Visar inlägg med etikett fantasy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fantasy. Visa alla inlägg

onsdag 15 juli 2020

Giftet, Magin och Elden, av Maria V Snyder

Dömd för mord och efter ett fasansfullt år i fängelsehåla står Yelena inför sin avrättning. Men överbefälhavarens provsmakare har dött och det behövs en ny. Yelena blir erbjuden sitt liv i utbyte mot att hon blir den nya provsmakaren.
När hon tillträder sin tjänst blir hon indragen i sitt lands maktspel, måste möta sitt fruktansvärda förflutna och upptäcker saker om sig själv som hotar hennes liv kanske mer än arbetet som provsmakare.

Så börjar historien om Yelena och ni som inte har läst denna triologi ännu har tre underbara fantasyromaner framför er. Otroligt spännande med annorlunda och oväntade förvecklingar och vändningar.
Spänning, magi och en lagom dos romantik. Vad mer kan en önska sig?!
Den perfekta verklighetsflykten som jag glupskt slukade i mig.

Jag fullkomligt älskar att det under senare år dykt upp så mycket bra fantasy. Fantasy som inte är inspirerad av Tolkien utan som har sin egen värld och sin alldeles egna berättelse. Ofta också med starka och självständiga kvinnor som huvudperson.
Det är fantastiskt!

fredag 29 maj 2020

Magikerna, Magikernas kung och Magikernas land, av Lev Grossman

Quentin är en högpresterande student som just ska söka till college. Men hans tillvaro känns meningslös och han längtar efter lite magi i sitt liv. Och magi får han. Han blir oväntat och förvirrande nog antagen till Brakebills, ett exklusivt college för magistuderanden.

Det är inledningen till Grossmans triollogi som rör sig mellan ”den verkliga” och den magiska världen/världarna.
Det är en härlig drift med fantasygenren och full med kopplingar till diverse fantasyförfattare och romaner. De böcker som Quentin och hans magiker-kamrater älskade som barn och fortfarande älskar, och som får en avgörande roll i handlingen, är helt uppenbart verklighetens Narnia-serie.

Det här är väldigt underhållande läsning för oss som gillar fantasy och läser mycket av den varan. Böckernas humoristiska karaktär gör att jag till en början har svårt att överbrygga distansen som detta skapar mellan mig och romangestalterna men vartefter läsningen fortgår börjar jag leva med i berättelsen. Trots kopplingarna till andra fantasyromaner är berättelsen sin egen och tar många fantasirika vändningar.

Jag kan inte säga att böckerna sätter några djupa spår hos mig men ibland är det just vad en behöver. Underhållande, roligt och ganska spännande. Ett visst mått av filosofi ingår också i receptet vilket ger det hela en extra kryddning.

söndag 22 mars 2020

Första lagen, av Joe Abercrombie

För några veckor sedan hade jag väldigt svårt att hitta något att läsa. Jag bestod då av rejäl frustration och ångest vilket medförde koncentrationssvårigheter och rastlöshet i läsningen. Lägligt nog dök då den här serien upp som ett boktips i kommentarstråden under ett inlägg, om en helt annat bok, i DN:s trevliga Facebook-grupp ”Snacka om böcker”.

Det är en fantasyserie som består av tre böcker – ”Det lockande stålet”, ”Man bör förlåta” och ”Det yttersta argumentet”.
Böckerna är fyllda med krig, mord, politiska intriger, tortyr, farofyllda resor och magi. Romangestalterna är tilltufsade och tilltygande nästan hela bunten och de som inte var det från början blir det under resans gång. Persongalleriet består förstås till största delen av män men de kvinnor som förekommer är inga klassiska skönheter som trånar efter eller låter sig räddas av män. Tvärt om är i alla fall ett par av dom minst lika blodtörstiga och vilda som männen.

De här böckerna var just vad jag behövde och stämde överens med mitt sinnestillstånd – rått, äckligt, spännande, mörkt och smutsigt. Där finns också den där sköna galghumorn som jag gillar.
Befriande nog är det här den sortens fantasy där gott inte slåss mot ont och ingen av romangestalterna består enbart av det ena eller det andra. En hejar liksom inte på huvudpersonerna för att de kämpar för det goda utan bara för att en lärt känna dom. De flesta av dom har i själva verket rätt osympatiska sidor, minst sagt.
Och jag älskart!

söndag 7 juli 2019

Odinsbarn, Röta och Kraften, av Siri Pettersen

Hirka är tuff, stark, modig och skicklig i läkekonst men hon har ingen svans och hon har inte ”kraften”. Av sin far får hon veta att en varg tog hennes svans när hon var liten. Att vara svanslös är skamligt men att födas utan svans och dessutom sakna kraften, det är något fasansfullt onormalt. Enligt myten kommer de svanslösa odinsbarnen från en annan värld och de bär på den smittsamma ”rötan”.
När Hirka är 15 år ska hon, tillsammans med alla andra 15-åringar, genomgå den obligatoriska ”riten” och då är det inte längre möjligt för henne att dölja, för sig själv och andra, att hon är utan kraft. Nu kan inte heller Hirkas far längre undanhålla sanningen för henne - att hon föddes svanslös och aldrig kommer att nå kraften, att hon är ett odinsbarn.
Nu börjar Hirka en förtvivlad kamp. Först för att rädda sig själv, sedan för att rädda världen från henne, och till sist för att rädda alla världar.

