På bokmässan (som jag inte heller detta år kunde vara med på p.g.a en viss uppsväld kroppsdel...) delades
Iris Ljudbokspris
ut.
I år gick priset till Jonas Jonasson för boken "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och till bokens uppläsare Björn Granath.
Jag har inte läst boken men är nu riktigt sugen.
Det var väldigt länge sen som jag hörde Granath i någon uppläsning men jag gillar honom.
Jag tror att de flesta böcker jag hört med honom har varit rätt obehagliga, något somv erkligen passar hans röst.
Jonassons bok däremot ska ju vara väldigt rolig och det skulle vara kul att få höra Granath göra en sådan gestaltning.
Boken i sig är jag också nyfiken på så nu får den åka upp på min boklista.
onsdag 29 september 2010
fredag 24 september 2010
Berlinerpopplarna, av Anne B Ragde
Tre bröder.
Den äldste lever med sin mor och för sina grisar på släktgården.
Mellanbrodern driver begravningsbyrå i trakten och har inte besökt gården på sju år.
Den yngste, sladdbarnet, lever i Köpenhamn med sin sambo och har inte varit hemma på gården sedan han lämnat den för tjugo år sedan för att slippa vara byggdens "fjolla".
På gården finns också bördernas fader men han räknas liksom inte. Osynlig, onödig och föraktad går han där och gör vad han blir tillsagd.
Så finns också dottern till den äldste brodern.
Hon har inte haft mycket kontakt med sin far men de ringer varandra några gånger per år.
Så hamnar brödernas mor, släktgårdens härskarinna, på dödsbädden och allt blir förändrat och upp och nedpåvänt.
Det tog et tag för mig att fångas av den här boken och dess karaktärer.
Faktiskt nästan halva boken. Den kändes så seg och gick så långsamt framåt i handlingen.
Den största orsaken till detta är de långa utläggningarna om hur ett hembesök inför begravning, liksvepning, grisskötsel, mjölkning m.m går till.
Jag gillar verkligen författare som gjort ordentlig research. Det finns få saker som stör mig så mycket i en bok eller text som när berättaren enbart går på sina fördomar, förutfattade meningar och otillräckliga kunskaper.
Jag vill verkligen inte lägga sordin på någons fantasi men vill man ha en trovärdig och välskriven historia behöver vissa saker faktiskt kollas upp.
Antagligen en av anledningarna till att jag inte tar mig för att skriva någon roman. Det påminner allt för mycket om uppsatsskrivning på universitetet...
Vad jag vill komma fram till med det stickspåret är att det känns som att Ragde faktiskt vet vad hon snackar om.
Som bonnunge, naturbruksgymnasieelev och med föräldrar som under de senaste åren varit inom begravningsbranchen anser jag mig kunna avgöra det.
Det är imponerande men hon gör för stor grej av det.
Kanske är det för att jag redan vet hur det går till men jag vill inte ha föreläsningar. De känns inte som någon naturlig del i berättelsens flöde.
men, det är främst i den första halvan av boken de här kunskapsdemonstrationerna förekommer, då varje karaktär presenteras. När det är avklarat sätter berättelsen mer fart och jag dras in i den, börjar fästa mig vid karaktärerna.
Och just när det börjar bli riktigt bra tar det slut...
Och ja, jo, jag vill nog läsa nästa del i serien också. Jag kan ju inte lämna den här familjen nu i det här skedet då saker och ting faktiskt verkar börja hända.
Irene Lindh gör som vanligt ett gott arbete som uppläsare.
Den äldste lever med sin mor och för sina grisar på släktgården.
Mellanbrodern driver begravningsbyrå i trakten och har inte besökt gården på sju år.
Den yngste, sladdbarnet, lever i Köpenhamn med sin sambo och har inte varit hemma på gården sedan han lämnat den för tjugo år sedan för att slippa vara byggdens "fjolla".
På gården finns också bördernas fader men han räknas liksom inte. Osynlig, onödig och föraktad går han där och gör vad han blir tillsagd.
Så finns också dottern till den äldste brodern.
Hon har inte haft mycket kontakt med sin far men de ringer varandra några gånger per år.
Så hamnar brödernas mor, släktgårdens härskarinna, på dödsbädden och allt blir förändrat och upp och nedpåvänt.
Det tog et tag för mig att fångas av den här boken och dess karaktärer.
Faktiskt nästan halva boken. Den kändes så seg och gick så långsamt framåt i handlingen.
Den största orsaken till detta är de långa utläggningarna om hur ett hembesök inför begravning, liksvepning, grisskötsel, mjölkning m.m går till.
Jag gillar verkligen författare som gjort ordentlig research. Det finns få saker som stör mig så mycket i en bok eller text som när berättaren enbart går på sina fördomar, förutfattade meningar och otillräckliga kunskaper.
Jag vill verkligen inte lägga sordin på någons fantasi men vill man ha en trovärdig och välskriven historia behöver vissa saker faktiskt kollas upp.
Antagligen en av anledningarna till att jag inte tar mig för att skriva någon roman. Det påminner allt för mycket om uppsatsskrivning på universitetet...
Vad jag vill komma fram till med det stickspåret är att det känns som att Ragde faktiskt vet vad hon snackar om.
Som bonnunge, naturbruksgymnasieelev och med föräldrar som under de senaste åren varit inom begravningsbranchen anser jag mig kunna avgöra det.
Det är imponerande men hon gör för stor grej av det.
Kanske är det för att jag redan vet hur det går till men jag vill inte ha föreläsningar. De känns inte som någon naturlig del i berättelsens flöde.
men, det är främst i den första halvan av boken de här kunskapsdemonstrationerna förekommer, då varje karaktär presenteras. När det är avklarat sätter berättelsen mer fart och jag dras in i den, börjar fästa mig vid karaktärerna.
Och just när det börjar bli riktigt bra tar det slut...
Och ja, jo, jag vill nog läsa nästa del i serien också. Jag kan ju inte lämna den här familjen nu i det här skedet då saker och ting faktiskt verkar börja hända.
Irene Lindh gör som vanligt ett gott arbete som uppläsare.
onsdag 22 september 2010
10 i topp ljudboksuppläsare
Det är sannerligen på tiden att jag, som förmodligen är en av bokblogosfärens största ljudbokskonsumenter, sammanställer och presenterar mina favorituppläsare.
Det blir en "tio i topp" men utan inbördes ordning eftersom de här ljudboksuppläsarna har sina egna kvaliteer som inte riktigt går att rangordna.
Här kommer de alltså:
1. Katarina Ewerlöf är en av de mest fantastiska uppläsare man kan tänka sig. Hon lyckas med allt. Förmodligen skulle hon kunna få vilken skitbok som helst att bli riktigt njutbar.
Men exempel på bra böcker som hon har läst in är Sista chansen av Marian Keyes, Brännmärkt av Catharina Ingelman-Sundberg och
Mig äger ingen av Åsa Linderborg.
2. Johan Rabaeus är en uppläsare som jagständigt lovordar. Jag gillar honom verkligen!
Mitt första möte med honom var i Liftarens guide-serien (av vilka enbart de tre första finns som ljudböcker) och han gör det redan galna än galnare. varje karaktär får sin egen röst och dialekt och hans tolkning av berättelsen är sjukt bra och rolig.
Men det finns andra böcker som detta med galna röster inte passar lika bra i och det är lätt att tro att en sån här uppläsare inte riktigt har känslan för det. Men det har Rabaeus.
Berättelsen om Pi,
Katedralen vid havet
och
Marley och jag
är exempel på detta.
3. Gunilla Röör med sina mjuka, känslofyllda uppläsningar har sin givna plats i denna lilsta. Hennes röst når rakt in i hjärtat.
