Om inte

Om inte tårar fanns
Inga värkande hjärtan

Om inte skuld och förtvivlan
Inte saknad och längtan
Inte brustenhet fanns

Om inte drömmar fanns
Eller skönhet
Eller Gud
Fanns

Om inte mörkret fanns
Och ljuset som bryter igenom det

Om inte vildhet fanns
Och hetta
Och falnande glöd

Om inte trötthet
Inte lust
Inte vilsenhet fanns

Om inte den där fantastiska munnen fanns
Den som jag inte får kyssa
Då skulle det inte finnas
Någon poesi

Gästfritt - ett inspirationstips

När jag jobbar hemma händer det att jag ägnar mig åt inspirerande och/eller fördjupande litteratur.
På så vis kan jag jobba och tvätta kläder, gå till stallet, äta lunch eller städa samtidigt. Mycket arbetseffektivt! En stor fördel med att ha böcker i öronen. En nackdel är att det inte finns överdrivet mycket sådan litteratur att tillgå.

Hur som helst så hittade jag den här lilla boken och krängde den i måndags.
Fördjupande kan en inte kalla den men helt klart inspirerande. En perfekt bok också om en har slut på sina egna ord och ändå vill dela något vid tillfälle.
Boken är en samling betraktelser skrivna av skribenter och författare inom och utom kyrkans väggar.
Stundtals ryser jag av beröring, stundtals skrattar jag och någon gång skakar jag lite förvirrat på huvudet.
Favoritkapitlet är nog det om jakten på Sveriges sista korvautomat. Den öppnade även mina ögon för Per Lagerkvists novell ”Det eviga leendet”. Den ligger nu i min läslista.

Korta, lättlästa och ofta berörande betraktelser som jag varmt rekommenderar.

Finna sig, av Agnes Lidbeck

Snart far min ömma moder och jag återigen iväg med Vi:s litteraturbåt.Det blir härligt för mig bland författare och pensionärer.
Men det är hög tid att börja förbereda sig genom att läsa lite av de författare som ska vara där. Får se hur många böcker jag hinner beta av.
En har jag i alla fall läst nu och det är Anges Lidbecks ”Finna sig”.

Och hur ska jag egentligen beskriva handlingen i den här boken? Jag vet i tusan.
Äh, jag tar hjälp av Bokus där det står såhär:
”Annas självuppfattning förändras dramatiskt när hon blir mamma. Trots konflikterna med maken blir hon kvar med honom, men med tiden söker hon bekräftelse i en relation med en äldre man, Ivan. När han drabbas av en sjukdom faller det på Anna att vårda honom fram till hans död. I alla dessa skeenden är hon klaustrofobiskt låst, styrd av en sträng disciplin, som i stunder ändå känns paradoxalt befriande.
Agnes Lidbecks debut är en resonerande undersökning av ständigt omdebatterade kvinnoroller.”

Det är inte lätt att veta vem Anna egentligen är och jag är ytterst tveksam till om hennes självbild förändrats så mycket sedan hon fått barn. Så mycket förändras en faktiskt inte. Det är det som är grejen.
Hennes tvångsmässiga strävan att vara det som hon tycker att hon borde vara, eller det hon tror att andra tycker att hon borde vara, måste vara något hon burit med sig sedan tidigare. Det vet vi inget om. Vi får veta ytterst lite om hennes bakgrund. Men en människa som hon, som tänker så många tankar som hon inte tänker och istället tänker det hon borde tänka, med ett förtvivlat bekräftelsebehov och som ständigt funderar på vad andra ser när de ser på henne, eller om de ser henne alls, måste ha burit det med sig redan innan moderskapet. En föreställning om hur livet bör, ska, måste se ut och vara.
Hon måste långt tidigare ha begravt sig själv under alla lager.

Jag har otroligt svårt att identifiera mig med Anna eftersom jag inte förstår vem hon är och vad det är som hon egentligen, på riktigt känner. Och när jag förstår det så känner jag inte igen mig.
Inte i hennes person. Men visst finns det vissa drag av igenkänning. I det där att bli mamma och vad det gör med en. I det där att leva i en relation och vad det gör med en.
Skillnaden mellan mig och Anna och våra liv är många såklart men den största är nog att jag erkänt min frustration och min otillräcklighet och kunnat prata om det. Både med min partner och med andra. Att jag inte allt för mycket låtit mig styras av normer och förväntningar.