Det här var ingen världsomvälvande läsning men en lite annorlunda och mycket spännande fantasy. Ett riktigt äventyr med bra intriger och en hel del oväntade vändningar.
Något jag verkligen uppskattar med böckerna är att det klassiska temat ont och gott saknas. Det var inget jag förstod från början vilket är ett skickligt drag av författaren. Först verkar det uppenbart vilka det är en ska heja på, vem som är ond och vem som är god, men så enkelt vill Pettersen tack och lov inte göra det för läsaren. Det är otroligt befriande med fantasy där romangestalterna inte plattas ut utan blir personer som bär på både gott och ont. Att de är formade och färgade av sin omgivning, egna och andras förväntningar, sina livserfarenheter och upplevelser. Också otroligt uppfriskande i vår tid där inte bara människans ord och handlingar kategoriseras utifrån rätt eller fel, ont eller gott, utan också människan själv.

Jag sträckläste de tre böckerna i ”Korpringarna”, som serien heter, och det gav helt klart mersmak. Jag vill med huvudet före dyka tillbaka rakt in i Hirkas liv. Genom korpringarna går det att färdas mellan världarna och det finns många fler världar att utforska. SÅ jag hoppas att Pettersen återkommer med fler böcker i den här serien. Det finns det verkligen potential till.

lördag 19 januari 2019

Nattpatrullen, av Sergej Lukjanenko

Anton lever i Moskva och är ”en annan”, tillhör ”de andra”, de som har förmågan att gå in i ”skymningen”. Han arbetar inom Nattpatrullen som skyddar mänskligheten från ”mörkret”. Nattpatrullen (ljuset) och dagpatrullen (mörkret) har ett avtal med regler som måste följas.
Anton, som egentligen arbetar på it-avdelningen och är en ganska medioker magiker, skickas ut på fältet för att fånga in oregistrerade vampyrer. Det visar sig dock att det finns bakomliggande syften med uppdraget och Anton dras in i intrigerna i kriget mellan ljuset och mörkret.

Romanen är indelad i tre berättelser om Anton och Nattpatrullen. Boken börjar som en välskriven, underhållande, trevlig och ganska spännande fantasyroman. Men ju längre in i boken en kommer desto härligt mer trassligt och oförutsägbart blir det. Ärligt talat så hängde jag inte alltid med i svängarna och skulle nog behöva läsa om den för att förstå allt.
Från fart och fläkt övergår berättelserna till att bli allt mer filosofiska. Den tredje delen är till stor del ganska händelselös men inte mindre intressant för det. Tvärt om! Huvudrollsinnehaveren kämpar med sig själv och med tron på ljuset. För vad är ont och vad är gott? De mörka kan göra precis som de själva vill. De gör enbart sådant som gagnar dem själva och det behöver nödvändigtvis inte vara onda handlingar. De ljusa gör allt för den goda sakens skull och offrar sig själva för den, lever sina liv för ljuset. De måste ständigt göra avvägningar – kan den här, tillsynes, goda handlingen få onda konsekvenser och är det i så fall värt det? Och Nattpatrullens ledning är beredd att offra sina egna i kampen mot mörkret liksom Dagpatrullen i kampen mot ljuset.

Ja, det här var en härlig och intressant läsupplevelse som tydliggör hur svart och vitt är så mycket mindre än färgskalan där emellan. Som visar hur svårt det blir när starka övertygelser och hängivenheten till dessa måste konfronteras med ”verkligheten”.
Att författaren är rysk och att romanen utspelar sig i Ryssland ger förstås också ett extra perspektiv till berättelsen om Nattpatrullen.

tisdag 17 oktober 2017

Begravd jätte, av Kazuo Ishiguro

Nu har jag läst årets nobelpristagare i litteratur. Jag har dåligt självförtroende när det gäller nobelpristagare men kände att jag vill ge mig och Ishiguro en chans. Och det gjorde jag rätt i!

”Begravd jätte” är en mörk saga som utspelar sig på 500 talet i det som skulle komma att bli England. Troll, drakar, jättar, alfer och alla möjliga varelser är en naturlig del av människornas tillvaro och inget de bekymrar sig nämnvärt över. Befolkningen har dock drabbats av en glömskans ”dimma” som får dom att inte längre minnas människor, platser och händelser. Ett åldrat par bestämmer sig för att lämna hembyn för att söka sin försvunne son. De ger sig av på en farofylld resa vars mål inte bara blir att hitta sonen utan också en strävan efter att lösa mysteriet med ”dimman” och bekämpa den.

