Tragedi!

I morse fick äldsta dottern (snart sex år) lära sig vad sorg innebär.
Hon hittade nämligen sin älskade, stora, tjocka dinosauriebok på trappan till vår altan. Där hade den legat sedan igår och gårdagen var julis absolut regnigaste dag. Det säger i och för sig inte så mycket men det var ett ihållande regnväder hela eftermiddagen.
Dinosaurieboken var bortom all räddning.

Oj, oj, oj, vilken sorg och smärta. Hon grät hela vägen till förskolan och tårarna rann fortfarande när jag lämnade henne där.
Jag sa att ”men det är ju inte Smulan-katten som har dött. Det är ju bara en bok. Vi köper en ny!” Det hjälpte inte det minsta.

Men det är något vackert i M:s sorg. Jag känner att vi verkligen har lyckats som föräldrar och med vår uppfostran när det är så smärtsamt att förlora en bok.
Kärlek till människor och djur i all ära men jag är stolt över att vi har ingjutit en sådan litteraturkärlek i vårt barn att en bokförlust krossar hennes hjärta.