Tips på bra böcker hon har läst in är Sue Monk Kids
Jungfrutronen
och
Honungsbiets hemliga liv
4. Jag är en av alla världens Harry Potter-älskare och då måste förstås Krister Henriksson nämnas.
Likt Johan Rabaeus ger han karaktärerna olika röster och jag gillar absolut hans tolkningar.
Deras förmåga att vara lyhörda för olika stämningar har de också gemensamt.
Jag tror faktiskt att jag bara har läst en bok som han har läst in utanför Potter-serien och det är den fantastiska Flyga drake av Khaled Hosseini.
En uppläsning han gör med bravur.
5. Rachel Mohlin är uppläsare av de flesta av Marian Keyes inlästa böcker. Förutom dessa har jag också hört henne i
Kärlek, vänskap och choklad av Alexander McCall Smith.
Hon gör otroligt charmiga tolkningar och lyfter fram berättelsen på ett speciellt sätt.
Hon är toppen helt enkelt.
6. Per Lagergren läser in Richard Bachs
Måsen.
Det är den enda uppläsning av honom jag hört men jag tycker mycket om den. Finstämt och berörande.
7. Helena Brodin är bl.a uppläsare till Kerstine Ekmans serie Vargskinnet.
Det gör hon helt otroligt bra med känsla och inlevelse.
8. En uppläsare jag skulle vilja stifta närmare bekantskap med är Eric Ericson.
Den enda bok jag läst med honom är
Vem vill bli miljardär av Vikas Swarup
och han gör det så fint.
Mera Ericson!
9. Det finns många bra författaruppläsningar och en tänkte jag ta med här.
Viveca Lärn läser ofta in sina egna böcker och det är jag så glad för. Jag skulle önska att hon kom hem till mig och satt på min sängkant och läste när jag skulle sova.
10. För inte så länge sen läste jag
Kalla det vad faan du vill
och blev våldsamt imponerad av Sanna Perssons uppläsning och tolkning av boken.
Det märks att hon har lagt ner mycket kraft och energi på att göra det bra och få till dialekt, attityd och brytning.
Jag vet inte om hon läst in något mer men hon har helt klart en plats i ljudboksuppläsare tio i topp.
Bubblare
Det finns en man som jag verkligen älskar. Vi har aldrig mötts men han har många gånger talat rakt in i mitt öra med sin fantastiskt vackra röst.
Mannen heter Ove Ström och är talboksinläsare.
Jag kan inte för mitt liv förstå att han inte har blivit anlitad av något förlag att läsa in ljudböcker.
Om nu mot all förmodan någon ljudboksförlagsperson skulle läsa det här inlägget - kontakta Ove Ström! Jag skulle nästan köpa vilken ljudbok som helst bara han är uppläsaren!
Ja, det var det.
Vilka är era ljudboksuppläsarfavosar?
Det blir en "tio i topp" men utan inbördes ordning eftersom de här ljudboksuppläsarna har sina egna kvaliteer som inte riktigt går att rangordna.
Här kommer de alltså:
1. Katarina Ewerlöf är en av de mest fantastiska uppläsare man kan tänka sig. Hon lyckas med allt. Förmodligen skulle hon kunna få vilken skitbok som helst att bli riktigt njutbar.
Men exempel på bra böcker som hon har läst in är Sista chansen av Marian Keyes, Brännmärkt av Catharina Ingelman-Sundberg och
Mig äger ingen av Åsa Linderborg.
2. Johan Rabaeus är en uppläsare som jagständigt lovordar. Jag gillar honom verkligen!
Mitt första möte med honom var i Liftarens guide-serien (av vilka enbart de tre första finns som ljudböcker) och han gör det redan galna än galnare. varje karaktär får sin egen röst och dialekt och hans tolkning av berättelsen är sjukt bra och rolig.
Men det finns andra böcker som detta med galna röster inte passar lika bra i och det är lätt att tro att en sån här uppläsare inte riktigt har känslan för det. Men det har Rabaeus.
Berättelsen om Pi,
Katedralen vid havet
och
Marley och jag
är exempel på detta.
3. Gunilla Röör med sina mjuka, känslofyllda uppläsningar har sin givna plats i denna lilsta. Hennes röst når rakt in i hjärtat.
Tips på bra böcker hon har läst in är Sue Monk Kids
Jungfrutronen
och
Honungsbiets hemliga liv
4. Jag är en av alla världens Harry Potter-älskare och då måste förstås Krister Henriksson nämnas.
Likt Johan Rabaeus ger han karaktärerna olika röster och jag gillar absolut hans tolkningar.
Deras förmåga att vara lyhörda för olika stämningar har de också gemensamt.
Jag tror faktiskt att jag bara har läst en bok som han har läst in utanför Potter-serien och det är den fantastiska Flyga drake av Khaled Hosseini.
En uppläsning han gör med bravur.
5. Rachel Mohlin är uppläsare av de flesta av Marian Keyes inlästa böcker. Förutom dessa har jag också hört henne i
Kärlek, vänskap och choklad av Alexander McCall Smith.
Hon gör otroligt charmiga tolkningar och lyfter fram berättelsen på ett speciellt sätt.
Hon är toppen helt enkelt.
6. Per Lagergren läser in Richard Bachs
Måsen.
Det är den enda uppläsning av honom jag hört men jag tycker mycket om den. Finstämt och berörande.
7. Helena Brodin är bl.a uppläsare till Kerstine Ekmans serie Vargskinnet.
Det gör hon helt otroligt bra med känsla och inlevelse.
8. En uppläsare jag skulle vilja stifta närmare bekantskap med är Eric Ericson.
Den enda bok jag läst med honom är
Vem vill bli miljardär av Vikas Swarup
och han gör det så fint.
Mera Ericson!
9. Det finns många bra författaruppläsningar och en tänkte jag ta med här.
Viveca Lärn läser ofta in sina egna böcker och det är jag så glad för. Jag skulle önska att hon kom hem till mig och satt på min sängkant och läste när jag skulle sova.
10. För inte så länge sen läste jag
Kalla det vad faan du vill
och blev våldsamt imponerad av Sanna Perssons uppläsning och tolkning av boken.
Det märks att hon har lagt ner mycket kraft och energi på att göra det bra och få till dialekt, attityd och brytning.
Jag vet inte om hon läst in något mer men hon har helt klart en plats i ljudboksuppläsare tio i topp.
Bubblare
Det finns en man som jag verkligen älskar. Vi har aldrig mötts men han har många gånger talat rakt in i mitt öra med sin fantastiskt vackra röst.
Mannen heter Ove Ström och är talboksinläsare.
Jag kan inte för mitt liv förstå att han inte har blivit anlitad av något förlag att läsa in ljudböcker.
Om nu mot all förmodan någon ljudboksförlagsperson skulle läsa det här inlägget - kontakta Ove Ström! Jag skulle nästan köpa vilken ljudbok som helst bara han är uppläsaren!
Ja, det var det.
Vilka är era ljudboksuppläsarfavosar?
tisdag 21 september 2010
Den sista läsaren, av David Toscana
Mitt andra stopp i
Jordenruntresans
syd/mellanamerikavisstelse är Mexico och byn Icamole.
I Icamole finns ett nedlagt bibliotek och en avskedad bibliotekarie.
Denne bibliotekarie vägrar dock stänga biblioteket som är förlagt i hans eget hem.
Han ägnar dagarna åt att läsa böcker. De flesta får en censureringsstämpel och hamnar i "helvetet" = källaren. Några få faller honom i smaken och hamnar på de dammiga hyllorna.
När han inte läser är han konstant hungrig eftersom han inte längre får någon lön från staten.
En dag kommer hans son och berättar att han hittat en död flicka i sin brunn.
