När tal och skrift krockar samt ett nytt podcastavsnitt

För er som inte känner till detta så drog jag och vännen Henrik Möllberg igång en podcast vid namn ”På sängkanten” förra hösten.
Ett otroligt roligt projekt på många sätt. Inte minst för att vi gör det tillsammans men också för att jag får vara kreativ på ett nytt sätt. Jag lär mig även väldigt mycket. Särskilt efteråt när vi redigerar.

Sedan jag lärde mig att skriva har jag alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal. Även då när det begav sig och jag satt och skrev på den extremt otympliga punktskrivmaskinen tyckte jag det.
Därför är jag en sådan person, eller framför allt präst, som alltid vill ha manus om jag ska framföra något form av prat längre än två minuter.

Under de första avsnitten av podden hade jag inget manus. Det jag ville prata om hade jag i mitt huvud. Detta innebar en hel del svammel och väldigt långa och svårklippta inspelningar. Så jag började skriva manus. Det blev nog i bådas vårt tycke bättre men mindre spontant förstås. Och för mig en stor utmaning. För jag är ju väldigt van vid att ha manus men inte alls van vid att någon avbryter mig i mina framföranden. Så när Henrik bryter in med oväntade frågor och kommentarer kastas jag ut ur min manusvärld in i en värld av oförbereddhet. En krock som verkligen får mig ur balans. Jag hanterar det inget vidare. Min värld har alltid bestått av antingen det skrivna - läst eller uppläst - eller det talade ordet. Aldrig har jag behövt kombinera det. I alla fall inte så här tydligt och utanför min kontroll.
Det är spännande!

Det är också otroligt nyttigt att lyssna på sig själv. Jag hör alla märkligheter jag håller på med. Hur jag påbörjar meningar utan att avsluta dom och hur jag har en oerhört irriterande tendens att avbryta min samtalspartner.
Jag tror att podden gör mig till en mycket bättre människa!

Hur som helst i helgen klippte vi det senaste avsnittet och om någon vill lyssna så finns det på Itunes (där man hjärtans, hjärtans gärna får lämna ett betyg) eller här!

Avd. för grubblerier av Jenny Offill

Ska jag berätta om en bok bör jag egentligen göra det direkt efter att jag läst den. Det är då jag kan fånga känslan och hålla kvar den en stund. Det är då jag minns detaljerna.
Men den här boken, som jag läste för ett tag sedan, vill jag verkligen tipsa om. Bättre en mindre välskriven recension än ingen alls av en så läsvärd bok!
En man och en kvinna, Kvinnan är berättaren. De blir ett par och gör som par ofta gör, flyttar ihop gifter sig och reproducerar sig. En relation bland andra relationer. En bit livsberättelse bland andra berättelser. Men berättad på ett helt fantastiskt och ganska annorlunda sätt.

När jag hörde talas om den här boken fick jag för mig att den skulle vara ganska tung. Det är den absolut inte. Den har ett allvar och ett djup men är även väldigt rolig. I alla fall enligt mina preferenser. En humor helt i min smak.
Boken är dessutom inte särskilt lång vilket stärker den ännu mer. Egentligen vill jag ju ha långa böcker. Den här skulle i vanliga fall vara i absolut kortaste laget men den hade troligtvis inte hållit hela vägen om den varit längre. Den är alldeles perfekt och utsökt så som den är!
Man eller kvinna, yngre eller äldre, läs och njut!

En dålig dag

Dagens skrivövning från SkrivPuff

Hjärtat sjönk som en sten när hon klev in i lunchrummet.
Det började redan i morse när hon och sambon skulle iväg till jobbet. Eller redan innan dess. Hon vaknade ledsen, men visste inte varför. Kanske var det något hon drömt. Ledsen var hon hur som helst. Tystnaden vid frukosten. Den tystnad som annars brukar kännas så trivsam var nu kompakt och tryckande. Hon hade så gärna velat få en kram men fick bara ett kort ”hej då” från sambon innan han försvann ut genom dörren.
Sedan var det bussen. Hon rev förtvivlat i fickorna och i väskan efter busskortet. Hon kände medresenärernas blickar och hörde deras irriterade suckar. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, hittade hon det och chauffören körde iväg med ett ryck så att hon flög genom gången och ramlade nästan i knät på en äldre herre som muttrade något ohörbart. Hon visste att hon gjorde det med flit, chauffören. Hon förstod till och med att det skulle hända när hon såg det där hånfulla leendet.