När jag började läsa var jag tveksam till att jag skulle ta mig igenom boken. Jag tyckte den var rätt tjatig men långa och onaturliga dialoger. ”Typiskt nobelpristagare” tänkte jag. Dessutom var hela historien märklig och kom som aldrig riktigt igång.
Och jag somnade, och somnade och somnade. Men sedan! Oj, vad spännande och obehaglig och vacker ruskig den blev. Berättelsen kröp in under skinnet och jag kunde inte sluta läsa.
Jag vande mig också vid det konstlade sättet på vilket människorna samtalade med varandra. Delvis för att jag så småningom förstod varför de gjorde det.
Som så ofta när jag tar del av ”finkultur” får jag en känsla av att jag borde förstå mer av den än jag gör. Att det finns symbolik och underliggande budskap som jag med min måttliga intelligens inte begriper. SÅ även denna gång.
Det uppenbara i denna bok är problematiseringen över krig, konflikter och försoning. Men det är uppenbart som sagt och känslan av att där finns mer kvarstår.
Och mycket riktigt. När jag googlar hittar jag på Wahlström & Widstrand följande: ”Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över – och kanske ifrågasättande av – myternas och det kollektiva minnets betydelse.”
Eh, vadå?
Jag googlar vidare med förhoppningen att bli klokare men faktum är att ungefär samma tankegångar som mina egna dyker upp. Det talas en hel del om symbolik och många bottnar men jag hittar inte mycket som jag själv inte reflekterat över. Så kanske vill folk verka smartare än vad de är och kanske är jag trots allt inte så dum som jag ibland tenderar att tro.

Hur som helst så kan en bara läsa den här boken som en spännande roman och strunta i eventuell symboliska mångbottnar.
Den är bra!

söndag 1 oktober 2017

Artemis Fowl, av Eoin Colfer

Det finns perioder då jag inte orkar läsa alls. Så finns det perioder då jag gärna läser men inte orkar med något vettigt. Just en sådan period har jag nu.
Då är serien om Artemis Fowl ett alldeles utmärkt val.

Serien börjar när den irländske, kriminelle och oerhört smarta pojken Artemis Fowl är tolv år.
Hans far är försvunnen och Artemis smider planer för att upprätthålla familjens förmögenhet. Dessa planer innefattar bl.a. stölden av vättevärldens hemliga bok samt kidnappningen av en vittra för att kunna lägga rabarber på ett ton vätteguld.
Detta leder förstås till febril aktivitet i den hemliga undre värld som tillhör vättarna, och Pyss, vättarnas polis, får händerna fulla.

Jag är nu inne på den fjärde boken och världen, befolkad av vittror, vättar, tomtar, nissar, centaurer, svartalfer, troll, älvor och dvärgar m.m. blir för fjärde gången sammankopplad med Artemis Fowl som nu hunnit bli fjorton år.

Dessa böcker passar mig som sagt perfekt just nu. De är roliga, lättsamma och ganska så välskrivna med ett härligt karaktärsgalleri. De har heller inte den där klassiska fantasyhandlingen som jag är rätt så utled på. Ni vet – det finns en utvald person som måste föra något magiskt föremål i säkerhet och som jagas av mörka, mystiska, onda varelser.
Det här är något annat och fantasyvarelserna har oväntade egenskaper. T ex kan svartalferna spotta eldklot och dvärgarna kräva sig genom jorden på samma sätt som daggmaskar.

Förr tyckte jag att det var otroligt trist med sci-fi p.g.a alla fantasifulla och uppfinningsrika tekniska inslag. Det roade mig inte alls. Det gör det nu! Mitt intresse för teknik har ökat succesivt med åren.
Nu skulle jag inte kalla det är sci-fi men jag älskar vettarnas högteknologiska lösningar. Allt går att lösa med teknik! Och allt går att rasera. Det är kittlande.

I övrigt är böckerna givetvis klassiskt grabbiga. Tonen och humorn är råbarkad och där finns inte mycket djup under ytan.
Där finns, som sig bör, enbart ett fåtal kvinnliga karaktärer i en förövrigt patriarkal värld. Men de som finns (bortsätt från Artemis mamma) har framträdande roller, är tuffa, smarta och framgångsrika. Holly, en av huvudkaraktärerna trotsar konventionerna och klättrar på Pyss karriärstege. Det finns alltså kvinnliga karaktärer med kalssiskt manliga drag men inga manliga karaktärer med klassiskt kvinnliga.

Ja men, när jag väl börjat läsa om Artemis och vättevärlden har jag svårt att slita mig. Det är underhållande och jag slipper bli känslomässigt engagerad. Jag har tillräckligt med känslomässigt engagemang i mitt eget verkliga liv för tillfället.
Och rätt som det är så tröttnar jag på det här och ger mig på något mer givande.

