Nora och Alicia är kusiner och de växer upp på Kuba i mitten av 1900-talet.
Deras familjer har det gott ställt och flickornas barndom är ljus och full av drömmar.
Men missnöjet på Kuba ökar allt mer och revolutionen närmar sig.
Oroligheterna kulminerar i revolution och Fidel Castro tar makten.
Det som skulle göra landet fritt visar sig lägga det allt mer i ruiner och människor flyr.
Nora och hennes familj lyckas ta sig till Amerika medan Alicia och hennes familj blir kvar.
Nora försöker hitta ett sätt att leva utan Alicia i ett land som inte är Kuba.
Alicia försöker överleva utan Nora i ett land som allt mindre är hennes Kuba.
Nora skickar brev efter brev till Alicia. Alicia svarar när hon kan. Svar som blir allt mer förtvivlade.
Jag vill så hemskt gärna göra den här boken rättvisa för det är årets absolut bästa läsupplevelse.
Jag har dock svårt att hitta orden.
Det är en bok som inte går att lägga ifrån sig förens den är slut.
Det är ett språk som låter mig känna Kubas varma sandstränder under mig och strålande sol över mig. Ett språk som låter mig känna smaker och dofter och nattvinden mot min hud. Låter mig känna hopp och glädje, sorg och smärta, förtvivlan och kärlek.
Det är en historia så full av allt.
Jag skulle också vilja prata om romantiken. För där finns romantik utan att det blir sliskigt eller smörigt.
Nu för tiden är jag ganska oemottaglig för romantik men Samartin spelar på helt rätt strängar. Det är så oemotståndligt vackert!
Även i den här boken finns drag av ”magisk realism”, vilket var orden jag sökte men inte fann när jag skrev om Mandeltårar här om sistens.
Jag älskar det eftersom det ger historien djup och symbolik.
Det här är utan tvekan mitt absolut hetaste bok- och julklappstips.
Läs, läs, läs!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar