkad och jag får aldrig lust att lägga ner boken.
Det är inte direkt en bok som stannar kvar hos mig men absolut inget jag vill ha oläst. Den var bra! En stark trea skulle jag nog säga. Av fem då alltså.
Alexandra Rapaports uppläsning gör verkligen boken rättvisa.
Rätt person på rätt bok så att säga.
Deras liv tillsammans är tryggt, bekvämt och välordnat med fasta rutiner och oskrivna regler.
Jodi ägnar sitt liv åt att vara deltidsterapeut, träna, träffa vänner, men framför allt åt att pyssla om hemmet och Todd.
Todd ägnar sig åt sin firma, sina vänner och sina otrohetsaffärer.
Passionen som en gång fanns mellan Jodi och Todd har övergått i en kärlek och vänskap som i hög grad bygger på trygghet och beroende.
Jodi är fullt medveten om Todds ständiga otrohet men finner sig så länge han inte ljuger henne rakt upp i ansiktet och så länge han kommer hem till henne.
Men plötsligt träffar Todd någon som förändrar allt.
Den invanda, inrutade tillvaro Jodi och Todd har byggt upp och levt i så länge vänds upp och ned och hela livet kommer ur balans.
Egentligen skulle jag inte ha läst den här utan en annan ”Hustrun”. Men när jag sökte efter den på Storytel så fanns den inte där utan istället den här. Så det fick bli den helt enkelt.
Jag gillar den! Den är fascinerande och välskriven och jag gillar slutet.
Relationer är alltid intressant och det går nästan alltid att hitta beröringspunkter i sitt eget liv.
Det gör jag även här eftersom jag ju lever i en relation. Men det är framför allt en annan trevlig känsla som jag drabbas av.
Karaktärerna och historien är så tillspetsade att de genom större delen av boken känns väldigt avlägsna från mig själv och mitt liv. Och jag kan då gotta mig i att känna mig som en så mycket bättre person och partner än de där två. Det är härligt!
Det är en sådan där bok som det inte händer så väldigt mycket i egentligen. Det är Jodi och Todds liv och relation som står i centrum. Ändå blir jag aldrig uttråkad och jag får aldrig lust att lägga ner boken.
Det är inte direkt en bok som stannar kvar hos mig men absolut inget jag vill ha oläst. Den var bra! En stark trea skulle jag nog säga. Av fem då alltså.
Alexandra Rapaports uppläsning gör verkligen boken rättvisa.
Rätt person på rätt bok så att säga.
onsdag 22 juni 2016
Skrivövning - smärta bortom förstånd
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
”Mörk sjö av smärta”
När han vaknar förstår han först inte vad det är som gör så ont.
Det tar ett par sekunder innan han minns. Och då sveper smärtan in med full kraft. Våg efter våg, efter våg.
Minnesbilderna blixtrar förbi.
Vattnet, det kalla, grå novembervattnet.
Den röda mössan som flyter på ytan. Och kroppen. Den lilla kroppen som bara ligger där i vattnet.
Det är ju inte ens djupt där vid stranden. Men ett litet barn som mister fotfästet och hamnar under vattnet slutar att fungera. Inget sprattlande, inget försök att nå botten, bara stillhet.
Det vet han. Det har han själv sett. Då var det lillebror som låg där och flöt. Fast då fanns pappa där. En pappa som lyfte upp sitt varma, levande barn innan döden ens fått upp vittringen. Lyfte upp sitt barn, upp till livet, upp i famnen.
Ambulansen, ambulanspersonalen, kampen att försöka återuppleva den lilla, kalla kroppen.
Sjukhusväggar, sjukhusgolv, sjukhustak, dörrar, springande fötter och vita rockar.
Läkarens mun som rör sig utan att några ord når hans öron. Han hör inte eftersom han redan förstått, sett det i läkarens blick.
Smärtan är outhärdlig.
Aldrig mer. Aldrig mer ska han få hålla sitt barn tätt intill.
Aldrig mer höra små, snusande andetag bredvid sig i sängen.
Aldrig mer skratt. Aldrig mer gråt.
Aldrig mer små vantar som ska träs på krångliga små fingrar.
Ingen mer utspilld mjölk. Inga små händer i hans hår.
Inget mer ”jag älskar dig pappa”.
För han fanns inte där.
Ingen pappa fanns där och lyfte upp. Inte förens det var för sent.
Alldeles för sent.
”Mörk sjö av smärta”
När han vaknar förstår han först inte vad det är som gör så ont.
Det tar ett par sekunder innan han minns. Och då sveper smärtan in med full kraft. Våg efter våg, efter våg.
Minnesbilderna blixtrar förbi.
Vattnet, det kalla, grå novembervattnet.
Den röda mössan som flyter på ytan. Och kroppen. Den lilla kroppen som bara ligger där i vattnet.
Det är ju inte ens djupt där vid stranden. Men ett litet barn som mister fotfästet och hamnar under vattnet slutar att fungera. Inget sprattlande, inget försök att nå botten, bara stillhet.
Det vet han. Det har han själv sett. Då var det lillebror som låg där och flöt. Fast då fanns pappa där. En pappa som lyfte upp sitt varma, levande barn innan döden ens fått upp vittringen. Lyfte upp sitt barn, upp till livet, upp i famnen.
Ambulansen, ambulanspersonalen, kampen att försöka återuppleva den lilla, kalla kroppen.
Sjukhusväggar, sjukhusgolv, sjukhustak, dörrar, springande fötter och vita rockar.
Läkarens mun som rör sig utan att några ord når hans öron. Han hör inte eftersom han redan förstått, sett det i läkarens blick.
Smärtan är outhärdlig.
Aldrig mer. Aldrig mer ska han få hålla sitt barn tätt intill.
Aldrig mer höra små, snusande andetag bredvid sig i sängen.
Aldrig mer skratt. Aldrig mer gråt.
Aldrig mer små vantar som ska träs på krångliga små fingrar.
Ingen mer utspilld mjölk. Inga små händer i hans hår.
Inget mer ”jag älskar dig pappa”.
För han fanns inte där.
Ingen pappa fanns där och lyfte upp. Inte förens det var för sent.
Alldeles för sent.
tisdag 21 juni 2016
Något att tala om
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
"Tala om"
Det är så mycket som jag skulle vilja tala om för dig.
Allt det som du inte lät mig säga.
