Lucia, av Cannie Möller

Det händer ofta att jag av en slump hittar böcker som jag blir nyfiken på när jag egentligen letar efter något annat. Den här gången sökte jag inspiration till en betraktelse som jag skulle hålla på vår luciagudstjänst i kyrkan. Det blev inte mycket av det så jag fick klara mig på egen hand. Däremot hittade jag två romaner som kändes spännande varav den ena var den här.

Lucia är 15 år och adopterad. Jimmy är ett par år äldre. Dessa två, med olika hudfärg, förälskar sig i varandra. Detta får Jimmy att till slut försöka bryta med sin barndomskamrat och hans polare som utgör ett rasist/nazistgäng.
Oroligheterna ökar allt mer i området där de bor för att till slut, när Lucia väljs till lucia, eskalera totalt.

Som roman är det här väl inget mästerverk och den satte i ärlighetens namn inga djupare spår hos mig.
Men den utspelar sig någon gång i början av 90-talet (gissar jag eftersom den skrivits 1995 vad jag kan förstå) då jag själv gick i högstadiet.
Då var en av våra luciakandidater mörkhyad och jag är ganska så säker på att hon till slut också valdes till lucia. Själv var jag aldrig någonsin på tapeten för en luciakanditatur. Jag gick inte ens med i luciatåget och brydde mig inte så värst mycket om det där.
Det förekom absolut inga våldsamheter men jag minns det diskuterades hejvilt. Bara det var ju stört.
Men det störda är ju att det fortfarande, tjugo år senare, blir ett himla liv om lucia inte står där ”traditionellt” blek och ljushårig. Så på det viset är boken fortfarande aktuell. Precis som den är det när det gäller grupptrycksmekanismer, identitetsökande, normer, lojalitet, rädslor, hat och allt det där andra ni vet.

En lättläst bok är det hur som helst som nog rekommenderas till skolungdomar. Kanske som diskussionsunderlag.
Fast kanske finns det bättre och mer uppdaterade romaner i ämnet.

Uppdaterad Sune = skämskudde!

När en har två femåringar och en sjuåring gäller det att hitta böcker för högläsning som passar båda åldrarna. Det är inte helt lätt. Men Sune är perfekt! Alla tre älskar dessa böcker. Liksom jag själv.

Trots att de första böckerna är över 30 år gamla funkar de än idag. Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa berättelser för barnen som utspelar sig under min egen uppväxttid.
Och jag ser inget som helst problem med att de är skrivna utifrån sin tid med dess normer. Framför allt för att många av dessa normer fortfarande lever kvar.
jag har aldrig tyckt att det finns någon poäng med att undanhålla mina barn sådant. Tvärt om! Det är bra att det kommer upp så att vi kan prata om det. Och det gör vi under läsningens gång.
Dessutom bryter flera av karaktärerna ofta med könsnormerna. Sune själv är ingen stereotyp pojke. Han är ingen hårding, han älskar tjejer, har tjejkompisar och gillar att leka med ”tjejgrejer”. Hans bästa vän och stora kärlek Sofie är på flera sätt en tuff, orädd och rättfram tjej. Och när det ska spelas teater i skolan vägrar en flicka i klassen att ta på sig rollen som Rödluvan bara för att hon är tjej. Hon vill vara jägaren.

Så kommer då den här uppdaterade versionen av ”Tjejtjusaren Sune” (”Tjejtjusarmästaren Sune”) och jag bara undrar vad Sören och Anders pysslar med.
Till att börja med så blir det, för oss som läser böckerna i följdordning, väldigt underligt att plötsligt trilla rakt in i 2000-talet. Det blir helsnurrigt!
Ännu mer snurrigt blir det när berättelsen inte stämmer överens med boken före. T ex så har Sune plötsligt flyttat 30 mil bort, inte 15 som det var meningen. Och Sunes kompis Conny Bertilsson, som tidigare lyssnade på klassisk musik, lyssnar inte längre på musik över huvud taget. Onödiga och obegripliga ändringar.
En annan ändring är att det från början var p.g.a. pappa Rudolfs jobb de skulle flytta. Nu är det hans mamma som ska arbeta med något slags integrationsprojekt på biblioteket i den nya staden. Just den ändringen är dock uppenbart i linje med författarnas intension att göra boken mindre könsstereotyp.

Ännu en sådan uppdatering är presentationen av Sunes familj precis i början av boken. Där förklarar de att familjer inte behöver vara mamma, pappa barn utan att de kan se ut lite hur som helst, och de ger några exempel.
Sedan kommer det lite fler liknande detaljer senare i boken.

Så har vi de här 2000-tals referenserna som känns väldigt påklistrade och stundtals ganska pinsamma. Som att barnen spelar spel på sina läsplattor. Läsplattor läser en på, inte spelar. Surfplattor kan en däremot spela spel på. Bara ifall att någon mer än författarna inte skulle ha koll på detta.
Priset tar nog ändå i slutet av boken när Sune är mörkrädd och inte kan sova. Då surfar han på Wikipedia och läser om gräs för att sedan lägga ifrån sig tidningen (vilken han läser ur i originalboken).

Jag är själv en pk-tjej men den här pk-strävan tillsammans med 2000-talsmiljön och missarna gör det hela rätt pinsamt.
Den uppdaterade Sune är rejält krystad och rent ut sagt slarvig.
Kort sagt – jag sågar den och drar skämskudden över huvudet.

Anders och Sören, jag älskar ert författarskap och jag älskar Sune!
Vi behöver tala med våra barn om normer men då får vi inte låtsas som att de inte finns.
Heja Sune, så som det var i begynnelsen!

Julen

Och så finns inget av det kvar
Det som förr var julen
Eller det som jag så förtvivlat gärna
Ville skulle vara julen

Kvar finns ett barn som föder ett barn
I halmen och smutsen

Kvar finns trasigheten och brustenheten
Ödsligheten och befrielsen

Kvar finns jublande smärta
Och smärtande jubel

Kvar finns utsattheten och förståelsen
Uppgivenheten och känslan av förlust

Kvar finns leendet
Eftersom det finns en människa
Som vill var hos mig en stund

Och budskapet om en stor glädje
En glädje som inte når hjärtat
Förens jag sjunger ”gloria” med änglarna
Och ropar ut att ”dagen är kommen”

För du kom
Och hon höll dig i sin famn
Eftersom du är spädbarnsdoft
Och världens ljus
Och ensamhetens ensamhet

Och kanske har du aldrig känts så nära
Som den här julen
När allt som finns kvar
Är Du

Gråt

Jag gråter i tekoppen
Jag gråter i soppan
Jag gråter över disken

Jag gråter över förlusten
Jag gråter av lättnad
Jag gråter över tomheten

Jag gråter över trösten
Jag gråter över komplimangerna
Som värmer hjärta och själ

Jag gråter i sängen
I soffan
På golvet
I hästman

Jag gråter tillsammans med iskallt regn
Och hett duschvatten

Jag gråter för allt jag är värd
Och inte värd
Jag gråter när jag med bestämda fingrar
bänder loss hoppet
Som envisas med att klamra sig kvar

Men Du
Mitt hjärta
Det är inget farligt
Det är bara känslor
Och tårar
Och snor

Och jag lovar
Imorgon
Är det färdiggråtet

Magnetism

Ibland händer det
Att din röst blir så där
alldeles, alldeles mjuk
Och varm
Och överfylld av leende
Vet du vad det gör med mig?
Jag tror inte det

Förutom allt det där
Du vet
I kroppen, i magen, i hjärtat
Upphör all min hjärnverksamhet
Och så den där magnetismen
Hjälplöst
Rakt mot din famn

Jag kommer aldrig att kliva in
Utan en inbjudan
Men om du inte vill ha mig där
I famnen
Så le aldrig så där
Mot mig
Igen

Gränsbrytarna, av Erik de la Reguera

Det tog ett tag men nu är den utläst, boken som varje människa i väst borde läsa.
Erik de la Reguera är journalist och författare. I den här boken följer han några migranter som, med risk för livet, flyr sitt land av ekonomiska eller politiska skäl. Bl.a. åker han tillsammans med människor som flyr fattigdomen i Centralamerika på taket till ”dödens tåg”.Det är en livsfarlig resa som människor gör eftersom de inte på laglig väg kan ta sig över gränsen till USA. Människor som antingen inte får arbete i sitt hemland eller kan försörja sig i de fabriker vars varor utan problem tar sig över gränser. Varor som vi till låga priser konsummerar utan att ta konsekvenserna för det arbete vi inte betalar för.
Han bevittnar också hur desperata emigranter vid Greklands kust försöker ta sig in på hamnområden för att ta sig ombord på färjor och vidare till länder där de har någon, om liten, möjlighet att få asyl.
Och han besöker migrantläger i Bryssel där människor, utan tak över huvudet, sover på kartongbitar med, som högst, en filt att värma sig med. Levnadsförhållanden som leder till sjukdomar, löss och skabb p.g.a. kyla och svårigheter att sköta sin hygien.

Parallellt med berättelserna om dessa livsöden försöker Reguera förklara varför människor hindras från att färdas fritt över gränser. Han ger oss en bild av hur det har sett ut genom historien kring migration, asyl, nationalism, rasism m.m. och landar i vår nutid. En tid då det är svårare än någonsin att ta sig till Västeuropa och USA. Något som dessutom eskalerat sedan boken utkom 2014.

Det är otroligt nyttig och jobbig läsning. Jag känner ilska, förtvivlan, skam, upprördhet och hjälplöshet. Det finns så många fel i dagens politik och i den enskilda människans syn på migranter och migration.
Det människor utsätter sig för – misär, förnedring, utsatthet, våld och risk för livet – vittnar om hur ohållbar livssituationen i det egna landet är. Så länge som situationen i väst är bättre än dessa länders är det inget annat än vår skyldighet att föra en politik som gör det möjligt för människor att skapa sig en bättre tillvaro.

Reguera är, så vitt jag kan förstå, för fria gränser men är förstås också medveten omproblematiken i detta. Fria gränser fungerar inte med den asylrättspolitik som nu förs. Ett exempel på detta är eu-migranterna i vårt eget land. Människor avhyses från sina läger utan att erbjudas någon annan stans att ta vägen mer än hem till sitt eget land. De utsätts för hot, våld, trakasserier och rasism och är ett lätt byte för exploatering.
Ett annat exempel är kompetensflykt. Jag har själv ofta åkt taxi där chauffören varit högutbildad men inte kunnat få arbete inom sin profession.

Jag kan inte påstå att jag tycker att denna välskrivna bok var särskilt lättläst. Den kräver fokus och koncentration och kanske som bekant är det inte min starka sida just nu. Om en, liksom jag, är pinsamt dåligt insatt i världsekonomi är det inte heller helt enkelt. Dessutom har jag mest läst i sängen innan jag ska sova och jag har somnat fantastiskt bra till den. Så jag får erkänna att jag nog möjligen sovit mig igenom vissa delar eftersom jag inte riktigt kommit ihåg var jag befann mig vid insomnandet.
Att farbrorn som läser in boken smaskar med löständerna vande jag mig i alla fall vid och tänker att det kan vara så att det finns värre saker här i världen. Det kan vara så.

Som sagt så tycker jag att alla borde läsa den här boken. Faktabitarna kan kännas tunga och trassliga men en får ge det sin tid. Det är det minsta vi kan göra för de människor som satsar allt för att komma i närheten av den levnadsstandard som vi tar för givet.

Men om det ändå känns för övermäktigt så är lösningen ett klick bort.
besök då hemsidan Gränsbrytarnasom Reguera startade i samband med boksläppet.
eller hans egen sida Texter och anteckningar.

Stort tack till dig som tipsade mig om den här boken!

Chicago, av Ala al-Aswani

Den här romanen kretsar kring universitetet i Illinois och ett gäng egyptiska gästforskare och utbytesstudenter som lever där.
Där är hon som försöker leva efter de regler hon uppfostrats med och som hennes familj förväntar sig av henne. Där är han som inte längre kan tillfredställa sin fru och som längtar tillbaka till det land han flytt från. Där är skönheten som motvilligt gifter sig med en synnerligen osympatisk, äldre man och försöker hantera sitt äktenskap. Där är han, den oerhört begåvade studenten, som kollar porr och beter sig som ett svin mot de kvinnor han blir intresserad av. Där är han som gjort allt som står i sin makt för att på alla sätt bli amerikan men som plågas av sin dotters livsval. Där är den politiskt aktiva poeten som inget hellre vill än att befria sitt land från förtrycket.
Där är också den snälle amerikanen vars svarta sambo mister sitt arbete p.g.a. sin hudfärg. Och där är några till.

Det här var en bok som jag slukade i ett nafs. Den myllrar av karaktärer men är ändå inte svår att hänga med i. Författaren är bra på att föra läsaren rakt in i varje karaktärs berättelse så att en direkt förstår vem det rör sig om.
Som läsare får jag en inblick i den egyptiska kulturen. Jag upplever dock karaktärerna som ganska stereotypa och kan inte låta bli att undra om det bekräftar eller befäster fördomar. Men författaren är själv egyptisk och var aktiv i den egyptiska revolutionen och detta är helt klart en kritik mot delar av den egna kulturen och det dåvarande styret i Egypten. Även såklart också mot den amerikanska rasismen. Och även en del annat.

En mycket läsvärd bok är det som så gott som vem som helst kan läsa med behållning.
och jag kommer nog återvända till denna författare vid tillfälle.

Högläsning - Varför är det så ont om Q

Kanske som bekant så läste jag för ett tag sedan boken Varför är det så ont om Q”. Nu har jag även läst den för mina barn. De gillade den! Framför allt min sjuåring. Hon tyckte att den var rolig och spännande och ibland märkte jag hur hon började sprattla med benen. Sprattel med benen betyder att det är lite läskigt.

Tvillingarna som är fem uppskattade den också men de var nog lite för små för den för de somnade varenda kväll innan kapitlet var utläst.
Det gjorde mig absolut ingenting för det gör nattningen smidigare och lite mindre utdragen.
En fördel med att läsa med händerna istället för ögonen är att jag kan läsa i kolmörker. Det främjar insomningen betydligt.

som högläsningsbok tyckte jag att den var lite knepig och krånglig. En del av karaktärerna har minst sagt ett något speciellt sätt att uttrycka sig på. Själva Boven slänger sig dessutom med en massa uppinningsrika ord och böjningar så som ”skruvifiera”, ”bullifikationer”, ”municipalracka” och ”finemangsapparejs”. (Jag kan meddela att Words stavningsprogram inte är särskilt nöjd över något av de orden. ”Inga stavningsförslag”.) Detta gör att jag, som inte är någon fena på högläsning med krångliga ord, ofta fastnar på de där orden och har svårt att få till det flyt och den snärt jag skulle vilja i Bovens repliker. Men det dög åt ungarna.

Hur som helst så lyckades alla tre barnen hålla sig vakna under hela det sista kapitlet. Det var bra för då fick de vara med om att ge Boven sitt namn. Bert Svensson blev det.

Det regnade fåglar, av Jocelyne Saucier

1916 härjade svåra skogsbränder i Ontario, Canada. Ungefär 80 år senare är en fotograf på jakt efter överlevande från dessa bränder. I sitt sökande stöter hon på gamla män som flytt världen och nu lever en eremitisk tillvaro djupt inne i skogen.
Detta möte förändrar både fotografens och eremiternas tillvaro.
Samtidigt dyker det upp ännu en person som ställer livet på ända i eremitaget.

Det här är en fantastisk liten bok om ensamhet, gemenskap, sorg, tragedi, kärlek och utanförskap. En berättelse om viljan att bestämma över sitt eget liv, och sin egen död.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. En kort, ganska lättläst och vacker roman som jag skulle rekommendera vem som helst som gillar att läsa romaner.
Ja, läs den helt enkelt!

Begravd jätte, av Kazuo Ishiguro

Nu har jag läst årets nobelpristagare i litteratur. Jag har dåligt självförtroende när det gäller nobelpristagare men kände att jag vill ge mig och Ishiguro en chans. Och det gjorde jag rätt i!

”Begravd jätte” är en mörk saga som utspelar sig på 500 talet i det som skulle komma att bli England. Troll, drakar, jättar, alfer och alla möjliga varelser är en naturlig del av människornas tillvaro och inget de bekymrar sig nämnvärt över. Befolkningen har dock drabbats av en glömskans ”dimma” som får dom att inte längre minnas människor, platser och händelser. Ett åldrat par bestämmer sig för att lämna hembyn för att söka sin försvunne son. De ger sig av på en farofylld resa vars mål inte bara blir att hitta sonen utan också en strävan efter att lösa mysteriet med ”dimman” och bekämpa den.

När jag började läsa var jag tveksam till att jag skulle ta mig igenom boken. Jag tyckte den var rätt tjatig men långa och onaturliga dialoger. ”Typiskt nobelpristagare” tänkte jag. Dessutom var hela historien märklig och kom som aldrig riktigt igång.
Och jag somnade, och somnade och somnade. Men sedan! Oj, vad spännande och obehaglig och vacker ruskig den blev. Berättelsen kröp in under skinnet och jag kunde inte sluta läsa.
Jag vande mig också vid det konstlade sättet på vilket människorna samtalade med varandra. Delvis för att jag så småningom förstod varför de gjorde det.
Som så ofta när jag tar del av ”finkultur” får jag en känsla av att jag borde förstå mer av den än jag gör. Att det finns symbolik och underliggande budskap som jag med min måttliga intelligens inte begriper. SÅ även denna gång.
Det uppenbara i denna bok är problematiseringen över krig, konflikter och försoning. Men det är uppenbart som sagt och känslan av att där finns mer kvarstår.
Och mycket riktigt. När jag googlar hittar jag på Wahlström & Widstrand följande: ”Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över – och kanske ifrågasättande av – myternas och det kollektiva minnets betydelse.”
Eh, vadå?
Jag googlar vidare med förhoppningen att bli klokare men faktum är att ungefär samma tankegångar som mina egna dyker upp. Det talas en hel del om symbolik och många bottnar men jag hittar inte mycket som jag själv inte reflekterat över. Så kanske vill folk verka smartare än vad de är och kanske är jag trots allt inte så dum som jag ibland tenderar att tro.

Hur som helst så kan en bara läsa den här boken som en spännande roman och strunta i eventuell symboliska mångbottnar.
Den är bra!

Andas

De döda blommorna som jag inte orkar slänga
För att det är så tungt att andas

Hennes förtvivlan där bakom leendet
Bakom ilskan
Och när hon blir stilla av sorg
Som gör det så ont att andas

Stunderna av tillit
Närhet
Och doft
Som får mig att knappt våga andas

Hjälplösheten, ångesten och skulden
Som nästan får mig att vilja sluta
Andas

Leendena och skratten
Kramarna och omtanken
”Hur mår du?”
Bönen och närvaron
Händerna som rör vid varandra
Skapelsen som sjunger sin lovsång
Kroppen som brinner
Och allt det där andra
Som får mig
Att aldrig någonsin
Vilja upphöra
Med
Att
Andas

Hos mig

”Det susar genom livets strid”
Och i natt
Har jag gott om plats för dig
Här hos mig

Och kanske finns du där ute
På våta gator
I en stress
Som inte är min
Och i natt
Finns det gott om plats för dig
Här hos mig

Jag kan se dig komma
Höra din knackning på min dörr
Känna din doft
Den doft som jag vill äga
På min hud
Och i natt
Finns det gott om plats för dig
Här hos mig

Så kan jag somna
Till dina andetag
”En fläkt av himmelrikets frid”
Och i natt
Finns det gott om plats för dig
Här hos mig

Och jag kan vakna
Kyssa din sovande panna
Lämna dig där
Och veta att vi ses
En annan natt
När vi har gott om plats
För varandra

(Citat ur Sv Ps 109)

Ögon

Det finns så många fler sätt
Så många fler sätt
Att visa det på
Än med blickar

Men ibland
Som kanske nu
Önskar jag
Att jag kunde möta
Just den där blicken
Och finna något i den
Eller inte finna något

Och att mina ögon
Vore vackra och stilla
Något jag kunde kontrollera

Men så säger du;
Nej, jag vill att dina ögon
Ska vara precis så här
Alltid
För det är ju du

Och för det
För dom orden
Älskar jag dig
Nu
Och för evigt

Artemis Fowl, av Eoin Colfer

Det finns perioder då jag inte orkar läsa alls. Så finns det perioder då jag gärna läser men inte orkar med något vettigt. Just en sådan period har jag nu.
Då är serien om Artemis Fowl ett alldeles utmärkt val.

Serien börjar när den irländske, kriminelle och oerhört smarta pojken Artemis Fowl är tolv år.
Hans far är försvunnen och Artemis smider planer för att upprätthålla familjens förmögenhet. Dessa planer innefattar bl.a. stölden av vättevärldens hemliga bok samt kidnappningen av en vittra för att kunna lägga rabarber på ett ton vätteguld.
Detta leder förstås till febril aktivitet i den hemliga undre värld som tillhör vättarna, och Pyss, vättarnas polis, får händerna fulla.

Jag är nu inne på den fjärde boken och världen, befolkad av vittror, vättar, tomtar, nissar, centaurer, svartalfer, troll, älvor och dvärgar m.m. blir för fjärde gången sammankopplad med Artemis Fowl som nu hunnit bli fjorton år.

Dessa böcker passar mig som sagt perfekt just nu. De är roliga, lättsamma och ganska så välskrivna med ett härligt karaktärsgalleri. De har heller inte den där klassiska fantasyhandlingen som jag är rätt så utled på. Ni vet – det finns en utvald person som måste föra något magiskt föremål i säkerhet och som jagas av mörka, mystiska, onda varelser.
Det här är något annat och fantasyvarelserna har oväntade egenskaper. T ex kan svartalferna spotta eldklot och dvärgarna kräva sig genom jorden på samma sätt som daggmaskar.

Förr tyckte jag att det var otroligt trist med sci-fi p.g.a alla fantasifulla och uppfinningsrika tekniska inslag. Det roade mig inte alls. Det gör det nu! Mitt intresse för teknik har ökat succesivt med åren.
Nu skulle jag inte kalla det är sci-fi men jag älskar vettarnas högteknologiska lösningar. Allt går att lösa med teknik! Och allt går att rasera. Det är kittlande.

I övrigt är böckerna givetvis klassiskt grabbiga. Tonen och humorn är råbarkad och där finns inte mycket djup under ytan.
Där finns, som sig bör, enbart ett fåtal kvinnliga karaktärer i en förövrigt patriarkal värld. Men de som finns (bortsätt från Artemis mamma) har framträdande roller, är tuffa, smarta och framgångsrika. Holly, en av huvudkaraktärerna trotsar konventionerna och klättrar på Pyss karriärstege. Det finns alltså kvinnliga karaktärer med kalssiskt manliga drag men inga manliga karaktärer med klassiskt kvinnliga.

Ja men, när jag väl börjat läsa om Artemis och vättevärlden har jag svårt att slita mig. Det är underhållande och jag slipper bli känslomässigt engagerad. Jag har tillräckligt med känslomässigt engagemang i mitt eget verkliga liv för tillfället.
Och rätt som det är så tröttnar jag på det här och ger mig på något mer givande.

Tack för ett bra boktips D!

Så kan det vara

Så kan det vara
Att jag står i köket och trycker i mig choklad
Inte för att jag vill ha
Utan för att inte tappa byxorna

Att varje gång jag borstar tänderna
Måste jag tvinga min kropp att inte kräkas
Och det har inget
Med chokladen att göra

Att jag som inte är en särskilt förvirrad person
Dagligen måste be om ursäkt
Över min förvirring
Och att jag ibland upptäcker
Att det inte alls var jag
Utan någon annan
Som var förvirrad

Att jag inser att jag inte behöver
Men vill ha
Och att det är skillnad
Och bra

Att du ler
Ett av dina tusen leenden
Som är nytt för mig
Så att jag drunknar
Och inte förstår vad det är du säger

Att jag kliver in i Guds tystnad
Och somnar mellan vita, sjungande lakan
Och sover tills jag inte vill vakna
Och tillåter mig att somna om
Fast någon helt annanstans

Så kan det vara
Livet
Ibland

Varför är det så ont om Q, av Hans Alfredson

Det hände sig att u slutade fungera på mitt trådlösa tangentbord till min telefon.
Detta ledde till den kanske mest förvirrande sms-konversation som jag någonsin varit med om. Inte p.g.a. min u-löshet utan av hjärnan tillhörande min sms-partner. Till slut trodde jag att hen antingen intagit någon form av olaglig substans eller blivit telefonkapad. Så var det inte tack och lov.
Det handlade bara om Hasse Alfredsons bok ”Varför är det så ont om Q?”. De vaga referenserna var för mig helt obegripliga eftersom jag inte kände till boken.
Så kan jag ju inte ha det och nu är den läst!