Så var det morgonmötet. Vad hon än sa fick hon mothugg. Inget av det hon hade att komma med dög. Alla hennes tankar, förslag och idéer avfärdades med fnysningar och huvudskakningar.
Och så nu, tystnaden i personalens lunchrum. Tystnaden som bara kan bero på att hon just klivit över tröskeln.
Hon sätter sig i ett hört och äter snabbt upp sin mat så att hon får återgå till sitt arbete så snart som möjligt.
Det gick på en kvart. Bra, då kan hon flexa ut lite tidigare idag.
Men tiden går ändå så otroligt långsamt. Hon får inte något riktigt gjort och hon orkar inte ringa det där telefonsamtalet som hon borde ringa. Orkar inte med fler avsnäsningar, fler irriterade röster.
Det vibrerar i mobilen. Ett sms! Äntligen! Svar från bästa vännen som hon skickade ett meddelande till igår. Men nej, det är reklam från något skönhetsföretag som hon råkat handla av någon gång för evigheter sedan.
Hon ger upp, packar ihop sina saker och åker hem.

I lägenheten är det ekande tomt. Sambon skulle visst på after work idag ja. Det brukar han inte hänga med på men nu skulle ju förstås den där nya, roliga och kvinnliga arbetskamraten med…
Hon sjunker ned i soffan och ringer sin mamma. ”Hej! Vet du, jag kan faktiskt inte prata nu. Jag och pappa ska just iväg. Men jag ringer lite senare”. Hon känner hur det brister. Hon lägger sig ned, drar filten över huvudet och låter tårarna rinna. Gråter och gråter tills hon somnar.

När hon vaknar känner hon den, värken. Känner hur den rör sig, buffar, etablerar sig, längst ned till höger i magen. Hur den lägger sig till rätta och börjar stråla ut i ryggen.
Hon drar upp knäna mot magen och ler.
Imorgon kommer allt vara bra igen. Imorgon kommer hon att veta att hela världen faktiskt inte tycker att hon är totalt värdelös.
Om hon nu bara kunde försöka komma ihåg det här till nästa gång. Det kommer hon garanterat inte att göra.

Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett

Mary är tio år, oönskad och oälskad och därmed ett inte så värst trevligt barn. När hennes föräldrar dör, vilket lämnar henne ganska oberörd, skickas från sitt hem i Indien till sin farbror i England.
Han bor ute på en hed, i ett stort hus omgivet av trädgårdar. Här möter Mary, inte bara människor, utan fåglar, djur och växter, solen och vinden, som väcker liv i hennes hjärta. Och så är det den trädgård dit ingen får gå. Trädgården omgärdad av murgrönetäckta murar, med den låsta dörren och nedgrävda nyckeln.

Den här klassikern läste jag när jag var liten men kom inte ihåg mycket av den. Jag kan dock inte tänka mig annat än att jag älskade den. Jag som då, kanske ännu mer än nu, var en djur och naturälskare.
Nu tycker jag i alla fall mycket om den. Den är vacker och det är ju något med författare kring sekelskiftet som jag gillar. Det att det inte är några omskrivningar eller förmildringar. Mary beskrivs som ett fult och själviskt barn. Jag tror inte att någon författare idag skulle skriva så. Men det är ju just vad Mary är, samtidigt som Burnett på ett naturligt och inte övertydligt sätt förklarar hur hon har blivit sådan.
Hon visar också så fint med sin berättelse att skönheten kommer inifrån. Att någon som älskar sig själv och andra och som blir älskad tillbaka blir till en vacker person.

Vattnet drar av Madeleine Bäcks

Några ungdomar gör inbrott i en kyrka och en av dom hittar av en slump en underlig sten. Han tar den med sig och drar i och med det igång mörka och skrämmande krafter.

Ja, nej, jag vet faktiskt inte.
Numera har jag för vana att lägga ner böcker jag inte gillar. Jag har kommit till den insikten att jag inte vill kasta bort min tid med att läsa dåliga böcker när det finns oändligt med underbar läsning som bara väntar. Den här funderade jag aldrig ens på att lägga ner. Men den lämnade inte kvar någonting hos mig heller.
Den var underhållande och lite småspännande men inte så mycket mer. Lite en mellan-böckerna-bok om ni fattar vad jag menar.

