Viskningar om våren

Fåglarna sjunger vår
De dårarna
De små liven förstår inte
att det är klimatet som är ur led
Men inom mig viskar en röst;
Jo, snart, snart är hon här, våren
det blir ljusare för varje dag som går
Men då ljuder den andra rösten
den hånfulla;
Tror du att det blir bättre med våren?
Tror du att hon kommer att kunna väcka honom till liv?
Eller dig?
Och jag låter våren dö
tillsammans med hoppet

Nu ni! Det är på gång! Hjälp!

Så har jag gjort slag i saken och projektet är i sitt slutskede. Dikterna är utvalda, baksidestext är skriven och ISBN införskaffat. Jag ska ge en del av min poesi i en liten samling, illustrerad av min mamma fotografen.
Nu ska det bara korr-läsas några gånger till och omslaget utformas. Och så var det det där med titel… För att inte tala om det där med självförtroende. Jag börjar förstås tvivla på om någon alls är intresserad av att äga en bok som jag själv skrivit och givit ut på egen hand. Förutom de allra närmsta då. Det återstår att se. Jag slipper åtminsone refusering...

Men jag har kommit på en lysande idé! Jag lider ju av en hel del ångest över världens tillstånd. Klimatet och barnprostitution och svält och förtryck o.s.v. o.s.v. Och även över min egen förlamning inför eländet. Nu har jag bestämt att allt överskott från bokförsäljningen ska gå till välgörande ändamål, typWWF, PLAN, Love and Hope och/eller Svenska kyrkans internationella arbete.Då kanske några åtminstone köper boken för den goda sakens skull, och t.o.m. kanske läser lite i den av bara farten. Vad vet jag.

Hur som helst så utlovas en liten boksläppsfest och fest är ju alltid kul. Eller hur?!

Mannen som läste högt på 06.27-tåget, av Jean-Paul Didierlaurent

Den 36-årige Guylain är en ganska så ensam person. Han bor tillsammans med sin guldfisk i en lägenhet i Paris utkant, och avskyr sitt arbete som bödel på ett slakteri. Ett bokslakteri där han sköter den enorma maskinen som slukar böcker, bryter ner dom i sitt matsmältningssystem och bajsar ut dom i form av en grå sörja. Med andra ord arbetar han på en pappersåtervinningsfabrik och plågas av att varje dag tvingas förstöra tusentals böcker. Vid arbetsdagens slut tvingas han till råga på allt krypa in i maskinen för att rengöra dess innandöme. Men då passar han på att smuggla med sig de bokark som undgått massakern. Och varje morgon på 6.27-tåget läser Guylain högt från dessa ark. Så rullar livet på för honom tills plötsligt två oväntade saker händer som vänder uppochned på tillvaron.

åhåhåhåååå, vilken ljuvlig liten pärla jag råkat på! Den kvalar helt klart in under feel-goodkategorin men är absolut inte platt eller glättig. Tvärt om så är den mustig med ett rikt språk och underbara formuleringar. Den lilla berättelsen sitt språk, om den mycket sympatiske, litteraturälskande Guylain fångade mig direkt med sin humor och sina karaktärsbeskrivningar och sitt tilltal.
En kort roman med korta kapitel. En riktig liten munsbit!

Jag måste tillägga att den här boken påminde mig om en annan bok, om en annan pappersreturnerare, som jag läste för flera år sedan - En allt för högljudd ensamhetav Bohumil Hrabal. Den minns jag som ruskigt bra så jag passar på att tipsa om den också när jag ändå är igång.
Romanerna och huvudpersonerna skiljer sig åt på de flesta sätt men ändå påminner böckerna om varandra.

Så, där fick ni två fantastiska boktips i ett. Bra va?!

Jungfrulandet, av Charlotte Perkins Gilman

Tänka sig. Här kommer jag inte dragande på ännu en dystopi (men tro mig, det kommer snart igen) utan en utopi. Den första utopi som jag kan påminna mig att jag har läst i vuxenbokssammanhang. Och i ärlighetens namn är det nog inte riktigt min grej, utopier. Men den var väldigt fascinerande och läsvärd ändå.

Tre unga, välutbildade män är på resa och får nys om att det ska finnas en plats där det enbart bor kvinnor. De bestämmer sig för att leta reda på denna plats och gör upp planer som sätts i verket med liv och lust. På vägen dit har de vilda diskussioner kring hur det måste vara där bland alla damer. De är inte alls överens men alla tre utgår från sina egna bilder av vad kvinnlighet är och innebär. De är alla tre förstås övertygade om att det såklart ändå måste finnas män där på något sätt.
När de når ”Jungfrulandet” möts de av en otroligt väl utvecklad civilisation med ett genomvänligt, klokt och intellektuellt folk bestående enbart av kvinnor. I två tusen år har denna befolkning funnits och på något sätt genomgått en mutation så att de kan självbefrukta sig. Eftersom de har en begränsad yta att leva på har de även lärt sig att bemästra havandeskapsblivandet så att de inte överbefolkas.

