En herde ser på den tjugotredje psalmen, av Phillip Keller

Det här är precis vad det låter som - en herde som kommenterar psaltaren 23 utifrån sina erfarenheter som herde.

Så var det jul igen och dags att skriva predikan till julottan. Det är inte särskilt lätt att varje år komma på någon ny och spännande infallsvinkel på temat ”Jesu födelse”.
I år tänkte jag i alla fall fokusera på herdarna och när jag letade inspirationslitteratur (i det, för synskadade, minst sagt skrala utbudet) hittade jag den här boken. Bara titeln var inspirerande så jag tänkte att det här blir bra! Här kan jag nog få många fina idéer.
Ack så jag bedrog mig! Titeln är och förblir det mest inspirerande i denna läsupplevelse.

Det är en alldeles för präktig kristenhet för min smak. Alldeles för få färger utöver svart och vitt. Alldeles för mycket ”bra får stannar innanför stängslet, dåliga får går sina egna vägar”. Alldeles för mycket ”dåliga får måste herden göra sig av med”. En i min smak mycket otrevlig symbolik.
Det är synd för hade det hela gjorts med mer förståelse, närhet, ödmjukhet, värme och finess hade det kunnat funka betydligt bättre. Om fokus hade legat på herdens omsorg istället för fåren som måste rätta in sig i leden, inse sitt eget bästa, vara lydiga och följsamma.
Som det nu är handlar det övervägande om bra och dåliga kristna.
Jag och många med mig tillhör helt klart de dåliga. Författaren verkar faktiskt tycka att de flesta kristna tillhör den mer eller mindre dåliga sorten. Själv gör han det naturligtvis inte.

Jag orkade inte läsa klart boken. Jag slutade på halva vägen.
I och för sig så är det bra att höra och läsa sådant som en inte håller med om eller ens gillar. Det sätter igång tankeverksamheten och tvingar en att reflektera över sin egen tro och sina egna övertygelser. Det kan t.o.m. inspirera. När jag tänker efter framträder ”den gode herden” tydligare för mig efter att ha läst boken.
Inte författarens utan min ”gode herde”.

Ändå var det inte detta jag sökte och behövde just nu.
Så jag tackar för mig och lägger herdeteologen till handlingar.

Moder jord i klimakteriet

— om klimatkrisen, hot och hopp
Birgitta Nyrinder (red.)

På fredag är det prästexamen. Vi kandidater har fått oss tilldelade denna bok och vi har fått välja två kapitel var kring vilka vi ska hålla ett io minuter långt föredrag. Jag valde kapitlen av Kerstin Bergman - Andlig mater-ialism - samt Marie Billings kapitel - Att återerövra jorden, kroppen, kärleken.

Boken är altså skriven av ett antal ekofeministteologer och jag kände mig lite skeptisk till det hela när vi fick vår uppgift. Dels har jag inte ägnat mig särskilt mycket åt vare sig ekofeminism eller feminismteologi, dels var jag lite orolig för att boken skulle vara lite för mycket allt-är-männens-fel-grejen. Men jag blev glat överaskad. I alla fall de artiklar jag läst var ganska välbalanserade och var både tankeväckande och bekräftande av min egen teologi. Visst finns kritik mot patriarkala maktstrukturer men för det mesta är det högst relevant. T ex behandlas problemen med uppdelningen av andligt och fysiskt där det andliga förknippas med det manliga, ordningen, det som värderas högst, och naturen/kroppen med kvinnan, kaoset, det som måste tuktas och t.o.m bekämpas. Hur kan vi bevara naturen och våra kroppar om vi ser dessa som våra motsatser? Om vi inte ser att kroppen är lika gudomlig som anden och att Gud inte är trancendent utan närvarande i våra kroppar och i allt levande? Milling talar om att vi inte behöver rädda "Moder jord". Hon räddar sig själv. Hennes överlevnadsförmåga och överlevnadsinstinkt är större än vår. Det är vi som måste rädda oss själva. MOder jord kommer fortsätta existera och leva men vi kommer inte göra det om vi fortsätter som vi gör.

Ja det är otroligt viktiga frågor det här och även om jag, som sagt, inte sysslat med detta särskilt mycket under mina studier så är det ett ämne som engagerar mig i högsta grad. Boken är absolut läsvärd!

(Finns ej som ljudbok.)