onsdag 30 mars 2011

Darling Jim, av Christian Mörk

En fruktansvärd händelse skakar om Dublin. Tre kvinnor hittas döda i ett hus och de är uppenbarligen mördade. Det är två unga kvinnor och en gammal och det ser ut som att de har dödat varandra. Polisen går bet på fallet men de unga kvinnorna, som är systrar, vägrar låta sig glömmas. En kille som arbetar på posten hittar ett märkligt paket postad till ingen särskild. I paketet hittar han berättelsen om systrarna Walsh och "Darling Jim". Det här är en eggande berättelse som hela tiden lockar att läsa vidare. Den är fylld av hemligheter och mystiska företeelser samt har drag av övernaturlighet. Och det bästa av allt - inga kommisarier och polisstationer! Eller jo, en polis faktiskt. Men det sköna är att hon liksom är en parodi på deckarpoliser. Hon liksom försöker vara som poliserna i engelska tv-serier och blir mest pinsam och misslyckad. Det tackar jag Christian Mörk (jag hittar inte den där grejen på tangentbordet som gör det rätta ö:et) för. Äntligen nån som har fattat det där med hur trist det är med poliser. Det är över lag en god underhållningsroman. Språket är förstås inte särskilt speciellt på något sätt men författarens berättarlust kompencerar upp det. Det finns tyvärr vissa såna där missar som jag har väldigt svårt för. T ex förekommer ett övergivet hus och hänvisningen till när det övergavs stämmer inte överens med berättelsen och händelseförloppet. Otroligt störande korrslarv! Historien är bra men jag tycker tråkigt nog att den faller lite för platt på slutet. Den börjar riktigt bra och utlovar en hejdundrande final. Men den kommer inte tycker jag. Från att ha varit riktigt spännande planar historien ut till en ganska ospännande upplösning. Jag hade också önskat lite mer av det där övernaturliga som även det är mest framträdande i början. Peder Falks uppläsning gillar jag verkligen. Den gör rättvisa åt berättelsen tycker jag.

måndag 28 mars 2011

Esset i rockärmen, av Annie Proulx

Bob är en ung man som inte riktigt vet vad han vill göra med sitt liv. Han får jobb som "markspanare" åt "Globala fläsksvålsbolaget". Detta innebär att han ska övertala ranchägare att sälja sin mark till Globala fläsksvålsbolaget som ska använda den till grisfarmsanläggningar. Han får dock inte berätta vilka han jobbar för utan ska lura människor till försäljning. Detta pga det motstånd som finns till de enorma, stinkande grishusen. Ju mer Bob lär känna de människor han möter och den natur som ska erövras desto mer tveksam blir han till sitt uppdrag. Sakta men säkert blir han allt mer hemmastad i det område han bestämt sig för att ta sig ann. Kvinnan han hyr stuga av erbjuder oändligt med historien om trakten och dess invånare. På Gamla Hunden umgås han och lyssnar till traktens manliga befolkning och äter fantastisk, gratis lunch mot att han ger ägaren en hjälpande hand. Han njuter av omgivningarna och blir allt mer stressad över att inte ro i land någon affär... I den här boken får vi oss till del ett myller av karaktärer och historier samt uppleva präriens vildhet. För att inte tala om all gudolig mat som beskrivs. Jag har kännt mig konstant hungrig under hela läsningen... En genuin och levande berättelse i sann proulxanda. Jag älskar Annie Proulx med sitt mustiga språk, sin tjärva humor, sitt rika persongalleri och sin förkärlek för extrema naturförhållanden och annorlunda människor. Att läsa "Esset i rockärmen" är som att kliva in i en skattkammare fylld med ovanliga och unika smycken och juveler. Och när sista sidan är läst lämnar boken inte bara kvar en härlig lyckokänsla hos mig utan också saknad och en het önskan om att få veta mer. För min del skulle det gärna få bli en uppföljning. (Finns inte som ljudbok.)