Den är ganska välskriven och dialogerna är rätt trovärdiga. Men det är någonting med böcker där författarna försöker ge karaktärerna ett ”modernt” språk. Hon lyckas egentligen bra men det ligger lite på gränsen och svajar.
Historien är ok och håller nästan. Inte så genuin. Kan hon möjligen ha inspirerats av t ex John Aivide Lindqvist. Jag tycker även att jag ser vissa drag av Süskinds Parfymen. En riktigt bra bok får mig inte att fundera på vilka andra författare som varit inspirationskälla.
Jag funderar också över slutet. Jag undrar under historiens gång om Bäcks själv har koll på läget. Om hon riktigt vet var hon är på väg. Och slutet får mig att undra ännu mer. Har hon tänkt göra en uppföljning eller fick hon helt enkelt inte ihop det?

Så sammanfattningsvis: Varken bra eller dålig. Ingen läsning jag ångrar men jag hade också kunnat vara utan den. En lättläst debut- och spänningsroman som jag skulle ge en svag trea av fem möjliga.

Nordkorea - ge mig boktips!

Jag har länge velat läsa något om Nordkorea av en nordkoreansk författare.
Jag har fått några tips då och då men sedan glömt bort dom.
Så om du har några tips på bra böcker, romaner eller dokumentär, som berättar om hur det på riktigt är att leva i Nordkorea - ge mig!

Bokbloggsjerka 20 - 23 maj

Det här hoppar jag på! Bokbloggsjerka

Pest eller kolera: Att bara få läsa en bok per år eller att få läsa så mycket du vill men aldrig avsluta böckerna?

Det var verkligen inga roliga alternativ.
Men eftersom jag för det mesta har stor separationsångest när en bok eller en bokserie tagit slut, och jag måste lämna de karaktärer jag lärt mig att älska, så vore det outhärdligt att aldrig få läsa en bok till slut.
En bok om året får det bli. Men tack och lov att detta inte är på riktigt!

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie

För ett par år sedan blev jag ivrigt tipsad om den här boken. Tipsaren har med jämna mellanrum frågat mig om jag läst den än och jag har beklagande fått säga nej.
Så upptäckte jag att det är samma författare som till En halv gul sol som jag tyckte så oerhört mycket tom.
Det dröjde ännu en tid men nu är den äntligen läst!

Romanen utspelar sig i Nigeria och berättaren är tonårsflickan Kambilis.
Hon lever i ett välbärgat hem tillsammans med sin bror, sin mor och sin nitiskt religiöse far.
Det är kring denne far de tre andras tillvaro kretsar. Han är centrum och deras allt.
De ägnar all sin energi åt att göra honom nöjd. Gör allt för att vinna hans kärlek och uppskattning. Barnen följer de scheman han gjort åt dom, kämpar för att alltid hamna etta i allt i sin klass, ber rosenkransen och lyssnar efter hans steg, hans röst.
När de misslyckas tar de straffet.
Vad modern egentligen gör framgår inte riktigt. Men hon, liksom barnen, gör allt hon kan för att hemmet och hennes makes liv ska vara till belåtenhet. Lyckas hon inte får barnen lyssna till dunkar och dunsar från föräldrarnas sovrum.
Men plötsligt dyker barnens faster upp och förändrar allt genom att ta dem med till sitt fattiga hem några mil bort. Några mil bort från hemmet och från faderns ständiga närvaro.

Det här är författarens debutroman och en fantastisk sådan. Hon fängslar och berör och drar en in i berättelsen så att det känns som en är där, mitt ibland människorna. Som att en känner solens hetta och störtregnets tunga droppar mot huden. Hör skratten, känner slagen. Upplever den smärta som kärlek kan framkalla. Det mest fascinerande och skrämmande är porträttet av fadern. Denne djupt fromme man som är en hjälte i mogivningens ögon, som gör så mycket gott för samhället och som står upp för det han tror på.
Denne make och far som ömsom kramar och kysser, ömsom skadar sina barn och sin hustru. Som efteråt, och ibland under tiden, gråter. Som är förmögen att visa så mycket kärlek och värme och så mycket hänsynslöshet. Det är så mycket lättare med romankaraktärer som är okomplicerade och enkelspåriga. Som bara är ”onda”. Det blir så mycket mer komplext och även så mycket vidrigare med sådana som Kambilis far. Kanske för att det är så människor i verkligheten är. Kanske för att det, utan att vi förstår det, finns sådana människor i vår omgivning.