Tack för ett bra boktips D!

måndag 24 april 2017

"Blå tråd" och "Budbäraren" av Lois Lowry

För ett tag sedan så läste jag första delen i den här serien – Den utvalde (The giver heter den på engelska vilket jag tycker är ett myyyycket mer passande namn). Jag tyckte att det var en helt fantastisk bok och att det var min älskade talboksinläsare Ovesom läste den gjorde inte saken sämre precis.
Jag har skrivit mycket kort om boken här.

Det här är alltså nummer två och tre i serien. Med höga förväntningar gav jag mig i kast med del 2 – Blå tråd. Jag blev ganska besviken. Berättelsen är mer förutsägbar, mindre subtil och saknar den där krypande känslan som den första boken hade.

Jag läste ändå den tredje delen för jag var trots allt nyfiken på hur det hela skulle sluta.
Dessutom hade berättelsen något som fångade in mig och framför allt en karaktär som jag fäste mig vid.
Det finns också en del intressanta bitar så som hur vi förhåller oss till funktionshinder. Sista delen berör också det högaktuella ämnet invandring. Men det blir aldrig riktigt något med det tycker jag. Och slutet på alltihop. Näej.

Jag tycker att det absolut räcker att läsa första boken och nöja sig med dess fantastiska slut.

Nu har jag inte berört handlingen något och det beror naturligtvis på att jag inte vill spoila för den som ändå väljer att läsa de här böckerna.

tisdag 14 februari 2017

Nidstången, av Åsa Larsson och Ingela Korsell

Alrik och Viggo är bröder, och har just flyttar till Mariefred och sitt tredje fosterhem. Deras fosterföräldrar är varma och kärleksfulla men pojkarna betraktas i mångas ögon som typiskt struliga ungar och hamnar snart i trubbel. Trubbel som sammanför dom med syskonen Magnar och Estrid.

Magnar och Estrid arbetar på Gripsholms slotts ägor och vaktar ett hemligt och magiskt bibliotek. Estrid läser i korten att ”tiden pulsar”, mörka tider närmar sig men två krigare är på väg.
Tecknen pekar otvetydigt på Alrik och Viggo som dras rakt in i kampen mot ondskan och mörkret.

Kanske som bekant som gillar jag att läsa barnböcker som omväxling. Den här boken var perfekt för mitt trötta jag!
Fint språk, tvovärdiga karaktärer och dialoger, en spännande och magisk berättelse fylld med mytologiska inslag.
Författarna skyggar inte för eller förminskar det svåra i livet, varken det i verkliga livet eller det som gör boken till en saga. Det uppskattar jag hos barnböcker och författare. Det är farligare att som barn undanhållas det svåra än att konfronteras med och samtala om det.
De här två författarna verkar vara en mycket lyckad kombination och et är en stark barnboksdebut av Åsa Larsson.
De har ju också valt en fantastisk miljö för detta fantasydrama.

Det här är första delen i en serie och jag skulle tro att jag kommer att återkomma till den. Framför allt för Viggo och Alriks skull. Det går ju inte att överge två så fina och livsdrabbade barn. De, särskilt Viggo, har funnit en plats i mitt hjärta.

Den här lilla boken, tillsammans med några dagars semester har löst upp min läskramp. Nu har jag börjat med Oksanens ”Norma” och den känns riktigt lovande.

onsdag 1 februari 2017

Maros resa, av Jo Salmson

Nu har dottern och jag läst ut Maros resa.
Det är en serie som börjar med ”Kungen kommer” och handlar om Maro som sänds ut på ett hemligt uppdrag åt kungen. Någon av kungens riddare planerar att förråda honom och nu vill han att Maro ska hämta en sanningsdryck som kan avslöja förrädaren.
Den blir en resa där många faror lurar och drakar och magiker är involverade.

Jag hade höga förhoppningar på den här boken. Den är riktad till barn i åldern sex till nio år så jag tänkte att det här skulle passa min sexåring perfekt. Jag tänkte nog även att berättelsen skulle falla mig i smaken.
Dottern tyckte mycket om böckerna. Själv är jag inte överdrivet förtjust.
Böckerna är ganska händelselösa. I första boken händer det nästan ingenting. Hade jag köpt, och inte lånat, den skulle jag aldrig ha skaffat fortsättningen.
Första boken var mer som ett intro och jag förstår inte riktigt varför serien är uppdelad på fyra delar. Två hade räckt om den nu måste vara i delar över huvud taget.
Kanske är dom så korta för att det ska passa barn som just börjat läsa. Kapitlen är väldigt korta också.
Enligt Bokus har böckerna ”mästerliga illustrationer” och det kanske också är skälet till att böckerna är i fyra delar. Kanske kompenserar bilderna för det fattiga innehållet. Låt oss hoppas det.
Eftersom jag läser punktskrift märkte jag och mitt barn inget av de bilderna dock.

Det står också att serien är ”oavbrutet spännande”. Det håller jag som sagt inte alls med om. Men även när det börjar hetta till löser sig saker och ting lite för snabbt och enkelt. Det hinner liksom aldrig bli riktigt spännande innan det spännande är över.
Ganska torrt och humorlöst är det också. Det var nog bara en gång som vi skrattade till lite.
Nu utger sig ju inte boken för att vara en humoristisk bok men ändå.

