Den unga huvudrollsinnehavaren drar oss in i sitt kaotiska liv och sin kaotiska, knarkade, nedsupna hjärna.
Varje svagt, misslyckat försök till normalt liv får henne att sjunka ännu djupare. Hon utnyttjar andra, utnyttjar sig själv och låter sig utnyttjas. Hon är hänsynslös, manipulativ och försöker låtsas att hon inte älskar, inte vill bli älskad.
Hon lämnar allt och gör en klassiker – beger sig ut i världen. Men denna resa förändrar inget. Hon fortsätter att dricka, knarka, dricka, ligga, dricka och tigga pengar av dom som fortfarande finns kvar och dom som inte finns kvar. Och dricka. Och älta.
Är ni kvar? Hoppas det för det här var en rejält uppfriskande bok med sin råhet, vidrighet, sin poesi och osentimentalitet.
Vi får möta en djupt missbrukande ung kvinna, kliva in i hennes förvirrade värld. En värld där hon självklart är centrum. En oromantisk och patetisk värld där hon är vacker och fantastisk, ful och vidrig, ensam och övergiven, ensam och stark, stolt och eländig. En värld där allt är alla andras fel eller åtminstone inget som hon kan rå för. En värld där hon blivit som hon blivit p.g.a. uppväxt och svek men allra mest p.g.a. alkohol och droger. En värld av ångest som, som ångest så ofta är, är omöjlig att förstå och förklara.
Missbrukarens värld.
Det poetiska språket är så njutbart! Visst är det ibland pladdrigt och visst upprepar det sig ibland men det förstärker bara huvudpersonens missbrukar- och misslyckade konstnärspersonlighet.
Det funkar eftersom romanen är så pass kort att jag aldrig hinner tröttna.
Jag oroade mig en aning för att jag skulle provoceras av bokens karaktär men dat gör jag inte ett dugg. Dels p.g.a. avsaknaden av romantisering, dels för att hon är en missbrukare och är och beter sig som missbrukare gör. I hennes värld gäller inte längre några regler, fungerar inte längre några förnufts- eller känslomässiga argument. Fungerar det inte att utifrån försöka beveka hjärta och samvete.
Jag rekommenderar verkligen den här boken som ett avbrott i din vanliga läsning. För jag tror inte att den här sortens romaner hör till de flestas vanliga läsning. För jag tror inte att det finns jättemånga liknande romaner.
Åtminstone inte svenska.
fredag 30 december 2016
torsdag 29 december 2016
En kopp choklad hos Hanselmann, av Rosetta Loy
Detta är ett schweiziskt-italienskt familjedrama vars centrum är åren för andra världskriget och en man med judiskt påbrå som fängslar och berör människorna omkring sig.
Jag upplever det som att människorna i den här familjen är ganska förskonade från andra världskrigets fasor. De lever i sin lilla värld och kryper undan i sitt schweiziska fritidshus där de lever gott och pysslar med sina små intriger. Och även om livet inte är riktigt lika lättsinnigt som tidigare klarar sig också de som bor kvar i Rom bra.
Riktigt nära kommer kriget just med den här mannen. Mannen som hotas och på flera sätt blir ett hot mot familjens välputsade fasad.
Jag förväntade mig att det här skulle bli ännu en chokladdrypande historia men där fanns inte minsta spår av varken någon choklad eller Hanselmann.
När ca tio minuter (jag lyssnar på böcker som ni kanske vet) återstod började jag tro att jag sovit mig förbi det som givit boken dess titel. Men så, där var den, chokladkoppen hos Hanselmann. Märkligt…
Bortsett från chokladbesvikelsen så var det en fascinerande berättelse, skriven på ett fascinerande sätt. Liksom fragmentarisk. Pusselbitar som plockas fram en i taget och sedan till slut blir ett pussel. Möjligen med några bitar som fortfarande saknas. Eller med ett motiv som inte riktigt går att tolka. Eller så är det bara jag.
