Nu är det dags igen! Ännu ett fantastiskt boktips (eller egentligen tre eftersom det är en triologi) till alla dystopiälskare!
Den här gången befinner vi oss i en framtid där en stor naturkatastrof gjort planeten mycket, mycket svår att överleva på. Men en man, en sorts modern Noa, förutsåg katastrofen och påbörjade byggandet av sfärer – kupoler isolerade från yttervärlden. I dessa kupoler finns allt människorna behöver. Där finns universitet, odlingar, laboratorier, sjukhus, fabriker m.m. Kupolerna förbinds med magnetbanor vilket gör transporter mellan sfärer möjlig.
I en av kupolerna finns ett av sfärernas mest prestigefyllda utbildningscenter. Studenterna tävlar genom ett poängsystem för att nå toppresultat vilket garanterar dem högt uppsatta positioner inom regeringen när de är färdiga med sina studier.
Utanför sfärerna bor primsen. Det är människor vars förfäder inte tog sin tillflykt till sfärerna. De får överleva bäst de kan i en värld av ständig vinter och kyla. Med jämna mellanrum överfalls magnettågen av primsen som lägger beslag på lasten.
I utbildningscentret får studenterna lära sig att primsen visserligen kan vara farliga men att det är sfärernas skyldighet att arbeta för hela mänsklighetens bästa. Fler sfärer ska byggas och matproduktionen ska öka så att även primsen kan ta sin plats i det civiliserade samhället.
Men en liten grupp studenter får plötsligt erfara att verkligheten inte är som de alltid trott. Deras tillvaro vänds upp och ned och de tvingas konfrontera yttervärlden och sina egna fördomar om den.
Det är inte så ofta som jag går in i lästrans nu för tiden. Ni vet när det bara inte går att sluta läsa. Det var flera år sedan sist. Men den här triologin slukade mig totalt. Jag kom till och med för sent till jobbet en dag...
Berättelsen tog mig i anspråk från första sidan och jag var totalt fast. Så vansinnigt spännande med så många oväntade vändningar.
Jag tänker såklart också att det är så här det kommer att bli ju mer begränsade resurser vi får. Det kommer att finnas en toppelit som lägger beslag på allt och som på olika sätt kommer att rättfärdiga det. Ja, det är ju redan så det är. Än så länge har vi resurser för att mätta världens befolkning och ändå svälter människor. Hur blir det då ”när krisen kommer”?
Något intressanta i boken är förhållandet mellan makten och folket. Hur mycket makthavarna påverkar och hur mycket som pågår bakom fasaden. Och vad som händer när fasaden rämnar. Även här enkelt att dra paralleller till nutiden.
Berättelsen är som sig bör mycket fantasirik (men är helt fri från övernaturligheter) och samtidigt väldigt trovärdig. Alla tre böckerna håller hela vägen från början till slut och det var nästan outhärdligt när det var över. Det var faktiskt så jobbigt att jag grät en skvätt.
Lyckliga, lyckliga dom av er som inte har läst de här tre böckerna ännu!
måndag 22 april 2019
söndag 21 april 2019
Påsken
Påsken
Vi behöver symboler, ceremonier och ritualer.
Vi behöver det för att göra det verklig verkligt.
Alldeles särskilt behöver jag påsken.
Jag behöver skärtorsdagens bröd och vin där Judas och jag förenas i våra svek.
Där Jesus och jag förenas, vi som blivit svikna.
Där vi alla förenas, vi som sviker och vi som blir svikna.
Jag behöver att min långfredag smälter samman med påskens långfredag.
Där smärtan, ångesten, förlusten, sorgen och förtvivlan inte förnekas, inte förminskas, inte viftas undan.
Och jag behöver påskdagen.
Då långfredagens genklang gör glädjen möjlig, gör hoppet möjligt.
Och då till slut kan uppståndelsens ljus och vårsolens strålar äntligen nå in i mitt hjärta.
Liksom änglarnas, församlingens och skapelsens lovsång äntligen når in i min själ.
Kristus är uppstånden, och jag med honom.
Just nu, för en stund, kan jag åter tro på livet.
Vi behöver det för att göra det verklig verkligt.
Alldeles särskilt behöver jag påsken.
Jag behöver skärtorsdagens bröd och vin där Judas och jag förenas i våra svek.
Där Jesus och jag förenas, vi som blivit svikna.
Där vi alla förenas, vi som sviker och vi som blir svikna.
Jag behöver att min långfredag smälter samman med påskens långfredag.
Där smärtan, ångesten, förlusten, sorgen och förtvivlan inte förnekas, inte förminskas, inte viftas undan.