Trots all smärta är det här inte en rakt igenom plågsam läsning. Där finns hopp, värme och kärlek utan slag. Och där finns ett ganska oväntat slut. Det gillar jag!

Jag har ännu en bok av Chimamanda på min läslista - Americanah. Får se hur lång tid det tar innan jag får den läst. Mindre än två år troligtvis.

Kort om att hinna, eller inte hinna

Dagens skrivövning från SkrivPuff

Så mycket en ska hinna. Leva, uppleva, arbeta, städa, äta, sova älska, ta hand om barnen, ta hand om relationen, om sexlivet, om vännerna, om sig själv. Arbetstid, familjetid, påtumanhandtid, egentid och tiden där emellan.
Och allt ska utföras väl. Tiden förvaltas väl.
Det hinner en inte. Inte minsta chans.
Något måste prioriteras bort.
Ofta blir den en själv och därmed även sexlivet. Åtminstone om kroppen får bestämma.
Har en tur är ens partner förstående. Har en tur förstår en det själv.

Kanske, kanske försöker en då göra något åt saken. Prioriterar om. Prioriterar sig själv framför något annat.
Följden blir en gladare arbetskamrat, gladare mamma, gladare vän och partner. Men kroppen behöver tid.
Förhoppningsvis försåre en det. Ger sig själv den tiden.
Förhoppninsvis gör ens partner det också.

Genetik och De förklädda flickorna i Kabul

Jag är av den idén att pojkar inte föds med en traktor- tuffhets- eller blåälskargen.
Inte heller föds flickor med en barbie- stillsamhets- eller rosaälskargen.
Jag har i ärlighetens namn ingen jättekoll på genetik men ovanstående exempel, med flera, är jag helt övertygad om inte är genetiskt betingade.
Skillnaderna finns där, det skulle jag aldrig förneka men barn blir det vi gör dom till. Barn blir det omgivningen förväntar sig att de ska bli. Det finns det tusentals exempel på. Säkert i din omedelbara närhet också om du tänker efter.
Dock vill jag understryka att jag faktiskt inte lägger några värderingar i dessa skillnader.

Det är när könsrollerna inte får brytas som jag blir obstinat. När min lilla robusta, tuffa kortlockiga, fyraåring blir kallad kille medan hennes flickigare tvilling aldrig blir det.
När min femåring blir kallad ”pojkflicka” eftersom hon har en del drag av grabb i sin personlighet och en del ”grabbiga” intressen så som dinosaurier.
När jag ser på Mästarnas mästare och hör henne tala om sin tid i galoppvärlden där hon kämpade mot en oerhört patriarkal värld. Trots att det just i denna sport är en stor fördel att vara liten och nätt. Där de tävlande svälter sig för att väga så lite som möjligt.
Det är när flickor och pojkar, män och kvinnor inte får klä sig som de vill eftersom det strider mot könsnormen.
Det är när människor tvingas in i färdiggjutna formar som de egentligen inte passar i.
När människor diskrimineras och utestängs, nekas tillträde p.g.a sitt kön.

Det är då det blir viktigt att tala om att det är skillnad på kön och genus.
Att det finns två kön eftersom det krävs för mänsklighetens fortplantning men att det inte är mer än så. Att det allra mesta är socialt betingat. För hävdar vi att det handlar om gener då kommer vi aldrig nå jämställdhet.
För generna kan vi inte påverka. OM en kvinna av naturen är mjuk, svag och känslig kan hon inte arbeta som polis eller brandman. Om en man av naturen är hård, tuff, beräknande och mindre empatisk kan han inte arbeta med barn eller hemtjänst.