Jag tyckte ändå att det var spännande. Lite befriande också med en bok som inte upplevs så sentimental och som inte beskriver människor som enbart vackra eller fula. Även de människor som i berättelsen ansågs vackra och attraktiva beskrevs ofta inte allt för smickrande, typ – hans kladdiga mun, salivbubblor i mungiporna, svettfläckar under armarna o.s.v. Så härligt att även skönheterna får vara mänskliga!
Ingen svindlande läsupplevelse direkt men en bra bok att läsa för att ladda upp läslusten och lässuget.
Jag upplever det som att människorna i den här familjen är ganska förskonade från andra världskrigets fasor. De lever i sin lilla värld och kryper undan i sitt schweiziska fritidshus där de lever gott och pysslar med sina små intriger. Och även om livet inte är riktigt lika lättsinnigt som tidigare klarar sig också de som bor kvar i Rom bra.
Riktigt nära kommer kriget just med den här mannen. Mannen som hotas och på flera sätt blir ett hot mot familjens välputsade fasad.
Jag förväntade mig att det här skulle bli ännu en chokladdrypande historia men där fanns inte minsta spår av varken någon choklad eller Hanselmann.
När ca tio minuter (jag lyssnar på böcker som ni kanske vet) återstod började jag tro att jag sovit mig förbi det som givit boken dess titel. Men så, där var den, chokladkoppen hos Hanselmann. Märkligt…
Bortsett från chokladbesvikelsen så var det en fascinerande berättelse, skriven på ett fascinerande sätt. Liksom fragmentarisk. Pusselbitar som plockas fram en i taget och sedan till slut blir ett pussel. Möjligen med några bitar som fortfarande saknas. Eller med ett motiv som inte riktigt går att tolka. Eller så är det bara jag.
Jag tyckte ändå att det var spännande. Lite befriande också med en bok som inte upplevs så sentimental och som inte beskriver människor som enbart vackra eller fula. Även de människor som i berättelsen ansågs vackra och attraktiva beskrevs ofta inte allt för smickrande, typ – hans kladdiga mun, salivbubblor i mungiporna, svettfläckar under armarna o.s.v. Så härligt att även skönheterna får vara mänskliga!
Ingen svindlande läsupplevelse direkt men en bra bok att läsa för att ladda upp läslusten och lässuget.
söndag 25 december 2016
Middagsmörker, av Charlotte Cederlund
Vid sexton års ålder har Áili förlorat båda sina föräldrar och tvingas mot sin vilja flytta till sina samiska släktningar som bor i en liten by djupt inne i de norrländska skogarna.
Där får hon både uppleva samernas utsatthet och hur svårt det är att accepteras som same när en inte vuxit upp i den kulturen.
När hon anländer till byn börjar märkliga saker hända, med Áili och i byn med omnejd.
Mörka, starka krafter är på väg att släppas lös och Áili är den enda som kan stoppa dom.
Lättläst och spännande men som så ofta med den här sortens klichéartade böcker sätter den inga djupare avtryck.
Berättelsen är verkligen fantasifull, språket är helt ok liksom dialogerna men karaktärerna är lite för steriotypa.
Jag tycker även att slutet blir ett antiklimax. Snopet på något sätt. Jag känner mig snuvad på konfekten.
Under läsningen blir jag ganska övertygad om att Cederlund inte själv är same men eftersom jag själv har oerhört dålig koll på samekultur kan jag inte vara helt säker.
Så jag kollar upp det och mycket riktigt, Cederlund är, liksom huvudkaraktären, uppväxt i Skåne men har inga som helst rötter bland samer.
Då undrar jag hur mycket research hon egentligen gjort och nästa steg blev att kolla upp vad samerna själva tycker om den här boken. Jag hittade en artikel i Samefolket som speglar en del av min egen läsupplevelse. Den bekräftar också det jag misstänkte – en del missar i researchen som, om de undvikits hade kunnat lyfta den här romanen.
Artikeln kan du läsa här.
