Om jag kunde se himmelens stjärnor.
Om jag kunde uppfatta regnbågens skimmer.
Om jag kunde se dig djupt i ögonen.
Då skulle jag inte höra natten tala.
Då skulle inte doften från nyvätt jord drabba mig med fullaste kraft.
Då skulle jag inte uppfatta varje skiftning i din röst,
inte känna varje nervtråds vibration när din hand vidrör min.
onsdag 18 september 2019
tisdag 17 september 2019
Under floden, av Staffan Nordstrand
Under en fyraårsperiod reste författaren till den här boken runt i Asien och inhämtade fakta och människors berättelser. På denna fakta och dessa berättelser bygger han sina romaner.
Den här, som är den första delen i en serie, utspelar sig mestadels i Laos och skildrar befolkningens kamp för överlevnad där människohandel, vapen- och knarksmuggling är vanligt förekommande. Kvinnor säljer sina kroppar, föräldrar säljer sina flickor, men säljer och smugglar knark och vapen, allt för att få mat på bordet. Eller ja, bordet, om de någonsin haft något sådant lär det ha sålts först. Men självklart är dessa människor längst ner i näringskedjan. Högre upp i ordningen finns dom som drar in de verkliga pengarna på alltihop.
Huvudpersonen, flickan Prim, lever mycket fattigt men i ett kärleksfullt hem med sin lillebror, sina föräldrar samt mor- och farföräldrar. Men i ett slag raseras hela hennes värld. Ungefär samtidigt blir två av hennes väninnor sålda som sexslavar. Två amerikaner dyker också upp i historien för att leta reda på gamla kvarlevor från amerikanska soldater.
Jag har förstått att det här är en mycket uppskattad författare och han har nu skrivit sex romaner på samma tema. Tydligen ska även en av dom bli film Eller om den redan blivit det. Men för mig funkar det inte. Jag föll faktiskt på målsnöret och gav upp när jag bara hade några kapitel kvar. Krystade dialoger, där bl.a. romangestalterna berättar för varandra sådant de rimligtvis redan vet för att vi ska få tillgodogöra oss fakta. Och språket är helt utan finess. Jag har för det mesta inga problem med ett rakt språk men det här var liksom för platt och tafatt. Jag kände också att tidsangivelserna inte stämde. Något som hände för ett par dagar sedan hade plötsligt hänt för tre månader sedan. Eller om det var tvärt om. Eller om det bara var jag som inte hängde med. Oavsett vilket så störde det mig. Jag trivdes heller inte riktigt i amerikanernas sällskap. Först gästar de en bordellklubb för att sedan liksom bli hjältar. Inget konstigt att det både finns ljus och mörker i folk men det där klubb-besöket fick över huvud taget ingen uppföljning. Plötsligt var de bara ett par schysta snubbar.
En allt för platt roman för att beröra så djupa, svåra och komplexa frågor och människoöden. Trots det fruktansvärda blev jag inte fångad alls. Jag hade mycket hellre läst en ren reportagebok där fakta och människors vittnesbörd blandas. Synd, för det hade kunnat göras så bra. Att ta in verkligheten genom romanformen kan vara så effektivt. Det är också något som skaver med att en vit europé (i det här fallet också en man) ska berätta hur det är att vara en ung hmongflicka som utsätts för övergrepp. Tror kanske det är en del i varför jag skulle föredra reportageformen där människors upplevelser inte tvingas in i en romangestalt. Men uppenbarligen tycker andra helt annorlunda än jag så om fattiga människors livssituation i Asien intresserar dig så ge boken en chans. Eller kanske någon av de senare. Författarskapet kan ha utvecklats.
Hur som helst är Nordstrands mission och engagemang älskvärt.
