Åh, Torgny, denna ljuvliga man vars böcker jag aldrig riktigt begripit mig på.
I denna bok får vi kika in i Lindgrens minne. Han berättar episoder ur sitt och sin släkts liv, inte som det med nödvändighet begav sig utan som han minns det.
Första delen av boken tycker jag om där han berättar om sin familj och släkt, sin barndom och ungdom. Men sen... Ja, sen berättar han om möten med gamla gubbförfattare och andra gamla gubbar och då är jag inte med längre. Riktigt tråkigt och jag bara somnade och somnade och somnade. Men det är ok. Vi är liksom på ganska olika plan Torgny och jag...
Mitt favoritställe är nog när han cyklar på en gångare, skäller ut denne efter noter för att sedan åka till sin redaktion för att skriva en artikel om en odräglig cykelmarodör som samma dag kört på en stackars oskyldig gångtrafikant.
Det är också kul det här med hans tankar om minnet.
T ex, ett av hans minnen menar hans vänner att han inte kan ha eftersom han inte var född när händelsen inträffade. Men han minns det. Så där kan det verkligen vara.
Jag har själv minnen som jag undrar om jag verkligen varit med om eller om jag själv bara målat upp det i min hjärna.
Torgny Lindgren läser själv sin bok och det är en sån fröjd att höra honom.
Jag har ju även haft glädjen att få lyssna till honom lajv när han föreläste för oss på Pastoralinstitutet i Uppsala. Det var fantastiskt!
torsdag 30 december 2010
onsdag 29 december 2010
Recension - Offerrit, av Johannes Källström
Offerrit : en annorlunda berättelse om besatthet
Av Johannes Källström
Massolit förlag, 2010-10-22
ISBN: 9789197890236 • Förlag:
Format: Ljudbok (MP3 CD)
Det går inte så bra för kommunen. Fabriken ska läggas ner och hur ska då befolkningen kunna sysselsätta sig? Ja, överleva?
Det är adventstider och nu behöver människorna muntras upp, få se ett ljus i mörkret.
Man kontaktar den ende från kommunen som verkligen blivit något, lyckats. En sedan länge utflyttad man som blivit verkligt stor ute i världen.
Detta visar sig vara ett lyckodrag. Han är villig att göra en jätteinsats.
Men... När han och hans kumpan dyker upp blir inget som planerat...
Jag hade tänkt mig att detta skulle vara en skräckis utan de där gamla deckardragen. Men till min bedrövelse upptäckte jag snart att jag misstagit mig.
Där finns de gamla ledsamma dragen - poliser som tilltalar varandra med efternamn, en synnerligen eländig (men dock inte ungkarl) huvudpersonspolis, en odräglig polischef osv osv.
Jag blir förstås besviken men någonstans vid kapitel fyrtio (det är ganska korta kapitel) vänder det. Hurra!
Jag är ingen kännare av skräck och har inte så stor erfarenhet av den genren. Därför kan jag inte avgöra om det här är bra eller dålig skräck. Men på mig funkar den även om jag då hade velat ha mer av den varan och mindre av poliskonstaplar.
Jag gillar den här sortens skräck. Skräck som inte skrämmer en från vettet utan som ger små ilningar, skapar en härlig mörk stämning och får mig att vilja läsa mer.
De två karaktärerna som står för själva skräckinslagen är ett par riktigt sköna snubbar som vränger på tillvaron. Djuren de omger sig med hjälper också till att skapa en absurd overklighetskänsla.
Jag tyckte även länge att boken kändes väldigt förutsägbar. Men också detta försvann där vid kapitel fyrtio. Plötsligt var jag inte på något sätt säker på hur det hela skulle avlöpa. Mycket bra!
Jag kan tycka att det ibland, som så ofta när det gäller skräck, kan bli lite överdrivet.
Alltså att man försöker göra det ännu mera obehagligt genom vissa överdrivna detaljer.