Positivt är i alla fall språket. Det är välskrivet och inte särskilt barnsligt. Karaktärerna och dess funderingar tas på allvar.
Jag gillar också slutet får jag erkänna. En bra upplösning!

Nej, inget för mamman det här ändå men dottern är nöjd och belåten. Däremot är jag tveksam till att ett barn som läser själv skulle orka sig igenom. Möjligen på hoppet då. Hoppet att det kanske blir bättre längre fram.
Fast barn upphör aldrig att förvåna. Sådant som jag tycker är mördande tråkigt kan fascinera något alldeles enormt. Och sådant som jag bara älskar tröttnas det på direkt.
Nu har vi börjat med Harry Potter och hittills är det mest jag som är alldeles till mig.

(Jag etiketterar det här ändå som "boktips" eftersom min dotter faktiskt gillade Maros resa.)

söndag 22 januari 2017

Neverwhere, av Neil Gaiman

Det börjar ganska klassiskt. En relativt ung, vit medelklassman flyttar till London. Där får han sig en liten lägenhet, ett jobb han tror sig trivas med och en fästmö som han tror sig älska.
Men så en avgörande kväll förändras allt.
Richard är på väg med sin fästmö till en middag med hennes chef. En mycket viktig middag där han ska vara en representativ partner. Då ramlar plötsligt en blodig flicka ut på trottoaren framför dom. Hon behöver uppenbart hjälp och trots fästmöns protester lyfter Richard upp flickan och bär henne hem till sig.
Flickan repar sig ganska snabbt och introducerar Richard till Londons undre värld. Inte en undre värld som vi känner den utan en för oss osynlig värld. Richard tvingas in i ett äventyr som sakta men säkert förändrar honom och hans syn på livet och tillvaron.

Det här är Gaiman när han är som bäst!
Det är komiskt, äckligt, charmerande, fascinerande, fängslande och väldigt spännande.
Jag gillar det här med parallella världar som liksom går i varandra. Gillar när det är lite vridet samtidigt som det finns en tydlig och god historia. Och jag gillar verkligen hans karaktärer!
Tillsammans med ”Amerikanska gudar” utgör den här en av favoriterna bland Gaimans böcker. Förhoppningsvis kan de bli fler!

måndag 26 september 2016

Lägger klassisk fantasy och feminism på hyllan

Det härliga med att ha en app som det bara är att ladda ner böcker i är att det också då bara är att lägga ner om boken inte faller en på läppen.
Två böcker har jag gett upp nu på sistone – Höstmörkrets drakar av Margaret Weis och Tracy Hickm samt Stjärnor utan svindel av Louise Boije Af Gennäs.
Höstmörkrets drakar är en ganska klassisk fantasyroman (och första delen i en serie) med alla önskvärda inslag. Men det tog inte många sidor innan jag tröttnade, kanske just p.g.a. det. Jag har fått nog av all klassisk fantasy som inte är Tolkien, Eddings eller Kerr, och efter att ha läst böcker som Askfödd och de i serien Sagan om is och eld så känns det mesta matt och slitet.
Höstmörkrets drakar var inget för mig men kanske för dig som är sugen på en riktigt klassisk fantasy med alla önskvärda inslag så som lite humoristisk framtoning, diverse raser och karaktärer samt ett mystiskt, magiskt föremål som alla vill få tag på.

Så var det Svindel utan stjärnor.
En roman som utspelar sig på 90-talet och handlar om en överklasskvinna som lever ett typiskt överklassliv.
Så träffar hon vänster- och radikalfeministen Kaja som vänder uppochned på hennes tillvaro.
Hon förälskar sig och överger sitt överklassliv, sitt överklasshem och sitt överklassäktenskap för hennes skull.
Så långt kom dock inte jag i berättelsen innan jag tröttnade.

Jag försökte ändå för själva berättelsekärnan är ju intressant. Men boken är så seg! Jag vill veta hur det går men det är inte värt det. Jag gillar ju tjocka böcker men den här är onödigt tjock. Samma sak skulle kunna berättas på betydligt färre sidor. Om det inte vore för de trista och långa dialogerna hade det kanske funkat. Det är en sådan där bok ni vet där vi får vara med om en händelse och där den inblandade personen återger det för någon annan senare. Så att en som läsare måste vara med en vända till. Varför? Det tillför ingenting.
Det är över huvud taget allt för pratigt.

Jag tycker dessutom att de politiska och feministiska resonemangen är rätt grunda. I och för sig ganska så trovärdiga utifrån karaktärerna men om boken är tänkt att öppna människors ögon för feminism tror jag att det funkar sådär. Å andra sidan kanske det inte alls är tanken men det gör den inte bättre.
Kanske tar sig berättelsen längre fram men jag orkade inte ta reda på det. Jag kan också tänka mig att det funkar bättre om en inte, som jag, lyssnar på boken utan läser den och på så vis har möjlighet att skumma.
Mitt sammanfattande omdöme är – en lång och seg bok som tyvärr inte är särskilt bra men med en ganska intressant grundstory.