Den här, som är den första delen i en serie, utspelar sig mestadels i Laos och skildrar befolkningens kamp för överlevnad där människohandel, vapen- och knarksmuggling är vanligt förekommande. Kvinnor säljer sina kroppar, föräldrar säljer sina flickor, men säljer och smugglar knark och vapen, allt för att få mat på bordet. Eller ja, bordet, om de någonsin haft något sådant lär det ha sålts först. Men självklart är dessa människor längst ner i näringskedjan. Högre upp i ordningen finns dom som drar in de verkliga pengarna på alltihop.
Huvudpersonen, flickan Prim, lever mycket fattigt men i ett kärleksfullt hem med sin lillebror, sina föräldrar samt mor- och farföräldrar. Men i ett slag raseras hela hennes värld. Ungefär samtidigt blir två av hennes väninnor sålda som sexslavar. Två amerikaner dyker också upp i historien för att leta reda på gamla kvarlevor från amerikanska soldater.
Jag har förstått att det här är en mycket uppskattad författare och han har nu skrivit sex romaner på samma tema. Tydligen ska även en av dom bli film Eller om den redan blivit det. Men för mig funkar det inte. Jag föll faktiskt på målsnöret och gav upp när jag bara hade några kapitel kvar. Krystade dialoger, där bl.a. romangestalterna berättar för varandra sådant de rimligtvis redan vet för att vi ska få tillgodogöra oss fakta. Och språket är helt utan finess. Jag har för det mesta inga problem med ett rakt språk men det här var liksom för platt och tafatt. Jag kände också att tidsangivelserna inte stämde. Något som hände för ett par dagar sedan hade plötsligt hänt för tre månader sedan. Eller om det var tvärt om. Eller om det bara var jag som inte hängde med. Oavsett vilket så störde det mig. Jag trivdes heller inte riktigt i amerikanernas sällskap. Först gästar de en bordellklubb för att sedan liksom bli hjältar. Inget konstigt att det både finns ljus och mörker i folk men det där klubb-besöket fick över huvud taget ingen uppföljning. Plötsligt var de bara ett par schysta snubbar.
En allt för platt roman för att beröra så djupa, svåra och komplexa frågor och människoöden. Trots det fruktansvärda blev jag inte fångad alls. Jag hade mycket hellre läst en ren reportagebok där fakta och människors vittnesbörd blandas. Synd, för det hade kunnat göras så bra. Att ta in verkligheten genom romanformen kan vara så effektivt. Det är också något som skaver med att en vit europé (i det här fallet också en man) ska berätta hur det är att vara en ung hmongflicka som utsätts för övergrepp. Tror kanske det är en del i varför jag skulle föredra reportageformen där människors upplevelser inte tvingas in i en romangestalt. Men uppenbarligen tycker andra helt annorlunda än jag så om fattiga människors livssituation i Asien intresserar dig så ge boken en chans. Eller kanske någon av de senare. Författarskapet kan ha utvecklats.
Hur som helst är Nordstrands mission och engagemang älskvärt.
måndag 16 september 2019
Då tystnar poesin
När jag känner mig vacker alldeles oavsett om någon annan tycker det.
När mörkret inte lyckas tränga in.
När jag inte håller mig vaken för att skjuta upp morgondagen.
När min hud accepterat att den aldrig kommer att få veta hur den känns mot din.
När mardrömmen enbart existerar då jag sover.
När jag kan ta emot din smärta utan att själv sjunka till botten.
När ångesten rullat ihop sig till en boll och somnat längst inne i min garderob.
Då, då tystnar poesin.
När mörkret inte lyckas tränga in.
När jag inte håller mig vaken för att skjuta upp morgondagen.
När min hud accepterat att den aldrig kommer att få veta hur den känns mot din.
När mardrömmen enbart existerar då jag sover.
När jag kan ta emot din smärta utan att själv sjunka till botten.
När ångesten rullat ihop sig till en boll och somnat längst inne i min garderob.
Då, då tystnar poesin.
Sapiens, av Yuval Noah Harari
Undertitel – En kort historik över mänsklighetens historia.