Som i beskrivningen av en stor, skabbig råtta som befinner sig på fel plats och med ett rätt skrämmande beteende. Råttan, platsen och beteendet räcker gott och väl för att inge obehag. Men då lägger Källström till detaljen med ett öga som det rinner var ur.
Varför? Jag tycker inte det blir mer skrämmande för det. Tvärt om tar det udden av det hela.
Äckel är inte skräck för mig. Det är bara äckligt.
Rent språkligt är jag inte helt nöjd.
Källström har ett ok språk som funkar på den här sortens böcker. Men korrläsaren har inte gjort sitt jobb särskilt väl.
På flera ställen upprepas samma ord allt för ofta. Sådant tål jag verkligen inte men det må vara hänt. Värre är de ställen där en person t ex reser sig två gånger, vacklar fast han sitter på marken eller helt plötsligt har handskarna på fast de nyss var avtagna. Not good.
Över lag tycker jag att det här har varit en schyst läsupplevelse. Absolut tillräckligt bra för att jag skulle kunna tänka mig att ge mig på något mer av samma författare.
Uppläsare är Anders Ekborg och det är andra gången på kort tid jag får njuta av hans ljuva stämma.
Förra gången jag lyssnade till hans röst tyckte jag att han gjorde ett fantastiskt jobb. Den här gången börjar han ganska platt tycker jag. Men i takt med att berättelsen växer växer även hans uppläsning.
(Just nu finns den här boken på Bokus mellandagsrea, både på mp3-skiva, cd och inbunden.)
Av Johannes Källström
Massolit förlag, 2010-10-22
ISBN: 9789197890236 • Förlag:
Format: Ljudbok (MP3 CD)
Det går inte så bra för kommunen. Fabriken ska läggas ner och hur ska då befolkningen kunna sysselsätta sig? Ja, överleva?
Det är adventstider och nu behöver människorna muntras upp, få se ett ljus i mörkret.
Man kontaktar den ende från kommunen som verkligen blivit något, lyckats. En sedan länge utflyttad man som blivit verkligt stor ute i världen.
Detta visar sig vara ett lyckodrag. Han är villig att göra en jätteinsats.
Men... När han och hans kumpan dyker upp blir inget som planerat...
Jag hade tänkt mig att detta skulle vara en skräckis utan de där gamla deckardragen. Men till min bedrövelse upptäckte jag snart att jag misstagit mig.
Där finns de gamla ledsamma dragen - poliser som tilltalar varandra med efternamn, en synnerligen eländig (men dock inte ungkarl) huvudpersonspolis, en odräglig polischef osv osv.
Jag blir förstås besviken men någonstans vid kapitel fyrtio (det är ganska korta kapitel) vänder det. Hurra!
Jag är ingen kännare av skräck och har inte så stor erfarenhet av den genren. Därför kan jag inte avgöra om det här är bra eller dålig skräck. Men på mig funkar den även om jag då hade velat ha mer av den varan och mindre av poliskonstaplar.
Jag gillar den här sortens skräck. Skräck som inte skrämmer en från vettet utan som ger små ilningar, skapar en härlig mörk stämning och får mig att vilja läsa mer.
De två karaktärerna som står för själva skräckinslagen är ett par riktigt sköna snubbar som vränger på tillvaron. Djuren de omger sig med hjälper också till att skapa en absurd overklighetskänsla.
Jag tyckte även länge att boken kändes väldigt förutsägbar. Men också detta försvann där vid kapitel fyrtio. Plötsligt var jag inte på något sätt säker på hur det hela skulle avlöpa. Mycket bra!
Jag kan tycka att det ibland, som så ofta när det gäller skräck, kan bli lite överdrivet.
Alltså att man försöker göra det ännu mera obehagligt genom vissa överdrivna detaljer.
Som i beskrivningen av en stor, skabbig råtta som befinner sig på fel plats och med ett rätt skrämmande beteende. Råttan, platsen och beteendet räcker gott och väl för att inge obehag. Men då lägger Källström till detaljen med ett öga som det rinner var ur.
Varför? Jag tycker inte det blir mer skrämmande för det. Tvärt om tar det udden av det hela.