Tack och lov är det inte så världen ser ut! Du som inte tror det, tag och läs ”De förklädda flickorna i Kabul” av Jenny Nordberg.
Kanske kan Afghanistan övertyga dig. Afghanistan med sina flickor förklädda till pojkar. Döttrar till föräldrar som inte lyckas få en son och som därför kläs och uppfostras som pojke för att ge familjen status. Flickor som på det viset får tillträde till en annan värld. Tuffa, utåtriktade flickor som leker med pojkleksaker och tar för sig.
Flickor som en utomstående aldrig skulle ta för något annat än en pojke.

En fantastisk bok där Nordström gör en otrolig journalistisk insatts.
Afghanistan är ett av världens mest patriarkala länder. Nordström lyckas ta oss med in under ytan, till en värld som annars är stängd och otillgänglig för oss.
Lärorikt, starkt, smärtsamt och oerhört viktigt.

Ellen Keys strand - ett bra avslut!

För två år sedan drog jag igång en bokcirkel i församlingen som jag arbetar i.
Intresset var stort och jag fick ihop åtta damer.
Första året läste vi världslitteratur men det hade de i vissa fall lite svårt att ta till sig. Jag märkte ett behov av identifikation så när vi diskuterade vad vi skulle läsa året därpå föreslog jag kvinnohistoria. Det nappade de på och vi bestämde oss för biografier.
Så jag plockade ut några kvinnor och böcker och det blev riktigt lyckat.

Nu är bokcirkeln så pass etablerad att jag bestämt mig för att låta dom klara sig på egen hand. Även om jag älskar att läsa och diskutera böcker och ser det som en stor ynnest att kunna göra det på arbetstid är det nu dags för något nytt projekt.
Så nu kommer jag till det jag ville berätta om, nämligen avslutningen.

Vi hade pratat om att göra någon form av utflykt som avslutning och vi kom då fram till ett ganska självklart val.
En av de kvinnor vi läst om var Ellen Key och med Ellen Keys Strand bara knappa två timmar bort så kom vi snabbt överens. Sagt och gjort, 7 maj bar det av. Solen strålade och jag hade med mig ett av mina barn som var på ett ganska uruselt humör.

En gång tidigare har jag varit på Strand. För ca 15 år sedan. Det var när jag gick på Vadstena folkhögskola och hade en lärare som var oerhört betagen av Ellen Key, bl.a…
Själv hade jag ganska svårt för den här läraren vilket gjorde mig totalt ointresserad och oberörd inför denna fröken Key och hennes gamla hus.

Den här gången var det helt annorlunda.
När jag läste om Key blev jag oerhört fascinerad både över hennes person, över det hon stod för, det hon verkade för och det hon åstadkom. Vilken kvinna! Henne har jag som kvinna mycket att tacka. En stor föregångare och förebild på många sätt.

Den där soliga majdagen var det lätt att föreställa sig henne strosa runt i den ljuvliga parkträdgården, stå och se ut över Vätterns vatten, eller sitta i sitt bibliotek och ringa på hembiträdet med det finurliga uppassningssystemet.
Hela huset, som hon själv utformat, vittnar om hennes person, egenheter, bakgrund, funktionalism, estetik och hennes omsorg om andra.

Hon byggde huset för att skapa en plats dit kroppsarbetande kvinnor, genom en stiftelse, kunde få komma för vila och rekreation. En månad åt gången fick de bo där.
Och vila och rekreation lär de ha fått och lär de kvinnor som fortfarande kommer dit få. För stiftelsen finns kvar men riktar sig nu till kvinnor med konstnärliga talanger.
Vilken dröm! Tänk att få spendera en månad på denna gudomliga plats och bara ägna sig åt sig själv och sitt skapande. Någon gång i livet kanske…

Du som inte har varit där, åk dit!
Du som inte har läst om Ellen Key, gör det och åk sedan till Strand!
Guiden vi fick var toppen och hon tillsammans med Keys trädgård lyckades mjuka upp sinnelaget på min fyraåring till det lite ljusare.
Läs här Keys egna ord om paradiset på jorden.