Sammantaget så är det här boktipset för dig som gillar mytologi och övernaturligheter och som vill ha en lättsmält bladvändare att glufsa i dig.
Det här är tydligen första delen i en serie och även om det här var en trivsam läsupplevelse så nöjer jag mig här och lägger hellre tid på annan litteratur. Om någon har tips på samiska författare så mottas det gärna!
Där får hon både uppleva samernas utsatthet och hur svårt det är att accepteras som same när en inte vuxit upp i den kulturen.
När hon anländer till byn börjar märkliga saker hända, med Áili och i byn med omnejd.
Mörka, starka krafter är på väg att släppas lös och Áili är den enda som kan stoppa dom.
Lättläst och spännande men som så ofta med den här sortens klichéartade böcker sätter den inga djupare avtryck.
Berättelsen är verkligen fantasifull, språket är helt ok liksom dialogerna men karaktärerna är lite för steriotypa.
Jag tycker även att slutet blir ett antiklimax. Snopet på något sätt. Jag känner mig snuvad på konfekten.
Under läsningen blir jag ganska övertygad om att Cederlund inte själv är same men eftersom jag själv har oerhört dålig koll på samekultur kan jag inte vara helt säker.
Så jag kollar upp det och mycket riktigt, Cederlund är, liksom huvudkaraktären, uppväxt i Skåne men har inga som helst rötter bland samer.
Då undrar jag hur mycket research hon egentligen gjort och nästa steg blev att kolla upp vad samerna själva tycker om den här boken. Jag hittade en artikel i Samefolket som speglar en del av min egen läsupplevelse. Den bekräftar också det jag misstänkte – en del missar i researchen som, om de undvikits hade kunnat lyfta den här romanen.
Artikeln kan du läsa här.
Sammantaget så är det här boktipset för dig som gillar mytologi och övernaturligheter och som vill ha en lättsmält bladvändare att glufsa i dig.
Det här är tydligen första delen i en serie och även om det här var en trivsam läsupplevelse så nöjer jag mig här och lägger hellre tid på annan litteratur. Om någon har tips på samiska författare så mottas det gärna!
fredag 23 december 2016
Jorden vi miste, av Murat Isik
I en liten by i östra Turkiet lever Mehmet och hans familj. Det är 60-tal men människorna i byn lever under mycket enkla förhållanden, utan elektricitet och rinnande vatten.
Mehmets uppväxt är fylld av kärlek och värme trots att familjen drabbats av svåra sorger.
Han har en stark och ödmjuk far som förtrollar med sin berättarkonst.
Mehmet vill bli boskapsskötare som sin far och tillbringar mycket tid tillsammans med hjorden.
Så händer något som förändrar allt. Livet vänds upp och ned och tillvaron blir plötsligt osäker och skrämmande.
En berättelse fylld av skönhet, sorg och grusade förhoppningar, tydligen delvis baserad på författarens egen historia.
För mig som själv har upplevt brustna relationer i familjen kommer berättelsen väldigt nära. Det är fint att kunna identifiera sig med karaktärer även om de befinner sig i en helt annan tid, en helt annan situation och en helt annan kultur.
Jag fascineras också av Mehmets föräldrar. De avviker en hel del från det traditionella äktenskapet genom att öppet visa sin kärlek och i hur modern tar plats och tar för sig i relationen och kärlekslivet. Åtminstone före katastrofen.
En mycket bra bok som inte tog många dagar att läsa ut.
Mehmets uppväxt är fylld av kärlek och värme trots att familjen drabbats av svåra sorger.
Han har en stark och ödmjuk far som förtrollar med sin berättarkonst.
Mehmet vill bli boskapsskötare som sin far och tillbringar mycket tid tillsammans med hjorden.
Så händer något som förändrar allt. Livet vänds upp och ned och tillvaron blir plötsligt osäker och skrämmande.
En berättelse fylld av skönhet, sorg och grusade förhoppningar, tydligen delvis baserad på författarens egen historia.