Äckel är inte skräck för mig. Det är bara äckligt.
Rent språkligt är jag inte helt nöjd.
Källström har ett ok språk som funkar på den här sortens böcker. Men korrläsaren har inte gjort sitt jobb särskilt väl.
På flera ställen upprepas samma ord allt för ofta. Sådant tål jag verkligen inte men det må vara hänt. Värre är de ställen där en person t ex reser sig två gånger, vacklar fast han sitter på marken eller helt plötsligt har handskarna på fast de nyss var avtagna. Not good.
Över lag tycker jag att det här har varit en schyst läsupplevelse. Absolut tillräckligt bra för att jag skulle kunna tänka mig att ge mig på något mer av samma författare.
Uppläsare är Anders Ekborg och det är andra gången på kort tid jag får njuta av hans ljuva stämma.
Förra gången jag lyssnade till hans röst tyckte jag att han gjorde ett fantastiskt jobb. Den här gången börjar han ganska platt tycker jag. Men i takt med att berättelsen växer växer även hans uppläsning.
(Just nu finns den här boken på Bokus mellandagsrea, både på mp3-skiva, cd och inbunden.)
torsdag 16 december 2010
Det bästa ljudboksformatet!
Jag tycker allra bäst om att lyssna på ljudböcker i ipoden eftersom den är mycket smidigare på alla sätt och vis - inga skivbyten, inga lösa laddningsbara batterier att slarva bort, lättare och nättare. Den stör dessutom inte resten av familjen när jag läser på kvällar och nätter. Cd-spelaren surrar och burrar och har sig.
Det är visserligen lite jobbigare när man somnar ifrån ipoden eftersom den bara går och går men fördelarna uppväger tycker jag.
Jag köper dock aldrig nedladdningsbara mp3-böcker eftersom jag tycker det är så tråkigt att inte ha den fysiskt. Jag älskar min hylla med ljudböcker!
Så det bästa ljudboksformatet är helt klart mp3 på cd-skiva.
Då får jag både boken i min ipod och i min bokhylla. Mp3-bokomslagen är dessutom mycket mycket tunnare än cd-boksomslag så man får plats med fler.
Tyvärr är det inte så många böcker som ges ut på mp3-skiva.
Jag hoppas verkligen fler förlag anammar detta utmärkta koncept!
Det är visserligen lite jobbigare när man somnar ifrån ipoden eftersom den bara går och går men fördelarna uppväger tycker jag.
Jag köper dock aldrig nedladdningsbara mp3-böcker eftersom jag tycker det är så tråkigt att inte ha den fysiskt. Jag älskar min hylla med ljudböcker!
Så det bästa ljudboksformatet är helt klart mp3 på cd-skiva.
Då får jag både boken i min ipod och i min bokhylla. Mp3-bokomslagen är dessutom mycket mycket tunnare än cd-boksomslag så man får plats med fler.
Tyvärr är det inte så många böcker som ges ut på mp3-skiva.
Jag hoppas verkligen fler förlag anammar detta utmärkta koncept!
fredag 10 december 2010
Varghunden, av Jack London
Varghunden läste jag när jag var liten och jag minns att jag blev väldigt berörd av den. Liksom jag blev av allt som hade med djur att göra.
Även om Vittand inte gjorde lika starkt intryck på mig nu så var det ett mycket kärt återseende.
Varghunden handlar om Vittand som är trefjärdedels varg och en fjärdedels hund. Vi får följa honom från det att han blir till och på hans krokiga väg genom livet.
Vi får uppleva hat och krälek genom en varghunds kropp och gjärta.
Jag gillar Jack London. Jag gillar klassiker. De kunde det där med äventyr, författarna förr i tiden...
jag måste nog ändå säga att jag tyker bättre om Londons bok
Skriet från vildmarken.
Den gick verkligen rakt in även i mitt vuxna hjärta.
Jag tror att den här läsupplevelsen försämrades lite av Tomas Löfdahls uppläsning. Jag tyckte inte alls om den. Alldeles för okänslig.
