Fåglarna sjunger vår
De dårarna
De små liven förstår inte
att det är klimatet som är ur led
Men inom mig viskar en röst;
Jo, snart, snart är hon här, våren
det blir ljusare för varje dag som går
Men då ljuder den andra rösten
den hånfulla;
Tror du att det blir bättre med våren?
Tror du att hon kommer att kunna väcka honom till liv?
Eller dig?
Och jag låter våren dö
tillsammans med hoppet
lördag 29 december 2018
fredag 28 december 2018
Nu ni! Det är på gång! Hjälp!
Så har jag gjort slag i saken och projektet är i sitt slutskede. Dikterna är utvalda, baksidestext är skriven och ISBN införskaffat. Jag ska ge en del av min poesi i en liten samling, illustrerad av min mamma fotografen.
Nu ska det bara korr-läsas några gånger till och omslaget utformas. Och så var det det där med titel… För att inte tala om det där med självförtroende. Jag börjar förstås tvivla på om någon alls är intresserad av att äga en bok som jag själv skrivit och givit ut på egen hand. Förutom de allra närmsta då. Det återstår att se. Jag slipper åtminsone refusering...
Men jag har kommit på en lysande idé! Jag lider ju av en hel del ångest över världens tillstånd. Klimatet och barnprostitution och svält och förtryck o.s.v. o.s.v. Och även över min egen förlamning inför eländet. Nu har jag bestämt att allt överskott från bokförsäljningen ska gå till välgörande ändamål, typWWF, PLAN, Love and Hope och/eller Svenska kyrkans internationella arbete.Då kanske några åtminstone köper boken för den goda sakens skull, och t.o.m. kanske läser lite i den av bara farten. Vad vet jag.
Hur som helst så utlovas en liten boksläppsfest och fest är ju alltid kul. Eller hur?!
Nu ska det bara korr-läsas några gånger till och omslaget utformas. Och så var det det där med titel… För att inte tala om det där med självförtroende. Jag börjar förstås tvivla på om någon alls är intresserad av att äga en bok som jag själv skrivit och givit ut på egen hand. Förutom de allra närmsta då. Det återstår att se. Jag slipper åtminsone refusering...
Men jag har kommit på en lysande idé! Jag lider ju av en hel del ångest över världens tillstånd. Klimatet och barnprostitution och svält och förtryck o.s.v. o.s.v. Och även över min egen förlamning inför eländet. Nu har jag bestämt att allt överskott från bokförsäljningen ska gå till välgörande ändamål, typWWF, PLAN, Love and Hope och/eller Svenska kyrkans internationella arbete.Då kanske några åtminstone köper boken för den goda sakens skull, och t.o.m. kanske läser lite i den av bara farten. Vad vet jag.
Hur som helst så utlovas en liten boksläppsfest och fest är ju alltid kul. Eller hur?!
onsdag 26 december 2018
Mannen som läste högt på 06.27-tåget, av Jean-Paul Didierlaurent
Den 36-årige Guylain är en ganska så ensam person. Han bor tillsammans med sin guldfisk i en lägenhet i Paris utkant, och avskyr sitt arbete som bödel på ett slakteri. Ett bokslakteri där han sköter den enorma maskinen som slukar böcker, bryter ner dom i sitt matsmältningssystem och bajsar ut dom i form av en grå sörja. Med andra ord arbetar han på en pappersåtervinningsfabrik och plågas av att varje dag tvingas förstöra tusentals böcker. Vid arbetsdagens slut tvingas han till råga på allt krypa in i maskinen för att rengöra dess innandöme. Men då passar han på att smuggla med sig de bokark som undgått massakern. Och varje morgon på 6.27-tåget läser Guylain högt från dessa ark. Så rullar livet på för honom tills plötsligt två oväntade saker händer som vänder uppochned på tillvaron.