Om någon av er bloggläsare inte tycker att jag gör de här böckerna rättvisa så kommentera gärna!

fredag 5 augusti 2016

Askfödd, av Tahir Sabaa

Ett ökenland, ett imperium, ett krigarfolk som förslavar ett annat folk – ”De lärde”.
En skola som skoningslöst utbildar barn till att bli hänsynslösa krigare. Antingen dör de eller så växer de upp till imperiets osvikligt lojala tjänare. Men det finns ett undantag – Elias. Elias som är en oäkting av krigarfolket men som uppfostrats av ”de lärde”. Han vägrar ge sin själ och sitt hjärta till imperiet.

Laias föräldrar är döda och hon och hennes bror bor hos morföräldrarna i ”de lärdes” kvarter.
Men så dyker en ”mask” upp och lägger hela hennes liv i ruiner. De dödar hennes morföräldrar, bränner ned deras hus och tar hennes bror till fånga.
Laia flyr men bestämmer sig för att söka upp motståndsrörelsen för att be om hjälp att frita hennes bror.
Hon får ett uppdrag, ett livsfarligt omöjligt uppdrag. Och hon möter ondska, fasa och skräck. Hon möter kommendanten, kokerskan och slavflickan.
Och hon möter Elias.

En underbar, mörk historia om vänskap, förräderi, syskonskap, skuld, lojalitet, kärlek och kampen för frihet. Och mycket, mycket mer.

Åh vad bra, åh vad bra, åh vad bra!
Jag har slukat den här boken. Längtat efter den när jag inte kunna läsa och legat vaken, svettig av spänning, oförmögen att somna ifrån den.
En bok och historia helt i min smak med lagom och lite annorlunda fantasyinslag i en underbart främmande värld.
Det var även länge sedan jag njöt så av en kärlekshistoria. Den är utsökt!

En grym debutroman och första delen i en serie på fyra delar.
Det är härligt plågsamt att nu behöva vänta på att nästa del ska komma ut.

måndag 20 juni 2016

Har avslutat Suzanne Collins krönika om Underjord

Gregor bor med sin mamma, sina två yngre systrar och sin farmor i en liten lägenhet i New York. Familjen kämpar för att få livet att gå ihop och för att bemästra sorgen över fadern som spårlöst försvunnit.

Äventyret börjar när Gregor och hans lillasyster Boots dras in i ett hål i väggen i deras tvättstuga. De faller och faller och hamnar till slut i Underjord. Här möter de råttor, kackerlackor och fladdermöss i jätteformat.
Här möter de människor som lärt sig att överleva i en värld av mörker.

I Underjord pågår ett ständigt krig mellan människor och råttor och Gregor dras in i detta krig.
Han är nämligen svaret på profetian om ”krigaren”.
Gregors värld vänds upp och ned och hans liv blir aldrig som det varit.

Jag älskade Collins Hungerspelen och de två efterföljande böckerna så jag blev glad när jag hittade de här.
Självklart når den här krönikan inte alls upp till samma höjder.
Den är dessutom tänkt för lite yngre läsare än Hungerspelen vilket nog också bidrar till att inte fånga mig på samma sätt.
Men den är bra! Historien håller hela vägen, den är spännande och jag blir bitvis riktigt berörd. Jag hade fullkomligt älskat de här böckerna om jag fått läsa dom som liten.

Något jag verkligen uppskattar med Collins är att hon inte skyggar för det svåra, mörka och obekväma. Hon är skoningslös mot både sina läsare och sina karaktärer och det beundrar jag henne för. Livet är långt ifrån alltid ljust och varmt. Det får allt för många barn uppleva i verkligheten. Att som barn få möta sorg och mörker i litteraturen utvecklar empatin. Det är jag övertygad om. Och barn som upplevt sådant själva kan här identifiera sig med Gregor, hans familj och hans vänner.

Jag avslutade den sista boken i serien här om dagen. Den lämnar mig med en känsla av tillfredställelse och undran. En bra känsla!
Jag tror att jag läser barn- och ungdomsböcker som andra läser deckare – för att få en spännande, underhållande och lagom berörande läsupplevelse som inte lämnar allt för stor tomhet eller allt för starka känslor efter sig.

torsdag 9 juni 2016

Silverhästen - historien om Katriona Teresadotter, av Lena Kaaberbøl

Kat bor med sin familj på sin mors värdshus.
Värdshuset är hennes hem och hennes liv men hon är vild och rastlös och hamnar ständigt i bråk med sin styvfar.
När silverhästen och silverryttaren dyker upp på jorden väcks något i henne. En kvinna måste trots allt inte, så som traditionen kräver, äga och bruka jorden. Inte heller äga och driva ett värdshus, ett väveri eller en färgargård. Som silverryttare kan även en kvinna ge sig ut på vägarna precis som männen. Och silverhästen, vad är det för häst? Rovdjursögon och silverfärgad hårrem.
Efter ett våldsamt gräl med styvfadern som slutar med att han slår henne sönder och samman förändras Kats liv för alltid.