”Varför är det så ont om Q?” handlar om Boven utan namn. Hans mamma tyckte att han skulle få heta Lisa (heja heja!) men det tyckte inte pappan (förstås) så då fick han bli utan namn. Detta gjorde honom så bitter att han började hata bokstäver eftersom han aldrig fick läsa sitt eget namn.
Så, han uppfinner en apparat som suger upp bokstäver och tillsammans med sin kompanjon q-hunden (som hunden heter eftersom han älskar att slicka i sig q:n) beger han sig ut på bokstavsjakt. Målet är att suga upp alla bokstäver i hela världen.
När pojken Pim upptäcker att bokstäverna i sin ABC-bok försvunnit tar han i sin tur, tillsammans med uppfinnare Johansson, upp jakten på bokstavstjuven.
Det är en gullig och rolig saga.
Jag älskar Johanssons uppfinningar för de talar rakt till barnet inom mig. I hans uppfinnarväska finns lösningen på allt. Precis som när jag var liten och lekte finns inga begränsningar. Med lite fantasi är allt möjligt.

Det är förstås också härligt med mamman som vill ge sin pojke namnet Lisa. Liksom duvmamman som gav sitt duvbarn namnet Bertil eftersom hon inte förstod att det var en flickduva. Något Bertil själv inte verkar bekymra sig nämnvärt över.

Och slutet är fantastiskt!

Den här ska jag helt klart läsa för mina barn. Den kommer de gilla tror jag.
Tack för tipset!

Lite jobbigt bara att Alfredson envisas med att skriva att Boven ”suger av” saker…

Skulden

Små armar som håller hårt
En liten röst som viskar;
Mamma, jag vill inte gå

Och vi gråter
Men bara inombords
För att nu är det som det är
Och för att jag är vuxen och måste vara stark
Hon för att hon är liten
Och stark

Sedan står jag där
Lutad mot den stängda dörren
Låter tårarna rinna
Och skulden skölja över mig
Skulden
Över att vi inte är samma familj som förr
Skulden
över att vi hade kunnat göra så mycket mer
Då, innan allt var för sent
Så mycket mer för att undvika det här
Inte för vår skull
Men
för
Deras

Kanske

Efter år av ingenting
Vågar jag kanske tro på det igen
Att jag kan vara vacker

För kanske är en mun som vill bli kysst
Vackrare än en som inte vill bli det
En kropp som vill bli smekt
Vackrare än en som inte vill bli det
Kanske är ett befriat hjärta
Vackrare
Än ett förstummat av förtvivlan

Kanske vågar jag tro på det igen
Att jag kan vara vacker

SVJ, och var Roald Dahl vegetarian?

Sophie vaknar mitt i natten på barnhemmet där hon bor. När hon tittar ut genom fönstret ser hon en jätte vandra uppför gatan. När jätten förstår att han blivit upptäckt plockar han helt enkelt med sig Sophie hem.
Sophie är säker på att hon nu kommer bli uppäten men det visar sig att, till skillnad från sina jättefränder, är hennes tillfångatagare vegetarian och mycket vänlig.
Tillsammans gör de upp en plan för hur de ska få stopp på de andra, blodtörstiga jättarnas nattliga räder.

Den här har jag nu läst för min sexåring och det blev succé. Spänningen var stor och stundtals blev hon så förskräckt att hon gömde sig under täcket. Själva Stora Vänliga Jätten går det inte att låta bli att älska. Jätten som tokar till det med orden och som år så snäll och vill så väl. Vänskapen som uppstår mellan flickan och jätten är också berörande.
Dahl har också ett fantastiskt språk – vackert och flytande och som fungerar för både barn och vuxna. Dock var det inte helt lätt att högläsa de ordvrängerier som SVJ pysslar med. Men M hade roligt.

Efter att ha läst den här igen nu som vuxen och även en annan (vilken jag tror är en av hans sista böcker och som framför allt en av femåringarna älskar) – Mitt magiska finger – så har jag börjat fundera på om Roald Dahl möjligen var vegetarian. Jag försökte googla på det men fick det inte bekräftat.
Kanske var han som jag, wanna-be-vegetarian.

Ett litet liv, av Hanya Yanagihara

Äntligen är det över!
här om dagen, efter många veckors läsning, blev jag klar med den kanske mest plågsamma läsupplevelse i romanform som jag varit med om.
Jag har våndats, jag har varit illamående, jag har gråtit och jag har knappt stått ut. Jag har stundom plockat ut hörlurarna för att slippa höra vissa detaljer.
jag har till och med, mot min vana, tagit en paus och läst något helt annat.
Närmare bestämt Tove Janssons förtjusande lilla bok Farlig midsommar.(Vilken för övrigt är en utmärkt present om en råkar känna någon som avskyr förbudsskyltar lika intensivt som Snusmumriken.)

Det här är berättelsen om Willem, Malcolm, JB och Jude. De träffas och blir vänner på collige och följer sedan varandra genom livet.
Först framstår de här killarna som ett vanligt och ganska stereotypt grabbgäng men bara en liten bit in i boken förstår man att så inte är fallet.
Alla fyra bär på sina egna historier, sin egen längtan, sina egna svårigheter och hemligheter, och detta delar de med varandra. Alla delar med sig utom Jude. Jude vars bakgrund är så mörk och traumatisk att han aldrig någonsin vill berätta om det. Inte vill berätta om vad som varit, inte berätta om vad han gör mot sig själv i sitt självhat och självförrakt. Gör mot sig själv för att överleva. Han berättar inget för Jude vill bara verka normal och som alla andra. Vill bara glömma det som omöjligt går att glömma.

Över 700 sidor, 36 timmars lyssning, av outhärdlig smärta, plåga, fasa, sorg och skönhet. Men mitt i allt finns också glädje och humor och utan det hade det här varit ett, för mig, hopplöst projekt.
När det var ca fyra timmars lyssning kvar och jag gråtit en timme i sträck var jag otroligt nära att ge upp. Men det går ju inte! Så kan en bara inte göra. Så jag höll ut, enda till slutet.

Ändå så är det här är en helt otrolig roman. Helt otrolig!
Men kanske är det inte romanen som ska plockas fram när en själv har det rätt tufft och redan är ganska ångestladdad.
För att läsa ”Ett litet liv” är ren ångest. Ångest som ersätter blodet i ådrorna. Ångest som vibrerar i huden.
Ändå säger jag – läs den!
Läs den, läs den, läs den!
Fast bara om du, liksom jag, är förtjust i tegelstenar. Annars går det inte.

Kyss mig ändå

Jag vet att ensamhet inte är mindre ensam trots att vi är två
Jag vet att tiden är begränsad och att du troligtvis kommer resa dig och gå
Men jag vet också att tiden är för kort att slösas bort
Så kyss mig ändå

Jag vill ha din hetta och jag vill ha din kyla
För jag är utled på ljummenhet
Så fast jag vet hur kyla bränns och hur det känns att bli till aska
Så vill jag att du kysser mig ändå

Jag vet att lösningen på allt inte ligger i det där att vara två
Jag vet att tiden är begränsad och att det kanske blir jag som måste resa mig och gå
Men för en stund så blir det lättare att andas om jag får andas genom dig
Så kyss mig ändå

Jag vill ha din hetta och jag vill ha din kyla
För jag är utled på ljummenhet
Så fast jag vet hur kyla bränns och hur det känns att bli till aska
Så vill jag att du kysser mig ändå

Du är förnuft och jag är känsla och kanske är det en omöjlig kombination
Jag vet att en dag kanske båda inser att det är dags att resa sig och gå
Men just nu är du en dröm, är poesi och inget svårare än så
Så kyss mig ändå

Jag vill ha din hetta och jag vill ha din kyla
För jag är utled på ljummenhet
Så fast jag vet hur kyla bränns och hur det känns att bli till aska
Så vill jag att du kysser mig ändå

(Tja, lite toner till det kanske?)

Ett klargörande en gång för alla

Mina ord är mina ord.
Det är enbart jag som vet vad som är nu eller då, som har varit eller aldrig har varit, vad som kanske kommer eller kanske aldrig kommer, vad som är fantasi och vad som är verklighet. Vad som bara är ord för att de är vackra eller helt enkelt passar in.

Det jag skriver är mitt och mina ord är mina.
Men min förhoppning är att du kan göra dom till dina. Ord som låter dig identifieras, inspireras, speglas, reflekteras.
Ord som berör, stör eller upprör.

Visst kan jag skriva på min kammare och behålla det för mig själv men det anser jag vara slöseri med kreativitet.
Orden kommer och med dom vill jag bekräfta och bekräftas. Precis som de flesta kreativa personer vill.
men bekräftelsebehovet ligger inte i att vilja vända ut och in på sig själv eller att utlämna andra. Det handlar om att göra det en är bra på och få bekräftelse på det. Det handlar om att ge något som andra vill ta emot.

Mina ord är mina ord.
Spekulera om du vill men jag kommer aldrig tolka åt dig.
Tolkningen ligger i dina ögon.
Orden är mina, men du får göra dom till dina.
Och jag gläds och fascineras ofta över att något som betyder en sak för mig betyder något helt annat för dig. Det ger texten djup.
För tolkningen ligger som sagt helt i betraktarens ögon.
Att skriva är mitt val, att läsa är ditt.
Med kärlek! /Mikaela

Tröttheten

Att känna hur tilliten inte längre existerar
Att uppleva hur den människa som var tryggheten
Blir till en främling
Att härbärgera alla hjärtans trasighet
Och hålla ihop
Det gör en människa trött
Så trött

Överlevnad

Att bli kysst om natten
För att det är det enda sättet
Som det går att uttrycka det på

Att små händer
Torkar mina våta kinder
Och säger;
Mamma, nu gråter vi inte mer

Att jag får fly till en famn
Som bara är hålla om
Till en säng
Där jag får sova
Bara sova
Nära
Men utan hud

Att du finns
Som bär samma smärta som jag
Fast en annan
Och att vi
Får dela den
Med varandra

Tackbön på en måndag

Tack
För att den sakta återvänder
Livslusten

Tack för tårarna och regnet
Det förlösande, det helande
För att det hände
Under den ljusaste tiden

Tack för fikabordet
Där det är tillåtet
Att bryta ihop

Tack för orden som sägs
Och orden som inte behöver sägas
Och kramarna
Och stenarna som faller

Tack för tryggheten i handen
Som aldrig släpper taget
Tryggheten
I hans sovande tyngd
Mot min rygg

Tack för att jag
För en stund får behålla
Det jag trodde jag förlorat

Tack för ensamheten
Den som inte skrämmer
Tack för det
Som är alldeles mitt eget

Tack du eviga
För din gränslösa kärlek
Som strömmar runt mig
Genom mig
Inom mig

Fördärvaren, av Annika Luther

Irene är en ganska tragisk och misslyckad medelålders kvinna. Hon lyckas inte slutföra några studier, behålla sina jobb eller sina partners. När hon så smått börjat finna sig till ro på en ayurvedisk klinik i Kerala dör hennes mormor och lämnar efter sig ett litet arv.
Arvet består av lite skulder, några överblivna slantar och ett gårdshus med stort behov av renovering.
Irene reser hem till Helsingfors och bestämmer sig för att behålla och rusta upp huset.
Plötsligt händer många saker samtidigt i hennes liv. En rad människor får allt större betydelse i hennes liv, bl.a. gårdskarlen Pekka. Hon skuldsätter sig upp till öronen för att rusta upp huset och flyr in i ”arkivet” där hon fördjupar sig i sin egen släkts historia. Hon börjar arbeta inom hemtjänsten (typ) och en efter en börjar hyresgästerna trilla in i det gamla gårdshuset.