Lucio, som lever halvt i böckernas värld, identifierar flickan som en karaktär i en av hans favoritböcker. Sonen jämför han med en annan karaktär och ger honom en bok att läsa som ska hjälpa honom att lösa problemet med den vackra, unga, döda flickan.
När polisen dyker upp i byn och letar efter en försvunnen flicka "hjälper" han dessa på liknande sätt.
Verkligen en konstig och speciell historia det här. Men jag tycker om den! Ganska mycket tycker jag om den.
Den är fylld av ständiga hänvisningar till böcker och berättelser, sammanblandning av dikt och verklighet.
Det är en enkel men färgstark skildring av byn och byborna och vi får rätt så intimt bekanta oss med bibliotekarien Lucio och hans son.
Lätt rubbade känns de men jag tycker mig förstå mycket av det de är.
Så gillar jag den humor med vilken historien framförs.
En god läsupplevelse helt enkelt.
(Finns inte som ljudbok.)
Jordenruntresans
syd/mellanamerikavisstelse är Mexico och byn Icamole.
I Icamole finns ett nedlagt bibliotek och en avskedad bibliotekarie.
Denne bibliotekarie vägrar dock stänga biblioteket som är förlagt i hans eget hem.
Han ägnar dagarna åt att läsa böcker. De flesta får en censureringsstämpel och hamnar i "helvetet" = källaren. Några få faller honom i smaken och hamnar på de dammiga hyllorna.
När han inte läser är han konstant hungrig eftersom han inte längre får någon lön från staten.
En dag kommer hans son och berättar att han hittat en död flicka i sin brunn.
Lucio, som lever halvt i böckernas värld, identifierar flickan som en karaktär i en av hans favoritböcker. Sonen jämför han med en annan karaktär och ger honom en bok att läsa som ska hjälpa honom att lösa problemet med den vackra, unga, döda flickan.
När polisen dyker upp i byn och letar efter en försvunnen flicka "hjälper" han dessa på liknande sätt.
Verkligen en konstig och speciell historia det här. Men jag tycker om den! Ganska mycket tycker jag om den.
Den är fylld av ständiga hänvisningar till böcker och berättelser, sammanblandning av dikt och verklighet.
Det är en enkel men färgstark skildring av byn och byborna och vi får rätt så intimt bekanta oss med bibliotekarien Lucio och hans son.
Lätt rubbade känns de men jag tycker mig förstå mycket av det de är.
Så gillar jag den humor med vilken historien framförs.
En god läsupplevelse helt enkelt.
(Finns inte som ljudbok.)
måndag 20 september 2010
Hurra!
Efter att ha skrivit om "marley och jag" här på bloggen idag skrev jag även en liten recension om den på Bokus.
När jag kollade min mejl för en stund sen blev jag riktigt glatt överraskad.
Jag har nämligen vunnit 200 kr på Bokus för den recensionen!
Hurra!
När jag kollade min mejl för en stund sen blev jag riktigt glatt överraskad.
Jag har nämligen vunnit 200 kr på Bokus för den recensionen!
Hurra!
Marley och jag, av John Grogan
Marley och jag : livet och kärleken med världens värsta hund
Av John Grogan
Jenny och John Grogan är nygifta och går lite smått i barntankar. Men Jenny, som inte ens lyckas hålla en krukväxt vid liv, är orolig - kOmmer hon fixa modersskapet. Så eftersom båda två älskar hundar bestämmer de sig för att skaffa en valp att öva på.
Hem till dom flyttar en glad, gul labrador. Och visst lyckas de. Jenny har inga problem att hålla den lille vid liv.
Tvärt om. Den otroligt intensiva valpen växer upp till en kärleksfull, lojal, torgen och alldeles galen labradorhane. Ett 45 kg:s energiknippe som rusar genom livet som en bulldozer.
Efter att marley dykt upp i Jenny och Johns hem blir lviet aldrig mer sig likt...
Åh, vilken härlig bok!
Jag fick den i födelsedagspresent av bästa svärmor och den var mitt i prick.
Vi gillar båda hundar och avslappnande läsning så det här var verkligen en toppenkombo.
Att följa Marley och familjen Grogan gav mig många leenden och skratt. Det slut som är oundvikligt för alla hundar och hundägare fick mig förstås också att gråta floder.
För dom som har eller har haft hund känner man igen sig en hel del i mycket - glädjen, frustrationen, kärleken och sorgen.
Verkligen en skön bok att ta till om man vill läsa något lättsamt, roligt och inte allt för djupsinnigt och tankekrävande.
Uppläsare är Johan Rabaeus och jag tror at ni som följer min blogg vet vad jag tycker om honom. Han är suverän och gör verkligen den här boken rättvisa. Perfekt!
Jag tror att boken även har filmatiserats och i så fall vill jag verkligen se den filmen.
Jag blir nyfiken på författaren. Han skriver fantastiskt härligt. Under stor del av sin yrkesverksamma tid har han arbetat som krönikör och nu undrar jag om det möjligen har släppts någon krönikesamling av honom. Det borde det ha gjort. Måste kollas upp.
Av John Grogan
Jenny och John Grogan är nygifta och går lite smått i barntankar. Men Jenny, som inte ens lyckas hålla en krukväxt vid liv, är orolig - kOmmer hon fixa modersskapet. Så eftersom båda två älskar hundar bestämmer de sig för att skaffa en valp att öva på.
Hem till dom flyttar en glad, gul labrador. Och visst lyckas de. Jenny har inga problem att hålla den lille vid liv.
Tvärt om. Den otroligt intensiva valpen växer upp till en kärleksfull, lojal, torgen och alldeles galen labradorhane. Ett 45 kg:s energiknippe som rusar genom livet som en bulldozer.
Efter att marley dykt upp i Jenny och Johns hem blir lviet aldrig mer sig likt...
Åh, vilken härlig bok!
Jag fick den i födelsedagspresent av bästa svärmor och den var mitt i prick.
Vi gillar båda hundar och avslappnande läsning så det här var verkligen en toppenkombo.
Att följa Marley och familjen Grogan gav mig många leenden och skratt. Det slut som är oundvikligt för alla hundar och hundägare fick mig förstås också att gråta floder.
För dom som har eller har haft hund känner man igen sig en hel del i mycket - glädjen, frustrationen, kärleken och sorgen.
Verkligen en skön bok att ta till om man vill läsa något lättsamt, roligt och inte allt för djupsinnigt och tankekrävande.
Uppläsare är Johan Rabaeus och jag tror at ni som följer min blogg vet vad jag tycker om honom. Han är suverän och gör verkligen den här boken rättvisa. Perfekt!
Jag tror att boken även har filmatiserats och i så fall vill jag verkligen se den filmen.
Jag blir nyfiken på författaren. Han skriver fantastiskt härligt. Under stor del av sin yrkesverksamma tid har han arbetat som krönikör och nu undrar jag om det möjligen har släppts någon krönikesamling av honom. Det borde det ha gjort. Måste kollas upp.
lördag 18 september 2010
Trillat dit
Som gravid får man en hel del reklam...
Jag har redan motstått en babybokklubb men här om dagen fick jag ett erbjudande som jag inte kunde motstå.
Det kom från
GoBoken
och innebar ett välkomstpaket värt över 600 kr som jag bara behövde betala frakt på. Det innehöll bland annat en sån där minnesbok där man kan skriva och sätta in kort och sånt och en lek- och lärföräldrabok.
Jag höl mig någon dag men sen beställde jag det.
Grejen är att jag hade nog inte beställt det om det inte vore för att jag blev väldigt nyfiken och intresserad av GoBokens koncept.
Det bygger nämligen på att man får ett paket i månaden som är anpassat för barnets ålder upp till sju års ålder.
Inga köpkrav och man kan avbeställa hela eller delar av månadens paket.
Så jag tycker det känns absolut värt att prova.
