Och du blir förvånad

Den omedvetna skönheten är så hjärtskärande vacker
Så smärtsam att jag måste blunda för att inte duka under för min egen obefintlighet
Och någon frågar mig vad jag drömmer om men jag kan inte svara för jag vet inte längre hur en drömmer
Och trots att jag inte har det värst så kvittar det om jag somnar nu utan att någonsin vakna igen
Men tro inte att jag ägnar mig åt självömkan
För det gör jag inte eftersom jag inte orkar
Så jag fortsätter att vara varlig
Fortsätter att fråga hur du mår och hur det går
Och du blir förvånad när jag inte förmår att samla tillräckligt med kraft för att le

Vad jag behöver

Jag behöver att du håller om mig
Så att jag kan andas in din doft av oändlig trygghet
Jag behöver din skepsis
Så att jag får förklara
Jag behöver få fräsa ur mig min frustration och att du skrattar åt mig då
Och till slut säger att du förstår
I alla fall lite grann
Jag behöver att vi, mitt i natten, sjunger grannarna vansinniga
Jag behöver, lite berusad, somna bredvid dig innan du slutat prata
I vetskap om att du kommer att hålla om mig
Men aldrig någonsin röra mig på det sättet
På det sättet som jag behöver att han rör vid mig

Och jag är tyst

Du säger att jag är vacker
Han skrattar när jag är rolig
Du säger att jag är underbar
Han visar att han uppskattar mitt intellekt
Du säger att du vill ha mig
Han frågar hur jag mår
Du säger att du älskar mig
Han säger det inte
Och jag är tyst

Vad?

Vad ska en med ett par ögon till som inte längre vill gråta
Gråta ut tröttheten och frustrationen
Otillräckligheten och längtansvärken
Vad ska en med en hjärna till som har slutat drömma
Som nöjer sig med att ha klarat av ännu en dag
Vad ska en med en kropp till som av brist på beröring går på automatik
Vad ska en med ettt hjärta till som längtar utan att ha något att längta till
Och därmed har slutat hoppas

Förflugna ord

Jag vänder ut och in på mig själv för att räcka till
Jag ser
Jag ger
Bekräftar
Tar in
Ger plats
Förstår
Lyssnar
Lyfter och bär
Honom, henne, dom, dig
Men jag har bara ett par händer
Ett par öron
Bara en famn
Och bara ett hjärta
Ett hjärta som ska rymma allt och lite till
Och då kan ett par förflugna ord från dig
För en stund, rasera hela mitt inre

Om jag

Om jag orkade så skulle jag baka en kaka och äta upp hela själv.
Om jag trodde att det hjälpte så skulle jag tala om för dig att det inte är som du tror.
Om jag ville så skulle jag göra något annat än att vila i ensamheten.
Om jag trodde att jag kunde så skulle jag leta upp någon att älska.
Om jag ville göra det enkelt för mig så skulle jag måla min värld i svart och vitt.
Om jag inte njöt så mycket av det så skulle jag inte somna och vakna ensam.
Om jag bara kunde så skulle jag ta kontrollen över mitt eget hjärta.
Om jag ville sluta drömma så skulle jag börja hata.
Om jag inte trodde på allt det där som är att vara människa så skulle jag rösta på…
Om jag inte trodde att det ger mer än det skadar, så skulle jag sluta skriva poesi.

Mörker

Det håller dig i ett skruvstäd
Och det sträcker sig efter mig
Mörkret i ditt liv

Och jag tänker att jag borde gå
Borde lämna dig stående där med övergivenheten
Den övergivenhet som drabbar en människa som inte längre orkar ge

Gå
För att bespara mig din smärta som är min
För att undfly mörkret
För att inte duka under av medkänsla om ömhet
Borde avstå från din vänskap
Och din närvaro i mitt liv

Men det går inte
Det är lika omöjligt som att med vilje få hjärtat att sluta slå
För jag vet vad ensamhet är
Och jag känner igen konturerna av det där mörkret
Det som funnits också i mitt liv
Det som aldrig får tillåtas att segra

Och jag stannar
För det är att vara människa
Att dela bördors tyngd
Att våga hålla kvar, med mjuka händer
Att tycka om, om, om