Slutligen så kommer här för eventuellt intresserade en lista på kvinnor och böcker vi stiftat bekantskap med under året:
* Selma Lagerlöf – Liv, lust, litteratur av Johan Werkmäster
* Tiga kan jag inte – Alma och arménierna av Janne Carlsson
* Ellen Key – en europeisk intellektuell av Ronny Ambjörnsson
* Flickan i trädet – en bok om Lina Sandell av Anne Nilsson
* Fredrika Bremer av Ulrika Kärnborg
* Kristina – Sveriges drottning av Veronica Buckley

Ett telefonsamtal

Dagens skrivövning från SkrivPuff

Klockan var elva på kvällen och jag hade just somnat då telefonen ringde. Jag förbannade mig själv över att ha glömt att stänga av ljudet. Jag fumlade på hyllan över sängen och fick tag i telefonen som låg på laddning. Med laddkabeln följde ett regn av hårsnoddar, gammalt snytpapper, panodilkartor, tomma kondomförpackningar samt kvitton där jag skrivit ned omistliga nattankar. Sist ramlade fjärrkontrollen till tv:n ned i huvudet på mig. Jag svor och tittade på displayen. Ett nummer jag inte kände igen. Men va fan, jävla försäljare som ska ringa så här sent! Det borde finnas någon form av lagstiftning mot sådant här.
Visst kunde jag bara trycka bort samtalet, stänga av ljudet och vända mig på andra sidan, men nattsömnen var ändå var förstörd. Det skulle ta minst två timmar innan jag somnade om.
Den här försäljaren skulle få sina fiskar varma.
- Hur i helvete kan du tro att du ska kunna få något sålt när du ringer mitt i natten?! Du lär ju knappast få något sålt dagtid så hur kan du tro att någon skulle vilja något annat än att hata dig så här dags på dygnet?! Jag har ju för fan ”Nix” för att stoppa sådana som dig!
- Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag kan faktiskt hjälpa dig med just det här.
- Eh, va?!
- Jo, det finns alltid sätt för företag att kringgå sådana där tjänster. Jag har lösningen! För 300 kr i månaden garanterar vi att du aldrig någonsin kommer att behöva uppleva telefonsamtal som detta igen. Vad säger du om det?
- Öh, det låter ju fantastiskt!

Några böcker jag inte kan hålla otipsade

Jag har förstås läst en hel del sedan jag slutade blogga 2011.
Det vore en omöjlig uppgift att så här i efterhand redogöra för mina läsupplevelser. Inte minst pga att mitt sakminne är rätt uselt.
Jag vill tro, som med så mycket annat, att jag har en rik faktadatabas i min hjärna. Det lyckas jag nog inte övertyga någon om. Allra minst mig själv. Information flödar in men hur intressant jag än tycker att det är lyckas den sippra ut bakvägen på något sätt.

Men jag har några böcker som jag bara måste dela med mig av. Böcker som mitt samvete inte tillåter att jag behåller för mig själv.
Eftersom jag varken orkar eller minns detaljerna tillräckligt för att skriva något vettigare om dom än ”underbar”, ”fantastisk”, ”otrolig”, ”grym” osv, så gör jag en lista här och så får ni själva googla upp dessa måste-läsas-böcker.

Det är en salig blandning Kan man säga.
Om du själv har någon favorit bland dessa så puffa gärna för den i en kommentar! Här kommer de då, utan någon inbördes ordning:
Tärningsspelaren – Luke Rhinehart
Moment 22 - Joseph Heller
Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger
Historikern - Elizabeth Kostova
Rödskinn - Alexie Sherman
Och världen skälvde - Ayn Rand
Den gröna milen - Stephen King
Hundpojken - Eva Hornung
Egalias döttrar - Gerd Brantenberg
Niceville - Kathryn Stockett
Vägen - Cormac Mccarthy
127 timmar / Vilkja av sten – Aron Ralston
Ender’s game – Orson Scott Card

Självransakelse kring ordet "mena"

Dagens skrivövning från SkrivPuff
Jag har en föreställning om mig själv att jag är så fantastiskt tydlig. Att jag säger det jag menar och menar det jag säger. Lika förvånad blir jag varje gång som jag inser att någon missuppfattat mig.
Jag traskar många steg inuti min självgoda hjärna innan jag kommer fram till att jag faktiskt varit luddig och otydlig. Att det jag sagt faktiskt kan uppfattas just så som det uppfattats.