söndag 27 mars 2011

Hunden, av Kerstin Ekman

Tiken tror att husse ska på jakt och springer eter skotern trots att han inte sagt åt henne att följa med. Han märker inte att hon är med förns han är framme vid det ställe där han tänker slå upp sin fiskevak. Tiken i sin tur har inte märkt att en av hennes valpar följt efter henne. Valpen tultar på i snön men blir snart trött och kan vare sig fortsätta framåt eller gå tillbaka. Ensam, våt och frusen rullar han ihop sig under en gran. Lillvalpen blir inte hittad och kan själv inte ta sig hem. Han måste på egen hand överleva kylan, svälten och ensamheten. Det här är en sån fin liten bok. Ekmans naturbeskrivningar är så målande och det här med hur hundar fungerar har hon riktigt bra koll på. Tycker om! Tycker även om Helena Brodins uppläsning.

lördag 26 mars 2011

Tårtgeneralen, av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson

En verklighetsbaserad berättelse om Hasse P som vill "sätta Köping på kartan".

Hasse P är en av dessa människor som gång på gång lämnar städer, skulder, fruar och alkohol bakom sig för att försöka börja om.
Nu är det Köpings tur att stifta bekantskap med denna herre.

I ett tv-program utses lilla Köping till Sveriges tråkigaste stad.
Detta upprör förstås invånarna men det finns inte riktigt någon ork till att göra något åt saken.
Den enda som har handlingskraft nog är Hasse P.
Han övertalar stadens bagare att hjälpa honom att göra världens längsta smörgåstårta.
Det blir ett galet äventyr med vilda cykelturer, hybris, 500 meter tårtbotten, säckvis med persilja, lycka och berömmelse.
Framgången är ett faktum och Hasse P försöker nu at desperat hålla sig kvar där uppe på toppen...

En både rolig och tragisk berättelse framställd med den värme och det intresse som Filip och Fredrik visar udda existenser.
Boken nådde kanske inte riktigt upp till mina förväntningar men ändå et läsvärt proträtt av ett människoöde och en småstad.

Filip och Fredrik läser själva in boken och gör det bra. Framför allt gör Filip en fin insats.

fredag 25 mars 2011

Den gula vinden, av David Grossman

Tro det eller ej men jag har faktiskt ännu en bok från mellanöstern att presentera.
Faktum är att jag började läsa den här boken redan förra sommaren/hösten men blev inte klar förns nu. Inte för att boken var tråkig eler tungläst utan för att jag behövde smälta den bit för bit.

Den gula vinden är nämligen en rapport som den israeliske författaren/journalisten/programledaren David Grossman gjorde på uppdrag av en veckotidning i mitten av 80-talet.

Under sju veckors tid reste Grossman runt i de ockuperade om rådena där han mötte många olika sorters människor, främst palestinier men också en del bosättare.
I denna bok delger han oss sina upplevelser.

Jag upplever Grossman som en oerhört empatisk och lyhörd person som verkligen strävar efter äkta möten, förståelse och ömsesidighet.
Till skillnad från Amos Oz ganska nyktra synsätt känns Grossman oerhört engagerad känslomässigt.

Även om den här boken skrevs för över tjugo år sedan visar den väl på hur djupt förankrad mellanösternkonflikten är mellan israeler och palestinier. Många av de tankar, känslor och attityder Grossman möter känner jag igen från min egen studieresa i Israel.
Att läsa den här boken har varit mycket lärorik och jag reckomenderar den varmt för den som vill sätta sig in i hur israeler och palestinier känner.
Dock ska man ha i åtanke att israelerna inte får särskilt stor plats i boken vilket gör den ganska vinklad om än absolut inte osann.

(Finns inte som ljudbok.)

torsdag 24 mars 2011

Hur man botar en fanatiker och om att skriva, av Amos Oz


resan runt jorden
bestämde jag mig för att stanna kvar lite längre i Mellanöstern och läsa en bok som fanns med på
förra årets jordenruntfärd.

