Epidemi, av Åsa Ericsdotter

”Hälsopartiet” har tagit makten i Sverige och stadsministerns reform ”ett fettfritt Sverige” har pågått under nästan fyra år.
all form av media handlar uteslutande om hälsa och utseende, människor över en viss vikt förlorar sina arbeten, fettvaccin delas ut på vårdcentralerna, olika operationer ”erbjuds” och barn som vägrar gå ner i vikt får gå i specialklass med uteslutande idrott på schemat.
Goda resultat har uppnåtts men ännu är de inte i hamn. Stadsministern fruktar att han ska förlora valet i september om han inte uppnår det utlovade målet och sätter därför in allt kraftigare åtgärder.

Det här var en riktig bladvändare! Jag läste, och läste, och läste. Så spännande och fascinerande!
Ändå är det inte en bok som stannar kvar.

Först blev jag glatt överraskad av språket. Jag tycker sällan att, framför allt yngre, svenska författare har ett särskilt gripande språk. När jag börjar läsa Epidemi slås jag av att det känns fylligt och välskrivet. Tyvärr så försvinner den känslan när jag kommer in en bit i boken. Den blir som vilken svenskförfattad bok som helt - platt med bl.a. dialoger som försöker vara naturliga och därför blir krystade. Dock störs jag inte av några språkliga korrmissar vilket jag är tacksam över.

Själva storyn är verkligen intressant och som sagt väldigt spännande. Där finns många paralleller i historiska och nutida politiska skeenden. Jag är länge spänd på vart det hela egentligen ska ta vägen innan det uppenbara och självklara inträffar. Det som måste hända. Men då är det redan så spännande att det inte spelar någon roll.

Jag tycker ändå att det här hade kunnat göras med lite mer finess.
Att det utspelar sig i nutid gör att det känns orealistiskt. Hade författaren lagt händelseförloppet så där tjugo år framåt i tiden hade det funkat bättre. Jag hade även uppskattat mer fokus på hur ”Hälsopartiet” kunde få sådan makt. Visst finns det några nycklar men det hade varit härligt med lite djupare resonemang. Jag upplever att författaren tar en hel del genvägar.

Det finns också några missar i berättelsen som stör mig. T ex att någon kör med bil över en lerig åker där han nästan kör fast och sedan är nöjd över att inte ha lämnat några spår efter sig.
Och använder verkligen journalister fortfarande bandspelare?

Hur som helst, över lag är det här en läsvärd roman med stort underhållningsvärde och en del tänkvärda inslag.
Fast inte så tänkvärt att jag fortfarande tänker på det. Synd.