Är det inget att ha har jag inte förlorat något utan bara fått ett fint, gratis bokpaket.
Nu väntar jag mes spänning på att det ska dyka upp i brevlådan.
Och förstås också på att den egentliga mottagaren av paketet ska dyka upp.
Eller ut kanske rättare sagt.
Inte långt kvar nu...
Föresten, är det någon som har erfarenhet av den här barnbokklubben?
Jag har redan motstått en babybokklubb men här om dagen fick jag ett erbjudande som jag inte kunde motstå.
Det kom från
GoBoken
och innebar ett välkomstpaket värt över 600 kr som jag bara behövde betala frakt på. Det innehöll bland annat en sån där minnesbok där man kan skriva och sätta in kort och sånt och en lek- och lärföräldrabok.
Jag höl mig någon dag men sen beställde jag det.
Grejen är att jag hade nog inte beställt det om det inte vore för att jag blev väldigt nyfiken och intresserad av GoBokens koncept.
Det bygger nämligen på att man får ett paket i månaden som är anpassat för barnets ålder upp till sju års ålder.
Inga köpkrav och man kan avbeställa hela eller delar av månadens paket.
Så jag tycker det känns absolut värt att prova.
Är det inget att ha har jag inte förlorat något utan bara fått ett fint, gratis bokpaket.
Nu väntar jag mes spänning på att det ska dyka upp i brevlådan.
Och förstås också på att den egentliga mottagaren av paketet ska dyka upp.
Eller ut kanske rättare sagt.
Inte långt kvar nu...
Föresten, är det någon som har erfarenhet av den här barnbokklubben?
torsdag 16 september 2010
Tandooriälgen, av Zac O'Yeah
Någon gång i framtiden har Göteborg förvandlats till Gautampuri efter att Europa valt att bli union med Asien framför ett unionskap med USA.
Klimatförändringarna har slagit till och Gautampuri är nu en het och fuktig plats att bo på.
Folktjänstemannen Herman Barsk är ute på patrull för att hålla ordning på de "asociala" och går till et av stamhaken - Tandooriälgen - för att få sig lite mat.
Men där är saker och ting ganska underliga och efter att kocken serverat Barsk hans lever smiter hon ut på baksidan av restaurangen. Barsk blir förstås misstänksam och när han upptäcker vad som är på tok bajsar han på sig, kräks och bestämmer sig för att bli vegetarian...
Jaha, jag som inte gillar deckare har gjort det igen - läst just en deckare.
Men den här gången känner jag mig inte besviken och känner inte heller at jag kastat bort tid och pengar.
Visst, själva deckargåtan tycks mig rätt ointressant. Så också den typiska polisen/folktjänstemannen - slutkörd, ensamstående, äcklig, ganska misslyckad, sjungandes på sista versen men snäll.
Jag fångas som vanligt inte särskilt mhycket av vare sig karaktärerna eller själva historien.
Ändå var det här väl värt sin läsning.
Det beror på de omständigheter under vilka händelserna utspelas.
Dystopier fascinerar mig och även om det här är tillspetsat och verkar ha gått lite väl fort alltihop så finns mycket i framtidsbilden som inte alls känns som någon omöjlighet - de ekonomiska förhållandena, överbefolkningen, Asien som breder ut sig och tar över, den allt mer utbredda vegetarianismen, ett "common language" m.m.
Verkligen spännande och intressant.
Sedan har jag lite svårt att förstå varför man gått tillbaka till videokassetter och varför Internet havererat istället för att utvecklas men äh, det bidrar ju bara mer till dystopikänslan så det är rätt ok.
Om jag ska vara helt ärlig så blir det faktiskt även aningens nervkittlande på slutet. Men bara aningens...
Uppläsare är Magnus Roosmann och han är verkligen som klippt och skuren för den här sortens böcker.
Klimatförändringarna har slagit till och Gautampuri är nu en het och fuktig plats att bo på.
Folktjänstemannen Herman Barsk är ute på patrull för att hålla ordning på de "asociala" och går till et av stamhaken - Tandooriälgen - för att få sig lite mat.
Men där är saker och ting ganska underliga och efter att kocken serverat Barsk hans lever smiter hon ut på baksidan av restaurangen. Barsk blir förstås misstänksam och när han upptäcker vad som är på tok bajsar han på sig, kräks och bestämmer sig för att bli vegetarian...
Jaha, jag som inte gillar deckare har gjort det igen - läst just en deckare.
Men den här gången känner jag mig inte besviken och känner inte heller at jag kastat bort tid och pengar.
Visst, själva deckargåtan tycks mig rätt ointressant. Så också den typiska polisen/folktjänstemannen - slutkörd, ensamstående, äcklig, ganska misslyckad, sjungandes på sista versen men snäll.
Jag fångas som vanligt inte särskilt mhycket av vare sig karaktärerna eller själva historien.
Ändå var det här väl värt sin läsning.
Det beror på de omständigheter under vilka händelserna utspelas.
Dystopier fascinerar mig och även om det här är tillspetsat och verkar ha gått lite väl fort alltihop så finns mycket i framtidsbilden som inte alls känns som någon omöjlighet - de ekonomiska förhållandena, överbefolkningen, Asien som breder ut sig och tar över, den allt mer utbredda vegetarianismen, ett "common language" m.m.
Verkligen spännande och intressant.
Sedan har jag lite svårt att förstå varför man gått tillbaka till videokassetter och varför Internet havererat istället för att utvecklas men äh, det bidrar ju bara mer till dystopikänslan så det är rätt ok.
Om jag ska vara helt ärlig så blir det faktiskt även aningens nervkittlande på slutet. Men bara aningens...
Uppläsare är Magnus Roosmann och han är verkligen som klippt och skuren för den här sortens böcker.
torsdag 9 september 2010
Skrivutmaning 2010:246 - Ett undantag
Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om ett undantag."
Han svalde hårt tre gånger innan han klev in på chefens kontor.
Där satt hon, majestätisk och kall bakom sitt stora skrivbord. Hon vare sig sa något eller såg på honom där han nervöst stod innanför dörren. Hennes isblå ögon stirrade stint in i datorskärmen medan de röda naglarna smattrade på tangentbordet.
Tystnaden sträcktes ut och han kände hur han bara ville fly därifrån.
Frågorna snurrade i huvudet. Vad kunde hon vilja? Vad hade han gjort? Hade han gjort något? Var det något han inte hade gjort?
Till slut verkade hon vara klar med vad hon nu höll på med och hon vände sig ifrån datorn och fäste sin blick på honom.
- Sätt dig ner.
Han snubblade fram till stolen och dunsade förskräckt ner på den.
- Jaha?
"Jaha"? Vad menade hon?
- Öhmmm?
- Ja, jag väntar på en förklaring.
- Förlåt, men jag förstår inte...
Magen knöt sig. Vad var det frågan om?
- Du förstår precis. Jag vill veta varför du stjäl från företaget.
Han hajade till.
- Stjäl?! Vad skulle jag ha stulit?! Jag...
- Alltså, jag vill inte ha några lögner här. Jag vet vad som har hänt och det finns vittnen till det. Du har flera gånger stulit från vårt lager och nu vill jag dels ha en bekännelse, dels vill jag veta hur du kunde göra något så idiotiskt. Trodde du inte att jag skulle få veta?
- Nej men, jag har verkligen inte...
Ett hårt slag med hennes handflata mot skrivbordet avbröt honom.
- Du förstår vad jag måste göra va?
Han bara stirrade. Hennes blixtrande ögon och hårda röda mun hypnotiserade honom.
- Jag måste naturligtvis avskeda dig och sedan måste det här polisanmälas.