Åh, vilken söt och härlig historia!
Legimusinläsning är på finlandssvenska och det är ljuvligt att höra.
Jag blev också glatt överraskad över den stillsamma humorn i boken. Innan jag började läsa fick jag av någon anledning för mig att det skulle bli en rätt mörk historia. Det är det på sätt och vis också men jag skulle nog ändå klassa den som en feel-good, fast utan den ytliga glättigheten.

Dock är romanen rätt seg emellanåt. Författaren har vävt in sin egen släkthistoria i den fiktiva berättelsen. De brev och artiklar som Irene gräver fram ur sitt ”arkiv” är alltså verkliga brev och artiklar. Ett ganska intressant annorlunda grepp men det är lite för mycket av det där. Jag har sovit mig igenom en hel del av arkiv-partierna.
Men om en inte, som jag, lyssnar utan läser med sina ögon och kan skumma tror jag inte att det är något större bekymmer.
Boken är mycket läsvärd och passar när en vill bli lite varm i hjärtat.
Själv kommer jag helt klart återvända till Annika Luther fler gånger.

Lite pingstmorgonspoesi

Älskade regn
Som renar
Helar
Världen
Får den att djupna

Som lindrar
Harmoniserar med ledsenheten
Ledsenheten
Som finns där hela, hela tiden
Som inte släpper taget
Ens
När du får mig att skratta

Det kommer en dag
Då jag åter
Tar på mig min aprikos tröja
Men till dess
Får det gärna fortsätta regna
Regna

Slutligen tog hon sitt förnuft till fånga!

Äntligen!
Jag: Är du säker på att vi ska fortsätta läsa den här boken?
M: Nej, den är tråkig!

Puh, vilken befrielse!
Det är alltså högläsningen av Den hemliga trädgårdenför min sexåring det rör sig om.
Men vi plågade oss faktiskt igenom nästan hela boken innan hon gav upp. Drygt fyra femtedelar för att vara mer exakt.

Nu har vi påbörjat älskade Roald Dahls ”SVJ”.
Det är en ren fröjd!
Som att ge sig i kast med en fräsch salladsbuffé efter att ha tvingats äta enbart ugnspannkaka i flera månader.

Mors dag

Så säger jag dom
Orden
Dom jag aldrig någonsin
Trodde jag skulle säga

Och jag känner glädjen
Slockna i min famn
Men jag försäkrar
Att den kommer åter
Den kommer åter

Syrendoften
Jag vill fly in i den
Rakt in
Låta mig smekas av de svala, friska bladen
Låta mig rivas sönder och samman
Av dess grenar

Jag låter förstås bli
Lägger in en snus
Och tänker
Mors dag
Skit samma

Lite fredagspoesi

Dagens skrivövning från SkrivPuff

” Välj 5 ord på bokstaven K och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.”

Katt, kompass, kärlek, kvällning, kosta

Kattvärmen på min mage
En fast punkt av kärlek att fokusera på
När min kompassnål bara snurrar runt
Runt
Runt

Om dagen
Om kvällningen
Om natten
Om gryningen

Det kostar
Kanske
Förmodligen
Absolut säkert
Är det värt sitt pris
Till slut

1984, av George Orwell

När jag inte mår så bra läser jag mycket. Massor! Jag läser i och för sig mycket när jag inte mår dåligt också men inte lika konstant. Mådåligtläsningen är ett rent flyktbeteende.
Men när jag mår tillräckligt dåligt kan jag knappast läsa alls. Inget fångar mig. Inget får mig att behålla koncentrationen. Tankarna och känslorna bara virvlar och far och kroppen är en enda rastlös ångestklump.
Med det vill jag, utan att bli för privat, säga att jag har haft en sådan vecka bakom mig nu.
Ändå kan jag inte vara utan böcker ens när det är som värst. Böckerna krävs för att jag ska stå ut med nätterna. Att ha en bok i örat är den enda möjligheten för mig att i alla fall ha en chans att somna. Och det är ett sällskap under vaktimmarna.
Jag klarar helt enkelt inte av tystnaden.

Så, senaste veckans nätter har jag spenderat tillsammans med boken ”1984”.
Det var inget vidare ångestsällskap.
Dels behöver en vara ganska skärpt för att hänga med, dels är det inte precis någon rolig historia.
Nu hade väl typ feel-good inte heller varit det ultimata men kanske något mitt emellan. Något utan t ex tortyr. Jag hatar tortyr!

Nej men, det här är säkert en lysande bok även om jag inte har kunnat uppskatta den riktigt. Jag tror i och för sig inte att jag fått ut jättemycket av den även i ett mera uppåt tillstånd.
Nu har jag hur som helst sovit och våndats mig igenom den här klassikern och prickat av ännu en borde-läsa-punkt på listan.
Äh, skoja bara, jag har ingen sådan lista.

Vadå? Jaha, vad boken handlar om. Mäh, det vet du väl?!
Om du inte vet det så får du faktiskt googla.
Jag tänker inte lägga ner energi på att göra en halvusel sammanfattning av bokens handling när säkert tusentals andra redan gjort det hundra gånger bättre.

Lite fredagspoesi

Dagens skrivövning från SkrivPuff

”Välj 5 ord på bokstaven L och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.”

Liv, levande, lust, leende, långsamt

Jag välkomnar den
Smärtan
Den bottenlösa
Den nödvändiga
Den som måste värka ut
För att pånyttföda livet

Och jag känner den återvända
Lusten
Långsamt, långsamt
Och glädjen

Glädjen över fuktvarm morgon
Och vild fågelsång
Den som säger
Ropar;
Lev, så fort du kan

Glädjen
Över spindeltråd mot min hud
Och doften av träden
Marken
Strömmen

Och så det
Att jag lyckas locka fram
Det där leendet
Det där
Leendet

Glömskans musik, av Tim Winton

Georgie har flytt sitt förflutna och bor sedan tre år tillbaka i en liten fiskeby på Australiens västkust.
Hon bor tillsammans med byns beundrade storfiskare och hans barn. Men det har inte blivit som hon tänkt sig. Hon känner sig misslyckad både i relationen till mannen vars sorg hon ville rädda honom ifrån, och till barnen vars döda mor hon aldrig kan ersätta.
Nu dränker hon sin ångest om nätterna med internet och vodka.
Tills den dag då hon träffar den utstötte tjuvfiskaren Luther Fox och hans bottenlösa sorg och ensamhet.
Och Luthers liv förändras drastiskt när han möter henne.

Vilken bok, vilken resa!
Jag har färdats genom sorg och ångest, simmat i Indiska oceanen, levt australiensiskt fiskebyliv, liftat på Australiens vägar och befunnit mig i Australiens vildmark.
Jag har känt Australiens dofter, smaker, ljud och hetta.
Och jag har lärt känna en rad spännande och intressanta romankaraktärer som förmodligen kommer stanna kvar hos mig ett bra tag framöver.

Jag hittade den här boken av en slump och hade inga som helst förväntningar på den. Men jag älskar den!
Blandningen av värme, mörker och kärv romantik är oslagbar.
Jag tycker också att Winton på ett naturligt och medvetet sätt lyckats gestalta känslan av utanförskap vad det gäller könsnormer och andra förväntade normer. Ännu en sak jag uppskattar är romanens oväntade vändning. När jag började läsa boken kunde jag aldrig ana den resa som författaren skulle ta mig med på.

Oh, vad jag tycker att ni ska läsa den här boken!

Skrivövning - skillnad

Dagens skrivövning från SkrivPuff

”Skillnad”

- Men det är skillnad!
Hon vrålade. Han skakade på huvudet. Han förstod det inte. Han förstod det bara inte.
Varför skulle det vara skillnad? Varför skulle det göra mindre ont i honom än i henne. Varför trodde hon att hennes ständiga kritik inte sårade. Varför? För att han var kille? För att han inte skrattade lika högt som hon, inte grät lika våldsamt, inte skrek lika mycket och inte älskade lika passionerat?
Han hade hoppats. Hoppats att de den här gången skulle kunna sitta ned och prata med varandra som vuxna människor. Han längtade så efter hennes förståelse. Men hon hade förstås tagit det som kritik och börjat gråta och skrika. Såklart.
Och så kom beskyllningarna. Att allt han gjorde, eller inte gjorde, var menat att såra henne. När han då försökte tala om för henne hur orden hon slängde åt honom dagligen värkte i hjärtat kom det, de där orden: ”Men det är skillnad!”

Ja, kanske var det det, skillnad. Allt för stor skillnad, mellan dom. De där skillnaderna mellan deras personligheter som fick dom att oemotståndligt dras till varandra en gång i tiden. Hon som fick honom att känna sig levande. Han som fick henne att känna sig hel.
Nu höll dessa skillnader på att bryta ned dom. Allt blev sårigt. Hennes ord i honom, hans tystnad i henne.

- Vad ska vi göra då? Vill du att jag flyttar?
Hon slutade abrupt att gråta och stirrade på honom. Han såg i hennes ansikte att hon plötsligt såg allvaret i hans.
Och så började de tala.

Och vi ska ut och dansa

Vi ska bli berusade
Lagom
På Jäger och nostalgimusik
Och jag på snus

Och vi ska ut och dansa
Till musik som känns i kroppen
Och jag ska dansa det fulaste jag kan

Och ingen kommer att stöta på oss
Eftersom de kommer tro att vi är ett par

Kanske orkar vi stanna ute tills det ljusnar
Och gå hemåt i försommarnattssstad
Så där som förr i tiden

Och vi kommer ligga bredvid varandra i sängen
Med balkongdörren öppen
Inlindade i var sitt täcke
Och sluddra nonsens och hemligheter
Tills vi somnar
Och koltrasten väcker staden
Eller
Är det näktergalen

Svårt att slå in låsta dörrar, men kanske finns det någon på glänt att putt aupp

Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Baksidan av fruktjuicen”

Ja, det finns utan tvekan en fruktjuicens baksida, hur gott den än smakar i munnen. I alla fall den som är gjord på t ex ananas och banan och som inte har någon etisk märkning.

Baksidan är slavliknande förhållanden på fruktplantager. Plantageägare som tvingas sälja sin frukt för underpriser till mellanhänder.
Plantagearbetare som därmed är extremt underbetalda och har svårt att försörja sina familjer trots tolv timmars arbetsdagar. Familjer som i och med detta inte kan låta sina barn gå i skolan.
Barn som istället själva tvingas arbeta på plantagen för att dra in pengar till familjen. Barn som utan utbildning växer upp och inte har mycket annat val i livet än att fortsätta sitt arbete i fruktodlingen.

Baksidan är vuxna och barn utan rättigheter. Arbetare utan skydds- eller fackombud, utan tillbudsblanketter, utan några som helst arbetsregler.
Arbetare som är allt för trötta och hungriga för att kämpa för förändring.
Arbetare som direkt utsätts för olika bekämpningsmedel.
Bekämpningsmedel som finns kvar i marken och transporteras genom vattnet. Bekämpningsmedel som finns kvar i frukten vars juice vi häller i oss.

Det fina med baksidor är att de inte syns om vi inte vill se dom.
Men framsidan syns. Och den etiska märkningen finns på framsidan.
På framsidan av fruktjuice som på riktigt är utan baksida hur mycket vi än vänder och vrider på det.

Frågor på det?!

Hälsningar från en ambassadör för FairTrade!

"Blå tråd" och "Budbäraren" av Lois Lowry

För ett tag sedan så läste jag första delen i den här serien – Den utvalde (The giver heter den på engelska vilket jag tycker är ett myyyycket mer passande namn). Jag tyckte att det var en helt fantastisk bok och att det var min älskade talboksinläsare Ovesom läste den gjorde inte saken sämre precis.
Jag har skrivit mycket kort om boken här.