Puh, nu är den utläst. Jag har hållit på med den till och från sedan april. ”Kort” är såklart ett relativt begrepp. Framställningen är kort i jämförelse med mänsklighetens historia men inte för min, fortfarande drygt tio år efter avslutade studier, faktatrötta hjärna. Mitt sug efter kunskap är stort men likaså mina koncentrationssvårigheter.
Nog om det. Det här är alltså en populärvetenskaplig översikt över vår historia. Den innefattar det mesta - från vår tid som samlare till dagens kapitalistiska samhälle och allt där emellan av social, teknisk, ekonomisk, industriell och vetenskaplig utveckling o.s.v. Jag kan inte räkna upp allt såklart men några partier som jag tyckte var extra intressanta var social konstruktion (förstås), vad övergången från nomader/jägare/samlare till bondesamhälle gjorde med oss, våra ekologiska avtryck samt författarens funderingar kring vår framtid. Det var också både skrämmande och kittlande när verklighetens gröna, floriserande kanin från Atwoods MadAdam-triologidyker upp.
Det var otroligt spännande läsning som både bekräftade och provocerade min egen idévärld. Det provocerande ligger kanske främst i kombinationen populärvetenskap och ”en kort historik” som oundvikligen leder till förenklingar. Trevligt när jag håller med, störigt när jag inte gör det. Särskilt provocerande när det kommer till styckena om religion. Dels för att det ligger nära mitt troende och tvivlande hjärta, dels för att jag faktiskt är religionsvetare och ser förenklingarna tydligt. Därav kan jag då också ana förenklingarna i resten av boken.
Men provokation är bra. Det får en att vända och vrida på sina egna tankar och föreställningar några varv. Det är utvecklande och utvecklas behöver vi.
En hel del är inte alls särskilt provocerande men däremot utmanande och det är spännande. Exempelvis tar författaren upp forskning som är på väg att göra oss odödliga. Alltså inte odödliga i den bemärkelsen att inget kan ta kol på oss, men kanske kan vi i framtiden leva mer eller mindre hur länge som helst om inga yttre dödsfaktorer drabbar oss. Vad händer då med religionen? Vad har kristendomen då att komma med som inte andra religioner har? Författaren menar att religionen då kommer få ännu mindre relevans i samhället och individens liv. Det tror inte jag av flera olika skäl. Det tänker jag dock inte fördjupa mig i här och nu.
Jag tycker i det stora hela att det är en läsvärd bok som väcker tankar, frågor och funderingar och som lockar till fördjupning. Mycket är självklarheter men så tröga som vi kan vara är det inte alltid så dumt. Ibland gav mig självklarheterna, ibland för mig helt nya infallsvinklar, fina aha-upplevelser. Så om du är sugen på att uppliva eller uppdatera dina historiekunskaper och inte är rädd för tjocka böcker så läs den här. Eller äh, det gör inget att den är tjock. Den behövs ändå intas i portioner och det går faktiskt att hoppa över kapitel som en inte alls är intresserad av.
Det är en bra bok som hjälper en att se de större sammanhangen och förstå sitt nu.
Utan att veta något om författarens bakgrund kan jag skönja en politisk riktning i boken. Det störde inte mig eftersom det är en riktning jag gillar och eftersom det inte går att skriva en bok helt objektivt. Kanske stör det dig men skit i det. I värsta fall slänger du boken i väggen och kryper tillbaka in i din bubbla, i bästa fall lär du dig något nytt och din bubbla vidgas något. Men om du redan kan allt om historia så behöver du inte läsa boken.
(Nu skrevs den här boken 2014 och en del har ju hänt sedan dess i världen. Kan vara bra att ha med i tanken under läsningen.)
Puh, nu är den utläst. Jag har hållit på med den till och från sedan april. ”Kort” är såklart ett relativt begrepp. Framställningen är kort i jämförelse med mänsklighetens historia men inte för min, fortfarande drygt tio år efter avslutade studier, faktatrötta hjärna. Mitt sug efter kunskap är stort men likaså mina koncentrationssvårigheter.
