Den glömda trädgården, av Kate Morton

Va, en trädgårdsbok till?!
Jo, jag vet. Det var inte så länge sedan som jag läste och skrev om Den hemliga trädgården. Grejen är att det var den här jag egentligen hade tänkt läsa. Men när jag sökte på den så kom ”Den hemliga trädgården” upp i sökningen och då blev jag så sugen att uppliva en gammal barndomsläsning.
Men nu har jag alltså läst ”Den glömda trädgården” och oh så härligt jag har haft det!

Vänskap, hopp, glädje, sorg, smärta, kärlek och hemligheter. En släkthistoria. En labyrint som leder till ett hus på en klippa. Ett hus med en muromgärdad trädgård. Vad var det som hände där egentligen? En längtan efter att ta reda på sitt ursprung. En väg ut ur sorgen. Och sagor.

Det här är en, inte enbart, sorglig berättelse som är mycket vackert skriven. Det är absolut ingen sliskig kärlekssaga utan något helt annat.
Den är också komponerad på ett lite speciellt sätt för vi förflyttas fram och tillbaka mellan olika årtal. Något som jag skulle kunna tycka vore mycket störande men det är det inte alls. Det ökar bara spänningen och mystiken och förstärker berättelsen.

Det roliga är att ”Den glömda trädgården” påminner lite om ”Den hemliga trädgården”. Där finns helt klart en del gemensamma komponenter.
”Den glömda trädgården = ”Den hemliga trädgården” för vuxna.