Det här är alltså nummer två och tre i serien. Med höga förväntningar gav jag mig i kast med del 2 – Blå tråd. Jag blev ganska besviken. Berättelsen är mer förutsägbar, mindre subtil och saknar den där krypande känslan som den första boken hade.

Jag läste ändå den tredje delen för jag var trots allt nyfiken på hur det hela skulle sluta.
Dessutom hade berättelsen något som fångade in mig och framför allt en karaktär som jag fäste mig vid.
Det finns också en del intressanta bitar så som hur vi förhåller oss till funktionshinder. Sista delen berör också det högaktuella ämnet invandring. Men det blir aldrig riktigt något med det tycker jag. Och slutet på alltihop. Näej.

Jag tycker att det absolut räcker att läsa första boken och nöja sig med dess fantastiska slut.

Nu har jag inte berört handlingen något och det beror naturligtvis på att jag inte vill spoila för den som ändå väljer att läsa de här böckerna.

Skrivövning - klumpigt

Dagens skrivövning från SkrivPuffläses med fördel tillsammans med föregående inlägg.
”Klumpigt”

Hon suckade, djupt. Han slog ner blicken. Utan ett ord vände hon sig häftigt tillbaka mot diskhon och fortsatte med disken. Med hårda tag diskade hon skärbrädan, tallrikarna och grytorna. Bet ihop hårt om tårarna som hotade att tränga fram vilket ögonblick som helst.
Han var så klumpig. Hur kunde han inte förstå hur sårad hon blev. Hur kunde han säga sådana där idiotiska saker utan att begripa att det skulle göra henne upprörd.

Till slut lyckas hon samla sig och vänder sig åter mot honom men han är borta. Han har smugit iväg, så där som han alltid gör när det blir jobbigt.
Hon torkar händerna och går ut i hallen. Hans jacka och skor är borta.
Hon sjunker ner i soffan i vardagsrummet.
Hon mumlar för sig själv - Han kommer tillbaka. Det gör han alltid.

Skrivövning - suckade

Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Suckade”

Hon suckade, på det där sättet som fick det att knyta sig i hans mage. På det där sättet som sa – du är ju störd i huvudet, helt värdelös. Inga ord, bara den där speciella sucken, och han var inte mer än en våt fläck på stolen där han satt.
Han slog ner blicken. Orkade inte se hennes trötta, hånfulla ansiktsuttryck. Och hon vände sig bort, tillbaka mot diskhon där hon med hårda tag diskade skärbrädor, tallrikar och grytor.
Tyst lämnade han köket. Tyst tog han på sig jacka och skor. Tyst, tyst stängde han ytterdörren.

Den iskalla luften får de varma tårarna att kallna mot huden. Han sväljer, andas djupt och sätter telefonen mot örat.
- Hej. Jag vill komma hem till dig. Får jag det? Och får jag stanna för alltid?

Stort misstag!

Hur kunde jag få för mig att jag skulle läsa Den hemliga trädgårdenför min sexåring?! Hur kunde jag?!

Vilken skillnad det kan vara mellan att lyssna på en bok själv och att läsa den högt för någon annan, i det här fallet ett barn.
För det första är den sååååå tråkig och seg! Så minns jag den inte alls.
För det andra så är det ganska så länge sedan den här boken skrevs vilket jag inte alls tänkte på när jag började läsa högt.
Jag satte minst sagt i halsen när det dök upp en dialog om ”svartingar”. Som tur var befann sig min frågvisa och reflekterande fyra och ett halvåring i rummet så vi redde ut det hela på ett ganska bra sätt. Tror jag…
Men språket är inte lättsmält alltså.

Huvudpersonen beskrivs som ful, gul och mager och ju mer hon är ute i naturen desto rosigare och tjockare blir hon. Det ligger förstås mycket under ytan av den beskrivningen. Ett oälskat barn som själv aldrig lärt sig att tycka om upplever plötsligt hur det är att vara omtyckt och att tycka om tillbaka. Hon lär sig att leka och att se sin omvärld.
Allt det där fattade såklart jag utan att fundera så mycket på det när jag läste boken själv. Men det blir onödigt krångligt och obekvämt när jag läser det för mitt 2000-talsbarn.

Det värsta är att ungen absolut vill läsa klart boken. Hon som älskar allt vad djur och natur heter tycker om att höra om rosor och rödhakesångare och rävar och sådant som växer och gror.
Jag frågar henne gång på gång om vi inte ska läsa något annat men icke.
Så jag får snällt läsa vidare. Att boken var så lång har jag heller inget minne av.
Den tar ju aldrig slut!

Senaste tidens läsning i ett inlägg

Det är långfredag. Jag har haft ynnesten att arbeta och därmed fått njuta av ljuvlig, sorgesam långfredagsmusik. Tvätten är tvättad, stallet är fixat och familjen bortrest över helgen. Jag har alltså hela huset för mig själv.
Lugn och ro och en viss frid i mitt inre. Dags att blogga!

Jag har faktiskt läst en hel del och för varje bok jag läst har det känts allt svårare att blogga. Det gäller liksom att skriva direkt som boken är utläst, medan den fortfarande riktigt lever inom mig. Eller, om den inte fick liv, fortfarande lämnat kvar ett visst intryck. Ju längre tiden går desto svårare blir det att beskriva upplevelsen.
Så jag har bestämt mig för att här bara lista de böcker jag läst, länka till Bokus (så att jag själv slipper formulera mig kring handlingen) och kort kommentera vad jag tyckte om den. Jag tror att det är enda sättet för mig att komma igång med bloggandet igen.
Så, håll till godo!

Den utvalde, av Lois Lowry”Suggestivt gastkramande berättelse om ett på ytan perfekt samhälle.” Så bra med ett slut så perfekt att jag nästan, men bara nästan, blev besviken när jag fick veta att det är första delen i en serie.

Löftet, av Audrey MageeEn berättelse om en man och en kvinna som gifter sig med varandra utan att tidigare träffats. Han för att få permission från skyttegravarna, hon för möjligheten att få änkepension ifall att han dör i kriget.
En bok i tiden nu när det går program som ”Gifta vid första ögonkastet” på tv.
Bra och välskriven men inte fantastisk. Kanske mest för att jag är rätt mätt på romaner som utspelar sig under andra världskriget.
En mycket stark tre av fem möjliga skulle jag ändå ge den.

Albions dotter, av Ilka Tampke”Förtrollande äventyrssaga om keltisk hjältinna”.
Ja, det är just vad det är och om du gillar sådant så rekommenderar jag verkligen den här boken. Den tar en bort från sin egen verklighet in i den så mycket mer spännande och fascinerande keltiska mytkulturen.

Stål, av Silvia Avallone”Stål är en gripande skildring av två unga flickors vänskap och hur de tillsammans möter omgivningens krav och förväntningar. Samtidigt ger romanen en storslagen nutidsbild av livet på Italiens baksida”.
En bok som länge befann sig på min att-läsa-lista innan jag kom till skott. Det var inte en dag för tidigt! Jättebra!

De gömda rummen av Care SantosEn oerhört välskriven roman där vi liksom iakttagande andeväsen, förs fram och tillbaka i tiden. På ett genialt sätt placeras pusselbit efter pusselbit ut och bildar till slut den mörka familjehistoria som börjar med ett fynd vid renoveringen av en känd, död konstnärs hus. Rekommenderas starkt men bör läsas i piggt och utvilat tillstånd eftersom det gäller att hänga med i svängarna.
Det är den senaste boken jag läst (läste ut den alldeles nyss) och det har tagit evigheter eftersom den mest har fungerat som sömnmedel. Stor förvirring har uppstått när jag försökt hitta tillbaka till det ställe där jag senast somnat.

Så, det var allt!
Jag tänker inte önska er en glad påsk för ännu är det långfredagslidande som gäller. Därför ska jag nu krypa ner i soffan med en påse chips och senaste avsnittet av Alex och Sigges podcast.
Inte så där väldigt plågsamt kanske men det får duga.

Litteraturresan!

Förskräckligt vad svårt jag har att få till några blogginlägg.
Det är som att jag bara har en viss pott av lust, energi, kretivitet och inspiration och just nu går allt åt mitt nya jobb.
Arbetsbyte är något jag starkt rekommenderar! Det har verkligen gett mig en nytändning.
Den stackars bloggen blir visserligen lidande men det är högst tillfälligt. När nyförälskelsen lagt sig och jag inte blir så vansinnigt trött av allt det nya (och när vi blir fulltaliga präster i arbetslaget – kom och sök!) så kommer jag igen!

Men nu vill jag i alla fall berätta om det festliga jag och min älskade mamma varit iväg på!
På snåriga vägar, som inkluderade vilsenhet i både Eskilstuna och Södertälje med påföljande ilska och irritation bland resenärerna, tog vi oss till Vi:s litteraturbåt.(Sidan är lite slarvig tyvärr)

Det var ett gediget program måste jag säga. Och riktigt, riktigt bra!
Först ut var Johannes Anyuru och hans framträdande var ungefär som hans böcker – dystert. Men fint också och kanske, kanske ger jag hans senaste bok en chans. Kanske…

Näst på tur var författarparet Bengt Ohlsson och Helena von Zweigbergk. Att de var ett par hade jag inte en aning om men det var verkligen intressant att höra om deras författarskap ur det perspektivet.

Elsie Johansson var tyvärr sjuk. Jag hade sett väldigt mycket fram emot att höra henne men som tur är så kommer hon till lilla Skärkind här i maj. Och hennes ersättare var Lina Wolff. Vilken kvinna! Vilket föredrag! Det var skratt och gråt om vart annat. Hon berättade om sin farmor, antihjältar och sina obehagliga romankaraktärer. SÅ läste hon ur sin augustprisade bok ”De polyglotta älskarna”. Den boken åkte direkt upp på min läslista.

Wolff avlöstes av Malin Persson. Jag är inte mycket för kriminalare men jag måste nog ändå ge mig på hennes senaste thriller. Hon sa många kloka saker om författarskapet och även under detta föredrag kom det några tårar.
Ja, äh, jag är så känslig.

Efter lunch lyssnade vi till journalisten Lasse Berg som talade om vårt ursprung på ett underhållande sätt. Dock var jag så vansinnigt sömnig efter lunchen så jag hade svårt att hålla mig riktigt vaken.

Anneli Jordahl vann Vi:s litteraturpris 2016. Jag måste säga att hon inte gjorde något vidare ifrån sig men lyckades ändå sälja in sin bok ” Som hundarna i Lafayette Park” hos mig.

Sofi Oksanen är minst sagt en spännande personlighet och så även hennes framträdande. Hon gjorde det förstås på engelska och det var jag tyvärr lite för seg i huvudet för.

Dagen avslutades av Fredrik Lindström. Ja, vad ska man säga? Det var intensivt och ordrikt om ”svenskheten” som han inte skrivit någon bok om ännu. Men kanske sedan…
En kul och lättsam avslutning på en fullmatad dag.

Ett verkligt fint dygn blev det. Jag har fått spännande boktips och även lite mer inspiration till min nästa spaning i På sängkanten.
Dessutom var maten i buffén över förväntan, "taxfreen" som förväntad, fikat rejält och kvällsunderhållningen finstämd.
Vi åkte hem med magarna, väskorna och hjärnorna fyllda.
På måndag släpps biljetterna till nästa års kryssning och vi kommer att vara först i kön!

Norma, av Sofi Oksanen

Sådär ja, nu har jag läst den sista av de författare jag planerat att läsa innan det bär av med Vi:s litteraturbåt.

Berättelsen tar sin början vid Normas mammas begravning. Norma har proppat sig full med medikamenter för att klara av ceremonin, sorgen och människorna. Norma har en mycket ovanlig egenskap – hennes hår. Hennes känslor tar sig uttryck i håret och håret berättar saker för henne. Och hon är oerhört känslig för andras hår och kan utläsa nästan allt om hårets ägare.
Detta gör henne mycket utsatt och hennes mamma har gjort allt för att skydda henne från omvärlden.
Nu när modern är borta har Normas hela värld rasat samman. Särskilt som allt pekar på att det var självmord.
Norma trodde att hon visste allt om sin mamma men när hon börjar leta bland hennes efterlämnade tillhörigheter uppdagas helt nya sidor av mamman.