Nog om det. Det här är alltså en populärvetenskaplig översikt över vår historia. Den innefattar det mesta - från vår tid som samlare till dagens kapitalistiska samhälle och allt där emellan av social, teknisk, ekonomisk, industriell och vetenskaplig utveckling o.s.v. Jag kan inte räkna upp allt såklart men några partier som jag tyckte var extra intressanta var social konstruktion (förstås), vad övergången från nomader/jägare/samlare till bondesamhälle gjorde med oss, våra ekologiska avtryck samt författarens funderingar kring vår framtid. Det var också både skrämmande och kittlande när verklighetens gröna, floriserande kanin från Atwoods MadAdam-triologidyker upp.
Det var otroligt spännande läsning som både bekräftade och provocerade min egen idévärld. Det provocerande ligger kanske främst i kombinationen populärvetenskap och ”en kort historik” som oundvikligen leder till förenklingar. Trevligt när jag håller med, störigt när jag inte gör det. Särskilt provocerande när det kommer till styckena om religion. Dels för att det ligger nära mitt troende och tvivlande hjärta, dels för att jag faktiskt är religionsvetare och ser förenklingarna tydligt. Därav kan jag då också ana förenklingarna i resten av boken.
Men provokation är bra. Det får en att vända och vrida på sina egna tankar och föreställningar några varv. Det är utvecklande och utvecklas behöver vi.
En hel del är inte alls särskilt provocerande men däremot utmanande och det är spännande. Exempelvis tar författaren upp forskning som är på väg att göra oss odödliga. Alltså inte odödliga i den bemärkelsen att inget kan ta kol på oss, men kanske kan vi i framtiden leva mer eller mindre hur länge som helst om inga yttre dödsfaktorer drabbar oss. Vad händer då med religionen? Vad har kristendomen då att komma med som inte andra religioner har? Författaren menar att religionen då kommer få ännu mindre relevans i samhället och individens liv. Det tror inte jag av flera olika skäl. Det tänker jag dock inte fördjupa mig i här och nu.
Jag tycker i det stora hela att det är en läsvärd bok som väcker tankar, frågor och funderingar och som lockar till fördjupning. Mycket är självklarheter men så tröga som vi kan vara är det inte alltid så dumt. Ibland gav mig självklarheterna, ibland för mig helt nya infallsvinklar, fina aha-upplevelser. Så om du är sugen på att uppliva eller uppdatera dina historiekunskaper och inte är rädd för tjocka böcker så läs den här. Eller äh, det gör inget att den är tjock. Den behövs ändå intas i portioner och det går faktiskt att hoppa över kapitel som en inte alls är intresserad av.
Det är en bra bok som hjälper en att se de större sammanhangen och förstå sitt nu.
Utan att veta något om författarens bakgrund kan jag skönja en politisk riktning i boken. Det störde inte mig eftersom det är en riktning jag gillar och eftersom det inte går att skriva en bok helt objektivt. Kanske stör det dig men skit i det. I värsta fall slänger du boken i väggen och kryper tillbaka in i din bubbla, i bästa fall lär du dig något nytt och din bubbla vidgas något. Men om du redan kan allt om historia så behöver du inte läsa boken.
(Nu skrevs den här boken 2014 och en del har ju hänt sedan dess i världen. Kan vara bra att ha med i tanken under läsningen.)
fredag 13 september 2019
Svart krabba, av Jerker Virdborg
I någon sorts framtid sitter en ung militär på tåget. Han är på väg från en förläggning till en annan men plötsligt får han veta att han fått nya order och beordras kliva av på en ödslig perrong. Det visar sig att han antagits till ett topphemligt uppdrag vilket han har svårt att förstå eftersom han inte innehar några särskilda kvalifikationer. Men han har en önskvärd färdighet och det är skridskoåkning. Det rör sig dock inte om konståkning, som han pysslat med på elitnivå, utan långfärdsskridsko. Tillsammans med tre andra skickas han ut på isen för att forsla några behållare till en av landets utposter. Med sig i packningen har de också bl.a. en ask tabletter – mot smärta, för energikick och en för att kunna avsluta sitt liv. Expeditionen måste inte enbart undvika fienden utan även kämpa mot tiden. Varma vindar är på ingång och isen blir allt mer osäker. Men vad är det i behållarna som är så hemligt och viktigt? Vem i gruppen går det att lita på och vem är det egentligen som är fienden?