Det här kunde bara inte vara sant. Han var helt oskyldig. Han tyckte att han skötte sitt arbete bra. Vem hade hittat på det här? Han kunde inte tänka sig att någon av arbetskamraterna skulle ha gjort det. De kom ju bra överens allihop. Det var en skön stämning i laget (så länge chefen höll sig på sitt kontor), de samarbetade bra och hade ofta kul ihop.
- Nej, men snälla, det är ett misstag.
- Ett misstag? Kan du bevisa det?
Han sänkte huvudet. Hur skulle han kunna göra det?
- Nej.
- Tänkte väl det. Och som sagt det här måste få allvarliga följder. Så här kan vi inte ha det på vårt företag. Anställda som skäl.
Tystnad, tung och plågsam.
Hon höll hans blick i ett järngrepp.
- Om inte...
Hans hjärta tog ett skutt.
- Ja?
Hon suckade sorgset.
- Jo, men jag tror ju att du egentligen är en bra grabb. Det vore ju synd om du förstörde ditt liv p.g.a en sån här dumhet.
Hennes ansiktsdrag hade mjuknat något.
Va, vad var det fråga om nu? Han kände sig helt förvirrad.
Hon fortsatte:
- Jag vore en mycket svag chef om jag inte lät det här få några konsekvenser men...
Hon tycktes fundera.
- Men kanske kan jag för dig, den här gången, göra ett undantag.
- Öh...
- Om jag gör det, kan du då lova att aldrig mer göra om det här?
Vad var det meningen att han skulle svara? Var det här ett trick för att få honom att erkänna? men egentligen hade han inget att förlora. Han kunde inte bevisa sin oskuld och det kunde väl inte vara något farligt i att lova att inte göra om något han aldrig ens gjort.
Men om det inte var ett trick, vad hade då fått henne att ändra sig så plötsligt?
- Ja, självklart lovar jag det.
Hennes leende fick honom att rysa.
- Bra, då drar vi ett streck över det här.
Han suckade lättat samtidigt som han fortfarande kände sig helt förvirrad. Vem hade anklagat honom för det här? Sulle det hända igen och hur skulle han i så fall komma ur det.
Ja ja, det fick bli ett senare bekymmer. Nu var han tacksam att det löpt ut väl och vile bara ut ur det här rummet.
- Men, då vill jag förstås ha någonting i gengälld...
Den enorma lättnad som han upplevde och längtan efter at komma där ifrån fick honom att utan att tveka eller tänka efter säga:
- Visst, vad du vill!
Ännu ett av de där hemska leendena. Liksom hungrigt, lystet, ondskefullt.
- Bra.
Hon reste sig och han var på väg att göra det samma.
- Nej nej, sitt kvar du.
Han sjönk tillbaka i stolen.
Hon gick runt skrivbordet och bort till dörren som hon låste.
Sedan ställde hon sig framför honom.
- Så där ja, nu blir vi inte störda.
han såg upp på henne och nu började förståelsen gro inom honom. Han såg att hon såg det i hans ögon. Han mådde illa. Hur kunde det här bara hända?
- Bra, du fattar. Du är en riktigt smart och duktig pojke du.
Utstuderat sakta tog hon av sig kavajen, la den ifrån sig på skrivbordet och satte sig sedan gränsle över hans lår.
- Vi ska nog komma överens du och jag.
SkrivPuff:
"Skriv om ett undantag."
Han svalde hårt tre gånger innan han klev in på chefens kontor.
Där satt hon, majestätisk och kall bakom sitt stora skrivbord. Hon vare sig sa något eller såg på honom där han nervöst stod innanför dörren. Hennes isblå ögon stirrade stint in i datorskärmen medan de röda naglarna smattrade på tangentbordet.
Tystnaden sträcktes ut och han kände hur han bara ville fly därifrån.
Frågorna snurrade i huvudet. Vad kunde hon vilja? Vad hade han gjort? Hade han gjort något? Var det något han inte hade gjort?
Till slut verkade hon vara klar med vad hon nu höll på med och hon vände sig ifrån datorn och fäste sin blick på honom.
- Sätt dig ner.
Han snubblade fram till stolen och dunsade förskräckt ner på den.
- Jaha?
"Jaha"? Vad menade hon?
- Öhmmm?
- Ja, jag väntar på en förklaring.
- Förlåt, men jag förstår inte...
Magen knöt sig. Vad var det frågan om?
- Du förstår precis. Jag vill veta varför du stjäl från företaget.
Han hajade till.
- Stjäl?! Vad skulle jag ha stulit?! Jag...
- Alltså, jag vill inte ha några lögner här. Jag vet vad som har hänt och det finns vittnen till det. Du har flera gånger stulit från vårt lager och nu vill jag dels ha en bekännelse, dels vill jag veta hur du kunde göra något så idiotiskt. Trodde du inte att jag skulle få veta?
- Nej men, jag har verkligen inte...
Ett hårt slag med hennes handflata mot skrivbordet avbröt honom.
- Du förstår vad jag måste göra va?
Han bara stirrade. Hennes blixtrande ögon och hårda röda mun hypnotiserade honom.
- Jag måste naturligtvis avskeda dig och sedan måste det här polisanmälas.
Det här kunde bara inte vara sant. Han var helt oskyldig. Han tyckte att han skötte sitt arbete bra. Vem hade hittat på det här? Han kunde inte tänka sig att någon av arbetskamraterna skulle ha gjort det. De kom ju bra överens allihop. Det var en skön stämning i laget (så länge chefen höll sig på sitt kontor), de samarbetade bra och hade ofta kul ihop.
- Nej, men snälla, det är ett misstag.
- Ett misstag? Kan du bevisa det?
Han sänkte huvudet. Hur skulle han kunna göra det?
- Nej.
- Tänkte väl det. Och som sagt det här måste få allvarliga följder. Så här kan vi inte ha det på vårt företag. Anställda som skäl.
Tystnad, tung och plågsam.
Hon höll hans blick i ett järngrepp.
- Om inte...
Hans hjärta tog ett skutt.
- Ja?
Hon suckade sorgset.
- Jo, men jag tror ju att du egentligen är en bra grabb. Det vore ju synd om du förstörde ditt liv p.g.a en sån här dumhet.
Hennes ansiktsdrag hade mjuknat något.
Va, vad var det fråga om nu? Han kände sig helt förvirrad.
Hon fortsatte:
- Jag vore en mycket svag chef om jag inte lät det här få några konsekvenser men...
Hon tycktes fundera.
- Men kanske kan jag för dig, den här gången, göra ett undantag.
- Öh...
- Om jag gör det, kan du då lova att aldrig mer göra om det här?
Vad var det meningen att han skulle svara? Var det här ett trick för att få honom att erkänna? men egentligen hade han inget att förlora. Han kunde inte bevisa sin oskuld och det kunde väl inte vara något farligt i att lova att inte göra om något han aldrig ens gjort.
Men om det inte var ett trick, vad hade då fått henne att ändra sig så plötsligt?
- Ja, självklart lovar jag det.
Hennes leende fick honom att rysa.
- Bra, då drar vi ett streck över det här.
Han suckade lättat samtidigt som han fortfarande kände sig helt förvirrad. Vem hade anklagat honom för det här? Sulle det hända igen och hur skulle han i så fall komma ur det.
Ja ja, det fick bli ett senare bekymmer. Nu var han tacksam att det löpt ut väl och vile bara ut ur det här rummet.
- Men, då vill jag förstås ha någonting i gengälld...
Den enorma lättnad som han upplevde och längtan efter at komma där ifrån fick honom att utan att tveka eller tänka efter säga:
- Visst, vad du vill!
Ännu ett av de där hemska leendena. Liksom hungrigt, lystet, ondskefullt.
- Bra.
Hon reste sig och han var på väg att göra det samma.
- Nej nej, sitt kvar du.
Han sjönk tillbaka i stolen.