För mig som själv har upplevt brustna relationer i familjen kommer berättelsen väldigt nära. Det är fint att kunna identifiera sig med karaktärer även om de befinner sig i en helt annan tid, en helt annan situation och en helt annan kultur.
Jag fascineras också av Mehmets föräldrar. De avviker en hel del från det traditionella äktenskapet genom att öppet visa sin kärlek och i hur modern tar plats och tar för sig i relationen och kärlekslivet. Åtminstone före katastrofen.
En mycket bra bok som inte tog många dagar att läsa ut.
torsdag 22 december 2016
Skrivövning - chans
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
”Chans”
- Ge mig en chans till! Jag ska bli bättre! Jag gör vad som helst!
Hans förtvivlan och desperation skär i hjärtat men jag gör det hårt, hjärtat.
- Nej, du har fått så många chanser. Det är slut nu. Jag vill inte mer.
Han åker och jag ringer min bästa vän. Jag hör blandningen av lättnad och misstro i hennes röst.
När jag lagt på luren känner jag tomheten. Den tomhet han lämnat efter sig. Den tomhet hans allt inbegripande svartsjuka lämnat i mitt liv. Den tomhet hans ångest, hans hot, hans psykiska misshandel skapat inom mig. Allt omkring mig är förödelse.
Inget finns kvar. Alla mina relationer, även den med min bästa vän, har han solkat, skadat, raserat. Inget kommer att bli som förr. Inte mellan henne och mig, inte det liv jag en gång hade.
Den enda fasta punkten i tillvaron är han. Den enda tryggheten. Den eda person som jag riktigt vet var jag har. Utan honom är jag som en liten båt utan åror på ett tomt och vidsträckt hav. Han har gjort mig till att vara ingenting om inte han finns där.
Nej, inte han, jag. Det är jag själv som har gjort mig detta. Mig och alla jag älskar och bryr mig om. För det är jag som har tillåtit det. Tillåtit honom att gång på gång flytta mina egna gränser. Låtit min längtan efter kärlek göra våld på min integritet, mitt självförtroende, min självkänsla.
Det är mitt fel. Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt
fel!
Jag är ensam med min skuld. Allt för ensam.
Jag slår hans nummer och inom femton minuter är han hos mig.
”Chans”
- Ge mig en chans till! Jag ska bli bättre! Jag gör vad som helst!
Hans förtvivlan och desperation skär i hjärtat men jag gör det hårt, hjärtat.
- Nej, du har fått så många chanser. Det är slut nu. Jag vill inte mer.
Han åker och jag ringer min bästa vän. Jag hör blandningen av lättnad och misstro i hennes röst.
När jag lagt på luren känner jag tomheten. Den tomhet han lämnat efter sig. Den tomhet hans allt inbegripande svartsjuka lämnat i mitt liv. Den tomhet hans ångest, hans hot, hans psykiska misshandel skapat inom mig. Allt omkring mig är förödelse.
Inget finns kvar. Alla mina relationer, även den med min bästa vän, har han solkat, skadat, raserat. Inget kommer att bli som förr. Inte mellan henne och mig, inte det liv jag en gång hade.
Den enda fasta punkten i tillvaron är han. Den enda tryggheten. Den eda person som jag riktigt vet var jag har. Utan honom är jag som en liten båt utan åror på ett tomt och vidsträckt hav. Han har gjort mig till att vara ingenting om inte han finns där.
Nej, inte han, jag. Det är jag själv som har gjort mig detta. Mig och alla jag älskar och bryr mig om. För det är jag som har tillåtit det. Tillåtit honom att gång på gång flytta mina egna gränser. Låtit min längtan efter kärlek göra våld på min integritet, mitt självförtroende, min självkänsla.
Det är mitt fel. Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt
fel!
Jag är ensam med min skuld. Allt för ensam.
Jag slår hans nummer och inom femton minuter är han hos mig.
fredag 16 december 2016
Renhet, av Jonathan Franzen
Handlingen är så mastig och krånglig så jag orkar inte formulera mig riktigt. Jag lånar Bokus beskrivning:
Vilken galen historia! Vridna relationer mellan vridna människor i en vriden värld.