Hur man botar en fanatiker är en kort och lättläst liten bok av den mycket skarpe Amos Oz.
Han ger på ett nyktert, humoristiskt och ljust sätt sin syn på israel-palestinakonflikten och på hur den borde lösas.
Han beskriver vad han anser vara en fanatiker och hur man ska gå tillväga för att bota en sådan.
Då han själv varit fanatiker borde han ju veta.
Han berättar också en del om sitt eget skrivande i ljuset av konflikten.

Den här lilla skriften väcker hopp tycker jag. Oz tror verkligen på att det kan komma till stånd en lösning på det djupgående problemet i Israel/palestina och det inom en inte allt för avlägsen framtid.
Han väcker även många tankar och funderingar hos mig.
Många av hans idéer blir aha-upplevelser. Andra saker kan jag inte köpa rakt av (som t ex hans syn på krig) och måste verkligen fundera mer över.

Intressant och läsvärt och jag är nu mycket sugen på att läsa någon av hans romaner.

(Finns inte som ljudbok.)

måndag 14 mars 2011

Sju stenar till den otrogna hustrun, av Vénus Khoury-Ghata

Efter min skakande upplevelse i
Syrien
fortsatte jag till Libanon.
Ur askan i elden kan man säga.

Till ett bistondscenter i en liten, fundamentalistisk by kommer "främlingskan". Hon har flytt Paris där hon lämnat efter sig sin döda katt och sin svekfulla älskare.
Här möter hon människoöden som på sätt och vis liknar hennes eget men som samtidigt inte är jämförbara.

På biståndscentret möter hon den 40-åriga Amina. En kvinna som går sin egen väg samtidigt som hon är bunden av sina traditioner. Som hyser ett starkt manshat samtidigt som hon underkastar sig männens makt, behov och begär.

I byn möter främlingskan Noor. Det är kvinnan för vars skull man samlat ihop en hög med stenar på byns torg. Hon som dömts till döden genom stening på grund av otrohet.

Den här boken väcker oerhört många känslor hos mig - smärta, sorg, förtvivlan, hopp coh glädje.
Berättelsen plockar också fram en oförsonlig sida hos mig själv. Jag försöker alltid se saker och ting ur många synvinklar. Försöker förstå varför människor handlar som de gör. Mycket lite är svart eller vitt i min värld.
Men under min läsning av denna bok skiter jag bitvis i allt det där. Jag skiter i att det är urgamla traditioner och att jag inte är en del av den och alltså inte kan se saker och ting på samma sätt som de här människorna.
Det kvinnorna utsätts för och den grova ojämlikhet som råder mellan könen är fel, fel, fel, fel.
Att döda en kvinna som utnyttjats sexuellt (våldtäckt eller inte, det är ett utnyttjande) men att låta en man som först våldtagit och sedan dödat sin dotter gå fri, det är sjukt, vridet och fel.
Det finns inga förmildrande omständigheter.
Punkt slut.
Oförsonliga men sköna känslor.

Språket är mycket fint. Osentimentalt men nära.. Något distanserat men inte alls snålt. Jag som läsare betraktar inte bara det som sker utan dras in i det.
Så ska en bok vara skriven för att få mig att verkligen uppskatta den.

(Finns inte osm ljudbok.)

fredag 11 mars 2011

Järngräshoppan, av Salim Barakat

Efter mitt besök i
Iran
begav jag mig raskt till Syrien där jag skakades om ordentligt.

Järngräshoppan är en självbiografisk barn- och ungdomsskildring.
Den är verkligen skriven utifrån barnens perspektiv och som läsare får man inte mycket förklaringar till olika skeenden, någon omvärldsanalys eller någon annan bakgrundsinformation.
På ett poetiskt vis med svart skönhet beskriver Salim Barakat de fasor barnen utsätts för av de vuxna och de fasor de själva utsätter svagare varelser för.