Hon gick runt skrivbordet och bort till dörren som hon låste.
Sedan ställde hon sig framför honom.
- Så där ja, nu blir vi inte störda.
han såg upp på henne och nu började förståelsen gro inom honom. Han såg att hon såg det i hans ögon. Han mådde illa. Hur kunde det här bara hända?
- Bra, du fattar. Du är en riktigt smart och duktig pojke du.
Utstuderat sakta tog hon av sig kavajen, la den ifrån sig på skrivbordet och satte sig sedan gränsle över hans lår.
- Vi ska nog komma överens du och jag.
onsdag 8 september 2010
Stjärnans ögonblick, av Clarice Lispector
Så har
Jordenruntresan
dragit igång igen efter somamruppehållet.
Det känns väldigt roligt.
Nu är det syd/mellanamerika som gäller och här (om nu biblan inte sätter käppar i hjulet) har jag tänkt spendera en hel del tid.
Faktiskt ska jag försöka läsa alla tre böckerna.
Mitt första resstopp blev Brasielien genom Lispectors Stjärnans ögonblick.
Egentligen den bok jag var minst sugen på att läsa men den första jag fick tag på.
Eftersom den är kort tänkte jag att jag skulle läsa den trots min skeptism. (Skeptism, hter det så?)
Stjärnans ögonblick var mycket riktigt inte heller precis något för mig.
Lite för psykologisk och inåtskådande på något vis.
Jag förstår mig inte riktigt på den helt enkelt. Så är det ofta när böcker och texter blir allt för konstnärliga. Visst uppskattar jag böcker med djup men jag är en sån person som föredrar när det framställs på ett inte allt för hårdtuggat och svårsmält vis.
Språket är mycket vackert. Hela berättelsen är vacker på sitt märkliga och tragiska vis.
Särskilt tycker jag om slutscenen. Den är skarp och liksom tyst. Som en film när alla ljud upphör och inte ens någon filmmusik finns där. Kanske bara ekande hjärtslag.
Boken har absolut sin skönhet och jag är säker på att mer djupsinniga och poetiska människor än jag verkligen kan uppskatta den. Även människor med större intresse för psykologi kan nog tycka att det är en riktig höjdare.
Boken finns inte som ljudbok utan jag har läst den som talbok. Inläsningen görs av min absoluta favorit, Ove Ström, vilket trots allt bidrar till en njutningsfull upplevelse.
Kanske borde jag säga något om handlingen men jag tycker det är svårt.
Det finns två huvudpersoner. Den ena är den manlige författaren som fångat en flickas blick och utifrån detta skapat den andra huvudpersonen - flickan.
Flickan han förälskat sig i, som han inte vill men bara måste skriva om.
Flickan som ingen ser, som inget förväntar sig av livet och som plockar varje smula som kastas åt henne.
Egentligen handlar boken mer om den här författaren än om flickan och vi påminns hela tiden om att det är han som har hittat på henne. Att det är hans eget inre vi får ta del av.
Samtidigt påpekar han att bara för att det är påhittat är det inte osannt. Det tycker jag om.
Ja, mer kan och ska jag nog inte säga om handlingen.
Just det. Det talas mycket om att Lispectors humor som tydligen ska vara framträdande i den här boken.
I så fall har hon och jag inte på något vis samma sorts humor. Jag tycker nämligen inte att Stjärnans ögonblick är det minsta rolig.
Jordenruntresan
dragit igång igen efter somamruppehållet.
Det känns väldigt roligt.
Nu är det syd/mellanamerika som gäller och här (om nu biblan inte sätter käppar i hjulet) har jag tänkt spendera en hel del tid.
Faktiskt ska jag försöka läsa alla tre böckerna.
Mitt första resstopp blev Brasielien genom Lispectors Stjärnans ögonblick.
Egentligen den bok jag var minst sugen på att läsa men den första jag fick tag på.
Eftersom den är kort tänkte jag att jag skulle läsa den trots min skeptism. (Skeptism, hter det så?)
Stjärnans ögonblick var mycket riktigt inte heller precis något för mig.
Lite för psykologisk och inåtskådande på något vis.
Jag förstår mig inte riktigt på den helt enkelt. Så är det ofta när böcker och texter blir allt för konstnärliga. Visst uppskattar jag böcker med djup men jag är en sån person som föredrar när det framställs på ett inte allt för hårdtuggat och svårsmält vis.
Språket är mycket vackert. Hela berättelsen är vacker på sitt märkliga och tragiska vis.
Särskilt tycker jag om slutscenen. Den är skarp och liksom tyst. Som en film när alla ljud upphör och inte ens någon filmmusik finns där. Kanske bara ekande hjärtslag.
Boken har absolut sin skönhet och jag är säker på att mer djupsinniga och poetiska människor än jag verkligen kan uppskatta den. Även människor med större intresse för psykologi kan nog tycka att det är en riktig höjdare.
Boken finns inte som ljudbok utan jag har läst den som talbok. Inläsningen görs av min absoluta favorit, Ove Ström, vilket trots allt bidrar till en njutningsfull upplevelse.
Kanske borde jag säga något om handlingen men jag tycker det är svårt.
Det finns två huvudpersoner. Den ena är den manlige författaren som fångat en flickas blick och utifrån detta skapat den andra huvudpersonen - flickan.
Flickan han förälskat sig i, som han inte vill men bara måste skriva om.
Flickan som ingen ser, som inget förväntar sig av livet och som plockar varje smula som kastas åt henne.
Egentligen handlar boken mer om den här författaren än om flickan och vi påminns hela tiden om att det är han som har hittat på henne. Att det är hans eget inre vi får ta del av.
Samtidigt påpekar han att bara för att det är påhittat är det inte osannt. Det tycker jag om.
Ja, mer kan och ska jag nog inte säga om handlingen.
Just det. Det talas mycket om att Lispectors humor som tydligen ska vara framträdande i den här boken.
I så fall har hon och jag inte på något vis samma sorts humor. Jag tycker nämligen inte att Stjärnans ögonblick är det minsta rolig.
tisdag 7 september 2010
Prinsen och tiggargossen, av Mark Twain
En fatig pojke i Londons slumkvarter finner sig utan vidare i sin lott. Står ut med smuts, misshandel och människors hån. Han lever ett fritt liv och har en mor och systrar som älskar honom även om han dagligen får stryk av sin farmor och sin pappa. Men han har en dröm och det är att bara en enda gång få se en riktig prins.
Denna dröm går en dag i uppfyllelse och mer därtill. Prinsen bjuder in tiggarpojken till sitt gemak och där byter de för skojs skull kläder. Så händer det sig förstås att de båda pojkarna förväxlas.
Prinsen blir utslängd från slottet och får vara med om alla möjliga äventyr. Han får uppleva hur det är att vara fattig. Han får se hur folket lever.
Han möter ädla och lumpna människor. Bland dessa en hemvändande soldat, ett luffarband, en galen eremit och en snäll bondfamilj.
Han hamnar till coh med i fängelse.
Undertiden har tiggargossen fullt upp med att vara prins. Han har ingen aning om hur man gör och ingen tror honom när han påstår att han inte är prinsen. Rykten börjar spridas att rikets prins blivit sinnessjuk.
Denna klassiker är en verklig saga som innehåller äventyr, storslagenhet, ädelmod, värme, prinsar och prinsessor.
Men det är också en berättelse om 1500-talets London med dess omligande landsbygd. Under sagans yta får vi beskrivet hur människor levde och hade det.
Förmodligen ska den historiebeskrvningen inte läsas helt okritiskt men det är ändå en verklig värld och inte en sagovärld som beskrivs.
Jag gillar den här boken. Mysig läsning. Det är roligt att läsa gamla klassiker som speglar, inte bara tiden för historien, utan också den tid författaren lever i - värderingar, tankegångar, levnadsvillkor m.m.