Det här är en ganska långsam berättelse. Det har jag för det mesta svårt för. Jag tröttnar snabbt om inget händer. Men jag är svag för berättelser där människor är på väg någonstans. Då spelar långsamheten ingen roll eftersom det ändå hela tiden finns ett driv framåt. Det börjar på tåget, sedan förflyttar sig huvudpersonen från plats till plats och så färden över isen. Och trots långsamheten så är boken bitvis otroligt spännande och rakt igenom ganska obehaglig. Känslan av att något inte är som det ska är genomgående och skickligt framställd.
Om jag ska vara alldeles ärlig fattade jag inte allt. Inte riktigt upplösningen och inte heller helt och fullt vad författaren vill säga med den här romanen. Men att där finns poänger fattar jag och att det, som i de allra flesta fall när det kommer till dystopier, är samhällskritik. En varning om vart vi är på väg. Även om jag kanske inte kan tolka det finstilta så är en sak alldeles klar, dit vi är på väg, dit vill inte jag.
Det här är en ganska långsam berättelse. Det har jag för det mesta svårt för. Jag tröttnar snabbt om inget händer. Men jag är svag för berättelser där människor är på väg någonstans. Då spelar långsamheten ingen roll eftersom det ändå hela tiden finns ett driv framåt. Det börjar på tåget, sedan förflyttar sig huvudpersonen från plats till plats och så färden över isen. Och trots långsamheten så är boken bitvis otroligt spännande och rakt igenom ganska obehaglig. Känslan av att något inte är som det ska är genomgående och skickligt framställd.
Om jag ska vara alldeles ärlig fattade jag inte allt. Inte riktigt upplösningen och inte heller helt och fullt vad författaren vill säga med den här romanen. Men att där finns poänger fattar jag och att det, som i de allra flesta fall när det kommer till dystopier, är samhällskritik. En varning om vart vi är på väg. Även om jag kanske inte kan tolka det finstilta så är en sak alldeles klar, dit vi är på väg, dit vill inte jag.
onsdag 11 september 2019
Sonen, av Philipp Meyer
Oj, vilket blogguppehåll!
Det är något med sommaren, jag läser alltid massor men tappar bloggeriet. Få se nu om jag kan beta av några av läsupplevelserna i alla fall.
Den här romanen utspelar sig i Texas under ett spann på ca 200 år.
Det är berättelsen om pojken som tillfångatas av comancher och blir en del av stammen. Och om hur de vitas utrensning och epidemier får honom att lämna den nästan utplånade stammen för att återvända till ett liv som amerikan.
Det är berättelsen om sonen. Den liberale som avskyr hur sin far, och de flesta andra, behandlar Texas mexikaner. Som aldrig blir det fadern vill att han ska vara och aldrig helt den han själv vill vara.
Och det är berättelsen om barnbarnsbarnet. Hon som tillsammans med sin man tar över familjens ägor och företag. Som föder barn men som vägrar följa sin tids normer och reducera sig till mor och hemmafru och kämpar sig tillbaka till arbetet. Hon som med sin intelligens, list och skarpa näsa för affärer tillslut blir en av landets rikaste personer. Hon som ändå aldrig riktigt räknas, eftersom hon är kvinna.
Det är berättelsen om nybyggarnas förföljelse av ursprungsbefolkningen, om gränskrigen mellan Texas och Mexiko. Om jakten på olja och vad oljeindustrin gör med landet.