Och jag behöver påskdagen.
Då långfredagens genklang gör glädjen möjlig, gör hoppet möjligt.
Och då till slut kan uppståndelsens ljus och vårsolens strålar äntligen nå in i mitt hjärta.
Liksom änglarnas, församlingens och skapelsens lovsång äntligen når in i min själ.
Kristus är uppstånden, och jag med honom.
Just nu, för en stund, kan jag åter tro på livet.
lördag 20 april 2019
Nattens cirkus, av Erin Morgenstern
Celia med sin naturbegåvning, Marco med sitt skarpa intellekt känner inte till varandra men de har en sak gemensamt – de tränas båda i magi inför en stor kraftmätning.
Samtidigt planeras öppnandet av en cirkus. En cirkus utan motstycke. När den slår upp sina portar får besökarna en upplevelse de aldrig glömmer. Cirque des Rêves dyker utan förvarning upp på olika platser världen över. Plötsligt står den där och erbjuder den som har råd med biljetten att utforska dess oändligt många tält med sina spektakulära attraktioner.
Denna cirkus blir arenan för duellen och ju mer de båda duellanterna anstränger sig desto otroligare blir cirkusen.
Jag slutar där för jag vill inte avslöja för mycket av den här otroligt spännande och fascinerande berättelsen. Det är en perfekt bok för dig, som liksom jag, älskar att fly verkligheten, in i något helt annat. Något fyllt av mörker och ljus, färger, dofter, smaker och förstås magi. Språket är en njutning och själva historien oemotståndlig.
Romanen är förstås ingenting för dig som föredrar realism men annars… Vad väntar du på?! Läs den bara!
Samtidigt planeras öppnandet av en cirkus. En cirkus utan motstycke. När den slår upp sina portar får besökarna en upplevelse de aldrig glömmer. Cirque des Rêves dyker utan förvarning upp på olika platser världen över. Plötsligt står den där och erbjuder den som har råd med biljetten att utforska dess oändligt många tält med sina spektakulära attraktioner.
Denna cirkus blir arenan för duellen och ju mer de båda duellanterna anstränger sig desto otroligare blir cirkusen.
Jag slutar där för jag vill inte avslöja för mycket av den här otroligt spännande och fascinerande berättelsen. Det är en perfekt bok för dig, som liksom jag, älskar att fly verkligheten, in i något helt annat. Något fyllt av mörker och ljus, färger, dofter, smaker och förstås magi. Språket är en njutning och själva historien oemotståndlig.
Romanen är förstås ingenting för dig som föredrar realism men annars… Vad väntar du på?! Läs den bara!
måndag 15 april 2019
De välvilliga, av Jonathan Littell
Genom 900 sidor fasa får vi följa Max Aue, en SS-officer och byråkrat, till bl.a. massavrättningarna i Ukraina, till östfronten och till olika koncentrationsläger. Aue återberättar sitt liv för oss och vi får inte bara följa med honom under andra världskriget utan också genom hans uppväxt och ungdomstid och in i hans galna huvud.
Jag har läst ganska många romaner som skildrar andra världskriget men aldrig någon som denna. Littell låter oss på ett otroligt sätt ta oss in i hjärnan på någon som fast och fullt är övertygad om att det Tyskland gör är det rätta.
Visst är det en sjuk person vi får följa men som vi alla vet är ingen rakt igenom ond eller rakt igenom god. Aue påverkas starkt både fysiskt och psykiskt av kriget och av sina upplevelser. Och trots sin övertygelse, att judarna måste förintas, försöker han på sitt sätt att påverka avrättningsmetoder, moral och förhållanden i arbetsläger.
Tidigt i boken talar han om för oss att vi aldrig någonsin får tro att det inte hade kunnat vara vi. Att vi aldrig skulle… Om vi gör det så är vi mycket illa ute. Jag tror honom och jag bär det med mig genom hela läsningen. Samtidigt så är, som sagt, huvudpersonen en från början sjuk person och skulle själv ha hamnat i koncentrationsläger om hans hemligheter kom i dagern. Och ändå, det kan inte ha gällt varenda soldat och officer som deltog i kriget och som tilldelades tjänstgöring vid massavrättningar och i arbets- och förintelseläger.
Nej, vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi.
Jag läste den här boken på Grand Canaria och trots solen och värmen frös jag ända in i själen. Jag blev fullkomligt golvad av romanens språk, intrig och romangestlatning, av dess filosofiska utläggningar och dess klarsynthet.
