Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Baksidan av fruktjuicen”
Ja, det finns utan tvekan en fruktjuicens baksida, hur gott den än smakar i munnen. I alla fall den som är gjord på t ex ananas och banan och som inte har någon etisk märkning.
Baksidan är slavliknande förhållanden på fruktplantager. Plantageägare som tvingas sälja sin frukt för underpriser till mellanhänder.
Plantagearbetare som därmed är extremt underbetalda och har svårt att försörja sina familjer trots tolv timmars arbetsdagar. Familjer som i och med detta inte kan låta sina barn gå i skolan.
Barn som istället själva tvingas arbeta på plantagen för att dra in pengar till familjen. Barn som utan utbildning växer upp och inte har mycket annat val i livet än att fortsätta sitt arbete i fruktodlingen.
Baksidan är vuxna och barn utan rättigheter. Arbetare utan skydds- eller fackombud, utan tillbudsblanketter, utan några som helst arbetsregler.
Arbetare som är allt för trötta och hungriga för att kämpa för förändring.
Arbetare som direkt utsätts för olika bekämpningsmedel.
Bekämpningsmedel som finns kvar i marken och transporteras genom vattnet. Bekämpningsmedel som finns kvar i frukten vars juice vi häller i oss.
Det fina med baksidor är att de inte syns om vi inte vill se dom.
Men framsidan syns. Och den etiska märkningen finns på framsidan.
På framsidan av fruktjuice som på riktigt är utan baksida hur mycket vi än vänder och vrider på det.
Frågor på det?!
Hälsningar från en ambassadör för FairTrade!
lördag 29 april 2017
måndag 24 april 2017
"Blå tråd" och "Budbäraren" av Lois Lowry
För ett tag sedan så läste jag första delen i den här serien – Den utvalde (The giver heter den på engelska vilket jag tycker är ett myyyycket mer passande namn). Jag tyckte att det var en helt fantastisk bok och att det var min älskade talboksinläsare Ovesom läste den gjorde inte saken sämre precis.
Jag har skrivit mycket kort om boken här.
Det här är alltså nummer två och tre i serien. Med höga förväntningar gav jag mig i kast med del 2 – Blå tråd. Jag blev ganska besviken. Berättelsen är mer förutsägbar, mindre subtil och saknar den där krypande känslan som den första boken hade.
Jag läste ändå den tredje delen för jag var trots allt nyfiken på hur det hela skulle sluta.
Dessutom hade berättelsen något som fångade in mig och framför allt en karaktär som jag fäste mig vid.
Det finns också en del intressanta bitar så som hur vi förhåller oss till funktionshinder. Sista delen berör också det högaktuella ämnet invandring. Men det blir aldrig riktigt något med det tycker jag. Och slutet på alltihop. Näej.
Jag tycker att det absolut räcker att läsa första boken och nöja sig med dess fantastiska slut.
Nu har jag inte berört handlingen något och det beror naturligtvis på att jag inte vill spoila för den som ändå väljer att läsa de här böckerna.
Jag har skrivit mycket kort om boken här.
Det här är alltså nummer två och tre i serien. Med höga förväntningar gav jag mig i kast med del 2 – Blå tråd. Jag blev ganska besviken. Berättelsen är mer förutsägbar, mindre subtil och saknar den där krypande känslan som den första boken hade.
Jag läste ändå den tredje delen för jag var trots allt nyfiken på hur det hela skulle sluta.
Dessutom hade berättelsen något som fångade in mig och framför allt en karaktär som jag fäste mig vid.
Det finns också en del intressanta bitar så som hur vi förhåller oss till funktionshinder. Sista delen berör också det högaktuella ämnet invandring. Men det blir aldrig riktigt något med det tycker jag. Och slutet på alltihop. Näej.
Jag tycker att det absolut räcker att läsa första boken och nöja sig med dess fantastiska slut.
Nu har jag inte berört handlingen något och det beror naturligtvis på att jag inte vill spoila för den som ändå väljer att läsa de här böckerna.
söndag 23 april 2017
Skrivövning - klumpigt
Dagens skrivövning från SkrivPuffläses med fördel tillsammans med föregående inlägg.
”Klumpigt”
Hon suckade, djupt. Han slog ner blicken. Utan ett ord vände hon sig häftigt tillbaka mot diskhon och fortsatte med disken. Med hårda tag diskade hon skärbrädan, tallrikarna och grytorna. Bet ihop hårt om tårarna som hotade att tränga fram vilket ögonblick som helst.