En berättelse fylld av våld, rasism, förtryck och exploatering. Kort sagt, USA:s stolta historia. Men det är också berättelsen om människor som på olika sätt formas av denna historia. Människor som, liksom vi alla, består av ont och gott och allt där emellan.
En tjock bok är det men så ruskigt, i sin rätta bemärkelse, bra. De tre huvudpersonernas berättelser varvas och det var lite rörigt i början tyckte jag innan jag fick kläm på vem som var vem och hur de hörde ihop med varandra. Romanen är fantastiskt välskriven och vi får till oss berättelserna på tre olika sätt – ett berättarjag som berättar sin historia, en i dagboksformat och en där huvudpersonens minnen målas upp för oss.
Att ta del av historia i romanform är otroligt effektivt. Även om romangestalterna är fiktiva är inte USA:s historia det, tyvärr. Kombinationen historia och fiktion gör den verkliga bakgrunden förfärande levande. Jag anser, på mitt kanske amatörmässiga vis, att Meyer har skrivit denna roman med stor insikt och påminner oss om en berättelse som vi borde komma ihåg när vi drar på oss ett par jeans och häller i oss coca cola.
Samtidigt är inte det här en berättelse om onda mot goda, om offer och förgripare. Och just detta gör det hela ännu mer trovärdigt och lätt att ta till sig.
Det är något med sommaren, jag läser alltid massor men tappar bloggeriet. Få se nu om jag kan beta av några av läsupplevelserna i alla fall.
Den här romanen utspelar sig i Texas under ett spann på ca 200 år.
Det är berättelsen om pojken som tillfångatas av comancher och blir en del av stammen. Och om hur de vitas utrensning och epidemier får honom att lämna den nästan utplånade stammen för att återvända till ett liv som amerikan.
Det är berättelsen om sonen. Den liberale som avskyr hur sin far, och de flesta andra, behandlar Texas mexikaner. Som aldrig blir det fadern vill att han ska vara och aldrig helt den han själv vill vara.
Och det är berättelsen om barnbarnsbarnet. Hon som tillsammans med sin man tar över familjens ägor och företag. Som föder barn men som vägrar följa sin tids normer och reducera sig till mor och hemmafru och kämpar sig tillbaka till arbetet. Hon som med sin intelligens, list och skarpa näsa för affärer tillslut blir en av landets rikaste personer. Hon som ändå aldrig riktigt räknas, eftersom hon är kvinna.
Det är berättelsen om nybyggarnas förföljelse av ursprungsbefolkningen, om gränskrigen mellan Texas och Mexiko. Om jakten på olja och vad oljeindustrin gör med landet.
En berättelse fylld av våld, rasism, förtryck och exploatering. Kort sagt, USA:s stolta historia. Men det är också berättelsen om människor som på olika sätt formas av denna historia. Människor som, liksom vi alla, består av ont och gott och allt där emellan.
En tjock bok är det men så ruskigt, i sin rätta bemärkelse, bra. De tre huvudpersonernas berättelser varvas och det var lite rörigt i början tyckte jag innan jag fick kläm på vem som var vem och hur de hörde ihop med varandra. Romanen är fantastiskt välskriven och vi får till oss berättelserna på tre olika sätt – ett berättarjag som berättar sin historia, en i dagboksformat och en där huvudpersonens minnen målas upp för oss.
Att ta del av historia i romanform är otroligt effektivt. Även om romangestalterna är fiktiva är inte USA:s historia det, tyvärr. Kombinationen historia och fiktion gör den verkliga bakgrunden förfärande levande. Jag anser, på mitt kanske amatörmässiga vis, att Meyer har skrivit denna roman med stor insikt och påminner oss om en berättelse som vi borde komma ihåg när vi drar på oss ett par jeans och häller i oss coca cola.
Samtidigt är inte det här en berättelse om onda mot goda, om offer och förgripare. Och just detta gör det hela ännu mer trovärdigt och lätt att ta till sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