Det här var riktigt bra Och jag dras direkt in i den välskrivna berättelsen. Det hela är ganska obegripligt men författaren ger en hela tiden små, små pusselbitar som gör att en bara måste få veta mer. Det är ett magiskt mysterium, i dubbel bemärkelse, och trots att berättelsen bitvis är ganska snårig föll det mig aldrig in att inte läsa färdigt boken. Mysteriet måste få sin upplösning!

Språket är utsökt och karaktärerna fängslande.
Det är en annorlunda berättelse och jag är glad att jag äntligen kommit mig för att läsa Oksanen. Kanske hade jag aldrig gjort det om det inte var för litteraturresan.
Det ska bli spännande att få höra författaren bakom den är mycket speciella romanen.

King of dragon pass - spelet som tagit mig i besittning

Nu ska jag då berätta om det här spelet som jag varit smått besatt av ett tag.
Det är ett strategispel för smartphones där du är ledare av en klan som har bosatt sig i Dragon pass.
Målet är att genom diplomati, magi, handel, strider m.m. bli härskare över hela området. Det första steget på vägen är att bilda en stam tillsammans med allierade klaner.

Det är ett härligt spel som fungerar utmärkt tillsammans med VoiceOver. Tydligen gjorde det inte det från början men när någon bad spelskaparna ordna till det gjorde dom det med bravur.
Det jag gillar skarpt med spelet är att det är lite av ett rollspel. Det händer saker under tidens gång och en får en rad alternativ att välja på. Ens val påverkar sedan åt vilket håll spelet utvecklar sig, kortsiktigt eller långsiktigt.
Redan i början får en välja inriktning på sin klan och det här gör att inget spel blir riktigt det andra likt.
Det är också en ganska så stor värld att utforska och många skatter att upptäcka.

Jag har lyckats upplösa två klaner men även lyckats skapa en stam. Dock dog alla mina krigare och det gick bara utför så jag avbröt det spelet och började om.

King of dragon pass tar mycket tid, dels att komma underfund med, dels att spela. Trots att jag lagt ned ett antal timmar på det känns det som att jag knappt kommit någon stans. Det är dock inget negativt. Det är bara härligt att ha mycket att upptäcka. Det negativa är väl att det drabbar min stackars omgivning. Det är så svårt att sluta eftersom det hela tiden händer nya saker. Det är som en jätte lång saga som en själv får vara med att styra och som en bara vill läsa ett kapitel till i, och ett till, och ett till.
Min besatthet har dock gett med sig lite efter att jag har misslyckats och fått börja om några gånger. Jag har fått mitt beroende under kontroll kan en säga.
Jag undrar om jag någonsin får veta slutet på sagan.

Spelet kostar en dryg hundralapp och det måste jag nog säga att jag tycker det är värt. Särskilt som en slipper all reklam och alla erbjudanden om att köpa saker i själva appen.
Det här är en app och ett spel som jag starkt rekommenderar till spelsugna blinda och synskadade men även till seende. Det är ju inte ett spel utvecklats just för blinda och synskadade utan bara anpassats väldigt väl till oss i efterhand.

En kärleksförklaring till en man som heter Ove, fast inte den ni tror

Nej, alltså, det handlar inte om Ove som i ”En man som heter Ove”. Jag vet ju att många annars förälskat sig i honom men INTE jag. Jag började läsa boken men kom inte särskilt långt innan jag la ner. Den var språkligt helt outhärdlig! Vad har korret egentligen pysslat med?! ”Han såg från foten till ansiktet som den var fäst vid”. Just där fick jag nog. Och man kan inte borra med bits! Det borde Ove, om någon, veta.
Men nu var det ju som sagt inte den Ove det skulle handla om.

Det handlar om en man vid namn Ove Ström och han läser in talböcker.
Inte ljudböcker då utan talböcker. Sådana som bara vi med någon form av funktionsnedsättning som gör att vi inte kan läsa ”vanliga” böcker har tillgång till.
Fast nu slår det mig att jag har ett svagt minne av att jag faktiskt stött på honom i någon av de ljudboksstreamingtjänster jag provat. Kanske var det Storytel, kanske något annat. Så kanske kan även ni fullt funktionsdugliga få njuta av denna så älskansvärda Ove.
Ove, Ove med världshistoriens vackraste röst och mest fantastiska högläsningsstil. Det är en fröjd och en glädje och en njutning att höra! Jag skulle kunna läsa en bok bara för att få lyssna på Ove även om boken vore värdelös.
Som tur är behöver jag inte det för han har läst in mängder med böcker och än så länge finns det mycket bra läsning att tillgå.
Men han kan vara glad för att jag inte är hans barn eller fru eller annan närstående för då skulle han inte få göra annat än att läsa högt även på fritiden.
Otroligt hur det går att älska en röst!
Jag vet inte hur länge Ove har läst in böcker men i alla fall sedan tidigt 90-tal. Kanske ännu tidigare. Så ni förstår ju att jag börjar bli lite nervös över att han snart kommer att gå i pension. Gaaaah!
Jag har faktiskt försökt internetstalka honom lite men Ove Ström är inte ett särskilt ovanligt namn så jag har misslyckats.
men om du, Ove, mot all förmodan skulle googla dig själv och råka hitta det här inlägget så vill jag säga:
Underbara du! Tack för alla fantastiska läsupplevelser du gett mig! Må du aldrig gå i pension och aldrig sluta läsa dig rakt in i mitt hjärta!

Nidstången, av Åsa Larsson och Ingela Korsell

Alrik och Viggo är bröder, och har just flyttar till Mariefred och sitt tredje fosterhem. Deras fosterföräldrar är varma och kärleksfulla men pojkarna betraktas i mångas ögon som typiskt struliga ungar och hamnar snart i trubbel. Trubbel som sammanför dom med syskonen Magnar och Estrid.

Magnar och Estrid arbetar på Gripsholms slotts ägor och vaktar ett hemligt och magiskt bibliotek. Estrid läser i korten att ”tiden pulsar”, mörka tider närmar sig men två krigare är på väg.
Tecknen pekar otvetydigt på Alrik och Viggo som dras rakt in i kampen mot ondskan och mörkret.

Kanske som bekant som gillar jag att läsa barnböcker som omväxling. Den här boken var perfekt för mitt trötta jag!
Fint språk, tvovärdiga karaktärer och dialoger, en spännande och magisk berättelse fylld med mytologiska inslag.
Författarna skyggar inte för eller förminskar det svåra i livet, varken det i verkliga livet eller det som gör boken till en saga. Det uppskattar jag hos barnböcker och författare. Det är farligare att som barn undanhållas det svåra än att konfronteras med och samtala om det.
De här två författarna verkar vara en mycket lyckad kombination och et är en stark barnboksdebut av Åsa Larsson.
De har ju också valt en fantastisk miljö för detta fantasydrama.

Det här är första delen i en serie och jag skulle tro att jag kommer att återkomma till den. Framför allt för Viggo och Alriks skull. Det går ju inte att överge två så fina och livsdrabbade barn. De, särskilt Viggo, har funnit en plats i mitt hjärta.

Den här lilla boken, tillsammans med några dagars semester har löst upp min läskramp. Nu har jag börjat med Oksanens ”Norma” och den känns riktigt lovande.

Lite av varje men mest om varför jag inte läser

Nu ska jag skriva, ett för mig, otypiskt blogginlägg. Ett inlägg om lite ditt och datt.

Det går otroligt dåligt för mig med läsandet nu. Jag har som helt tappat läslusten.
Dels beror det kanske på att jag läst rätt så intensivt på sistone.
Jag slutade blogga just för att det faktiskt nästan inte kändes roligt med läsningen längre. Det blev något kravfyllt och stressande. Jag läste inte längre för min egen skull utan för bloggens. När jag började blogga igen lovade jag mig själv att det inte skulle bli så den här gången. Jag ska läsa för att det är underbart och blogga för att det är roligt och för att jag vill berätta om det jag upplever när jag läser. Om det ibland blir långt mellan inläggen så gör det ingenting.
Men grejen är att jag blir triggad av bloggandet att läsa mer än jag kanske skulle göra annars. Jag väljer böckerna framför t ex podcastarna som jag också egentligen vill lyssna på.
Den här gången tänker jag dock inte låta det gå så långt att bloggen tar död på läslusten. För jag vill varken tröttna på läsningen eller sluta blogga. Därför accepterar jag helt enkelt min tillfälliga lästorka och ni får helt enkelt vänta ut mig. Snart tar det fart igen!
Boken jag somnar in till nu om kvällarna är en barn/ungdomsbok och ganska kort så det dröjer nog inte evigheter ändå till nästa bokpresentation.

Ett annat skäl till den minskade läslusten är nog bristen på koncentration. Jag är nämligen mellan två jobb just nu. Alltså helt frivilligt. Jag har avslutat en tjänst där jag trivdes bra men med lång resväg. Det har känts som om jag tillbringat halva tiden under de senaste fem åren i färdtjänsten.
Nu har jag fått arbete på betydligt närmare håll. Men det är inte bara nära utan också ett spännande och utmanande arbete. Dessutom på den plats där mitt prästkall väcktes och tillsammans med den församlingspedagog som redan då ansvarade för konfirmand- och ungdomsarbetet. Både han och platsen och flera andra människor betydde oerhört mycket för mig och nu är det lite som att komma hem.
Så faktiskt har jag vissa koncentrationssvårigheter. Jag blir fort rastlös.
Kanske blir det bättre när jag väl börjat arbeta om så där ca två veckor. Förhoppningsvis tidigare än så.

Den tredje orsaken är att jag har hittat ett nytt smartphone-spel som fungerar utmärkt med VoiceOver.Jag anser att jag inte är en människa med en beroendepersonlighet (om nu något sådant existerar). T ex kan jag med glädje festsnusa utan att känna minsta snussug annars.
Men när det kommer till spel… Jag skulle aldrig våga ge mig på att spela om pengar för jag är ganska så säker på att jag skulle kunna råka riktigt illa ut då.
När jag hittar ett spel som jag tycker är roligt och som engagerar blir jag helt fast. Jag får verkligen skärpa mig. Tänka att ”nej Mikaela, inget spel förens du har tagit hand om disk och tvätt och gett barnen mat”.
Så är det nu med det här spelet och det är ingen tvekan om att det utmanöverar läsningen.
Jag ska berätta mer om det här fantastiska spelet i ett annat inlägg. För liksom en bra bok vill en bara ha mer och något sådant måste jag ju bara tipsa om.

För övrigt så har jag och Henrik äntligen publicerat avsnitt 9 av På sängkanten.
Nu tycker jag att det börjar likna något. Tydligen så ska man inte publicera sina tio första avsnitt utan helt enkelt bara lära och sedan kassera dom. Jag förstår varför. En är ju inte skitbra i början. Men det tar sig! Avsnittet hittar ni häreller i Itunes.

Lite trist är det att om en bara googlar på ”På sängkanten” dyker inte vår pod upp utan en massa träffar på någon dansk gladporrfilm från 70-talet – Mazurka på sängkanten.

En storm kom från paradiset, av Johannes Anyuru

Det här är Johannes Anyurus roman där han berättar om sin pappa.
Pappan som ung ugandier tränades till stridspilot i Grekland. Inte för att han längtade efter krig och att döda utan för att han, sedan han var liten, alltid drömt om att flyga. Inte till våldet utan bort från det.
Så när en stadskupp bryter ut i Uganda och en blodtörstig ledare tar makten vill han inte återvända till sitt hemland.
Han flyr men gör ett oerhört misstag i val av flyktväg och en kamp för livet börjar. En kamp som kommer att påverka honom och hans framtida familj för alltid.

