Boken om E, av Ulla Isaksson

Författaren Ulla Isaksson berättar om de sista åren tillsammans med maken Erik. Erik som drabbas av demens. Demens som slår livet i spillror.

Vi får inte veta så jättemycket om livet före sjukdomen men tillräckligt mycket för att förstå att Ulla och Erik var mycket lyckliga tillsammans. De var älskande, livs- och arbetskamrater som delade det mesta i livet. Deras tillvaro var intensiv men också varm, trygg och ombonad. De hade en närhet som ingen av dom trodde kunde gå förlorad.
Så kom sjukdomen. En sjukdom som ingen av dom ville eller kunde erkänna eller acceptera.

Jag har länge, länge tänkt läsa Boken om E. Enda sedan jag såg filmen ”En sång för Martin” som är baserad på boken. Jag har dock dragit mig för det eftersom filmen tog så pass hårt. Jag tänkte att om filmen tar så lär boken ta värre.
Här om dagen kom jag att tänka på boken och kände att minnet av filmupplevelsen bleknat tillräckligt.

Visst var det en stark bok och en stark berättelse men jag blev ändå inte så tagen som jag oroade mig för.
Jag tror att det kan bero på att titeln är lite missvisande.
Det är inte alls ”boken om E” utan ”boken om U”.
Det är inte Erik utan Ulla det handlar om. Hennes sorg, hennes känslor, hennes självförebråelser, hennes vrede, hennes kärlek. Boken är uppenbarligen ett terapiarbete.
Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Den är bra och gripande! Bara inte riktigt det jag trodde.
Och det klart, hur skulle Ulla kunna beskriva vad Erik tänkte och kände. Han blev ju allt mer onåbar och främmande för henne. Men kanske kunde man ha valt en annan titel.

Det är en helt klart läsvärd bok som bitvis är smärtsam att läsa, bitvis något tröttsam.
Den är självutlämnande och ger en förståelse hur det kan vara att leva med en dement människa. En människa som en stått oerhört nära men som plötsligt blir någon helt annan.