åhåhåhåååå, vilken ljuvlig liten pärla jag råkat på! Den kvalar helt klart in under feel-goodkategorin men är absolut inte platt eller glättig. Tvärt om så är den mustig med ett rikt språk och underbara formuleringar. Den lilla berättelsen sitt språk, om den mycket sympatiske, litteraturälskande Guylain fångade mig direkt med sin humor och sina karaktärsbeskrivningar och sitt tilltal.
En kort roman med korta kapitel. En riktig liten munsbit!
Jag måste tillägga att den här boken påminde mig om en annan bok, om en annan pappersreturnerare, som jag läste för flera år sedan - En allt för högljudd ensamhetav Bohumil Hrabal. Den minns jag som ruskigt bra så jag passar på att tipsa om den också när jag ändå är igång.
Romanerna och huvudpersonerna skiljer sig åt på de flesta sätt men ändå påminner böckerna om varandra.
Så, där fick ni två fantastiska boktips i ett. Bra va?!
åhåhåhåååå, vilken ljuvlig liten pärla jag råkat på! Den kvalar helt klart in under feel-goodkategorin men är absolut inte platt eller glättig. Tvärt om så är den mustig med ett rikt språk och underbara formuleringar. Den lilla berättelsen sitt språk, om den mycket sympatiske, litteraturälskande Guylain fångade mig direkt med sin humor och sina karaktärsbeskrivningar och sitt tilltal.
En kort roman med korta kapitel. En riktig liten munsbit!
Jag måste tillägga att den här boken påminde mig om en annan bok, om en annan pappersreturnerare, som jag läste för flera år sedan - En allt för högljudd ensamhetav Bohumil Hrabal. Den minns jag som ruskigt bra så jag passar på att tipsa om den också när jag ändå är igång.
Romanerna och huvudpersonerna skiljer sig åt på de flesta sätt men ändå påminner böckerna om varandra.
Så, där fick ni två fantastiska boktips i ett. Bra va?!
måndag 10 december 2018
Jungfrulandet, av Charlotte Perkins Gilman
Tänka sig. Här kommer jag inte dragande på ännu en dystopi (men tro mig, det kommer snart igen) utan en utopi. Den första utopi som jag kan påminna mig att jag har läst i vuxenbokssammanhang. Och i ärlighetens namn är det nog inte riktigt min grej, utopier. Men den var väldigt fascinerande och läsvärd ändå.
Tre unga, välutbildade män är på resa och får nys om att det ska finnas en plats där det enbart bor kvinnor. De bestämmer sig för att leta reda på denna plats och gör upp planer som sätts i verket med liv och lust. På vägen dit har de vilda diskussioner kring hur det måste vara där bland alla damer. De är inte alls överens men alla tre utgår från sina egna bilder av vad kvinnlighet är och innebär. De är alla tre förstås övertygade om att det såklart ändå måste finnas män där på något sätt.
När de når ”Jungfrulandet” möts de av en otroligt väl utvecklad civilisation med ett genomvänligt, klokt och intellektuellt folk bestående enbart av kvinnor. I två tusen år har denna befolkning funnits och på något sätt genomgått en mutation så att de kan självbefrukta sig. Eftersom de har en begränsad yta att leva på har de även lärt sig att bemästra havandeskapsblivandet så att de inte överbefolkas.
De tre männen får konfronteras och göra upp med sina egna kvinnoideal och lyckas mer eller mindre bra. Likaså med att anpassa sig till ett samhälle som inte bygger på manliga normer och där kvinnor inte på något sätt intresserar sig för dem för att de är män utan för att de är människor som kommer från en värld som kvinnorna inte känner till. De får även kvickt erfara att de här kvinnorna inte spelar några könsrollsspel och att det varken går att vinna dem eller att underkuva dem. Och det här är kvinnor som inte har något inlärt beteende att behaga.
Det finns massor att skriva om innehållet i den här intressanta romanen men jag låter såklart bli. Mycket bättre att läsa originalet för den som blir nyfiken. Men ett par tankar till måste jag dela.