En mycket intressant roman som är både mörk, sjuk, sorglig och rolig. Såklart en påhittad historia men som ändå berättar något om verkligheten. En verklighet som långt ifrån min egen och jag känner att mitt liv trots allt är ganska lätt att leva.
En god läsupplevelse har det varit men lång. Lite väl lång men jag övervägde aldrig att lägga ner. Däremot sov jag mig igenom vissa delar (vilket jag kan göra eftersom jag lyssnar) och brydde mig ibland inte om att leta mig tillbaka och lyssna om.
Det här är verkligen boken för dig som gillar långa, välskrivna romaner med en komplex handling.
Pip Tyler, som egentligen är döpt till Purity, har ingen aning om vem som är hennes far. När hon får chansen att praktisera hos The Sunlight Project, en Wikileaks-liknande organisation som spårar och avslöjar hemligheter över hela världen, ser hon möjligheten att genom dem hitta sin far. Grundaren till organisationen är den karismatiske visselblåsaren Andreas Wolf som blev känd för världen när Berlinmuren föll. Han dras till Pip av anledningar hon inte kan förstå och hennes reaktion på hans känslor får henne att för alltid omvärdera sin syn på rätt och fel.
Vilken galen historia! Vridna relationer mellan vridna människor i en vriden värld.
En mycket intressant roman som är både mörk, sjuk, sorglig och rolig. Såklart en påhittad historia men som ändå berättar något om verkligheten. En verklighet som långt ifrån min egen och jag känner att mitt liv trots allt är ganska lätt att leva.
En god läsupplevelse har det varit men lång. Lite väl lång men jag övervägde aldrig att lägga ner. Däremot sov jag mig igenom vissa delar (vilket jag kan göra eftersom jag lyssnar) och brydde mig ibland inte om att leta mig tillbaka och lyssna om.
Det här är verkligen boken för dig som gillar långa, välskrivna romaner med en komplex handling.
torsdag 15 december 2016
En herde ser på den tjugotredje psalmen, av Phillip Keller
Det här är precis vad det låter som - en herde som kommenterar psaltaren 23 utifrån sina erfarenheter som herde.
Så var det jul igen och dags att skriva predikan till julottan. Det är inte särskilt lätt att varje år komma på någon ny och spännande infallsvinkel på temat ”Jesu födelse”.
I år tänkte jag i alla fall fokusera på herdarna och när jag letade inspirationslitteratur (i det, för synskadade, minst sagt skrala utbudet) hittade jag den här boken. Bara titeln var inspirerande så jag tänkte att det här blir bra! Här kan jag nog få många fina idéer.
Ack så jag bedrog mig! Titeln är och förblir det mest inspirerande i denna läsupplevelse.
Det är en alldeles för präktig kristenhet för min smak. Alldeles för få färger utöver svart och vitt. Alldeles för mycket ”bra får stannar innanför stängslet, dåliga får går sina egna vägar”. Alldeles för mycket ”dåliga får måste herden göra sig av med”. En i min smak mycket otrevlig symbolik.
Det är synd för hade det hela gjorts med mer förståelse, närhet, ödmjukhet, värme och finess hade det kunnat funka betydligt bättre. Om fokus hade legat på herdens omsorg istället för fåren som måste rätta in sig i leden, inse sitt eget bästa, vara lydiga och följsamma.
Som det nu är handlar det övervägande om bra och dåliga kristna.
Jag och många med mig tillhör helt klart de dåliga. Författaren verkar faktiskt tycka att de flesta kristna tillhör den mer eller mindre dåliga sorten. Själv gör han det naturligtvis inte.
Jag orkade inte läsa klart boken. Jag slutade på halva vägen.
I och för sig så är det bra att höra och läsa sådant som en inte håller med om eller ens gillar. Det sätter igång tankeverksamheten och tvingar en att reflektera över sin egen tro och sina egna övertygelser. Det kan t.o.m. inspirera. När jag tänker efter framträder ”den gode herden” tydligare för mig efter att ha läst boken.