Som någon skrev så är det ”en fantastisk bok men fantastiskt mycket för lång”. Det håller jag med om. De filosofiska partierna hade gärna fått kortas ner men framför allt hade jag sluppit Aues evighetslånga drömmar och utflykter i galenskapens fantasiland. De gav mig faktiskt ingenting och jag hoppade t.o.m. över hela kapitel som enbart bestod av sådant.
Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är inte de vidrigheter som jag fått ta del av. Dessa har jag upplevt i andra romaner flera gånger. Nej, det är de olika reaktionerna hos soldater, officerare, det tyska folket och omvärlden. Det är tron och övertygelsen och argumentationen. Det är det som Tyskland gjorde, inte bara mot judar och andra som de ville göra sig av med, utan också mot sitt eget folk, mot de människor som övertygade eller inte tvingades verkställa besluten. Huvudpersonen varken dömer sig själv eller bortförklarar sina handlingar. Han bara berättar sin historia och ger sin sida av saken. Dock dömer han omvärlden bl.a. för hyckleri och för att gå i vinnarlagets ledband. Och det gör han med rätta. Han ställer frågan: ”hur hade det sett ut om Tyskland vunnit”? Ja, hur hade det sett ut då? Det är långt ifrån omöjligt att världen då ”glömt” det fasansfulla som skedde, liksom så mycket annat ”glömts” i segrars skuggor.
Vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi. Och jag blir livrädd eftersom jag tror att det är just det som håller på att hända. Ett visst parti får allt större inflytande i vårt land. Ett parti som bestämt hävdar att de inte är rasister men vars politiska argument ger en förfärande genklang bakåt i historien.
Jag har läst ganska många romaner som skildrar andra världskriget men aldrig någon som denna. Littell låter oss på ett otroligt sätt ta oss in i hjärnan på någon som fast och fullt är övertygad om att det Tyskland gör är det rätta.
Visst är det en sjuk person vi får följa men som vi alla vet är ingen rakt igenom ond eller rakt igenom god. Aue påverkas starkt både fysiskt och psykiskt av kriget och av sina upplevelser. Och trots sin övertygelse, att judarna måste förintas, försöker han på sitt sätt att påverka avrättningsmetoder, moral och förhållanden i arbetsläger.
Tidigt i boken talar han om för oss att vi aldrig någonsin får tro att det inte hade kunnat vara vi. Att vi aldrig skulle… Om vi gör det så är vi mycket illa ute. Jag tror honom och jag bär det med mig genom hela läsningen. Samtidigt så är, som sagt, huvudpersonen en från början sjuk person och skulle själv ha hamnat i koncentrationsläger om hans hemligheter kom i dagern. Och ändå, det kan inte ha gällt varenda soldat och officer som deltog i kriget och som tilldelades tjänstgöring vid massavrättningar och i arbets- och förintelseläger.
Nej, vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi.
Jag läste den här boken på Grand Canaria och trots solen och värmen frös jag ända in i själen. Jag blev fullkomligt golvad av romanens språk, intrig och romangestlatning, av dess filosofiska utläggningar och dess klarsynthet.
Som någon skrev så är det ”en fantastisk bok men fantastiskt mycket för lång”. Det håller jag med om. De filosofiska partierna hade gärna fått kortas ner men framför allt hade jag sluppit Aues evighetslånga drömmar och utflykter i galenskapens fantasiland. De gav mig faktiskt ingenting och jag hoppade t.o.m. över hela kapitel som enbart bestod av sådant.
Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är inte de vidrigheter som jag fått ta del av. Dessa har jag upplevt i andra romaner flera gånger. Nej, det är de olika reaktionerna hos soldater, officerare, det tyska folket och omvärlden. Det är tron och övertygelsen och argumentationen. Det är det som Tyskland gjorde, inte bara mot judar och andra som de ville göra sig av med, utan också mot sitt eget folk, mot de människor som övertygade eller inte tvingades verkställa besluten. Huvudpersonen varken dömer sig själv eller bortförklarar sina handlingar. Han bara berättar sin historia och ger sin sida av saken. Dock dömer han omvärlden bl.a. för hyckleri och för att gå i vinnarlagets ledband. Och det gör han med rätta. Han ställer frågan: ”hur hade det sett ut om Tyskland vunnit”? Ja, hur hade det sett ut då? Det är långt ifrån omöjligt att världen då ”glömt” det fasansfulla som skedde, liksom så mycket annat ”glömts” i segrars skuggor.
Vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi. Och jag blir livrädd eftersom jag tror att det är just det som håller på att hända. Ett visst parti får allt större inflytande i vårt land. Ett parti som bestämt hävdar att de inte är rasister men vars politiska argument ger en förfärande genklang bakåt i historien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