Det är ju knepigt med utopier. Kanske mest för att det är så svårt att föreställa sig att en sådan harmonisk värld skulle kunna finnas och det lätt blir logiska luckor. Ändå lyckas författaren få det mesta att gå ihop. Frågor som väcktes hos mig gav hon svar på svar på. T ex reagerade jag just på den harmoniska tillvaron fritt från intriger. Mina erfarenheter av kvinnor har långt ifrån varit goda och jag väljer mina kvinnliga vänner med stor omsorg. Ja, faktiskt, feministisk lagd som jag ändå är. Författaren ger det självklara svaret: När det inte finns några män finns varken den patriarkala maktstrukturen eller den kvinnliga konkurrensen. Utan mannen behöver kvinnan inte hävda sig mot vare sig män eller andra kvinnor, eller slåss om mannens gunst. Då tänker säkert du som jag att maktbegär och egoism skulle det finnas även i ett samhälle bestående av enbart kvinnor. Ja visst, men det har författaren löst genom avel. Alla sådana tendenser har helt enkelt avlats bort. Liksom allt kriminellt beteende. Jag vet, jag vet, overkligt, men det är trots allt en utopi.
Nu är det så här att det mest fantastiska med den här boken är att den utkom 1915. Det är alltså ingen modern feminism utan en mycket tidig. Jungfrulandet måste ha varit oerhört kontroversiell på sin tid. Den publicerades först som en följetång i författarens egen tidskrift. Hon verkar ha varit en otrolig kvinna!
Språket är alltså lite gammaldags men inte särskilt stolpigt eller krångligt. En måste också förstås läsa boken utifrån dess tids sammanhang med de könsroller och den samhällsstruktur som rådde då. Och ändå är den på flera sätt fortfarande mycket aktuell, exempelvis när det gäller tankar kring sociala konstruktioner.
Jag tänker att Jungfrulandet är helt perfekt som läsning i en bokcirkel. Eller i en samtalsgrupp, exempelvis manlig… Vilka diskussioner det skulle kunna bli!
Tre unga, välutbildade män är på resa och får nys om att det ska finnas en plats där det enbart bor kvinnor. De bestämmer sig för att leta reda på denna plats och gör upp planer som sätts i verket med liv och lust. På vägen dit har de vilda diskussioner kring hur det måste vara där bland alla damer. De är inte alls överens men alla tre utgår från sina egna bilder av vad kvinnlighet är och innebär. De är alla tre förstås övertygade om att det såklart ändå måste finnas män där på något sätt.
När de når ”Jungfrulandet” möts de av en otroligt väl utvecklad civilisation med ett genomvänligt, klokt och intellektuellt folk bestående enbart av kvinnor. I två tusen år har denna befolkning funnits och på något sätt genomgått en mutation så att de kan självbefrukta sig. Eftersom de har en begränsad yta att leva på har de även lärt sig att bemästra havandeskapsblivandet så att de inte överbefolkas.
De tre männen får konfronteras och göra upp med sina egna kvinnoideal och lyckas mer eller mindre bra. Likaså med att anpassa sig till ett samhälle som inte bygger på manliga normer och där kvinnor inte på något sätt intresserar sig för dem för att de är män utan för att de är människor som kommer från en värld som kvinnorna inte känner till. De får även kvickt erfara att de här kvinnorna inte spelar några könsrollsspel och att det varken går att vinna dem eller att underkuva dem. Och det här är kvinnor som inte har något inlärt beteende att behaga.
Det finns massor att skriva om innehållet i den här intressanta romanen men jag låter såklart bli. Mycket bättre att läsa originalet för den som blir nyfiken. Men ett par tankar till måste jag dela.