En lovande första del i fantasyserien om Katriona Teresadotter.
Välskriven, en bra historia och en lite annorlunda värld som jag gärna vill utforska lite till.
Det är också roligt med en nordisk författare. Det gör det enkelt att ta till sig fantasymiljön och karaktärerna när det ligger nära ens egen historiska miljö.
Jag kommer absolut att läsa även nästa del i serien.

fredag 13 maj 2016

Sagan om is och eld

Jag har plöjt mig igenom hela serien Sagan om is och eld skriven av George R. R. Martin.
Alltså de böcker som tv-serien Game of thrones är baserad på.
Jag har inte själv sett serien och inte varit intresserad av den alls (som jag tenderar när något bli väldigt hajpat). Men jag hade inte hört talas om att någon läst böckerna (och visste inte ens att dom fanns) så när jag hittade dom på Storytel Så slog jag till. Sedan var jag fast!
Jag tänkte varje gång som jag läst ut en av de omfångsrika böckerna att ”nu ska jag varva med något annat” men det gick så klart inte. Jag ville bara ha mer!

Sagan om is och eld inleds med boken Kampen om järntronen. Egentligen finns det en bok före den men jag anar att den delen av historien inte finns med i tv-serien och därför räknas den inte heller in i bokserien.
Hur som helst så är det förstås fantasy det handlar om. Men inte riktigt som någon fantasy jag läst tidigare. Det är en mix av allt möjligt. Där finns klassiska inslag som drakar och någon form av jättevarelser. Där finns en rad religioner som tar sig olika uttryck hos sina respektive utövare. Där finns stora inslag av övernaturlighet och även av skräck med t ex levande döda.
Ändå är det på något vis inte det här som står i centrum utan intrigerna, krigen, de olika kulturerna och de politiska spelen.
Ja, jag är helt såld!

Handlingen orkar jag faktiskt inte dra för den är så komplex och det är så många personer, familjer, länder, religioner och folkslag inblandat. Ändå är det inte jättesvårt att hänga med i svängarna för historien rullas upp och utvidgas vartefter en läser.

Det jag både uppskattar och avskyr med Martins böcker är att han har en förkärlek för att ha ihjäl dom karaktärer som jag älskar. Senaste mordet fick mig nästan, men bara nästan, att vilja sluta läsa.
Det positiva med den här egenheten är att handlingen är väldigt oförutsägbar. En vet faktiskt aldrig hur det ska sluta och det är bra.

Det jag älskar med fantasy är att det är så totalt något annat än verkligheten. Jag får fly från allt som är bekant och verkligt. Fly in i en värld av äventyr och spänning utan att behöva tänka på om det är trovärdigt eller inte. Utan att behöva fundera över genus eller uppröras av mänskligheten.
Jag lär mig inget egentligen utan kan bara flyta med, hänge mig, drunkna i historien.
Rekommenderas varmt!

Jag har lyssnat på den fina uppläsningen som finns på både Storytel och Mofibo. Serien finns förstås också som vanlig talbok på Legimus men det är olika inläsare för nästan varje bok och någon av dom var helt hopplös.
Förutom dåliga inläsare så är det väldigt irriterande när det inte är samma som läser genom en hel serie. T ex så uttalar de ofta namn och platser helt olika och det är otroligt störande. Det är också väldigt konstigt när det dyker upp en ny röst sådär. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med för er som inte upplevt det. Jo, men som när en tv-seriekaraktär plötsligt spelas av en annan skådespelare. Det blir ju helt fel!

Hur som helst, om nu någon som gillar den här sortens böcker mot förmodan inte skulle ha läst Sagan om is och eld så gör det!
Själv väntar jag med spänning på att Martin ska leverera nästa bok. Men jag ska inte tjata på honom om det för han verkar ha det lite tufft. Stackarn!

onsdag 27 april 2011

Magins skepp, av Robin Hobb

I fjärrskådarnas värld finns ett märkligt träslag som kallas "häxträ". Av detta trä kan man skapa ting som får liv. Amuletter är ett exempel, dkepp ett annat. Dessa skepp kallas skälskepp och vart och ett kan endast tillhör en enda handelsfamilj. Ett skälskepp vaknar till liv efter att två människor ur två generationer har somnat in på dess däck.

När ett skälskepp väl har vaknat behöver hon/han alltid ha någon familjemedlem hos sig ombord och så länge hon har det är hon osvikligt trogen familjen och besättningen.
Skälskepp är känsliga varelser och om de skadas kan det gå mycket, mycket illa.