Och en massa andra saker, skulle jag vilja tala om.
Så mycket som jag vill tala om, som vi borde tala om.
Eller, som jag ville tala om, som jag ville att vi skulle tala om.
Som vi borde ha talat om, då.
Nu vill jag inte längre tänka på det.
Vill inte längre snärja in mig i tankesamtal. Inte skriva oändliga brev inuti mitt huvud.
Jag har talat om det.
Nu räcker det.
Till den dag kommer, då du är beredd att tala, om, det.
"Tala om"
Det är så mycket som jag skulle vilja tala om för dig.
Allt det som du inte lät mig säga.
Och en massa andra saker, skulle jag vilja tala om.
Så mycket som jag vill tala om, som vi borde tala om.
Eller, som jag ville tala om, som jag ville att vi skulle tala om.
Som vi borde ha talat om, då.
Nu vill jag inte längre tänka på det.
Vill inte längre snärja in mig i tankesamtal. Inte skriva oändliga brev inuti mitt huvud.
Jag har talat om det.
Nu räcker det.
Till den dag kommer, då du är beredd att tala, om, det.
Gustav III checkar in - alltså näej..
Visste ni att Gustav III aldrig blev mördad?
Det var inte han som befann sig på maskerad utan hans ersättare Filip. Kungen själv låg neddrogad och sovande i sin rådgivares lägenhet.
Så blir även rådgivaren mördad och eftersom ingen annan känner till den sovande kungen blir han bortglömd.
Drygt tvåhundra år senare vaknar han förvirrad i lägenheten som nu tillhör Nils
Nils blir övertygad om kungens äkthet och tar sig an honom.
Det här är alltså en av serierna ur Storytel Original som jag entusiastiskt skrev om här om dagen. Den är skriven av Christian Holmqvist.
Nu har jag lyssnat på ca tre och ett halvt avsnitt och känner att det räcker.
Nu gör inte Storytel anspråk på att dessa serier ska vara några litterära mästerverk. De ska mer vara som spännande och underhållande följetongar som en bara vill ha mer av.
Det lyckas de inte med. I alla fall passar det inte mig.
Grejen med just den här serien ska nog vara humor. Och visst är den lite smårolig. Men inte så rolig att jag vill ägna trettiofem timmar åt den eller vad det kan vara. Inte heller särskilt spännande. Och rätt tjatig eftersom Nils hela tiden måste förklara väldigt grundläggande saker om vår nutid för konungen.
När kungen ”frågar” utan att faktiskt ställa någon fråga, och någon vill bli av med ”känslan som är etsad på hornhinnan” ger jag upp.
Hallå korrekturläsaren! Vad har du pysslat med?! Inte läst korrektur i alla fall.
Men om du gillar lättläst, småroligt och inte har problem med språkliga missar tycker jag ändå att du ska ge det här en chans.
För platt för mig kan mycket väl vara lättsam sommarläsning för dig!
Jag ska ändå pröva någon av de andra serierna innan jag avfärdar Storytel Original helt och hållet. Nu när jag ändå har abonnemang på Storytel.
Men innan dess ska jag läsa helt andra saker en stund.
Just ja! Jag måste ändå säga att uppläsare Fredrik Berling gör ett bra jobb!
Det var inte han som befann sig på maskerad utan hans ersättare Filip. Kungen själv låg neddrogad och sovande i sin rådgivares lägenhet.
Så blir även rådgivaren mördad och eftersom ingen annan känner till den sovande kungen blir han bortglömd.
Drygt tvåhundra år senare vaknar han förvirrad i lägenheten som nu tillhör Nils
Nils blir övertygad om kungens äkthet och tar sig an honom.
Det här är alltså en av serierna ur Storytel Original som jag entusiastiskt skrev om här om dagen. Den är skriven av Christian Holmqvist.
Nu har jag lyssnat på ca tre och ett halvt avsnitt och känner att det räcker.
Nu gör inte Storytel anspråk på att dessa serier ska vara några litterära mästerverk. De ska mer vara som spännande och underhållande följetongar som en bara vill ha mer av.
Det lyckas de inte med. I alla fall passar det inte mig.
Grejen med just den här serien ska nog vara humor. Och visst är den lite smårolig. Men inte så rolig att jag vill ägna trettiofem timmar åt den eller vad det kan vara. Inte heller särskilt spännande. Och rätt tjatig eftersom Nils hela tiden måste förklara väldigt grundläggande saker om vår nutid för konungen.
När kungen ”frågar” utan att faktiskt ställa någon fråga, och någon vill bli av med ”känslan som är etsad på hornhinnan” ger jag upp.
Hallå korrekturläsaren! Vad har du pysslat med?! Inte läst korrektur i alla fall.
Men om du gillar lättläst, småroligt och inte har problem med språkliga missar tycker jag ändå att du ska ge det här en chans.
För platt för mig kan mycket väl vara lättsam sommarläsning för dig!
Jag ska ändå pröva någon av de andra serierna innan jag avfärdar Storytel Original helt och hållet. Nu när jag ändå har abonnemang på Storytel.
Men innan dess ska jag läsa helt andra saker en stund.
Just ja! Jag måste ändå säga att uppläsare Fredrik Berling gör ett bra jobb!
måndag 20 juni 2016
Har avslutat Suzanne Collins krönika om Underjord
Gregor bor med sin mamma, sina två yngre systrar och sin farmor i en liten lägenhet i New York. Familjen kämpar för att få livet att gå ihop och för att bemästra sorgen över fadern som spårlöst försvunnit.
Äventyret börjar när Gregor och hans lillasyster Boots dras in i ett hål i väggen i deras tvättstuga. De faller och faller och hamnar till slut i Underjord. Här möter de råttor, kackerlackor och fladdermöss i jätteformat.
Här möter de människor som lärt sig att överleva i en värld av mörker.
I Underjord pågår ett ständigt krig mellan människor och råttor och Gregor dras in i detta krig.
Han är nämligen svaret på profetian om ”krigaren”.
Gregors värld vänds upp och ned och hans liv blir aldrig som det varit.
Jag älskade Collins Hungerspelen och de två efterföljande böckerna så jag blev glad när jag hittade de här.
Självklart når den här krönikan inte alls upp till samma höjder.
Den är dessutom tänkt för lite yngre läsare än Hungerspelen vilket nog också bidrar till att inte fånga mig på samma sätt.