Det är ju knepigt med utopier. Kanske mest för att det är så svårt att föreställa sig att en sådan harmonisk värld skulle kunna finnas och det lätt blir logiska luckor. Ändå lyckas författaren få det mesta att gå ihop. Frågor som väcktes hos mig gav hon svar på svar på. T ex reagerade jag just på den harmoniska tillvaron fritt från intriger. Mina erfarenheter av kvinnor har långt ifrån varit goda och jag väljer mina kvinnliga vänner med stor omsorg. Ja, faktiskt, feministisk lagd som jag ändå är. Författaren ger det självklara svaret: När det inte finns några män finns varken den patriarkala maktstrukturen eller den kvinnliga konkurrensen. Utan mannen behöver kvinnan inte hävda sig mot vare sig män eller andra kvinnor, eller slåss om mannens gunst. Då tänker säkert du som jag att maktbegär och egoism skulle det finnas även i ett samhälle bestående av enbart kvinnor. Ja visst, men det har författaren löst genom avel. Alla sådana tendenser har helt enkelt avlats bort. Liksom allt kriminellt beteende. Jag vet, jag vet, overkligt, men det är trots allt en utopi.
Nu är det så här att det mest fantastiska med den här boken är att den utkom 1915. Det är alltså ingen modern feminism utan en mycket tidig. Jungfrulandet måste ha varit oerhört kontroversiell på sin tid. Den publicerades först som en följetång i författarens egen tidskrift. Hon verkar ha varit en otrolig kvinna!
Språket är alltså lite gammaldags men inte särskilt stolpigt eller krångligt. En måste också förstås läsa boken utifrån dess tids sammanhang med de könsroller och den samhällsstruktur som rådde då. Och ändå är den på flera sätt fortfarande mycket aktuell, exempelvis när det gäller tankar kring sociala konstruktioner.
Jag tänker att Jungfrulandet är helt perfekt som läsning i en bokcirkel. Eller i en samtalsgrupp, exempelvis manlig… Vilka diskussioner det skulle kunna bli!
lördag 1 december 2018
Det svaga könet, av Ruth Park
Den här boken hittade jag av en slump när jag letade efter ”Det andra könet” av Simone de Beauvoir, som jag tänkt läsa för min egen allmänbildning och upplysnings skull. Tänk så många fantastiska böcker det finns som en inte känner till och hur många oupptäckta pärlor jag kommer lämna efter mig när jag dör. Nåja, den här hittade jag i alla fall och förmodligen hinner jag med några till innan det beger sig.
Handlingen utspelar sig i Surry Hills, en förort till Sydney, under slutet av andra världskriget. Här bor människor av olika nationaliteter men flest är irländarna. Vi får följa familjen Darcy som lever med vägglöss och misär i ett av samhällets äldsta hus.
Det är en berättelse om människor som kämpar för att överleva, som drömmer eller inte vågar drömma. Om misslyckanden, lustfyllda gräl, kärva kärlek, alkoholism, övergrepp, kriminalitet, våld, oändlig sorg och ändå, mitt i allt, utrymme för djupaste ömhet.
Det är en oemotståndlig roman vars humor gjorde det möjligt för mig som läsare att stå ut.
Jag måste säga att titeln på boken är lite märklig. Och jag vet heller inte vilket kön som är det svaga. Kvinnan som gör allt för att tillfredsställa mannen. Eller mannen som inte klarar sig utan kvinnan. När jag tänker efter så syftar det nog inte på ett specifikt kön utan på båda. Könet är svagt helt enkelt.
Handlingen utspelar sig i Surry Hills, en förort till Sydney, under slutet av andra världskriget. Här bor människor av olika nationaliteter men flest är irländarna. Vi får följa familjen Darcy som lever med vägglöss och misär i ett av samhällets äldsta hus.
Det är en berättelse om människor som kämpar för att överleva, som drömmer eller inte vågar drömma. Om misslyckanden, lustfyllda gräl, kärva kärlek, alkoholism, övergrepp, kriminalitet, våld, oändlig sorg och ändå, mitt i allt, utrymme för djupaste ömhet.
Det är en oemotståndlig roman vars humor gjorde det möjligt för mig som läsare att stå ut.
Jag måste säga att titeln på boken är lite märklig. Och jag vet heller inte vilket kön som är det svaga. Kvinnan som gör allt för att tillfredsställa mannen. Eller mannen som inte klarar sig utan kvinnan. När jag tänker efter så syftar det nog inte på ett specifikt kön utan på båda. Könet är svagt helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