Det är en mycket välskriven bok men om den inte varit så kort hade jag nog inte orkat mig igenom hela. Jag tycker synd om Anna, och hennes man för den delen, men hon är den sortens person som jag inte har särskilt mycket utbyte av och vars umgänge jag inte önskar i någon större utsträckning.
Det här var fullt tillräckligt.
VI är klara med varandra nu, Anna och jag.
Men det ska bli intressant att höra Lidbecks egna tankar om sin bok.

Svala fingrar

Svala fingrar om min handled
Och inom mig börjar något röra på sig
Något nytt
Som fostrets första fiskstjärtslag

En ilning
Av nyfikenhet och glädje och förväntan
Och kanske…
Lust?

För jag vill röra vid håret
Vid nacken
Och om jag kunde
Se djupt in i de där ögonen
Möta den där blicken
Som får mig att tro
Att jag faktiskt
Syns

Riskfritt

Dig
Var det riskfritt att älska
För att du aldrig utnytjat min svaghet
Aldrig bekräftat den
Eller något annat

För att du är den enda
Som inte kommit med falsk marknadsföring
Och aldrig sagt;
Vi ska aldrig sluta tala med varandra
Om det vi känner

För att jag aldrig trott
På ett ”vi”
Så var det riskfritt
Att älska

Och vissa stunder
Låter jag mig fyllas
Varje liten del av det som är jag
Av längtan och saknad
Efter något jag aldrig haft
Och tacksamhet över det
För att det är så skönt att känna
Och riskfritt

För Du
Har aldrig lovat mig något
Kommer aldrig lova mig någonting
Så den som gör mig illa är inte du
Utan jag
Och det
Är fullkomligt
Riskfritt

När bergen andas, av Yeshiwork Wondmeneh

Av politiska skäl flyr Sara från sitt hemland Etiopien. Iklädd enbart en tunn bomullsklänning anländer hon till Sverige mitt i vintern där hon möts upp av sin blivande make Abraham. En man som hon inte träffat mer än ett par dagar och som hon egentligen inte alls känner.
Jagad av sitt förflutna och av sina minnen går hon in i ett äktenskap på förhand dömt att bli olyckligt. Paret lyckas inte nå fram till varandra och Sara lyckas inte leva upp till makens förväntningar.

Det här är en otroligt sorglig roman skriven med ett vackert, målande språk. En roman som egentligen inte alls handlar om ett olyckligt äktenskap utan om ett olyckligt, nej flera olyckliga, kvinnoöden.
Så bra och lämnar efter sig en värk i hjärtat och ett behov av att andas ett tag.

Ishavspirater, av Frida Nilsson

Det finns något som alla människor på alla öarna är ständigt rädda för. Det är att det ökända piratskeppet Snökorpen med dess stenhjärtade kapten ska dyka upp i horisonten. Snökorpen som rövar barn till kapten Vithuvuds diamantgruva.
Det här är berättelsen om Siri som ger sig ut på havet för att försöka rädda tillbaka sin lillasyster Miki från Vithuvud och hans pirater.

Alltså, dt här var spännande, sorgligt och ruskigt nästan rakt igenom.
Det är inte en helt lätt bok, vare sig språkligt eller känslomässigt. Femåringarna somnade omgående varje kväll (vilket som jag tidigare nämnt uppskattas), det var flera ord som jag själv faktiskt inte förstod (hitte-på eller vedertagna fiskar/skärgårdstermer?) och jag märkte att berättelsen påverkade min sjuårings sorgsna hjärta.
Men hon tyckte mycket om den! Jag funderade flera gånger på om det verkligen var rätt läge för henne med en sådan här bok och kom nog fram till att ja, det var det. Sorg och allvarsamhet behöver få ha sin plats och tid och kan inte alltid övertäckas med roligheter.

Jag skulle nog ändå rekommendera den här boken för något äldre barn. Kanske 9-12 år.