Detta är alltså den tredje författaren jag läser inför resan med Vi:s litteraturbåt.Fast i ärlighetens namn har jag inte orkat läsa ut den. Den är för tung! Det i kombination med att man tidigt i boken blir införstådd med att han kommer att överleva gör det hela inte tillräckligt spännande. Eller ja, det vet en ju redan från början eftersom det handlar om författarens pappa och själva författaren då finns och har skrivit boken.
Dock borde jag, som människointresserad, tycka att människoödet vore tillräckligt spännande i sig. Det gör jag! Men jag hoppas att jag får höra mer om det av Anyuru lajv på litteraturbåten. Att läsa böcker med känslan att gå till knäna i sand med en tyngd över axlarna går nämligen bort för mig.
Det är något med distansen i berättelsen som bara inte funkar. En distans som faktiskt blir förklarad i berättelsen – för mycket upplevt våld parat med militär träning får en att distansera sig från sina känslor. Begripligt men outhärdligt för en känslomänniska som mig.

För att ändå säga något positivt avslutningsvis så är det en stark berättelse som skildrar ett otroligt människoöde. Språket är vackert och förmedlar, trots distansen, sorgen, mörkret och smärtan.
Hm, där har vi det kanske. Det där mörkret är konstant närvarande samtidigt som en inte får komma riktigt nära. På något sätt anonymt och avvisande. Hit men inte längre. Som när en ser någon må väldigt dåligt men inte tillåts komma nära för att hjälpa och lindra eller ens vandra med i mörkret. Bara se på. Ja, så är det nog.

Jag skulle ändå vilja uppmuntra er att göra ett försök med den här boken. Kanske var jag helt enkelt inte i rätt sinnesstämning och då är det ju dumt om ni missar en god läsupplevelse bara p.g.a det.

Maros resa, av Jo Salmson

Nu har dottern och jag läst ut Maros resa.
Det är en serie som börjar med ”Kungen kommer” och handlar om Maro som sänds ut på ett hemligt uppdrag åt kungen. Någon av kungens riddare planerar att förråda honom och nu vill han att Maro ska hämta en sanningsdryck som kan avslöja förrädaren.
Den blir en resa där många faror lurar och drakar och magiker är involverade.

Jag hade höga förhoppningar på den här boken. Den är riktad till barn i åldern sex till nio år så jag tänkte att det här skulle passa min sexåring perfekt. Jag tänkte nog även att berättelsen skulle falla mig i smaken.
Dottern tyckte mycket om böckerna. Själv är jag inte överdrivet förtjust.
Böckerna är ganska händelselösa. I första boken händer det nästan ingenting. Hade jag köpt, och inte lånat, den skulle jag aldrig ha skaffat fortsättningen.
Första boken var mer som ett intro och jag förstår inte riktigt varför serien är uppdelad på fyra delar. Två hade räckt om den nu måste vara i delar över huvud taget.
Kanske är dom så korta för att det ska passa barn som just börjat läsa. Kapitlen är väldigt korta också.
Enligt Bokus har böckerna ”mästerliga illustrationer” och det kanske också är skälet till att böckerna är i fyra delar. Kanske kompenserar bilderna för det fattiga innehållet. Låt oss hoppas det.
Eftersom jag läser punktskrift märkte jag och mitt barn inget av de bilderna dock.

Det står också att serien är ”oavbrutet spännande”. Det håller jag som sagt inte alls med om. Men även när det börjar hetta till löser sig saker och ting lite för snabbt och enkelt. Det hinner liksom aldrig bli riktigt spännande innan det spännande är över.
Ganska torrt och humorlöst är det också. Det var nog bara en gång som vi skrattade till lite.
Nu utger sig ju inte boken för att vara en humoristisk bok men ändå.

Positivt är i alla fall språket. Det är välskrivet och inte särskilt barnsligt. Karaktärerna och dess funderingar tas på allvar.
Jag gillar också slutet får jag erkänna. En bra upplösning!

Nej, inget för mamman det här ändå men dottern är nöjd och belåten. Däremot är jag tveksam till att ett barn som läser själv skulle orka sig igenom. Möjligen på hoppet då. Hoppet att det kanske blir bättre längre fram.
Fast barn upphör aldrig att förvåna. Sådant som jag tycker är mördande tråkigt kan fascinera något alldeles enormt. Och sådant som jag bara älskar tröttnas det på direkt.
Nu har vi börjat med Harry Potter och hittills är det mest jag som är alldeles till mig.

(Jag etiketterar det här ändå som "boktips" eftersom min dotter faktiskt gillade Maros resa.)

Glasfåglarna, av Elsie Johansson

Då har det kommit till Elsie Johanssons tur. Även hon gästar Vi:s litteraturbåtoch mitt val av bok föll på Glasfåglarna.

I den här romanen får vi lära känna Nancy och hennes familj. De lever under fattiga förhållanden och sliter för att få ihop till mat, ved att elda med och kläder på kroppen. Sorgerna och bekymren är många men där finns också mycket att glädjas åt. Små ting som förgyller tillvaron. Så har dom varandra och deras kärlek och omsorg kommer till uttryck på olika sätt.
Nancy själv är minsta barnet vilket ger henne vissa fördelar. Hon får vara barn något längre än sina äldre syskon och föräldrarna ger henne utrymme att ägna sig åt det hon älskar allra mest – böcker och läsning. I hemlighet drömmer hon om en annan framtid än den hennes fattiglott tilldelat henne.

Tänk att jag inte läst Elsie Johansson förens nu! Jag fick av någon anledning för mig att hon inte var något för mig. Vad härligt att upptäcka att jag hade alldeles fel.
Jag älskar hennes kärva språk och osentimentala berättarstil som tränger rakt in i hjärteroten på mig. Hennes miljö- och karaktärsbeskrivningar är otroliga och tar mig raka vägen in i det fattiga hemmet i 30-talets Sverige.
Hennes användande av tidsenliga ord och uttryck är också en ren fröjd!

Det blev verkligen en rejäl kontrast att kastas från Bengt Ohlssons medelklass Martin (som jag skrev om i förra inlägget) och hans livskrisande in i ett liv fyllt av verkliga bekymmer. Ett liv och ett samhälle där ”patriarkat” inte är något vagt abstrakt utan något högst påtagligt. Något som direkt påverkar både kvinnor och män. Ett system som det kräver stort mod och enorm styrka för att gå emot.
Jag är så glad att det här bara är den första boken om Nancy för jag vill verkligen veta hur det går för henne.

Drick värmen ur min hand, av Bengt Ohlsson

21 mars åker jag med min mamma på tidningen Vi:s litteraturbåt! Jag är full av förväntan!
Men eftersom jag inte läst en enda av de gästande författarna är det hög tid att göra det.
Först ut blev Bengt Ohlsson.

Martin är 44 år, lever tillsammans med fru och dotter i Stockholm och arbetar som socialtjänsteman på ”sexköparsektionen”.
Han följer med ett polisteam när de gör tillslag på bordeller. Hans uppgift är att skrapa ihop resterna av de män som gripits på bar gärning.
Det är ett jobb som gör intryck på människor i Martins sällskapsliv och ett jobb han är bra på.
Martin har ett bra liv men har svårt att uppskatta det.
Tomheten i en relation som blivit nött av allt för många besvikelser och allt för mycket vana. Slitningarna i relationen med tonårsdottern. Underlägsenheten i relationen med den lyckade bästa vännen Viggo. Meningslösheten och den han blir när han dricker alkohol.
Allt detta drar honom djupare ner i sorgsenhet och mellankolli.
Var finns räddningen? I den kvinnliga polisens glittrande ögon eller en liten hunds varma blick?

Välskrivet och bra men en eländig historia. Det är hög igenkänningsfaktor och det gör mig trött.
Det är egentligen inte alls synd om Martin. Precis som det inte är särskilt synd om de flesta av oss som har familj, vänner, bostad, arbete, mat på bordet och mer därtill. Ändå hittar vi, Martin och jag och flera med oss, saker att krisa över och tycka synd om oss själva för.
Det är väl så livet är antar jag. Det är så vi funkar av olika skäl.
Men jag har nog av det där i mitt eget liv. Jag behöver inte alls läsa om det i en roman också. Kanske finns det andra som kan tycka att det är skönt att inte känna sig ensam men själv blir jag bara dyster.

Det jag uppskattar med boken är att Martin inte alls känns gubbsjukig. Hans känslor för en femton år yngre tjej är bara känslor, vilka som helst, hos en människa för en annan. Känslor hos en människa som saknar. Saknad och längtan efter det han inte längre ser i ansiktet på sin fru men i hennes.
Det blir också så tydligt att det till största delen inte handlar om sex när hunden Rulle kommer in i Martins liv och fyller upp ett oanat tomrum.

Något annat som jag uppskattar i romanen har med genus att göra.
Det är härligt med en manlig författare som reflekterar över detta. Martin måste hela tiden förhålla sig till sitt kön. Han har genusglasögonen på och det gör livet mer komplicerat för honom. Han är fullt medveten om att han själv och andra betraktar honom genom dom glasögonen och det blir tydligt att även män, inte som grupp, men som individer också faller offer för könsstrukturer.

På det hela taget en givande läsupplevelse men mer av det här slaget behöver jag inte på väldigt länge.

Äntligen högläsning!

Det har känts lite sorgligt att inte ha kunnat läsa högt för mina barn.
Maken har varit väldigt duktig med det där som tur är och läste för den äldsta sedan hon var tre månader.
Men de första åren är bilderna av väldigt stor betydelse för barnen och jag som läser punktskrift har då inte mycket att komma med. Bara vita knottriga papper.
Men nu! Nu har jag här en sexåring som älskar ord och bokstäver och som är fullt redo för kapitelböcker.

Vi satte igång någon gång före jul och det är fantastiskt. Fantastiskt för att vi får en lugn och mysig stund bara hon och jag innan hon ska somna.
Fantastiskt för att jag genom henne får återuppleva älskade läsupplevelser. Nya också för den delen.

Bl.a. har vi läst Ronja Röverdotter och böckerna om Prostens barnbarn.
Ronja var svår att läsa eftersom jag så ofta hade en stor gråtklump i halsen. Jag blir så extremt berörd av att läsa om barn-förälder-relationer och ännu starkare blir det när jag gör det tillsammans med mitt eget barn.
Prostens barnbarn däremot läste jag förstås med ett leende på läpparna.
Både Ronja och Prosten har jag läst så många gånger att jag kan vissa delar och repliker nästan utantill. Det är en stor fördel måste jag säga. Särskilt för mig som inte är någon hejare på att läsa högt om jag inte tränat på texten innan.

Just nu läser vi serien Maros resa. Den har jag inte läst tidigare och jag är inte superimponerad. Men mer om den kommer när den är utläst.
Sedan, efter det, då blir det Harry Potter! Vilken lycka!

Neverwhere, av Neil Gaiman

Det börjar ganska klassiskt. En relativt ung, vit medelklassman flyttar till London. Där får han sig en liten lägenhet, ett jobb han tror sig trivas med och en fästmö som han tror sig älska.
Men så en avgörande kväll förändras allt.
Richard är på väg med sin fästmö till en middag med hennes chef. En mycket viktig middag där han ska vara en representativ partner. Då ramlar plötsligt en blodig flicka ut på trottoaren framför dom. Hon behöver uppenbart hjälp och trots fästmöns protester lyfter Richard upp flickan och bär henne hem till sig.
Flickan repar sig ganska snabbt och introducerar Richard till Londons undre värld. Inte en undre värld som vi känner den utan en för oss osynlig värld. Richard tvingas in i ett äventyr som sakta men säkert förändrar honom och hans syn på livet och tillvaron.

Det här är Gaiman när han är som bäst!
Det är komiskt, äckligt, charmerande, fascinerande, fängslande och väldigt spännande.
Jag gillar det här med parallella världar som liksom går i varandra. Gillar när det är lite vridet samtidigt som det finns en tydlig och god historia. Och jag gillar verkligen hans karaktärer!
Tillsammans med ”Amerikanska gudar” utgör den här en av favoriterna bland Gaimans böcker. Förhoppningsvis kan de bli fler!

Morgon i Jenin, av Susan Abulhawa

Berättelsen börjar 1940 hos en glad, kärleksfull och harmonisk olivodlarfamilj i Ein Hod. 1948 bryter helvetet lös i Palestina när israelerna med våld tar det land som de tycker sig ha sin fulla rätt till.
Familjen flyr och hamnar i flyktinglägret i Jenin.