Jag har läst många barn- och ungdomsskildringar men aldrig i den här kontexten. Och aldrig med sådana fruktansvärda pojkstreck.
Att trampa på igelkottar med träskor, tvinga ut mullvadar ur sina hål med hjälp av vatten för att sedan tvinga dom att simma i en grop tills de dör, att hälla bensin över och tända eld på en katt osv, går långt utvad som kan ses som vanligt bus.
Det är fruktansvärt att läsa och jag vill krypa ur mitt eget skinn. Lika fruktansvärt är de omständigheter som får barnen att bete sig på det viset.

Barakat beskriver ett liv där mörker, kyla och kärlekslöshet råder och den enda glädjen är skadeglädjen. Ett liv där friheten från vuxenvärlden är den största lyckan.

Ja, det är verkligen en hemsk berättelse även om jag nog tycker att det lättas upp lite i den andra delen av boken. Antagligen beror det på att ju äldre pojken blir desto mindre ger sig föräldrarna på honom och desto mindre behöver han i sin tur hämnas och ta ut sin smärta på andra.

Berättarrösten griper tag och det vackra och betvingande språket låter mig inte blunda för det svåra.
En fruktansvärd och fängslande läsupplevelse som jag inte kommer glömma i första taget.

(Finns inte som ljudbok.)

torsdag 10 mars 2011

Står inte ut med Oscar Grays porträtt...

Har försökt läsa Oscar Wildes Dorian Grays porträtt mend et går bara inte...
Jag må vara okultiverad men jag tycker den är tråkig, tramsig, fånig och idiotisk.
Visst, språket är vackert och Rikard Wolff en underbar uppläsare men blääää!
Töntiga karaktärer som säger och gör puckade grejer.

Wilde är inte min snubbe. Det är en sak som är säker.
Jag står inte ut. Jag kommer inte läsa klart den. I alla fall inte nu.

tisdag 8 mars 2011

Huset vid moskén, av Kader Abdolah

På resan
runt jorden
befinner jag mig just nu i Mellanöstern. Det blir ett av årets längre resstopp och jag har kommit ungefär halvvägs.

Det första land jag besökte var Iran genom Kader Abdolahs bok Huset vid moskén.
Där får vi följa livet i ett hus som ligger då just vid moskén. Där bor tre kusiner - en imam, en böneutropare och en köpman - deras familjer och mormödrarna, som inte alls är mormödrar utan två ogifta damer som sköter hushållet och håller uppsikt på huset.

I staden där huset ligger lever människorna i någon slags blandning av motvilja och tjusning av det amrikanska inflytandet.
Framför allt är det så i huset. Där vil och försöker man hålla på de traditioner som funnits där i 800 år, samtidigt som man är ganska öppen för förändring, utveckling och nymodigheter. Smink, tv, kvinnans sexuella frigörelse, modern poesi, nylonstrumpor och bio väcker nyfikenhet och ger spänning i tillvaron.

Sedan kommer det brutala maktskiftet. Det som ska återställa ordning och tradition. Ett maktskifte som får hemliga polisen att te sig som mild och mesig.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken riktigt.
Det var helt klart intressant och givande läsning men den fäster inte riktigt.

Den är skriven som en saga och börjar: "DET VAR EN GÅNG ett hus, ett gammalt hus, som hette huset vid moskén".
Språket är gammaldags och ger sagostämning. Förutom då att det ibland stoppas in ord som känns väldigt malplacerade så som grejer och kille.

Den börjar liksom lite gulligt och behagligt. Även det svåra framställs på ett smågulligt sätt.
Sen helt plöttsligt vänder det och allt blir bara hemskare och hemskare. Men ändå fortfarande skrivet på sitt sagovis.

Det är kanske någon finess och tanke med det hela men jag förstår det inte och blir inte särskilt förtjust i det får jag nog säga.

Jag känner mig splittrad. Att få följa historien var intressant och å ena sidan hade jag inte velat vara utan den andra delen av boken.
Å andra sidan var början så trevlig och kändes mysig medan slutet inte känns som att det passar ihop med början. Ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det men boken som roman skulle vara bättre med enbart den första delen tror jag. Fast ändå inte...
Äh, jag vet inte... Splittrad som sagt...

(Finns inte som ljudbok.)