Inte författarens utan min ”gode herde”.
Ändå var det inte detta jag sökte och behövde just nu.
Så jag tackar för mig och lägger herdeteologen till handlingar.
Så var det jul igen och dags att skriva predikan till julottan. Det är inte särskilt lätt att varje år komma på någon ny och spännande infallsvinkel på temat ”Jesu födelse”.
I år tänkte jag i alla fall fokusera på herdarna och när jag letade inspirationslitteratur (i det, för synskadade, minst sagt skrala utbudet) hittade jag den här boken. Bara titeln var inspirerande så jag tänkte att det här blir bra! Här kan jag nog få många fina idéer.
Ack så jag bedrog mig! Titeln är och förblir det mest inspirerande i denna läsupplevelse.
Det är en alldeles för präktig kristenhet för min smak. Alldeles för få färger utöver svart och vitt. Alldeles för mycket ”bra får stannar innanför stängslet, dåliga får går sina egna vägar”. Alldeles för mycket ”dåliga får måste herden göra sig av med”. En i min smak mycket otrevlig symbolik.
Det är synd för hade det hela gjorts med mer förståelse, närhet, ödmjukhet, värme och finess hade det kunnat funka betydligt bättre. Om fokus hade legat på herdens omsorg istället för fåren som måste rätta in sig i leden, inse sitt eget bästa, vara lydiga och följsamma.
Som det nu är handlar det övervägande om bra och dåliga kristna.
Jag och många med mig tillhör helt klart de dåliga. Författaren verkar faktiskt tycka att de flesta kristna tillhör den mer eller mindre dåliga sorten. Själv gör han det naturligtvis inte.
Jag orkade inte läsa klart boken. Jag slutade på halva vägen.
I och för sig så är det bra att höra och läsa sådant som en inte håller med om eller ens gillar. Det sätter igång tankeverksamheten och tvingar en att reflektera över sin egen tro och sina egna övertygelser. Det kan t.o.m. inspirera. När jag tänker efter framträder ”den gode herden” tydligare för mig efter att ha läst boken.
Inte författarens utan min ”gode herde”.
Ändå var det inte detta jag sökte och behövde just nu.
Så jag tackar för mig och lägger herdeteologen till handlingar.
söndag 11 december 2016
Skrivövning - beskylla
Dagens skrivövning från
SkrivPuff
”Beskylla”
Där sitter vi chefen, jag och så han. Han, självsäker, överlägsen, sammanbiten och inte alls glad. Jag har ingen aning om vad det hela handlar om. Vet inte varför han är så arg på mig.
- Jaha, Jonas, vill du berätta vad som är problemet?
- Ja, alltså, det har ju varit ett återkommande problem men det tog priset i somras när vi var på konfirmandlägret.
- Vad hände?
- Jo, hon smet ifrån och försvann iväg utan att säga till. Jag fick ta allt ansvar under stora delar av lägret. Det är inte ok!
Jag känner hur det kryper i kroppen. Känner olusten, obehaget. Tankarna snurrar och jag stelnar ännu mer där jag sitter i min stol.
- Ok, från och med nu vill jag att ni vänder er till varandra när ni talar. Mikaela, berätta nu för Jonas hur du upplevde det hela.
Jag börjar förklara. Stakar mig och letar efter ord.
- Ja men, nej, alltså.
- Det är väl bara att säga som det är, du var lat och ansvarslös!
Det orättvisa i den beskyllningen ger mig styrka.
- Alltså, alla kan inte vara som du och jobba dygnet runt! Jag behövde min dygnsvila, den som jag har rätt till. Den som alla har rätt till. Jag åkte iväg ett tag för att jag behövde det. Och du var inte ensam. Du hade ledarna.
- Jaha du, men man säger väl till innan man drar?!
- Det gjorde jag! Det gjorde jag ju!
Han tillbakalutad med armarna i kors. Jag med hela kroppen i kors.