Jag skriver inte mer än så om handlingen för den är så bred med så många karaktärer.
Men jag kan säga som så att om du vill ha en fantasyroman som har allt man kan önska och är helt befriade från alver och annan tolkienefterhärmingin så är detta boken för dig!

Robin Hobb är en av mina absoluta favoritförfatare när det gäller fantasy.
Hon har skapat en unik värld som jag aldrig tröttnar på att utforska. Jag uppslukas av den och jag fängslas av de människor och andra varelser som befolkar den.
Jag har tidigare läst seren om fjärrskådarna och är något alldeles extra. Jag måste säga att den serien är ett strå vassare än den om handelsmännen och deras magiska skepp men HObb har ändå inte gjort mig besviken.
Jag har njutit av Magins skepp och nu längtar jag efter nästa del - Sorgeskeppet.

Förstår inte riktigt varför jag väntat så länge med att läsa de här böckerna. Jag tror att jag möjligen förläste mig lite på fantasy ett tag. Men nu har suget vaknat igen och efter denna läsning håller det sannerligen i sig.

(Finns inte som ljudbok.)

måndag 21 september 2009

Tematrio - missade nobelpristagare

Veckans tematrio från
Lyran:

"Berätta om tre författare som "borde" ha fått Nobelpriset!"

Som jag tidigare nämnt är jag ingen höjdare på det här med nobelpris. Nobelpristagare kan skriva ytterst intressant litteratur men det är inte så ofta som deras verk når in i mitt hjärta. Alltså skiljer sg nog min syn på god litteratur en del från nobeljurryns.
Så här kommer nu tre författare som förmodligen aldrig ens varit uppe på nobelprisets tapet.
Det blir tre fantasyförfattare. Fantasy är väl inte precis klassad som någon "fin" läsning vad jag förstått.
Ja, men nog med prat. Här kommer nu min alldeles okvalificerade trio:

* C S Lewis
Helt enkelt en fantastisk författare med, för sin tid och på många sätt, fantastiska tankar och insikter.

* J R R Tolkien
Tydligen nära vän med Lewis upptäckte jag nu när jag kikade på wikipedia.
Storslagna verk som i min värld borde ha fått nobelpris.

* Doglas Adams
Hur kan någon som med sådan talang och finess kan använda språket inte få nobelpriset?! Skratt och humor är alldeles för underrepresenterat bland nobelpriserna.

söndag 13 september 2009

Magiker och glas

Fjärde delen i serien om det mörka tornet
Av Stephen King

I den här boken stannar huvudberättelsen upp och vi får istället blicka tillbaka på Rolands tidigare liv.
Under en natt berättar han för sina vänner och färdkamrater om när han träffade Susanna, sitt livs stora kärlek.
Genom denna berättelse lär vi känna Roland lite bättre och några fler pusselbitar faller på plats i den koplicerade historien.

Magiker och glas liknar mer den första boken i serien,
Revolvermannen,
än de andra två tidigare delarna,
De tre blir dragna och De öde landen.
Westerntemat, tillbakablickarna ohc den mer långsamma berättelsen är de gemensamma dragen.

jag är ganska besviken. Det är en riktigt lång bok på över 700 sidor (24 cd) och under en stor del av den är berättelsen otroligt seg och langdragen. Jag somnade en gång (av många) och när jag vaknade hade absolut ingenting hänt under flera kapitel. Jag brydde mig inte ens om att leta mig tillbaka dit jag var utan fortsatte bara lyssna.
Riktigt trist.
Men det hettar till på slutet och blir faktiskt riktigt spännande.
Tur det verkligen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att nästa bok (när den nu kommer på ljudbok) inte är lika seg och tråkig.

Uppläsare Torsten Wahlund.

torsdag 13 augusti 2009

De tre blir dragna och De öde landen

Av Stephen King

De här två böckerna slukade jag under cykelsemestern.
De är andra och tredje delen i Kings serie om "Det mörka tornet".
Den första boken,
"Revolvermannen",
tyckte jag mycket om även om den verkligen kändes som en enda lång introduktion.
Det tog lite tid at förstå sig på huvudpersonen Roland, hans värld och hans uppdrag.
Men i "De tre blir dragna" kastas man in i handlingen med en gång. Full fart redan från början och jag var fullkomligt fast.
Underbara böcker!

Eftersom det här är en serie tänker jag inte säga så mycket om handlingen. Jag vill ju inte förstöra för dig som har tänkt läsa böckrna.
Men jag kan säga så mycket som att det tydliga västerntemat i den första boken tonas ner ganska kraftigt. Framför allt i "De tre blir dragna". Även den mörka dysterhet som präglade "Revolvermannen" lättar och man får sig till och med några skratt.
Så om du läst den första delen i "Det mörka tornet" men inte riktigt fastnade för den så tycker jag du ändå ska ge "De tre blir dragna" en chans. Gillar du inte den gillar du säkerligen inte resten av serien heller. Men gillar du den så har du hundratals sidor härlig läsning framför dig.

Uppläsare Torsten Wahlund.