Men den är bra! Historien håller hela vägen, den är spännande och jag blir bitvis riktigt berörd. Jag hade fullkomligt älskat de här böckerna om jag fått läsa dom som liten.
Något jag verkligen uppskattar med Collins är att hon inte skyggar för det svåra, mörka och obekväma. Hon är skoningslös mot både sina läsare och sina karaktärer och det beundrar jag henne för. Livet är långt ifrån alltid ljust och varmt. Det får allt för många barn uppleva i verkligheten. Att som barn få möta sorg och mörker i litteraturen utvecklar empatin. Det är jag övertygad om. Och barn som upplevt sådant själva kan här identifiera sig med Gregor, hans familj och hans vänner.
Jag avslutade den sista boken i serien här om dagen. Den lämnar mig med en känsla av tillfredställelse och undran. En bra känsla!
Jag tror att jag läser barn- och ungdomsböcker som andra läser deckare – för att få en spännande, underhållande och lagom berörande läsupplevelse som inte lämnar allt för stor tomhet eller allt för starka känslor efter sig.
Äventyret börjar när Gregor och hans lillasyster Boots dras in i ett hål i väggen i deras tvättstuga. De faller och faller och hamnar till slut i Underjord. Här möter de råttor, kackerlackor och fladdermöss i jätteformat.
Här möter de människor som lärt sig att överleva i en värld av mörker.
I Underjord pågår ett ständigt krig mellan människor och råttor och Gregor dras in i detta krig.
Han är nämligen svaret på profetian om ”krigaren”.
Gregors värld vänds upp och ned och hans liv blir aldrig som det varit.
Jag älskade Collins Hungerspelen och de två efterföljande böckerna så jag blev glad när jag hittade de här.
Självklart når den här krönikan inte alls upp till samma höjder.
Den är dessutom tänkt för lite yngre läsare än Hungerspelen vilket nog också bidrar till att inte fånga mig på samma sätt.
Men den är bra! Historien håller hela vägen, den är spännande och jag blir bitvis riktigt berörd. Jag hade fullkomligt älskat de här böckerna om jag fått läsa dom som liten.
Något jag verkligen uppskattar med Collins är att hon inte skyggar för det svåra, mörka och obekväma. Hon är skoningslös mot både sina läsare och sina karaktärer och det beundrar jag henne för. Livet är långt ifrån alltid ljust och varmt. Det får allt för många barn uppleva i verkligheten. Att som barn få möta sorg och mörker i litteraturen utvecklar empatin. Det är jag övertygad om. Och barn som upplevt sådant själva kan här identifiera sig med Gregor, hans familj och hans vänner.
Jag avslutade den sista boken i serien här om dagen. Den lämnar mig med en känsla av tillfredställelse och undran. En bra känsla!
Jag tror att jag läser barn- och ungdomsböcker som andra läser deckare – för att få en spännande, underhållande och lagom berörande läsupplevelse som inte lämnar allt för stor tomhet eller allt för starka känslor efter sig.
fredag 17 juni 2016
Käre ledare : min flykt från Nordkorea - Jang Jin-Sung
Jang Jin-sung är högt priviligierad och lever ett gott liv. Liksom alla andra i Nordkorea lever han det livet inte för någon annan än sin ”käre ledare”. Han utmärker sig som poet och får en högt uppsatt tjänst.
Förutom uppdraget att skriva hyllningspoem till ledaren så ska han också skriva en viss sorts texter. Det är texter som påskiner att Sydkorea också är för ledaren och Nordkorea. Dessa texter riktas både till Nord- och Sydkorea.
Så en dag åker Jang tillbaka till sin hemby. Han gör det med stor förväntan men möts där enbart av elände, svält och fattigdom. Han får även bevittna en avrättning där arkebusering sker med 90 skott i hjärtat.
Jang börjar tvivla på den käre ledaren och på landet Nordkorea.
I sitt arbete har han tillgång till en stor mängd förbjudna, sydkoreanska tidskrifter och böcker. Detta för att han ska kunna skriva trovärdiga texter. Han börjar nu läsa dessa med nya ögon och börjar även läsa det som strukits över med svart.
Han samtalar mycket om detta med en vän och lånar ut en av de förbjudna böckerna till honom. Vännen somnar på tunnelbanan och glömmer sin väska där boken ligger.
Brottet att föra ut förbjudna böcker är givetvis, som allt annat, arkebusering. Det innebär även en oerhört stor fara för den skyldiges familj.
De två vännerna har inget annat val än att fly landet.
I den här boken får vi verkligen möta Nordkorea med dess kulisser, extrema ledarkult, galenskap och indoktrinerade folk.
Vi får uppleva klyftan och skillnaderna mellan de privilegierade och de ”vanliga” människorna.
Vi får även uppleva hur dessa skillnader inte spelar någon roll för den som hamnat i onåd.
Vi får också följa Jangs väg till frihet. Han som inte flyr p.g.a svält utan av politiska skäl.
Som politisk flykting har han helt kart vissa fördelar. Han kan föra sig och uttrycka sig och är en viktig informationskälla för Sydkorea.
Men det finns också nackdelar. För det första så är han högprio för den kinesiska och nordkoreanska myndigheten. Med all kunskap han bär på är han mycket farlig. Han efterlyses för mord i Kina och har svårt att gå omärkt förbi.
För det andra är han, som priviligierad, inte rustad för hårda förhållanden. Han är inte van att frysa och hungra och hänfaller lätt till självömkan.
Ändå är han stark och det är oerhört spännande att följa hans flykt och ta del av hans berättelse.
Något jag slås av, som inte har med själva berättelsen att göra, är skillnaden mellan den asiatiske och västerländske mannen. Asiaten har väldigt nära till tårar. Det verkar inte alls anses som omanligt att gråta. Snarare som något helt naturligt.
Det verkar heller inte vara särskilt tabubelagt med kroppskontakt mellan asiatiska män. Att omfamna och hålla i handen verkar vara lika naturligt som att låta tårarna falla.
Detta är ju då slutsatser som jag dragit utifrån denna bok. Jag hävdar inte att så här är fallet i hela vida Asien. Bara en intressant och trevlig iakttagelse.
Hur som helst. Det här var just vad jag var ute efter. En bok om Nordkorea skriven av en nordkorean.