Nu börjar förlusterna. Yngste sonen som bara är några månader rövas bort av en barnlös judisk man och näst yngste sonen skjuts och blir ohjälpligt skadad för livet.
Familjen skapar ändå något slags liv i flyktinglägret. Ett liv mestadels utlämnat åt omvärldens välvilja, eller ovilja.

Usch alltså! Skönt att det är över.
Men så bra!
Så mycket skönhet och så mycket sorg och smärta i samma roman är nästan outhärdligt.
Större delen av boken gav mig gråtkramp i halsen.
Men den här boken borde alla läsa.
Även om det är en skönlitterär roman där karaktärerna är påhittade så är inte Palestina påhittat. Förlusterna, sorgen och smärtan är den samma. Och för alla palestiniers lidandes skull är det inte mer än rätt att jag står ut. Står ut med en smärta som är ojämförbar med deras verkliga.

Den fantastiska berättartekniken, det vackra språket och den oemotståndliga historien hjälper läsaren att förstå hur Israel-Palestina-konflikten kunde uppstå och hur den är så svår att bryta.
Jag blir arg och förtvivlad.
Arg över omvärldens agerande 1948. Då efter 1945 när världen var överens om att det som skedde i nazisttyskland aldrig fick upprepa sig. Tre år senare börjar förföljelser och massakrer på palestinier. Människor som aldrig hade något med judeförföljelse att göra.
Och USA stödjer Israel och världen ser på.
Förtvivlad över att det ser så hopplöst ut. Att läget är så låst eftersom israeler dödar palestinier eftersom palestinier dödat israeler eftersom israeler dödat palestinier eftersom… Hat nedärvt i generationer.

Ändå finns det hopp. Människor kämpar och arbetar för fred i Israel/Palestina och jag har själv besökt fredkonferenser i Israel. Och jag har upplevt den otroliga, hoppingivande mångfalden i Jerusalem.

Även i boken finns det faktiskt gnistor av hopp.
Jag säger bara läs den!

A blind legend - ett helt ljudbaserat äventyrsspel

Jag vill berätta om ett spel som jag spelat på min Iphone.
Spel hör väl inte hemma på den här bloggen kanske någon tänker men ett spel med en historia är inte helt olikt läsning i det att en får gå in i en berättelse.
Det speciella med det här spelet är att även jag, som synskadad, kan spela det. Det är t.o.m. utformat med tanke på blinda och synskadade.
Inget syns nämligen på skärmen utan en spelar enbart med hjälp av ljud.

Som spelare är du en blind riddare som med hjälp av sin dotter ska rädda sin fru som tillfångatagits av kungen.
Vägen till kungens slott är farofylld och du måste slåss mot vargar, rövare, monster och krigare. Du måste undvika att falla ned för stup eller genom is. Mestadels tar du dig fram till fots men även till häst eller med båt.

Historien är kanske inte fantastisk men det var spännande och jag ville veta vad som skulle hända i nästa scen. Det är heller inte allt för svårt att spela men jag hade ganska ordentliga problem vid två tillfällen vilket ju är bra. Det måste vara lite utmanande om det ska vara roligt.

Jag tycker att det här spelet var superbra men det beror troligtvis på att jag inte precis är bortskämd med den här sortens spel.
Jag har spelat mycket textspeloch MUDi min dag, vilket är roligt men jag kan ändå längta efter något som påminner mer om klassiska data- eller tv-spel.
Förr i tiden spelade jag faktiskt vanliga tv-spel också. Det var på tjock-tv:ns och den unga kroppens tid. Då kunde jag, utan att bli alldeles ledbruten, krångla ihop mig så att jag satt med näsan alldeles intill skärmen. Så länge jag höll mig till Nintendo nes och dess enkla grafik med skarpa kontraster var jag riktigt duktig.
Den tiden är dock över och förbi.

Jag har tidigare provat ett par andra spel där en är helt utlämnad till ljud men de har inte alls varit lika bra. Förutom att storyn har varit underlig så har ljudbilden varit väldigt krystad. Det har varit ledfyrar i form av ljud som en ska följa. Ljud som liksom inte hör till omgivningarna. De har också varit ganska tråkiga och svåra att spela.
Jag tänker nu närmast på spelet Papa Sangre IIsom jag tröttnade på huvudsakligen p.g.a att det var så svårmanövrerat. En var dessutom tvungen att stå upp och röra sig själv runt så att en stod i den riktning en ville att karaktären skulle gå. Så störigt!
A blind legend har jag spelat i sittande och liggande läge. Göttslött!

Jag vill ha fler spel som A blind legend! Kan inte någon ordna det?
I så fall skulle jag önska att det var lite mera utförligt. Lite mer möjligheter till utforskning av spelvärlden. Det går visserligen i det här också men det leder ingen vart mer än möjligen till döden eller något lite komiskt inslag. Det finns liksom bara ett spår att följa. Lite mer pussel skulle vara roligt.
Kul vore också om det var lite fler moment. Som t ex att kunna plocka upp saker, samla t ex guld och köpa och byta vapen.
Helt fantastiskt vore det ju om det kom ett onlinespel. Tänk att kunna slåss eller tävla mot andra spelare!
Så, kära spelprogrammerande vänner och läsare, nu är det bara att sätta igång!
Jag väntar!

A blind legend finns att hämta gratis i App store.
Om en vill veta mer om spelet så gå in här.

Bara du kan rädda mänskligheten, av Terry Pratchett

Hemma hos Johnny är det ”hårda tider”. Ömsom bråk, ömsom tystnad. Ibland finns det mat och rena kläder, oftast inte.
Johnny tar sin tillflykt till datorn där han ägnar sig åt att skjuta ned utomjordingar med sitt jaktskepp.
Men plötsligt får han ett meddelande på skärmen. Utomjordingarna vill kapitulera. De vill inte dö! De vill resa hem!
Johnny dras in i dataspelets stjärnrymd och ställs inför stora livsfrågor.
Vem lever, vem dör? Vad är spel, vad är verklighet? Döda eller inte döda?

Käraste Pratchett! Oftast är han alldeles för konstig för min smak. Eller, konstigt kan ju vara väldigt bra men jag har svårt med böcker som jag inte hänger med i. Sådana är dom oftast, Pratchetts böcker. Det är liksom ingen riktig handling utan en kastas hit och dit och utan att riktigt greppa något. Jag famlar och vet inte vad han vill med berättelse, eller icke-berättelsen, eller med mig.
Men så finns det böcker som är rätt så fantastiska. Som den här!
Pratchetts humor är helt enkelt underbar, liksom hans karaktärer. Små detaljer som gör det så otroligt roligt. Och så det underliggande allvaret.
Det här var precis vad jag behövde efter den förra, plågsamma läsningen.

Andra böcker av Pratchett jag älskar är Goda omen (som han skrivit ihop med Neil Gaiman), Små gudar samt Den makalöse Maurice och hans kultiverade gnagare. Jag skulle gärna läsa mera i den här stilen av Pratchett så tips mottages gärna!

Som om

Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Klara satt i sitt kök”

Klara satt i sitt kök.
Framför henne brann stearinljusen, såsen stelnade, köttet kallnade och vitlöksmöret smälte. Platsen och tallriken framför henne var tom.
Varför gjorde hon så här? Vad i all världen var det för fel på henne?

Klara tänkte att om någon såg henne nu skulle den personen tro att hon var en bedragen hustru som förgäves väntade på sin man. Eller att det var hon som var den förgäves väntande älskarinnan.
Hon såg ut genom fönstret. Såg rakt in i grannarnas lägenheter. In i deras liv.
Där stod han och diskade efter middagen. Han med fru och tre barn.
Där satt hon, precis som Klara, vid ett dukat bord med levande ljus. Skillnaden var att hon hade någon mitt emot sig.

Klara tänker att det är ändå bättre. Det är bättre att de tror att hon är en bedragen hustru eller en övergiven älskarinna. Bättre det än om de visste sanningen. Visste hur oerhört tragisk och patetisk hon var. Visste att hon varken var den hustru eller älskarinna eller något annat heller. Att hon inte väntade på någon.
Att hon under veckan levde i illusionen. Låtsades för att få känna hur det kändes för dom andra. Dom i grannhuset.
Att hon planerade en måltid. Som om.
Att hon varje fredag gick och handlade för två. Som om.
Att hon sedan gick hem och lagade mat. Avancerade rätter. Klädde upp sig, dukade för två och tände ljus. Som om.
Som om hon väntade på någon.
Som om någon vore på väg till henne.
Som om hon inte vore alldeles ensam.

Flykten, av Jesús Carrasco

En trång grop med en namnlös pojke, i ett namnlöst land, i en namnlös tid.
Nästan utan att andas ligger pojken och väntar på att de som jagar och letar efter honom ska försvinna.
Till slut kan han, hungrig, törstig, nedkissad och stel resa sig ur sitt gömställe och på allvar påbörja flykten. Flykten bort från de ohyggligheter som han nu är beredd att riskera livet för att slippa undan.
Snart är hans lilla proviant slut och törsten obeskrivlig. Hur ska han, en ensam pojke, kunna överleva på den karga, förtorkade slätten?
Då möter han herden som tar sig an honom och som lär honom överlevnad. Överlevnad den hårda vägen.

Det var länge sedan som en bok väckte sådant obehag hos mig. En fruktansvärd historia som får mig att vilja slita hörlurarna ur öronen.
När jag låg sömnlös i natt fick jag till slut läsa något annat eftersom boken höll mig mer vaken än mina egna nattliga funderingar.

”Flykten” är en otrolig bok! En fantastisk berättarkonst där sinnesintrycken tvingar sig på och tränger in, och fasan kryper innanför skinnet.
Det är den sortens bok en behöver ibland för att riktigt ruskas om. En berättelse som vi skulle förfasa oss över och skaka på huvudet åt om vi fick höra den på nyheterna men som i romanform vägrar låta en stänga av, koppla ifrån.
Det här är boktipset du ska ta till när du är mätt på medhårsstrykande feelgood och istället är beredd på en knytnäve i magen.

Djurens gård (Djurfarmen), av George Orwell

Så har jag då till slut läst den, klassikern.
Jag har i ärlighetens namn mest läst den just för att det är en klassiker som borde läsas. Den gav mig inte särskilt mycket men jag inser ju hur genialisk den är och hur den måste ha skrällt på sin tid.

För dig som inte känner till boken handlar det alltså om en farm där djuren bestämmer sig för att bli kvitt sina människor som alltid varit ganska hänsynslösa men nu också börjat missköta gården och djuren.
Under grisarnas kommando drivs människorna från gården och djuren arbetar nu, med gemensamma krafter, för sin egen föda. Alla djur är lika värdefulla, det är människan som är fienden och ingen får skada någon annan med fyra ben eller vingar – ”fyra ben bra, två ben dåliga”.
Grisarna deltar inte fysiskt i arbetet men planerar, leder och strukturerar. Eftersom det är dom som står för tänkandet och därmed är grunden för att gården ska fungera är det inget underligt med att de åtnjuter vissa privilegier, så som en skvätt mjölk i gröpen och ensamrätt på fruktskörden.

Farmen sticker naturligtvis i grannböndernas ögon. Djur som läser, skriver och odlar jorden haringen någonsin hört talas om. Ägaren försöker återta sin gård men misslyckas och djuren firar.
Men sakta och säkert förändras förhållandena på ”Djurens gård”. Splittring uppstår och en av grisarna drivs bort och plötsligt straffas djur med döden för förräderi. Allt mer förvandlas gården. Alla djur, utom grisarna och deras underhuggare hundarna, svälter och sliter, sliter och svälter.
Men det är ju i alla fall bättre än på människornas tid. Eller, det är det väl?

Ja, det är ju så klart då en satir över kommunismen. Den som började så fint men slutade så tragiskt och förfärligt. Även omvärldens bemötande, eller icke bemötande, av kommunismen får sig förstås en rejäl känga.
Vill du på ett pedagogiskt, snitsigt och enkelt sätt förstå kommunismens mekanismer så ska du läsa den här boken.

Jag har även under säkert tio års tid tänkt läsa Orwells ”1984” och den är nu lagd i min bokhylla i Legimus app. Den har jag lite högre förväntningar på måste jag säga.