Först tänker jag att personen i fråga helt enkelt inte hört vad jag sagt. Ibland, det måste jag ge mig själv, kan detta stämma då jag rör mig i sammanhang där hörapparaterna glömts att sättas på, om de över huvud taget införskaffats. Men för det mesta har människor i min omgivning inga som helst problem med sin hörsel.
Då tänker jag att människan måste ha glömt hur samtalet förlupit.
När detaljerna framträder inser jag att hen visst minns. Då tänker jag att hen kanske bara glömt vissa delar och fyllt i luckorna med eget material.
När inte det heller håller återstår bara en sak –den här personen måste vara dum i huvudet.

Det är där jag stannar upp. Så tänker en inte om sina medmänniskor. Inte utan att rannsaka sig själv först. Så gör jag det. Går igenom samtalet i mitt huvud. Vad sa jag egentligen? Nja, jag minns nog faktiskt inte riktigt. Eller jo, nu minns jag, det var ju så jag sa. Vad sa hen då? Eh, jag vet inte om jag riktig hörde det eftersom jag hade så fullt upp med att lyssna på mig själv. Vad var det jag menade egentligen? Jag menade så här, men var det vad jag sa? Å ena sidan, ja absolut! Å andra sidan, inte nödvändigtvis.
Så plötsligt känner jag mig väldigt, väldigt dum.

Steg

Oj, det här var länge sedan men här kommer dagens utmaning från SkrivPuff Döm mig inte för hårt!

Nio steg. Exakt nio steg är det från hennes dörr till hans. Nio steg som hon gått så många gånger.
Till en början utan att ens tänka på dom. Hon bara gick. Lämnade sitt kontor, vandrade den korta biten genom korridoren och knackade på hans stängda dörr.
Sedan började det. Blickarna, antydningarna, de korta beröringarna. Då blev hennes steg förväntansfulla och fyllda av behärskning. Gå som vanligt, se ut som vanligt. Det var då hon började räkna dom, stegen. Nio stycken.
Så kom den där gången. Den gången då hon hade ett val. Då hon visste att stegen var helt avgörande. Då det som så länge legat i luften, i varje vibrerande nerv, skulle fullbordas. Och självklart valde hon att gå dom. Ett i taget. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio. Tvekan och så knackningen.

Och hon var oåterkalleligen där. Innanför hans dörr, innanför hans kläder, innanför hans hud. Och han trängde in i hennes själ. Låste fast sig vid henne med en våldsamhet bortom gräns. Och hon fortsatte att gå de nio stegen. Gå dom tills de skar genom varje del av hennes kropp och väsen. Gå henne sönder och samman. Gå dom tills hennes liv var trasat till oigenkännlighet.
Hon var fånge, fångad. Först av lust, spänning och begär. Sedan av mörker, smärta och rädsla.
Hon försökte sluta. Försökte sätta stopp. Försökte forma tunga och läppar till ett ”nej”. Men han kallade och hon kom. Vandrade nio steg genom korridoren.

Nu, darrande utanför dörren till sitt kontor. I fickan nyckeln till en lägenhet långt, långt borta. I sin svettiga hand en avskedsansökan. Ännu ett val. Ett oåterkalleligt, avgörande val.
Aldrig har nio steg känts så många och långa. Så svåra och omöjliga.
Hon blundar, andas djupt, tar sats och börjar gå. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio steg. Hon är framme, och utan minsta tvekan lyfter hon handen och knackar.

Sagan om is och eld

Jag har plöjt mig igenom hela serien Sagan om is och eld skriven av George R. R. Martin.
Alltså de böcker som tv-serien Game of thrones är baserad på.
Jag har inte själv sett serien och inte varit intresserad av den alls (som jag tenderar när något bli väldigt hajpat). Men jag hade inte hört talas om att någon läst böckerna (och visste inte ens att dom fanns) så när jag hittade dom på Storytel Så slog jag till. Sedan var jag fast!
Jag tänkte varje gång som jag läst ut en av de omfångsrika böckerna att ”nu ska jag varva med något annat” men det gick så klart inte. Jag ville bara ha mer!