Den är relativt lättläst och det är inte särskilt svårt att hänga med i de politiska svängarna.
Här framöver ska jag komplettera denna nordkoreaupplevelse med boken ”Inget att avundas”.
Förutom uppdraget att skriva hyllningspoem till ledaren så ska han också skriva en viss sorts texter. Det är texter som påskiner att Sydkorea också är för ledaren och Nordkorea. Dessa texter riktas både till Nord- och Sydkorea.
Så en dag åker Jang tillbaka till sin hemby. Han gör det med stor förväntan men möts där enbart av elände, svält och fattigdom. Han får även bevittna en avrättning där arkebusering sker med 90 skott i hjärtat.
Jang börjar tvivla på den käre ledaren och på landet Nordkorea.
I sitt arbete har han tillgång till en stor mängd förbjudna, sydkoreanska tidskrifter och böcker. Detta för att han ska kunna skriva trovärdiga texter. Han börjar nu läsa dessa med nya ögon och börjar även läsa det som strukits över med svart.
Han samtalar mycket om detta med en vän och lånar ut en av de förbjudna böckerna till honom. Vännen somnar på tunnelbanan och glömmer sin väska där boken ligger.
Brottet att föra ut förbjudna böcker är givetvis, som allt annat, arkebusering. Det innebär även en oerhört stor fara för den skyldiges familj.
De två vännerna har inget annat val än att fly landet.
I den här boken får vi verkligen möta Nordkorea med dess kulisser, extrema ledarkult, galenskap och indoktrinerade folk.
Vi får uppleva klyftan och skillnaderna mellan de privilegierade och de ”vanliga” människorna.
Vi får även uppleva hur dessa skillnader inte spelar någon roll för den som hamnat i onåd.
Vi får också följa Jangs väg till frihet. Han som inte flyr p.g.a svält utan av politiska skäl.
Som politisk flykting har han helt kart vissa fördelar. Han kan föra sig och uttrycka sig och är en viktig informationskälla för Sydkorea.
Men det finns också nackdelar. För det första så är han högprio för den kinesiska och nordkoreanska myndigheten. Med all kunskap han bär på är han mycket farlig. Han efterlyses för mord i Kina och har svårt att gå omärkt förbi.
För det andra är han, som priviligierad, inte rustad för hårda förhållanden. Han är inte van att frysa och hungra och hänfaller lätt till självömkan.
Ändå är han stark och det är oerhört spännande att följa hans flykt och ta del av hans berättelse.
Något jag slås av, som inte har med själva berättelsen att göra, är skillnaden mellan den asiatiske och västerländske mannen. Asiaten har väldigt nära till tårar. Det verkar inte alls anses som omanligt att gråta. Snarare som något helt naturligt.
Det verkar heller inte vara särskilt tabubelagt med kroppskontakt mellan asiatiska män. Att omfamna och hålla i handen verkar vara lika naturligt som att låta tårarna falla.
Detta är ju då slutsatser som jag dragit utifrån denna bok. Jag hävdar inte att så här är fallet i hela vida Asien. Bara en intressant och trevlig iakttagelse.
Hur som helst. Det här var just vad jag var ute efter. En bok om Nordkorea skriven av en nordkorean.
Den är relativt lättläst och det är inte särskilt svårt att hänga med i de politiska svängarna.
Här framöver ska jag komplettera denna nordkoreaupplevelse med boken ”Inget att avundas”.
torsdag 16 juni 2016
Smart Storytel! Jag kommer som ett skott!
Jag gillar verkligen
Storytel!
Många bra uppläsare, stort utbud och en tillgängligmässigt riktigt bra app!
Men, eftersom jag är synskadad och därmed har tillgång till ett näst intill oändligt antal böcker, alldeles gratis, via Legimus Har jag haft lite svårt att motivera en månadskostnad på 169 kr.
Det har jag inte längre!
Det här är så spännande!
De har nu alltså producerat eget material. Serier i följetongsmodell skrivna enbart för ljud. De finns alltså ingen annanstans än på Storytel.
Det kan bli hur bra eller hur dåligt som helst!
Jag är full av nyfikenhet och förväntan och ett presentkort i födelsedagspresent skulle inte sitta fel!
Här kan du läsa om vad de själva skriver om konceptet.
Det är ju ett otroligt smart drag nu när andra, liknande ljudbokstjänster poppar upp lite här och var.
Så det lär inte bara vara oss synskadade som de lyckas fånga i och med detta.
Men, eftersom jag är synskadad och därmed har tillgång till ett näst intill oändligt antal böcker, alldeles gratis, via Legimus Har jag haft lite svårt att motivera en månadskostnad på 169 kr.
Det har jag inte längre!
Det här är så spännande!
De har nu alltså producerat eget material. Serier i följetongsmodell skrivna enbart för ljud. De finns alltså ingen annanstans än på Storytel.
Det kan bli hur bra eller hur dåligt som helst!
Jag är full av nyfikenhet och förväntan och ett presentkort i födelsedagspresent skulle inte sitta fel!
Här kan du läsa om vad de själva skriver om konceptet.
Det är ju ett otroligt smart drag nu när andra, liknande ljudbokstjänster poppar upp lite här och var.
Så det lär inte bara vara oss synskadade som de lyckas fånga i och med detta.
onsdag 15 juni 2016
Tematrio - sommarläsplaner
Jag tar och hoppar på
Lyrans sista tematrio inför sommaren.
”Berätta om tre texter, genrer, böcker, författare du planerar att läsa i sommar!”
1. Jag har en bekant som arbetar som översättare. Det tycker jag är coolt! I sommar ska jag läsa någon av de böcker han översatt. Troligtvis Barfotaadvokaten av Chen Guangche.
2. Det blir mer Asien! Närmare bestämt Nordkorea.
Just nu läser jag Käre ledare : min flykt från Nordkorea – av Jang Jin-Sung. Här står landets politik mycket i centrum.
Jag har för avsikt att komplettera detta genom att läsa Inget att avundas : vardagsliv i Nordkorea – av Barbara Demick. En bok där en får inblick i ”vanliga” människors liv.
3. Jag måste bara prova någon eller några av Storytels egna serier.
Alltså, serier som en bara får tillgång till via Storytel. Men detta ska nog få sig ett eget blogginlägg tror jag.