Hans beskyllningar fortsätter, mitt försvar blir allt mer hetsigt och även jag börjar beskylla.
- Så, bryt!
Rummet tystnar succesivt. De mer eller mindre vilda diskussionerna som pågått tystnar en efter en.
Vår lärare fortsätter:
- Jaha, hur kändes det där? Vad hände?
Ja, vad hände?
Jag förundras över hur jag tog åt mig. Hur orättvist det kändes och hur skyldig och dum jag kände mig. Hur hemskt det var att bli anklagad av någon jag vanligtvis skrattade och hade det trevligt tillsammans med.
Jag sträcker på mig och försöker ruska av mig obehaget. Försöker komma tillbaka till verkligheten. Den verklighet där jag och Jonas är goda studiekamrater på en utbildning i ledarskap.
”Beskylla”
Där sitter vi chefen, jag och så han. Han, självsäker, överlägsen, sammanbiten och inte alls glad. Jag har ingen aning om vad det hela handlar om. Vet inte varför han är så arg på mig.
- Jaha, Jonas, vill du berätta vad som är problemet?
- Ja, alltså, det har ju varit ett återkommande problem men det tog priset i somras när vi var på konfirmandlägret.
- Vad hände?
- Jo, hon smet ifrån och försvann iväg utan att säga till. Jag fick ta allt ansvar under stora delar av lägret. Det är inte ok!
Jag känner hur det kryper i kroppen. Känner olusten, obehaget. Tankarna snurrar och jag stelnar ännu mer där jag sitter i min stol.
- Ok, från och med nu vill jag att ni vänder er till varandra när ni talar. Mikaela, berätta nu för Jonas hur du upplevde det hela.
Jag börjar förklara. Stakar mig och letar efter ord.
- Ja men, nej, alltså.
- Det är väl bara att säga som det är, du var lat och ansvarslös!
Det orättvisa i den beskyllningen ger mig styrka.
- Alltså, alla kan inte vara som du och jobba dygnet runt! Jag behövde min dygnsvila, den som jag har rätt till. Den som alla har rätt till. Jag åkte iväg ett tag för att jag behövde det. Och du var inte ensam. Du hade ledarna.
- Jaha du, men man säger väl till innan man drar?!
- Det gjorde jag! Det gjorde jag ju!
Han tillbakalutad med armarna i kors. Jag med hela kroppen i kors.
Hans beskyllningar fortsätter, mitt försvar blir allt mer hetsigt och även jag börjar beskylla.
- Så, bryt!
Rummet tystnar succesivt. De mer eller mindre vilda diskussionerna som pågått tystnar en efter en.
Vår lärare fortsätter:
- Jaha, hur kändes det där? Vad hände?
Ja, vad hände?
Jag förundras över hur jag tog åt mig. Hur orättvist det kändes och hur skyldig och dum jag kände mig. Hur hemskt det var att bli anklagad av någon jag vanligtvis skrattade och hade det trevligt tillsammans med.
Jag sträcker på mig och försöker ruska av mig obehaget. Försöker komma tillbaka till verkligheten. Den verklighet där jag och Jonas är goda studiekamrater på en utbildning i ledarskap.
onsdag 7 december 2016
Djuren i stallet, av Lars Collmar
Det här är julevangeliet berättat på ett annorlunda sätt, i femton korta kapitel. Det är geten, oxen, åsnan, lammet, kamelen, myggan, räven, ormen m.fl. som berättar för oss om natten då Jesus föddes.
Jag har läst den för min djurälskande sexåring och hon tyckte verkligen om den.
Kombinationen djur, humor och allvar fungerade alldeles utmärkt på henne.
Och på mig! Men så är jag också måttlöst förtjust i Lars Collmar.
Jag har läst den för min djurälskande sexåring och hon tyckte verkligen om den.
Kombinationen djur, humor och allvar fungerade alldeles utmärkt på henne.
Och på mig! Men så är jag också måttlöst förtjust i Lars Collmar.
fredag 2 december 2016
Tre koppar choklad, av Care Santos
Mera choklad?
