Det vita benet, av Barbara Gowdy

”Mannen som talade med elefanter” gav mig mersmak! Så det fick bli ännu en elefantbok. Fast en av ett helt annat slag.

I ”Det vita benet” får vi följa en grupp elefanter.
Dom är hårt ansatta av både torka och tjuvjakt och försöker att hitta en tillflykt, en trygg plats.
Lera, Daddelbädd och Långa skuggan är centralgestalterna som inviger oss i elefanternas liv och kultur.

En mycket annorlunda bok. Kanske för att elefanter är så annorlunda mot andra djur och kan kittla fantasin som få andra arter.
Det märks att författaren har gjort en gedigen research. Elefanterna gör det elefanter gör, beter sig som elefanter beter sig men till det adderar författaren elefanternas alldeles egna tanke- och sinnevärld.
Hon lyckas med något ganska unikt – att låta elefanterna vara elefanter, med elefanters begränsningar, samtidigt som hon ger dom ett språk och en egen värld.
När en skriver om djur är det så lätt att göra dom allt för mänskliga men i den här boken lyckas författaren att undvika det nästan rakt igenom.
Hon utgår från elefanten och spinner sin berättelse kring det vi kan förstå om dom men också kring det vi inte kan förstå - deras otroliga förmåga att veta sådant som vi tycker att de omöjligt kan veta.

Jag blir inte så berörd av berättelsen som jag trodde att jag skulle bli.
Vad det beror på har jag inte riktigt klart för mig. Kanske att den är ganska så osentimentalt skriven. Kanske också att den är så konstig.
Just det att den inte slår an de vanliga strängarna djurberättelser brukar hos mig eftersom de inte är som djurberättelser brukar. Och för att elefanterna får vara elefanter så att jag som människa inte riktigt kan identifiera mig med dom och deras känsloliv.
Mycket intressant och spännande läsning hur som helst!
Och ganska skönt att slippa snörvla och snyfta i färdtjänsten, disken, maten eller tyst i kudden för att inte väcka maken.

Mannen som talade med elefanter, av Lawrence Anthony

I den här fantastiska boken berättar Lawrence Anthony om sitt liv i det sydafrikanska viltreservatet Thula Thula.
En dag ringer en kvinna och vill ge honom en flock elefanter. En familj på nio djur som kommer att avlivas om Anthony inte tar sig an dom.
Så det gör han. Naturligtvis gör han det. Han vars hjärta brinner för alla sorters djur, för viltvård och för Sydafrikas natur.
En rädd och traumatiserad elefantflock anländer och trots att alla betraktar dom som ett hopplöst fall vägrar Anthony lyssna på det.
Med kärlek, empati och tålamod vinner han deras förtroende och hjälper dom att hitta glädje och harmoni i Thula Thula.

Vilken otrolig man, vilka fantastiska medarbetare, vilka djur och vilken fru som står ut med allt ihop.
Och vilka otroliga berättelser! Jag har skrattat, jag har gråtit och jag har förundrats.

När jag idag kollade upp Anthony på Wikipedia och insåg at han var död sedan fyra år tillbaka grät jag också. Grät över elefanternas sorg. Grät över att han inte finns mer trots att han borde ha haft många år kvar att leva och göra underverk.
Jag som hade börjat drömma om att åka till hans reservat, bo på hans lodge och kanske träffa själva honom.
Nu är det för sent och hans elefanter har sörjande vandrat runt hans hus.

Läs den här gripande boken säger jag bara. Läs den!