1. Jag har en bekant som arbetar som översättare. Det tycker jag är coolt! I sommar ska jag läsa någon av de böcker han översatt. Troligtvis Barfotaadvokaten av Chen Guangche.
2. Det blir mer Asien! Närmare bestämt Nordkorea.
Just nu läser jag Käre ledare : min flykt från Nordkorea – av Jang Jin-Sung. Här står landets politik mycket i centrum.
Jag har för avsikt att komplettera detta genom att läsa Inget att avundas : vardagsliv i Nordkorea – av Barbara Demick. En bok där en får inblick i ”vanliga” människors liv.
3. Jag måste bara prova någon eller några av Storytels egna serier.
Alltså, serier som en bara får tillgång till via Storytel. Men detta ska nog få sig ett eget blogginlägg tror jag.
måndag 13 juni 2016
Normbrytande prinsessor och svenska grodor
Tack vare tips och lyssnarrabatt från podcasten
Mellan raderna
Som jag skrev om här om sistens så fick jag hem ett roligt bokpaket från
Shildts & Söderström.
Dels var det två ex av boken ”Tack för ditt förstånd! – svenska grodor i Finland”.
En festlig bok som ger prov på hur tokigt det kan bli i ett tvåspråkigt land.
En överraskade jag maken med, en ska jag ge till min mormor som kommer läsa och fnissa och sen berätta för mig. Hon kan behöva något roligt att muntra upp sig med i cellgiftsdimmorna.
Sedan så blev det prinsessor! Men inte vilka prinsessor som helst.
Dels köpte jag Sagan om prinsessan Bulleribång, av Lena Frölander-Ulf (text & bild) och Hannele Mikaela Taivassalo (text).
I denna saga är det prinsessan som räddar prinsen och inte tvärt om.
Den ska jag ge till en av tvillingarna i fyraårspresent.
Den andra prinsessboken hade jag tänkt spara till femåringens sexårsdag i oktober men jag kunde naturligtvis inte vänta utan gav henne den samma dag den anlände.
Det handlar om Prinsessmålarboken av Sanna Mander.
En målarbok full av prinsessor! Prinsessor som, precis som Bulleribång, inte alltid gör eller ser ut riktigt som det kanske förväntas av dem.
Här finns rymdprinsessor, riddarprinsessor, tatuerade prinsessor, chefsredaktörsprinsessor och många fler.
Jag har fått lov av dottern att visa en av hennes verk här på bloggen.
Får jag lov att presentera Superprinsessan!
Dels var det två ex av boken ”Tack för ditt förstånd! – svenska grodor i Finland”.
En festlig bok som ger prov på hur tokigt det kan bli i ett tvåspråkigt land.
En överraskade jag maken med, en ska jag ge till min mormor som kommer läsa och fnissa och sen berätta för mig. Hon kan behöva något roligt att muntra upp sig med i cellgiftsdimmorna.
Sedan så blev det prinsessor! Men inte vilka prinsessor som helst.
Dels köpte jag Sagan om prinsessan Bulleribång, av Lena Frölander-Ulf (text & bild) och Hannele Mikaela Taivassalo (text).
I denna saga är det prinsessan som räddar prinsen och inte tvärt om.
Den ska jag ge till en av tvillingarna i fyraårspresent.
Den andra prinsessboken hade jag tänkt spara till femåringens sexårsdag i oktober men jag kunde naturligtvis inte vänta utan gav henne den samma dag den anlände.
Det handlar om Prinsessmålarboken av Sanna Mander.
En målarbok full av prinsessor! Prinsessor som, precis som Bulleribång, inte alltid gör eller ser ut riktigt som det kanske förväntas av dem.
Här finns rymdprinsessor, riddarprinsessor, tatuerade prinsessor, chefsredaktörsprinsessor och många fler.
Jag har fått lov av dottern att visa en av hennes verk här på bloggen.
Får jag lov att presentera Superprinsessan!
torsdag 9 juni 2016
Silverhästen - historien om Katriona Teresadotter, av Lena Kaaberbøl
Kat bor med sin familj på sin mors värdshus.
Värdshuset är hennes hem och hennes liv men hon är vild och rastlös och hamnar ständigt i bråk med sin styvfar.
När silverhästen och silverryttaren dyker upp på jorden väcks något i henne. En kvinna måste trots allt inte, så som traditionen kräver, äga och bruka jorden. Inte heller äga och driva ett värdshus, ett väveri eller en färgargård. Som silverryttare kan även en kvinna ge sig ut på vägarna precis som männen. Och silverhästen, vad är det för häst? Rovdjursögon och silverfärgad hårrem.
Efter ett våldsamt gräl med styvfadern som slutar med att han slår henne sönder och samman förändras Kats liv för alltid.
En lovande första del i fantasyserien om Katriona Teresadotter.
Välskriven, en bra historia och en lite annorlunda värld som jag gärna vill utforska lite till.
Det är också roligt med en nordisk författare. Det gör det enkelt att ta till sig fantasymiljön och karaktärerna när det ligger nära ens egen historiska miljö.
Jag kommer absolut att läsa även nästa del i serien.
Värdshuset är hennes hem och hennes liv men hon är vild och rastlös och hamnar ständigt i bråk med sin styvfar.
När silverhästen och silverryttaren dyker upp på jorden väcks något i henne. En kvinna måste trots allt inte, så som traditionen kräver, äga och bruka jorden. Inte heller äga och driva ett värdshus, ett väveri eller en färgargård. Som silverryttare kan även en kvinna ge sig ut på vägarna precis som männen. Och silverhästen, vad är det för häst? Rovdjursögon och silverfärgad hårrem.
Efter ett våldsamt gräl med styvfadern som slutar med att han slår henne sönder och samman förändras Kats liv för alltid.
En lovande första del i fantasyserien om Katriona Teresadotter.
Välskriven, en bra historia och en lite annorlunda värld som jag gärna vill utforska lite till.
Det är också roligt med en nordisk författare. Det gör det enkelt att ta till sig fantasymiljön och karaktärerna när det ligger nära ens egen historiska miljö.
Jag kommer absolut att läsa även nästa del i serien.
tisdag 7 juni 2016
En podcast för litteraturälskare!
Jag vill tipsa om en så jättebra podcast om böcker och läsning.
Det är Jeanette/Peppe Öhman och Karin Jihde som spelar in podden Mellan raderna – en podcast om läsning.
