tisdag 24 april 2018

Urvrål

Ställ mig på ett berg
Så att jag får skrika
Allt vad jag kan
Urvrålet
Där
I tomheten
Utan att det stör
Någon
Och min röst får studsa mellan klipporna
Så att jag hör ekot
Och vet att jag finns
Och sedan
Orkar gå ut med soporna

måndag 23 april 2018

Sammanbrott

Härbärgera
Alla känslorna
Mina egna
Och kämpa
För att inte låta det drabba andra
Och andras
För att jag tycker så mycket om
Och bryr mig
Och bryr mig
Och bryr mig
Och måstena
Och otillräckligheten
Och ofriheten
Och arbetsglädjen
Och skuldkänslorna
Och energin som så sällan fylls på
Och givandet
Och givandet
Och givandet
För att hjärtat slår
Och anklagelserna
Som måste rinna av
Och konflikterna
Och ansvaret över mitt eget liv
Och deras
Mina små
Och allt det där andra, det som någon annan än jag faktiskt har ansvar för
Och filtret som inte längre finns
Så att allt
Allt
Allt
Går rakt in
Och droppe
För droppe
För droppe
Tills…

lördag 21 april 2018

Det är nu

Det är nu
I de ljusa kvällarnas
Dofternas
Och koltrastens tid

Nu
När vinterhjärtat tinar
Och är som allra känsligast
Liksom fingertopparna
Läpparna
Tungan
Näsvingarna
Trumhinnorna
Huden
Och kroppens vildhet väcks
I samklang
Med fåglarnas jubel

Nu
I vårvindar friska
Och i nätter
Då en inte borde sova
Ni vet

Det är ju nu
Som varje människa
Att åtminstone för en stund
Är värd
Att älska
Och att älskas

måndag 16 april 2018

Metro 2033, av Dmitrij Gluchovskij

Ja men, nu har det blivit så här igen. Att jag hamnat efter i bloggandet och därmed blir helt skrivförlamad vid tanken på att blogga ikapp. Så jag skiter i det. Sedan sist har jag ändå mestadels läst böcker som jag inte känner något trängande behov av att tipsa om. I och för sig hade jag kanske kunnat göra några smarta analyser som kunnat intressera någon. Eller kanske inte.

Efter att ha läst ett gäng mer fast mest mindre givande och intressanta relationsromaner kände jag ett stort behov av blod, våld, spänning och minimalt med känslotjafs. Det brukar bli så. Och just då, så väldigt lägligt, får jag ett boktips av någon som känner mig väl och vet vad jag uppskattar för böcker. Den här ultimata dystopin!

Till slut har kärnvapenkriget brutit ut och gjort jordytan totalt obeboelig för människorna. De överlevande har flytt ner i Moskvas metro där de i mörkret har skapat en underjordisk civilisation.
Metrostationerna har blivit boplatser som fungerar som statsstater. Här finns nu kommunister, farsister och det mesta däremellan. Det krigas om utrymme, mat, vatten, el och andra tillgångar och det skrivs fredsfördrag och skapas koalitioner.
Samtidigt hotas metroinvånarna av mörka fasor både i dess tunnlar och från jordytan.

En ung man (vars namn jag inte kan skriva efter som jag lyssnat på boken och därmed inte vet hur det stavas) lever på en station där hemska saker börjat hända. Han sänds ut på ett uppdrag och måste ta sig tvärs igenom metron för att uppsöka den välmående stationen Polis.
På vägen ansätts han av ”tunnelångest”, möter en magiker, tillfångatas av farsister, åker dressin tillsammans med ett gäng utbrytarkommunister, blir upplockad av en jehovaliknande sekt och samtalar med ett par vattenpiprökande filosofer, och mycket, mycket mer.

Alltså, den här boken är så bra! En dystopi med inslag av magisk realism (får en nog kalla det för det är inte ren fantasy), en lätt touch av sf och en hel del som väcker tankar och rör sig kring livsfrågor. Det kan inte bli bättre! Enligt en dystopiälskare som jag då.
Den är också otroligt välskriven och översättaren (så vitt nu jag kan avgöra) har gjort ett hejdundrande jobb. Nu kan jag ju då inte ryska men jag vet hur det låter och jag kan höra det ryska språket bakom den svenska texten.
Och den är så spännande! I vuxen ålder kan jag sakna den där men-hur-ska-det-gå-hur-ska-det-gå-hur-ska-det-gå!-känslan. Ni vet så en blir helt svettig. De fåtal gånger som det händer blir jag lycklig. Och det hände i den här boken. Sådär så att jag var helt övertygad om att ”nu dör han!” trots att hjärnan försökte förklara att: Nej, det gör han inte för det är en tredjedel av boken kvar och då kan inte huvudpersonen dö.

Ja, det här är helt klart årets hittills bästa boktips och det finns två böcker till i serien. Med risk för att bli besviken så kommer jag ändå att ge mig på nästa också. Jag måste ner i Moskvas metro igen. Så är det bara.
De här böckerna har blivit så omåttligt populära så det verkar ha bildats en hel rörelse kring dem. Författaren lade upp en blogg, eller liknande, där läsare fick skriva egna berättelser om metrovärlden. Utifrån de berättelserna har ytterligare två böcker skrivits. De är jag högst tveksam till men kan hända läser jag även dem av ren nyfikenhet.

Avslutningsvis:
Tack J för världens bästa boktips!