Även om Vittand inte gjorde lika starkt intryck på mig nu så var det ett mycket kärt återseende.
Varghunden handlar om Vittand som är trefjärdedels varg och en fjärdedels hund. Vi får följa honom från det att han blir till och på hans krokiga väg genom livet.
Vi får uppleva hat och krälek genom en varghunds kropp och gjärta.
Jag gillar Jack London. Jag gillar klassiker. De kunde det där med äventyr, författarna förr i tiden...
jag måste nog ändå säga att jag tyker bättre om Londons bok
Skriet från vildmarken.
Den gick verkligen rakt in även i mitt vuxna hjärta.
Jag tror att den här läsupplevelsen försämrades lite av Tomas Löfdahls uppläsning. Jag tyckte inte alls om den. Alldeles för okänslig.
lördag 4 december 2010
Lyckan är en sällsam fågel, av Anna Gavalda
Jag fick den här boken av min lillasyster för ett tag sen.
Hon hade köpt den till sig själv men tyckte den var så deprimerande så att hon inte orkade läsa klart den. Jag tror inte hon hade kommit längre än till cd fyra.
Jag hade hört och läst från fler håll att det här var en seg deppbok så jag drog mig för att börja läsa den.
Jag hade förmodligen aldrig ens läst den om jag inte fått den från systra.
Men eftersom jag tyckte så otroligt mycket om
Tillsammans är man mindre ensam
så ville jag ändå ge den en chans.
Så det gjorde jag med inställningen att den inte alls skulle vara lika bra som min tidigare upplevelse av Gavaldas författeri.
Och oh, vilken tur för mig att min syster övergav den. För det här var en helt fantastisk bok!
Visst är den sorgsen men på ett härligt melodramatiskt sätt.
Och mannen som är huvudperson upplever jag inte alls som någon tragisk stackare. Han är snarare en människa med ett oupprett förflutet, som på många sätt haft ett vackert liv, men som nu hamnat i en livskris = nått en livsavgörande vändpunkt.
Mannen i sig är kanske inte den mest spännande personen men de karaktärer som omger honom är det desto mer.
Från första meningen vill jag bara glupa i mig den här boken med dess språk, karaktärer och gripande historia. Mums!
och det vänder faktiskt.
På en gård bland en massa djur och barn, hos en kvinna med en minst lika dramatisk och gripande berättelse som mannens, där vänder det.
Anders Ekborg gör en av de finaste uppläsningar jag hört!
Hon hade köpt den till sig själv men tyckte den var så deprimerande så att hon inte orkade läsa klart den. Jag tror inte hon hade kommit längre än till cd fyra.
Jag hade hört och läst från fler håll att det här var en seg deppbok så jag drog mig för att börja läsa den.
Jag hade förmodligen aldrig ens läst den om jag inte fått den från systra.
Men eftersom jag tyckte så otroligt mycket om
Tillsammans är man mindre ensam
så ville jag ändå ge den en chans.
Så det gjorde jag med inställningen att den inte alls skulle vara lika bra som min tidigare upplevelse av Gavaldas författeri.
Och oh, vilken tur för mig att min syster övergav den. För det här var en helt fantastisk bok!
Visst är den sorgsen men på ett härligt melodramatiskt sätt.
Och mannen som är huvudperson upplever jag inte alls som någon tragisk stackare. Han är snarare en människa med ett oupprett förflutet, som på många sätt haft ett vackert liv, men som nu hamnat i en livskris = nått en livsavgörande vändpunkt.
Mannen i sig är kanske inte den mest spännande personen men de karaktärer som omger honom är det desto mer.
Från första meningen vill jag bara glupa i mig den här boken med dess språk, karaktärer och gripande historia. Mums!
och det vänder faktiskt.
På en gård bland en massa djur och barn, hos en kvinna med en minst lika dramatisk och gripande berättelse som mannens, där vänder det.
Anders Ekborg gör en av de finaste uppläsningar jag hört!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