Det är två härliga, oerhört genusmedvetna och bokälskande kvinnor som kommer med intressanta tankar och en mängd goda boktips.
Tack vare dom har jag fått mig några läsupplevelser som jag för allt i världen inte vill vara utan. Bl.a. Avd. För grubblerier, De förklädda flickorna i Kabul samt boken jag skrev om igår – Vi är alla helt utom oss.
SÅ in och lyssna på Itunes eller t ex här!
För övrigt pratar jag lite om den här podden samt en hel del om De förklädda flickorna i Kabul i avsnitt 5 av På sängkanten. (Som ju då också finns i Itunes.)
Det är Jeanette/Peppe Öhman och Karin Jihde som spelar in podden Mellan raderna – en podcast om läsning.
Det är två härliga, oerhört genusmedvetna och bokälskande kvinnor som kommer med intressanta tankar och en mängd goda boktips.
Tack vare dom har jag fått mig några läsupplevelser som jag för allt i världen inte vill vara utan. Bl.a. Avd. För grubblerier, De förklädda flickorna i Kabul samt boken jag skrev om igår – Vi är alla helt utom oss.
SÅ in och lyssna på Itunes eller t ex här!
För övrigt pratar jag lite om den här podden samt en hel del om De förklädda flickorna i Kabul i avsnitt 5 av På sängkanten. (Som ju då också finns i Itunes.)
måndag 6 juni 2016
Vi är alla helt utom oss, av Karen Joy Fowler
En levnadsglad familj. Mamma, pappa, storebror Lowell och de yngre systrarna Rosemary och Fern.
Det är Rosemarys berättelse. Och det är berättelsen om hur det är att växa upp med en syster som är hennes spegel, hennes ständiga följeslagare. En alldeles speciell syster. Och det är berättelsen om hur en hel familj, men i synnerhet en liten flicka, trasas sönder när denna sprudlande Fern plötsligt försvinner.
Det är en berättelse om kärlek och närhet, lojalitet och outsäglig sorg. En berättelse om hur människor, barn och vuxna, upplever saker på så olika sätt. Och det är en berättelse om så oerhört mycket mer.
Det är svårt att skriva om den här boken utan att spoila den. Men ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det har varit en fantastisk läsupplevelse. Rosemarys berättelse tog tag i mitt hjärta och kramade det hårt genom hela boken tills tårarna till slut började trilla.
Annorlunda, välskriven och komponerad på ett oslagbart sätt.
Läs, läs, läs!
Det är Rosemarys berättelse. Och det är berättelsen om hur det är att växa upp med en syster som är hennes spegel, hennes ständiga följeslagare. En alldeles speciell syster. Och det är berättelsen om hur en hel familj, men i synnerhet en liten flicka, trasas sönder när denna sprudlande Fern plötsligt försvinner.
Det är en berättelse om kärlek och närhet, lojalitet och outsäglig sorg. En berättelse om hur människor, barn och vuxna, upplever saker på så olika sätt. Och det är en berättelse om så oerhört mycket mer.
Det är svårt att skriva om den här boken utan att spoila den. Men ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det har varit en fantastisk läsupplevelse. Rosemarys berättelse tog tag i mitt hjärta och kramade det hårt genom hela boken tills tårarna till slut började trilla.
Annorlunda, välskriven och komponerad på ett oslagbart sätt.
Läs, läs, läs!
torsdag 2 juni 2016
Skrivövning - "gamla"
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
När de var unga bredde framtiden ut sig framför dem, som ett oändligt slättlandskap. Åren löpte som en väg framför hennes fötter och försvann i horisonten. Med förväntan såg hon fram emot att vandra den vägen, över den slätten med honom vid sin sida. Och att någonstans där framme i det ovissa bli gammal tillsammans med honom.
Sedan kom barnen. Fyra i snabb följd och hon kunde längta. Längta till den dag då det bara var de två igen. Ja, till och med till den dag, kunde hon längta, då de skulle gå i pension. Då när tiden skulle bli deras egen att rå över. Då de skulle ha tid för varandra och sig själva. Då de skulle kunna äta frukost klockan tolv och napoleonbakelse till kvällsmat. Då när en dålig nattsömn kunde kompenseras med en ordentlig middagslur. Som hon kunde längta, ibland.
Nu sitter hon här och ser på sin man. Stelnad i ett evigt leende. Fångad i en evig ålder.
Hade hon bara vetat då. Hade hon bara anat vad som fanns vid den där horisonten. Då hade hon inte längtat. Då hade hon tagit vara på varje stund. Varit närvarande i varje samtal, varje smekning, varje kyss, varje gräl, varje grå vardagstimme. Då hade hon aldrig somnat på sin egen sida av sängen. Aldrig gått till jobbet utan en hej-då-puss.
Då hade hon skrivit dagbok och tagit så många fler fotografier.
Hon ser återigen på hans ansikte. På ett av de sista fotografierna som togs av honom. 64 år gammal.
När de var unga bredde framtiden ut sig framför dem, som ett oändligt slättlandskap. Åren löpte som en väg framför hennes fötter och försvann i horisonten. Med förväntan såg hon fram emot att vandra den vägen, över den slätten med honom vid sin sida. Och att någonstans där framme i det ovissa bli gammal tillsammans med honom.
Sedan kom barnen. Fyra i snabb följd och hon kunde längta. Längta till den dag då det bara var de två igen. Ja, till och med till den dag, kunde hon längta, då de skulle gå i pension. Då när tiden skulle bli deras egen att rå över. Då de skulle ha tid för varandra och sig själva. Då de skulle kunna äta frukost klockan tolv och napoleonbakelse till kvällsmat. Då när en dålig nattsömn kunde kompenseras med en ordentlig middagslur. Som hon kunde längta, ibland.
Nu sitter hon här och ser på sin man. Stelnad i ett evigt leende. Fångad i en evig ålder.
Hade hon bara vetat då. Hade hon bara anat vad som fanns vid den där horisonten. Då hade hon inte längtat. Då hade hon tagit vara på varje stund. Varit närvarande i varje samtal, varje smekning, varje kyss, varje gräl, varje grå vardagstimme. Då hade hon aldrig somnat på sin egen sida av sängen. Aldrig gått till jobbet utan en hej-då-puss.
Då hade hon skrivit dagbok och tagit så många fler fotografier.