Uppläsaren Örjan Blix har jag hört många gånger men aldrig förr i ljudboksformat. Han är ganska ofta förekommande bland talboksinläsarna.
han gör hur som helst en schyst uppläsning, proffs som han är.
Denna dröm går en dag i uppfyllelse och mer därtill. Prinsen bjuder in tiggarpojken till sitt gemak och där byter de för skojs skull kläder. Så händer det sig förstås att de båda pojkarna förväxlas.
Prinsen blir utslängd från slottet och får vara med om alla möjliga äventyr. Han får uppleva hur det är att vara fattig. Han får se hur folket lever.
Han möter ädla och lumpna människor. Bland dessa en hemvändande soldat, ett luffarband, en galen eremit och en snäll bondfamilj.
Han hamnar till coh med i fängelse.
Undertiden har tiggargossen fullt upp med att vara prins. Han har ingen aning om hur man gör och ingen tror honom när han påstår att han inte är prinsen. Rykten börjar spridas att rikets prins blivit sinnessjuk.
Denna klassiker är en verklig saga som innehåller äventyr, storslagenhet, ädelmod, värme, prinsar och prinsessor.
Men det är också en berättelse om 1500-talets London med dess omligande landsbygd. Under sagans yta får vi beskrivet hur människor levde och hade det.
Förmodligen ska den historiebeskrvningen inte läsas helt okritiskt men det är ändå en verklig värld och inte en sagovärld som beskrivs.
Jag gillar den här boken. Mysig läsning. Det är roligt att läsa gamla klassiker som speglar, inte bara tiden för historien, utan också den tid författaren lever i - värderingar, tankegångar, levnadsvillkor m.m.
Uppläsaren Örjan Blix har jag hört många gånger men aldrig förr i ljudboksformat. Han är ganska ofta förekommande bland talboksinläsarna.
han gör hur som helst en schyst uppläsning, proffs som han är.
måndag 6 september 2010
Gränsöverskridande böcker
Vixxtorias lilla enkät om gränsöverskridande böcker
tyckte jag mycket om.
Bra, utmanande och roliga frågor som jag gärna vill svara på.
Så här kommer mina svar:
1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande:
Det händer ofta att jag försummar saker p.g.a läsning. Men sällan riktigt så där allvarligt.Ofta handlar det om att jag är så ivrig på att få läsa så jag glömmer att ringa nåt viktigt samtal eller så men det kan man ju alltid göra nästa dag...
Däremot har jag skolkat p.g.a läsning.
När jag läste Å andra sidan av Marian Keyes stängde jag in mig på mitt studentrum tills boken helt enkelt var utläst. Jag sket i det plugg jag verkligen hade behövt göra och jag lät bli att gå på de första föreläsningstimmarna...
2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller
bil):
Oh ja! Vår hund heter Lovis, jag hade en kanin som hette Silke (efter en skön snubbe i Eddings serie Sagan om Belgarion), en kat vid namn Cornelia (som jag plockat ur Sandemos Isfolkets släktträd), om jag själv fick bestämma (vilket jag inte helt får) skulle en ev son få heta Simon (Bibeln + Simon och ekarna) osv osv.
3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där):
Nej, det kan jag inte komma på någon. Däremot finns förstås en massa platser jag skulle vilja besöka.
Kanske framför allt New Orlin där vampyren Louis i En vampyrs bekännelse blir till.
Jag har inga höga förväntningar på den staden men Louis (och de andra) har funnits i mit hjärta sedan jag första gången läste boken/serien och jag längtar liksom dit.
4. En tavla som skulle bli en bra bok?
Det första jag kommer att tänka på är tavlan
"Kan du inte tala?".
Kanske p.g.a två saker. Tavlor är inte min grej eftersom jag ser dom så dåligt. Men den här tavlan hade jag i gips över sängen när jag var liten och jag kunde känna på den, följa konturerna av pojken och hunden, utforska detaljerna med fingrarna.
Dels tycker jag om barnböcker (fast det här skulle lika gärna kunna vara en vuxenbok), böcker som handlar om djur och kanske framför allt djur som på något vis kommuniserar med människor.
Det känns som om det finns en historia bakom de här två, pojken och hunden.Jag undrar så vem pojken är, vilken bakgrund han har, om hunden är hans egen, varför han längtar så efter att få svar från djuret osv.
5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok?
Jag tänker mig något av Cornelis. Nästan vilken som helst faktiskt. Men ett exempel kan vara Dekadans.
tyckte jag mycket om.
Bra, utmanande och roliga frågor som jag gärna vill svara på.
Så här kommer mina svar:
1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande:
Det händer ofta att jag försummar saker p.g.a läsning. Men sällan riktigt så där allvarligt.Ofta handlar det om att jag är så ivrig på att få läsa så jag glömmer att ringa nåt viktigt samtal eller så men det kan man ju alltid göra nästa dag...
Däremot har jag skolkat p.g.a läsning.
När jag läste Å andra sidan av Marian Keyes stängde jag in mig på mitt studentrum tills boken helt enkelt var utläst. Jag sket i det plugg jag verkligen hade behövt göra och jag lät bli att gå på de första föreläsningstimmarna...
2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller
bil):
Oh ja! Vår hund heter Lovis, jag hade en kanin som hette Silke (efter en skön snubbe i Eddings serie Sagan om Belgarion), en kat vid namn Cornelia (som jag plockat ur Sandemos Isfolkets släktträd), om jag själv fick bestämma (vilket jag inte helt får) skulle en ev son få heta Simon (Bibeln + Simon och ekarna) osv osv.
3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där):
Nej, det kan jag inte komma på någon. Däremot finns förstås en massa platser jag skulle vilja besöka.
Kanske framför allt New Orlin där vampyren Louis i En vampyrs bekännelse blir till.
Jag har inga höga förväntningar på den staden men Louis (och de andra) har funnits i mit hjärta sedan jag första gången läste boken/serien och jag längtar liksom dit.
4. En tavla som skulle bli en bra bok?
Det första jag kommer att tänka på är tavlan
"Kan du inte tala?".
Kanske p.g.a två saker. Tavlor är inte min grej eftersom jag ser dom så dåligt. Men den här tavlan hade jag i gips över sängen när jag var liten och jag kunde känna på den, följa konturerna av pojken och hunden, utforska detaljerna med fingrarna.
Dels tycker jag om barnböcker (fast det här skulle lika gärna kunna vara en vuxenbok), böcker som handlar om djur och kanske framför allt djur som på något vis kommuniserar med människor.
Det känns som om det finns en historia bakom de här två, pojken och hunden.Jag undrar så vem pojken är, vilken bakgrund han har, om hunden är hans egen, varför han längtar så efter att få svar från djuret osv.
5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok?
Jag tänker mig något av Cornelis. Nästan vilken som helst faktiskt. Men ett exempel kan vara Dekadans.
söndag 5 september 2010
Alvina förlag ger ut miljömärkta barnböcker!
Via Svanens nyhetsbrev har jag just fått reda på att
Alvina Förlag
i år har gett ut Sveriges första miljömärkta pekbok.
Det är boken Sommar av Sara Lundberg.
Från och med i år blir alla förlagets barnböcker miljömärkta. Är det inte fantastiskt?!
För er bokbloggare med barn kanske inte det här är en nyhet men jag blev i alla fall väldigt glatt överraskad.
Väldigt lägligt för oss som ju snart har en liten en här hemma.
Jag längtar verkligen tills det är dags att köpa böcker till denna lilla person och att det dessutom numera finns miljömärkning på vissa av dom gör det hela ännu roligare.
Här
kan ni läsa mer om Alvins miljömärkning av barnböcker.
