När tal och skrift krockar samt ett nytt podcastavsnitt

För er som inte känner till detta så drog jag och vännen Henrik Möllberg igång en podcast vid namn ”På sängkanten” förra hösten.
Ett otroligt roligt projekt på många sätt. Inte minst för att vi gör det tillsammans men också för att jag får vara kreativ på ett nytt sätt. Jag lär mig även väldigt mycket. Särskilt efteråt när vi redigerar.

Sedan jag lärde mig att skriva har jag alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal. Även då när det begav sig och jag satt och skrev på den extremt otympliga punktskrivmaskinen tyckte jag det.
Därför är jag en sådan person, eller framför allt präst, som alltid vill ha manus om jag ska framföra något form av prat längre än två minuter.

Under de första avsnitten av podden hade jag inget manus. Det jag ville prata om hade jag i mitt huvud. Detta innebar en hel del svammel och väldigt långa och svårklippta inspelningar. Så jag började skriva manus. Det blev nog i bådas vårt tycke bättre men mindre spontant förstås. Och för mig en stor utmaning. För jag är ju väldigt van vid att ha manus men inte alls van vid att någon avbryter mig i mina framföranden. Så när Henrik bryter in med oväntade frågor och kommentarer kastas jag ut ur min manusvärld in i en värld av oförbereddhet. En krock som verkligen får mig ur balans. Jag hanterar det inget vidare. Min värld har alltid bestått av antingen det skrivna - läst eller uppläst - eller det talade ordet. Aldrig har jag behövt kombinera det. I alla fall inte så här tydligt och utanför min kontroll.
Det är spännande!

Det är också otroligt nyttigt att lyssna på sig själv. Jag hör alla märkligheter jag håller på med. Hur jag påbörjar meningar utan att avsluta dom och hur jag har en oerhört irriterande tendens att avbryta min samtalspartner.
Jag tror att podden gör mig till en mycket bättre människa!

Hur som helst i helgen klippte vi det senaste avsnittet och om någon vill lyssna så finns det på Itunes (där man hjärtans, hjärtans gärna får lämna ett betyg) eller här!