Hon ser återigen på hans ansikte. På ett av de sista fotografierna som togs av honom. 64 år gammal.
tisdag 31 maj 2016
När tal och skrift krockar samt ett nytt podcastavsnitt
För er som inte känner till detta så drog jag och vännen Henrik Möllberg igång en podcast vid namn ”På sängkanten” förra hösten.
Ett otroligt roligt projekt på många sätt. Inte minst för att vi gör det tillsammans men också för att jag får vara kreativ på ett nytt sätt. Jag lär mig även väldigt mycket. Särskilt efteråt när vi redigerar.
Sedan jag lärde mig att skriva har jag alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal. Även då när det begav sig och jag satt och skrev på den extremt otympliga punktskrivmaskinen tyckte jag det.
Därför är jag en sådan person, eller framför allt präst, som alltid vill ha manus om jag ska framföra något form av prat längre än två minuter.
Under de första avsnitten av podden hade jag inget manus. Det jag ville prata om hade jag i mitt huvud. Detta innebar en hel del svammel och väldigt långa och svårklippta inspelningar. Så jag började skriva manus. Det blev nog i bådas vårt tycke bättre men mindre spontant förstås. Och för mig en stor utmaning. För jag är ju väldigt van vid att ha manus men inte alls van vid att någon avbryter mig i mina framföranden. Så när Henrik bryter in med oväntade frågor och kommentarer kastas jag ut ur min manusvärld in i en värld av oförbereddhet. En krock som verkligen får mig ur balans. Jag hanterar det inget vidare. Min värld har alltid bestått av antingen det skrivna - läst eller uppläst - eller det talade ordet. Aldrig har jag behövt kombinera det. I alla fall inte så här tydligt och utanför min kontroll.
Det är spännande!
Det är också otroligt nyttigt att lyssna på sig själv. Jag hör alla märkligheter jag håller på med. Hur jag påbörjar meningar utan att avsluta dom och hur jag har en oerhört irriterande tendens att avbryta min samtalspartner.
Jag tror att podden gör mig till en mycket bättre människa!
Hur som helst i helgen klippte vi det senaste avsnittet och om någon vill lyssna så finns det på Itunes (där man hjärtans, hjärtans gärna får lämna ett betyg) eller här!
Ett otroligt roligt projekt på många sätt. Inte minst för att vi gör det tillsammans men också för att jag får vara kreativ på ett nytt sätt. Jag lär mig även väldigt mycket. Särskilt efteråt när vi redigerar.
Sedan jag lärde mig att skriva har jag alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal. Även då när det begav sig och jag satt och skrev på den extremt otympliga punktskrivmaskinen tyckte jag det.
Därför är jag en sådan person, eller framför allt präst, som alltid vill ha manus om jag ska framföra något form av prat längre än två minuter.
Under de första avsnitten av podden hade jag inget manus. Det jag ville prata om hade jag i mitt huvud. Detta innebar en hel del svammel och väldigt långa och svårklippta inspelningar. Så jag började skriva manus. Det blev nog i bådas vårt tycke bättre men mindre spontant förstås. Och för mig en stor utmaning. För jag är ju väldigt van vid att ha manus men inte alls van vid att någon avbryter mig i mina framföranden. Så när Henrik bryter in med oväntade frågor och kommentarer kastas jag ut ur min manusvärld in i en värld av oförbereddhet. En krock som verkligen får mig ur balans. Jag hanterar det inget vidare. Min värld har alltid bestått av antingen det skrivna - läst eller uppläst - eller det talade ordet. Aldrig har jag behövt kombinera det. I alla fall inte så här tydligt och utanför min kontroll.
Det är spännande!
Det är också otroligt nyttigt att lyssna på sig själv. Jag hör alla märkligheter jag håller på med. Hur jag påbörjar meningar utan att avsluta dom och hur jag har en oerhört irriterande tendens att avbryta min samtalspartner.
Jag tror att podden gör mig till en mycket bättre människa!
Hur som helst i helgen klippte vi det senaste avsnittet och om någon vill lyssna så finns det på Itunes (där man hjärtans, hjärtans gärna får lämna ett betyg) eller här!
måndag 30 maj 2016
Avd. för grubblerier av Jenny Offill
Ska jag berätta om en bok bör jag egentligen göra det direkt efter att jag läst den. Det är då jag kan fånga känslan och hålla kvar den en stund. Det är då jag minns detaljerna.
Men den här boken, som jag läste för ett tag sedan, vill jag verkligen tipsa om. Bättre en mindre välskriven recension än ingen alls av en så läsvärd bok!
En man och en kvinna, Kvinnan är berättaren. De blir ett par och gör som par ofta gör, flyttar ihop gifter sig och reproducerar sig. En relation bland andra relationer. En bit livsberättelse bland andra berättelser. Men berättad på ett helt fantastiskt och ganska annorlunda sätt.
När jag hörde talas om den här boken fick jag för mig att den skulle vara ganska tung. Det är den absolut inte. Den har ett allvar och ett djup men är även väldigt rolig. I alla fall enligt mina preferenser. En humor helt i min smak.
Boken är dessutom inte särskilt lång vilket stärker den ännu mer. Egentligen vill jag ju ha långa böcker. Den här skulle i vanliga fall vara i absolut kortaste laget men den hade troligtvis inte hållit hela vägen om den varit längre. Den är alldeles perfekt och utsökt så som den är!
Man eller kvinna, yngre eller äldre, läs och njut!
Men den här boken, som jag läste för ett tag sedan, vill jag verkligen tipsa om. Bättre en mindre välskriven recension än ingen alls av en så läsvärd bok!
En man och en kvinna, Kvinnan är berättaren. De blir ett par och gör som par ofta gör, flyttar ihop gifter sig och reproducerar sig. En relation bland andra relationer. En bit livsberättelse bland andra berättelser. Men berättad på ett helt fantastiskt och ganska annorlunda sätt.
När jag hörde talas om den här boken fick jag för mig att den skulle vara ganska tung. Det är den absolut inte. Den har ett allvar och ett djup men är även väldigt rolig. I alla fall enligt mina preferenser. En humor helt i min smak.
Boken är dessutom inte särskilt lång vilket stärker den ännu mer. Egentligen vill jag ju ha långa böcker. Den här skulle i vanliga fall vara i absolut kortaste laget men den hade troligtvis inte hållit hela vägen om den varit längre. Den är alldeles perfekt och utsökt så som den är!