Han var så klumpig. Hur kunde han inte förstå hur sårad hon blev. Hur kunde han säga sådana där idiotiska saker utan att begripa att det skulle göra henne upprörd.
Till slut lyckas hon samla sig och vänder sig åter mot honom men han är borta. Han har smugit iväg, så där som han alltid gör när det blir jobbigt.
Hon torkar händerna och går ut i hallen. Hans jacka och skor är borta.
Hon sjunker ner i soffan i vardagsrummet.
Hon mumlar för sig själv - Han kommer tillbaka. Det gör han alltid.
”Klumpigt”
Hon suckade, djupt. Han slog ner blicken. Utan ett ord vände hon sig häftigt tillbaka mot diskhon och fortsatte med disken. Med hårda tag diskade hon skärbrädan, tallrikarna och grytorna. Bet ihop hårt om tårarna som hotade att tränga fram vilket ögonblick som helst.
Han var så klumpig. Hur kunde han inte förstå hur sårad hon blev. Hur kunde han säga sådana där idiotiska saker utan att begripa att det skulle göra henne upprörd.
Till slut lyckas hon samla sig och vänder sig åter mot honom men han är borta. Han har smugit iväg, så där som han alltid gör när det blir jobbigt.
Hon torkar händerna och går ut i hallen. Hans jacka och skor är borta.
Hon sjunker ner i soffan i vardagsrummet.
Hon mumlar för sig själv - Han kommer tillbaka. Det gör han alltid.
fredag 21 april 2017
Skrivövning - suckade
Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Suckade”
Hon suckade, på det där sättet som fick det att knyta sig i hans mage. På det där sättet som sa – du är ju störd i huvudet, helt värdelös. Inga ord, bara den där speciella sucken, och han var inte mer än en våt fläck på stolen där han satt.
Han slog ner blicken. Orkade inte se hennes trötta, hånfulla ansiktsuttryck. Och hon vände sig bort, tillbaka mot diskhon där hon med hårda tag diskade skärbrädor, tallrikar och grytor.
Tyst lämnade han köket. Tyst tog han på sig jacka och skor. Tyst, tyst stängde han ytterdörren.
Den iskalla luften får de varma tårarna att kallna mot huden. Han sväljer, andas djupt och sätter telefonen mot örat.
- Hej. Jag vill komma hem till dig. Får jag det? Och får jag stanna för alltid?
”Suckade”
Hon suckade, på det där sättet som fick det att knyta sig i hans mage. På det där sättet som sa – du är ju störd i huvudet, helt värdelös. Inga ord, bara den där speciella sucken, och han var inte mer än en våt fläck på stolen där han satt.
Han slog ner blicken. Orkade inte se hennes trötta, hånfulla ansiktsuttryck. Och hon vände sig bort, tillbaka mot diskhon där hon med hårda tag diskade skärbrädor, tallrikar och grytor.
Tyst lämnade han köket. Tyst tog han på sig jacka och skor. Tyst, tyst stängde han ytterdörren.
Den iskalla luften får de varma tårarna att kallna mot huden. Han sväljer, andas djupt och sätter telefonen mot örat.
- Hej. Jag vill komma hem till dig. Får jag det? Och får jag stanna för alltid?
Stort misstag!
Hur kunde jag få för mig att jag skulle läsa Den hemliga trädgårdenför min sexåring?! Hur kunde jag?!
Vilken skillnad det kan vara mellan att lyssna på en bok själv och att läsa den högt för någon annan, i det här fallet ett barn.
För det första är den sååååå tråkig och seg! Så minns jag den inte alls.
För det andra så är det ganska så länge sedan den här boken skrevs vilket jag inte alls tänkte på när jag började läsa högt.
Jag satte minst sagt i halsen när det dök upp en dialog om ”svartingar”. Som tur var befann sig min frågvisa och reflekterande fyra och ett halvåring i rummet så vi redde ut det hela på ett ganska bra sätt. Tror jag…
Men språket är inte lättsmält alltså.
Huvudpersonen beskrivs som ful, gul och mager och ju mer hon är ute i naturen desto rosigare och tjockare blir hon. Det ligger förstås mycket under ytan av den beskrivningen. Ett oälskat barn som själv aldrig lärt sig att tycka om upplever plötsligt hur det är att vara omtyckt och att tycka om tillbaka. Hon lär sig att leka och att se sin omvärld.