Alvina Förlag
i år har gett ut Sveriges första miljömärkta pekbok.
Det är boken Sommar av Sara Lundberg.
Från och med i år blir alla förlagets barnböcker miljömärkta. Är det inte fantastiskt?!
För er bokbloggare med barn kanske inte det här är en nyhet men jag blev i alla fall väldigt glatt överraskad.
Väldigt lägligt för oss som ju snart har en liten en här hemma.
Jag längtar verkligen tills det är dags att köpa böcker till denna lilla person och att det dessutom numera finns miljömärkning på vissa av dom gör det hela ännu roligare.
Här
kan ni läsa mer om Alvins miljömärkning av barnböcker.
fredag 3 september 2010
Evas bok, av Marianne Fredriksson
Efter att Kain slagit ihjäl Abel kan Eva inte sörja.
Hon återvänder till sitt barndoms paradis för att få någon slags förlösning. För att få svar på många frågor och för att försöka minnas.
Så blir det men det leder också till mycket smärta för både henne och hennes älskade Adam.
Det här är den andra omläsningen jag gör på kort tid. Duktigt av mig!
Jag läste Evas bok någon gång i tonåren och tyckte oerhört mycket om den.
Det gör jag fortfarande! Nu, när jag har bibelvetenskapen i botten, blir Fredrikssons skildringar av bibliska berättelser ännu mer intressanta.
Hon levande- och verkliggör bibelns mytiska berättelser på ett sätt som gör dom trovärdiga. Hon utplånar det ananrs så svart-vita budskapet till någont som på riktigt förklarar människan och hennes olika relatinoer - till sig själv, till varandra, till skapelsen och till Gud.
Marianne Fredriksson är en av mina absoluta favoriter när det gäller svenska författare. Både pga av hennes fantastiska berättelser och hennes underbara, målande och rika språk.
En härlig återbekantskap var det här och nu ska jag hålla utkik på Tradera efter resterande böcker i serien.
Marie Richardson gör en mycket korekt, fin och mjuk uppläsning.
Hon återvänder till sitt barndoms paradis för att få någon slags förlösning. För att få svar på många frågor och för att försöka minnas.
Så blir det men det leder också till mycket smärta för både henne och hennes älskade Adam.
Det här är den andra omläsningen jag gör på kort tid. Duktigt av mig!
Jag läste Evas bok någon gång i tonåren och tyckte oerhört mycket om den.
Det gör jag fortfarande! Nu, när jag har bibelvetenskapen i botten, blir Fredrikssons skildringar av bibliska berättelser ännu mer intressanta.
Hon levande- och verkliggör bibelns mytiska berättelser på ett sätt som gör dom trovärdiga. Hon utplånar det ananrs så svart-vita budskapet till någont som på riktigt förklarar människan och hennes olika relatinoer - till sig själv, till varandra, till skapelsen och till Gud.
Marianne Fredriksson är en av mina absoluta favoriter när det gäller svenska författare. Både pga av hennes fantastiska berättelser och hennes underbara, målande och rika språk.
En härlig återbekantskap var det här och nu ska jag hålla utkik på Tradera efter resterande böcker i serien.
Marie Richardson gör en mycket korekt, fin och mjuk uppläsning.
torsdag 2 september 2010
Kalla det vad faan du vill, av Marjaneh Bakhtiari
Handlingen kretsar kring en invandrarfamilj från Iran samt de människor som finns i deras närhet.
Här skildras omväxlande dråpligt och tragiskt de missförstånd, krockar, fördomar, förväntningar eller total oförmåga att mötas som uppstår i mötet mellan människor med olika bakgrund.
Det är svårt att skkriva om den här boken utan att själv falla i någon av de oerhört många fällor som författaren ideligen visar på i sin bok
Så jag skriver inte mer än så.
Bara att om du är intresserad av deta med multikulti, läs denna underbara bok!
En helt grym uppläsning görs av Sanna Persson. Jag är bara hur imponerad som helst.
Här skildras omväxlande dråpligt och tragiskt de missförstånd, krockar, fördomar, förväntningar eller total oförmåga att mötas som uppstår i mötet mellan människor med olika bakgrund.
Det är svårt att skkriva om den här boken utan att själv falla i någon av de oerhört många fällor som författaren ideligen visar på i sin bok
Så jag skriver inte mer än så.
Bara att om du är intresserad av deta med multikulti, läs denna underbara bok!
En helt grym uppläsning görs av Sanna Persson. Jag är bara hur imponerad som helst.
onsdag 1 september 2010
Skrivutmaning 2010:240 - Om att hålla ihop
Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om att hålla ihop."
Alltid håller de ihop. I vått och i torrt.
Det gör henne galen!
I början försökte hon vara glad för deras skull men nu... Nej, hon vill bara kräkas.
De kan aldrig någonsin vara ifrån varandra. De gör aldrig någonting var för sig.
Det är hopplöst att umgås med dom eftersom de klänger på varandra som iglar.
Hon hade trott att det skulle förändras när de hade varit ihop ett tag men inte. Efter tre och ett halvt år är de fortfarande lika oskiljaktiga.
Fint kanske man kan tycka men det blir outhärdligt att försöka hålla någon form av konversation med två personer som inte ser någon annan än varandra i ögonen och som hela tiden pussas och nojsar.
Och skulle man ändå lyckas få igång något slags samtal är det alltid lika förutsägbart.
De tycker alltid, alltid samma sak. Och skulle det hetta till någon gång håller de alltid varandra om ryggen.
Personlighetslösa är vad de har blivit. Båda två.
Hon hatar att se hur de som från början var så självständiga, reflekterande och utåtriktade nu inte kan stå på benen utan den andre.
Hur i hela friden har det kunnat bli så? Hur kan man låta sig bli så beroende av någon annan?
Det är dom mot världen. En värld som de för allt de är värda försöker hålla ifrån sig. Vare sig hon eller någon annan blir längre insläppt i deras liv. Inte på riktigt. Varför? Hon förstår det inte.
Och tänkt... Tänk, tänk, tänk om något skulle hända. Om någon av dom skulle bryta sig lös. Eller om någon av dom, Gud förbjude, dog...
Vad har de kvar då?
SkrivPuff:
"Skriv om att hålla ihop."
Alltid håller de ihop. I vått och i torrt.
Det gör henne galen!
I början försökte hon vara glad för deras skull men nu... Nej, hon vill bara kräkas.
De kan aldrig någonsin vara ifrån varandra. De gör aldrig någonting var för sig.
Det är hopplöst att umgås med dom eftersom de klänger på varandra som iglar.
Hon hade trott att det skulle förändras när de hade varit ihop ett tag men inte. Efter tre och ett halvt år är de fortfarande lika oskiljaktiga.
Fint kanske man kan tycka men det blir outhärdligt att försöka hålla någon form av konversation med två personer som inte ser någon annan än varandra i ögonen och som hela tiden pussas och nojsar.
Och skulle man ändå lyckas få igång något slags samtal är det alltid lika förutsägbart.
De tycker alltid, alltid samma sak. Och skulle det hetta till någon gång håller de alltid varandra om ryggen.
Personlighetslösa är vad de har blivit. Båda två.
Hon hatar att se hur de som från början var så självständiga, reflekterande och utåtriktade nu inte kan stå på benen utan den andre.
Hur i hela friden har det kunnat bli så? Hur kan man låta sig bli så beroende av någon annan?
Det är dom mot världen. En värld som de för allt de är värda försöker hålla ifrån sig. Vare sig hon eller någon annan blir längre insläppt i deras liv. Inte på riktigt. Varför? Hon förstår det inte.
Och tänkt... Tänk, tänk, tänk om något skulle hända. Om någon av dom skulle bryta sig lös. Eller om någon av dom, Gud förbjude, dog...
Vad har de kvar då?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