Man eller kvinna, yngre eller äldre, läs och njut!
söndag 29 maj 2016
En dålig dag
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
Hjärtat sjönk som en sten när hon klev in i lunchrummet.
Det började redan i morse när hon och sambon skulle iväg till jobbet. Eller redan innan dess. Hon vaknade ledsen, men visste inte varför. Kanske var det något hon drömt. Ledsen var hon hur som helst. Tystnaden vid frukosten. Den tystnad som annars brukar kännas så trivsam var nu kompakt och tryckande. Hon hade så gärna velat få en kram men fick bara ett kort ”hej då” från sambon innan han försvann ut genom dörren.
Sedan var det bussen. Hon rev förtvivlat i fickorna och i väskan efter busskortet. Hon kände medresenärernas blickar och hörde deras irriterade suckar. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, hittade hon det och chauffören körde iväg med ett ryck så att hon flög genom gången och ramlade nästan i knät på en äldre herre som muttrade något ohörbart. Hon visste att hon gjorde det med flit, chauffören. Hon förstod till och med att det skulle hända när hon såg det där hånfulla leendet.
Så var det morgonmötet. Vad hon än sa fick hon mothugg. Inget av det hon hade att komma med dög. Alla hennes tankar, förslag och idéer avfärdades med fnysningar och huvudskakningar.
Och så nu, tystnaden i personalens lunchrum. Tystnaden som bara kan bero på att hon just klivit över tröskeln.
Hon sätter sig i ett hört och äter snabbt upp sin mat så att hon får återgå till sitt arbete så snart som möjligt.
Det gick på en kvart. Bra, då kan hon flexa ut lite tidigare idag.
Men tiden går ändå så otroligt långsamt. Hon får inte något riktigt gjort och hon orkar inte ringa det där telefonsamtalet som hon borde ringa. Orkar inte med fler avsnäsningar, fler irriterade röster.
Det vibrerar i mobilen. Ett sms! Äntligen! Svar från bästa vännen som hon skickade ett meddelande till igår. Men nej, det är reklam från något skönhetsföretag som hon råkat handla av någon gång för evigheter sedan.
Hon ger upp, packar ihop sina saker och åker hem.
I lägenheten är det ekande tomt. Sambon skulle visst på after work idag ja. Det brukar han inte hänga med på men nu skulle ju förstås den där nya, roliga och kvinnliga arbetskamraten med…
Hon sjunker ned i soffan och ringer sin mamma. ”Hej! Vet du, jag kan faktiskt inte prata nu. Jag och pappa ska just iväg. Men jag ringer lite senare”. Hon känner hur det brister. Hon lägger sig ned, drar filten över huvudet och låter tårarna rinna. Gråter och gråter tills hon somnar.
När hon vaknar känner hon den, värken. Känner hur den rör sig, buffar, etablerar sig, längst ned till höger i magen. Hur den lägger sig till rätta och börjar stråla ut i ryggen.
Hon drar upp knäna mot magen och ler.
Imorgon kommer allt vara bra igen. Imorgon kommer hon att veta att hela världen faktiskt inte tycker att hon är totalt värdelös.
Om hon nu bara kunde försöka komma ihåg det här till nästa gång. Det kommer hon garanterat inte att göra.
Hjärtat sjönk som en sten när hon klev in i lunchrummet.
Det började redan i morse när hon och sambon skulle iväg till jobbet. Eller redan innan dess. Hon vaknade ledsen, men visste inte varför. Kanske var det något hon drömt. Ledsen var hon hur som helst. Tystnaden vid frukosten. Den tystnad som annars brukar kännas så trivsam var nu kompakt och tryckande. Hon hade så gärna velat få en kram men fick bara ett kort ”hej då” från sambon innan han försvann ut genom dörren.
Sedan var det bussen. Hon rev förtvivlat i fickorna och i väskan efter busskortet. Hon kände medresenärernas blickar och hörde deras irriterade suckar. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, hittade hon det och chauffören körde iväg med ett ryck så att hon flög genom gången och ramlade nästan i knät på en äldre herre som muttrade något ohörbart. Hon visste att hon gjorde det med flit, chauffören. Hon förstod till och med att det skulle hända när hon såg det där hånfulla leendet.
Så var det morgonmötet. Vad hon än sa fick hon mothugg. Inget av det hon hade att komma med dög. Alla hennes tankar, förslag och idéer avfärdades med fnysningar och huvudskakningar.
Och så nu, tystnaden i personalens lunchrum. Tystnaden som bara kan bero på att hon just klivit över tröskeln.
Hon sätter sig i ett hört och äter snabbt upp sin mat så att hon får återgå till sitt arbete så snart som möjligt.
Det gick på en kvart. Bra, då kan hon flexa ut lite tidigare idag.
Men tiden går ändå så otroligt långsamt. Hon får inte något riktigt gjort och hon orkar inte ringa det där telefonsamtalet som hon borde ringa. Orkar inte med fler avsnäsningar, fler irriterade röster.
Det vibrerar i mobilen. Ett sms! Äntligen! Svar från bästa vännen som hon skickade ett meddelande till igår. Men nej, det är reklam från något skönhetsföretag som hon råkat handla av någon gång för evigheter sedan.
Hon ger upp, packar ihop sina saker och åker hem.
I lägenheten är det ekande tomt. Sambon skulle visst på after work idag ja. Det brukar han inte hänga med på men nu skulle ju förstås den där nya, roliga och kvinnliga arbetskamraten med…
Hon sjunker ned i soffan och ringer sin mamma. ”Hej! Vet du, jag kan faktiskt inte prata nu. Jag och pappa ska just iväg. Men jag ringer lite senare”. Hon känner hur det brister. Hon lägger sig ned, drar filten över huvudet och låter tårarna rinna. Gråter och gråter tills hon somnar.
När hon vaknar känner hon den, värken. Känner hur den rör sig, buffar, etablerar sig, längst ned till höger i magen. Hur den lägger sig till rätta och börjar stråla ut i ryggen.
Hon drar upp knäna mot magen och ler.
Imorgon kommer allt vara bra igen. Imorgon kommer hon att veta att hela världen faktiskt inte tycker att hon är totalt värdelös.
Om hon nu bara kunde försöka komma ihåg det här till nästa gång. Det kommer hon garanterat inte att göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