Sagan om is och eld inleds med boken Kampen om järntronen. Egentligen finns det en bok före den men jag anar att den delen av historien inte finns med i tv-serien och därför räknas den inte heller in i bokserien.
Hur som helst så är det förstås fantasy det handlar om. Men inte riktigt som någon fantasy jag läst tidigare. Det är en mix av allt möjligt. Där finns klassiska inslag som drakar och någon form av jättevarelser. Där finns en rad religioner som tar sig olika uttryck hos sina respektive utövare. Där finns stora inslag av övernaturlighet och även av skräck med t ex levande döda.
Ändå är det på något vis inte det här som står i centrum utan intrigerna, krigen, de olika kulturerna och de politiska spelen.
Ja, jag är helt såld!

Handlingen orkar jag faktiskt inte dra för den är så komplex och det är så många personer, familjer, länder, religioner och folkslag inblandat. Ändå är det inte jättesvårt att hänga med i svängarna för historien rullas upp och utvidgas vartefter en läser.

Det jag både uppskattar och avskyr med Martins böcker är att han har en förkärlek för att ha ihjäl dom karaktärer som jag älskar. Senaste mordet fick mig nästan, men bara nästan, att vilja sluta läsa.
Det positiva med den här egenheten är att handlingen är väldigt oförutsägbar. En vet faktiskt aldrig hur det ska sluta och det är bra.

Det jag älskar med fantasy är att det är så totalt något annat än verkligheten. Jag får fly från allt som är bekant och verkligt. Fly in i en värld av äventyr och spänning utan att behöva tänka på om det är trovärdigt eller inte. Utan att behöva fundera över genus eller uppröras av mänskligheten.
Jag lär mig inget egentligen utan kan bara flyta med, hänge mig, drunkna i historien.
Rekommenderas varmt!

Jag har lyssnat på den fina uppläsningen som finns på både Storytel och Mofibo. Serien finns förstås också som vanlig talbok på Legimus men det är olika inläsare för nästan varje bok och någon av dom var helt hopplös.
Förutom dåliga inläsare så är det väldigt irriterande när det inte är samma som läser genom en hel serie. T ex så uttalar de ofta namn och platser helt olika och det är otroligt störande. Det är också väldigt konstigt när det dyker upp en ny röst sådär. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med för er som inte upplevt det. Jo, men som när en tv-seriekaraktär plötsligt spelas av en annan skådespelare. Det blir ju helt fel!

Hur som helst, om nu någon som gillar den här sortens böcker mot förmodan inte skulle ha läst Sagan om is och eld så gör det!
Själv väntar jag med spänning på att Martin ska leverera nästa bok. Men jag ska inte tjata på honom om det för han verkar ha det lite tufft. Stackarn!

Lägger ned Gabaldons Främlingen

Av en god vän blev jag tipsad om boken Främlingen av Diana Gabaldon. Den lät lovande tyckte jag.
Den handlar om en kvinna som 1945 semestrar med sin man i Skottland. Hon besöker en sådan där keltisk stencirkel och tas tillbaka till 1700-talets Skottland.

Jag älskar historiska romaner och har inget som helst emot övernaturliga inslag. Men nej, det här funkar inte.
Främst av två skäl tror jag.
För det första så känns översättningen väldigt tafflig. Vad är det för något?!
I kombination med det andra skälet – inläsaren Maria Malmquist – så blir det outhärdligt.
Jag läser romanen som talbok och den här Malmquist läser så otroligt konstigt. Liksom ryckigt med pauser på omotiverade ställen.
Det låter också som om hon läser en barnbok vilket blir särskilt märkligt i sexscenerna.

Ändå tycker jag att historien känns lite, lite lovande. Möjligen skulle även språket upplevas mindre dåligt med en annan inläsare.
Boken finns på Storytel så kanske ger jag den en chans till.
Bara jag lyckas med bedriften att avregistrera mig från Mofibo vars app för övrigt är hopplös tillsammans med voiceover. Tills vidare lägger jag ned det här läsprojektet.

Ny dator, nya tider - här är jag igen!

Efter några år i småbarnsbubblan och ett välbehövligt datorbyte känner jag mig nu redo för lite kreativt skrivande igen.
Så jag gör ett allvarligt försök att återuppliva den här gamla bloggen.
Vad sägs om det?
Själv är jag full av förväntan!

Jag har ägnat en stund åt att plocka bort gamla inaktuella länkar och bloggar härifrån så det är lite ödsligt i listorna. Det kommer jag dock att åtgärda vartefter.

Det får räcka som uppvärmning.
Jag återkommer inom en snar framtid!