Samira och Samir, av Siba Shakib

Kommendanten och hans hustru väntar sitt första barn vilket självklart kommer att bli en pojke. Något annat är otänkbart. Skulle det otänkbara trots allt ske, att ett flickebarn föds, vore det en katastrof. Då måste barnet dö utan att någon får veta att det var en flicka och kommendanten tvingas ta sig en andra hustru. Det förstfödde barnet måste vara en son för att kommendanten ska betraktas som en riktig man och få behålla sin ställning i nomadstammen. Pojken namn ska vara Samir men det är en Samira som föds. Kommendantens kärlek till barnet och till sin hustru är allt för stor för att han ska förmå sig till att avliva flickan. Han bestämmer sig istället för att presentera sitt förstfödda barn som en pojke, som Samir.

Samira växer upp som Samir, först helt omedveten om att det finns något som skiljer henne från de andra pojkarna. Hon lär sig jaga, rida och andra manliga hemligheter. Hon intar sin självklara plats och status som pojke i familje- och stamstrukturen. Hennes föräldrar bär hela tiden på rädslan för att deras hemlighet ska uppdagas och bävar för den dag då Samira själv ska förstå. En dag som oundvikligen kommer då hon upptäcker en kroppsdel hos de andra pojkarna som hon själv saknar. Familjerelationerna blir därmed än mer komplicerade och såriga och Samira måste på egen hand förhålla sig till sin identitet. Ju äldre hon blir desto mer problematiskt blir det för henne.

Det här är en fantastisk historia och en mycket vacker och förfärlig roman. Även om berättelsen är fiktion så finns det många flickor som växer upp som pojkar. Flickor som får uppleva den status och frihet som det innebär att uppfostras till man. Flickor som, när sanningen inte längre går att dölja, antingen måste tvingas in i den kvinnliga könsnormen eller på egen hand lyckas hitta ett sätt att behålla sin frihet.

För några år sedan läste jag De förklädda flickorna i Kabulsom beskriver verkligheten för afganska flickor som uppfostras som pojkar.
Berättelsen om Samira och Samir är en saga men som alla sagor berättar den något för oss om verkligheten. I det här fallet om ett oerhört kvinnoförtryck, om både män och kvinnor som är instängda i sina könsroller, men också om hur normerna kan brytas, om vad en far och en mor är beredda att offra för att skydda sitt barn, om kärlek och kamp och om vägran att ge upp sin frihet och identitet.
Det är de förklädda flickornas saga.

Avgrundsångest

Avgrunder sluts och öppnas.
Avgrunder som skrämmer till dagar av magvärk och sömnlösa nätter.
Och jag tar barnen i min famn.
Håller om deras små kroppar och tänker att det kommer en dag när dom är stora.
Kanske kommer det en dag när de skär med rakblad i sina armar, kräks upp maten eller börjar knarka.
Kanske kommer det en dag då de inte längre kallar mig ”mamma”.

Så sitter du där, du som är ljuset och förtvivlan i mitt liv.
Mitt emot varandra sitter vi med bordets oändlighet emellan oss.
En oändlighet där orden får god tid på sig att ändra form, förvrängas, förvridas.
Och jag tänker att det var länge sedan som jag slutade inbilla mig att jag kan rädda en människa med min kärlek.
Så jag reser mig och går.

Och jag vill gömma mig.
Linda in mig i allt som är mjukt och varmt och tryggt.
I filtar och täcken med kattens spinnande tätt tryckt intill magvärken.
I barnens fortfarande förbehållslösa kärlek och beundran.
I famnen hos den människa där inget blir konstigt.
Den enda människa som jag inte har några som helst hemligheter för och som ändå aldrig dömer mig.
Den människa som alltid frågar hur jag mår och som alltid är beredd att lyssna till mitt svar.