Allt det där fattade såklart jag utan att fundera så mycket på det när jag läste boken själv. Men det blir onödigt krångligt och obekvämt när jag läser det för mitt 2000-talsbarn.
Det värsta är att ungen absolut vill läsa klart boken. Hon som älskar allt vad djur och natur heter tycker om att höra om rosor och rödhakesångare och rävar och sådant som växer och gror.
Jag frågar henne gång på gång om vi inte ska läsa något annat men icke.
Så jag får snällt läsa vidare. Att boken var så lång har jag heller inget minne av.
Den tar ju aldrig slut!
Vilken skillnad det kan vara mellan att lyssna på en bok själv och att läsa den högt för någon annan, i det här fallet ett barn.
För det första är den sååååå tråkig och seg! Så minns jag den inte alls.
För det andra så är det ganska så länge sedan den här boken skrevs vilket jag inte alls tänkte på när jag började läsa högt.
Jag satte minst sagt i halsen när det dök upp en dialog om ”svartingar”. Som tur var befann sig min frågvisa och reflekterande fyra och ett halvåring i rummet så vi redde ut det hela på ett ganska bra sätt. Tror jag…
Men språket är inte lättsmält alltså.
Huvudpersonen beskrivs som ful, gul och mager och ju mer hon är ute i naturen desto rosigare och tjockare blir hon. Det ligger förstås mycket under ytan av den beskrivningen. Ett oälskat barn som själv aldrig lärt sig att tycka om upplever plötsligt hur det är att vara omtyckt och att tycka om tillbaka. Hon lär sig att leka och att se sin omvärld.
Allt det där fattade såklart jag utan att fundera så mycket på det när jag läste boken själv. Men det blir onödigt krångligt och obekvämt när jag läser det för mitt 2000-talsbarn.
Det värsta är att ungen absolut vill läsa klart boken. Hon som älskar allt vad djur och natur heter tycker om att höra om rosor och rödhakesångare och rävar och sådant som växer och gror.
Jag frågar henne gång på gång om vi inte ska läsa något annat men icke.
Så jag får snällt läsa vidare. Att boken var så lång har jag heller inget minne av.
Den tar ju aldrig slut!
fredag 14 april 2017
Senaste tidens läsning i ett inlägg
Det är långfredag. Jag har haft ynnesten att arbeta och därmed fått njuta av ljuvlig, sorgesam långfredagsmusik. Tvätten är tvättad, stallet är fixat och familjen bortrest över helgen. Jag har alltså hela huset för mig själv.
Lugn och ro och en viss frid i mitt inre. Dags att blogga!
Jag har faktiskt läst en hel del och för varje bok jag läst har det känts allt svårare att blogga. Det gäller liksom att skriva direkt som boken är utläst, medan den fortfarande riktigt lever inom mig. Eller, om den inte fick liv, fortfarande lämnat kvar ett visst intryck. Ju längre tiden går desto svårare blir det att beskriva upplevelsen.
Så jag har bestämt mig för att här bara lista de böcker jag läst, länka till Bokus (så att jag själv slipper formulera mig kring handlingen) och kort kommentera vad jag tyckte om den. Jag tror att det är enda sättet för mig att komma igång med bloggandet igen.
Så, håll till godo!
Den utvalde, av Lois Lowry”Suggestivt gastkramande berättelse om ett på ytan perfekt samhälle.” Så bra med ett slut så perfekt att jag nästan, men bara nästan, blev besviken när jag fick veta att det är första delen i en serie.
Löftet, av Audrey MageeEn berättelse om en man och en kvinna som gifter sig med varandra utan att tidigare träffats. Han för att få permission från skyttegravarna, hon för möjligheten att få änkepension ifall att han dör i kriget.
En bok i tiden nu när det går program som ”Gifta vid första ögonkastet” på tv.
Bra och välskriven men inte fantastisk. Kanske mest för att jag är rätt mätt på romaner som utspelar sig under andra världskriget.
En mycket stark tre av fem möjliga skulle jag ändå ge den.
Albions dotter, av Ilka Tampke”Förtrollande äventyrssaga om keltisk hjältinna”.
Ja, det är just vad det är och om du gillar sådant så rekommenderar jag verkligen den här boken. Den tar en bort från sin egen verklighet in i den så mycket mer spännande och fascinerande keltiska mytkulturen.