Japp!
När en söker på titelord kommer det upp så mycket intressanta sökträffar. Choklad verkar vara ett populärt tema. Och dessutom ofta mycket lyckat!
En chokladkanna som rymmer exakt tre små koppar står i centrum för den här romanen. Eller, romanerna. För det är som tre små romaner i en.
Vi börjar på 2000-talet där kannan spelar en viktig roll i ett utsökt treangeldrama.
Så hoppar vi ca ett och ett halvt sekel bakåt i tiden då ett helt annat drama utspelar sig. Ett där klasskillnader, lojalitet och vänskap har stor betydelse. Ytterligare ett sekel tillbaka bjuds vi på komedi. Roligt, charmerande och ganska spännande.
Gemensamt för de tre berättelserna är förstås chokladkannan men också inslagen av kärlek och choklad.
Mums! Vilken härlig bok!
Jag dras direkt in i den första historien. När den så övergår i den andra stör det mig lite eftersom författaren helt byter berättarteknik. Det tar en stund innan jag kommer in i det men sedan är jag åter fast.
När sedan den tredje berättelsen tar över är det inte alls lika problematiskt eftersom jag vet vad som väntar.
Tre otroligt goda historier och jag imponeras av författarens många röster.
Jag rekommenderar den här boken å det varmaste. Gärna med lite choklad att mumsa på till.
Japp!
När en söker på titelord kommer det upp så mycket intressanta sökträffar. Choklad verkar vara ett populärt tema. Och dessutom ofta mycket lyckat!
En chokladkanna som rymmer exakt tre små koppar står i centrum för den här romanen. Eller, romanerna. För det är som tre små romaner i en.
Vi börjar på 2000-talet där kannan spelar en viktig roll i ett utsökt treangeldrama.
Så hoppar vi ca ett och ett halvt sekel bakåt i tiden då ett helt annat drama utspelar sig. Ett där klasskillnader, lojalitet och vänskap har stor betydelse. Ytterligare ett sekel tillbaka bjuds vi på komedi. Roligt, charmerande och ganska spännande.
Gemensamt för de tre berättelserna är förstås chokladkannan men också inslagen av kärlek och choklad.
Mums! Vilken härlig bok!
Jag dras direkt in i den första historien. När den så övergår i den andra stör det mig lite eftersom författaren helt byter berättarteknik. Det tar en stund innan jag kommer in i det men sedan är jag åter fast.
När sedan den tredje berättelsen tar över är det inte alls lika problematiskt eftersom jag vet vad som väntar.
Tre otroligt goda historier och jag imponeras av författarens många röster.
Jag rekommenderar den här boken å det varmaste. Gärna med lite choklad att mumsa på till.
torsdag 1 december 2016
Drömde hon
Det var ett tag sedan men lite kreativitet på kvällskvisten blev det nu.
Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Drömde hon om”
Att dela livet med någon
Drömde hon om
Att tillhöra någon
Drömde hon om
Att inte vara ensam
Drömde hon om
Att behövas och vara behövd
Drömde hon om
Att inte vara krävd
Drömmer hon om
Att få vara ifred
Drömmer hon om
En dörr
Drömmer hon om
Där någon alltid knackar
Drömmer hon om
Ett rum som är bara hennes
Drömmer hon om
Ensamhet
Drömmer hon om
Att någon gång sluta drömma
Drömmer hon om
Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Drömde hon om”
Att dela livet med någon
Drömde hon om
Att tillhöra någon
Drömde hon om
Att inte vara ensam
Drömde hon om
Att behövas och vara behövd
Drömde hon om
Att inte vara krävd
Drömmer hon om
Att få vara ifred
Drömmer hon om
En dörr
Drömmer hon om
Där någon alltid knackar
Drömmer hon om
Ett rum som är bara hennes
Drömmer hon om
Ensamhet
Drömmer hon om
Att någon gång sluta drömma
Drömmer hon om
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