Stål, av Silvia Avallone”Stål är en gripande skildring av två unga flickors vänskap och hur de tillsammans möter omgivningens krav och förväntningar. Samtidigt ger romanen en storslagen nutidsbild av livet på Italiens baksida”.
En bok som länge befann sig på min att-läsa-lista innan jag kom till skott. Det var inte en dag för tidigt! Jättebra!
De gömda rummen av Care SantosEn oerhört välskriven roman där vi liksom iakttagande andeväsen, förs fram och tillbaka i tiden. På ett genialt sätt placeras pusselbit efter pusselbit ut och bildar till slut den mörka familjehistoria som börjar med ett fynd vid renoveringen av en känd, död konstnärs hus. Rekommenderas starkt men bör läsas i piggt och utvilat tillstånd eftersom det gäller att hänga med i svängarna.
Det är den senaste boken jag läst (läste ut den alldeles nyss) och det har tagit evigheter eftersom den mest har fungerat som sömnmedel. Stor förvirring har uppstått när jag försökt hitta tillbaka till det ställe där jag senast somnat.
Så, det var allt!
Jag tänker inte önska er en glad påsk för ännu är det långfredagslidande som gäller. Därför ska jag nu krypa ner i soffan med en påse chips och senaste avsnittet av Alex och Sigges podcast.
Inte så där väldigt plågsamt kanske men det får duga.
Lugn och ro och en viss frid i mitt inre. Dags att blogga!
Jag har faktiskt läst en hel del och för varje bok jag läst har det känts allt svårare att blogga. Det gäller liksom att skriva direkt som boken är utläst, medan den fortfarande riktigt lever inom mig. Eller, om den inte fick liv, fortfarande lämnat kvar ett visst intryck. Ju längre tiden går desto svårare blir det att beskriva upplevelsen.
Så jag har bestämt mig för att här bara lista de böcker jag läst, länka till Bokus (så att jag själv slipper formulera mig kring handlingen) och kort kommentera vad jag tyckte om den. Jag tror att det är enda sättet för mig att komma igång med bloggandet igen.
Så, håll till godo!
Den utvalde, av Lois Lowry”Suggestivt gastkramande berättelse om ett på ytan perfekt samhälle.” Så bra med ett slut så perfekt att jag nästan, men bara nästan, blev besviken när jag fick veta att det är första delen i en serie.
Löftet, av Audrey MageeEn berättelse om en man och en kvinna som gifter sig med varandra utan att tidigare träffats. Han för att få permission från skyttegravarna, hon för möjligheten att få änkepension ifall att han dör i kriget.
En bok i tiden nu när det går program som ”Gifta vid första ögonkastet” på tv.
Bra och välskriven men inte fantastisk. Kanske mest för att jag är rätt mätt på romaner som utspelar sig under andra världskriget.
En mycket stark tre av fem möjliga skulle jag ändå ge den.
Albions dotter, av Ilka Tampke”Förtrollande äventyrssaga om keltisk hjältinna”.
Ja, det är just vad det är och om du gillar sådant så rekommenderar jag verkligen den här boken. Den tar en bort från sin egen verklighet in i den så mycket mer spännande och fascinerande keltiska mytkulturen.
Stål, av Silvia Avallone”Stål är en gripande skildring av två unga flickors vänskap och hur de tillsammans möter omgivningens krav och förväntningar. Samtidigt ger romanen en storslagen nutidsbild av livet på Italiens baksida”.
En bok som länge befann sig på min att-läsa-lista innan jag kom till skott. Det var inte en dag för tidigt! Jättebra!
De gömda rummen av Care SantosEn oerhört välskriven roman där vi liksom iakttagande andeväsen, förs fram och tillbaka i tiden. På ett genialt sätt placeras pusselbit efter pusselbit ut och bildar till slut den mörka familjehistoria som börjar med ett fynd vid renoveringen av en känd, död konstnärs hus. Rekommenderas starkt men bör läsas i piggt och utvilat tillstånd eftersom det gäller att hänga med i svängarna.
Det är den senaste boken jag läst (läste ut den alldeles nyss) och det har tagit evigheter eftersom den mest har fungerat som sömnmedel. Stor förvirring har uppstått när jag försökt hitta tillbaka till det ställe där jag senast somnat.
Så, det var allt!
Jag tänker inte önska er en glad påsk för ännu är det långfredagslidande som gäller. Därför ska jag nu krypa ner i soffan med en påse chips och senaste avsnittet av Alex och Sigges podcast.
Inte så där väldigt plågsamt kanske men det får duga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