De tre männen får konfronteras och göra upp med sina egna kvinnoideal och lyckas mer eller mindre bra. Likaså med att anpassa sig till ett samhälle som inte bygger på manliga normer och där kvinnor inte på något sätt intresserar sig för dem för att de är män utan för att de är människor som kommer från en värld som kvinnorna inte känner till. De får även kvickt erfara att de här kvinnorna inte spelar några könsrollsspel och att det varken går att vinna dem eller att underkuva dem. Och det här är kvinnor som inte har något inlärt beteende att behaga.

Det finns massor att skriva om innehållet i den här intressanta romanen men jag låter såklart bli. Mycket bättre att läsa originalet för den som blir nyfiken. Men ett par tankar till måste jag dela.
Det är ju knepigt med utopier. Kanske mest för att det är så svårt att föreställa sig att en sådan harmonisk värld skulle kunna finnas och det lätt blir logiska luckor. Ändå lyckas författaren få det mesta att gå ihop. Frågor som väcktes hos mig gav hon svar på svar på. T ex reagerade jag just på den harmoniska tillvaron fritt från intriger. Mina erfarenheter av kvinnor har långt ifrån varit goda och jag väljer mina kvinnliga vänner med stor omsorg. Ja, faktiskt, feministisk lagd som jag ändå är. Författaren ger det självklara svaret: När det inte finns några män finns varken den patriarkala maktstrukturen eller den kvinnliga konkurrensen. Utan mannen behöver kvinnan inte hävda sig mot vare sig män eller andra kvinnor, eller slåss om mannens gunst. Då tänker säkert du som jag att maktbegär och egoism skulle det finnas även i ett samhälle bestående av enbart kvinnor. Ja visst, men det har författaren löst genom avel. Alla sådana tendenser har helt enkelt avlats bort. Liksom allt kriminellt beteende. Jag vet, jag vet, overkligt, men det är trots allt en utopi.

Nu är det så här att det mest fantastiska med den här boken är att den utkom 1915. Det är alltså ingen modern feminism utan en mycket tidig. Jungfrulandet måste ha varit oerhört kontroversiell på sin tid. Den publicerades först som en följetång i författarens egen tidskrift. Hon verkar ha varit en otrolig kvinna!
Språket är alltså lite gammaldags men inte särskilt stolpigt eller krångligt. En måste också förstås läsa boken utifrån dess tids sammanhang med de könsroller och den samhällsstruktur som rådde då. Och ändå är den på flera sätt fortfarande mycket aktuell, exempelvis när det gäller tankar kring sociala konstruktioner.
Jag tänker att Jungfrulandet är helt perfekt som läsning i en bokcirkel. Eller i en samtalsgrupp, exempelvis manlig… Vilka diskussioner det skulle kunna bli!

Det svaga könet, av Ruth Park

Den här boken hittade jag av en slump när jag letade efter ”Det andra könet” av Simone de Beauvoir, som jag tänkt läsa för min egen allmänbildning och upplysnings skull. Tänk så många fantastiska böcker det finns som en inte känner till och hur många oupptäckta pärlor jag kommer lämna efter mig när jag dör. Nåja, den här hittade jag i alla fall och förmodligen hinner jag med några till innan det beger sig.

Handlingen utspelar sig i Surry Hills, en förort till Sydney, under slutet av andra världskriget. Här bor människor av olika nationaliteter men flest är irländarna. Vi får följa familjen Darcy som lever med vägglöss och misär i ett av samhällets äldsta hus.
Det är en berättelse om människor som kämpar för att överleva, som drömmer eller inte vågar drömma. Om misslyckanden, lustfyllda gräl, kärva kärlek, alkoholism, övergrepp, kriminalitet, våld, oändlig sorg och ändå, mitt i allt, utrymme för djupaste ömhet.
Det är en oemotståndlig roman vars humor gjorde det möjligt för mig som läsare att stå ut.

Jag måste säga att titeln på boken är lite märklig. Och jag vet heller inte vilket kön som är det svaga. Kvinnan som gör allt för att tillfredsställa mannen. Eller mannen som inte klarar sig utan kvinnan. När jag tänker efter så syftar det nog inte på ett specifikt kön utan på båda. Könet är svagt helt enkelt.

Om Gräs och Dis och Sand, av Vonda N. McIntyre

Vi befinner oss i en dystopisk framtid där människor med bevarad kunskap lever på det som finns i naturen. I alla fall människorna utanför ”Centrum”, en överbyggd stad som inte släpper in någon men som köper visa varor från utsidan. I den staden finns både kunskap och materiella tillgångar som de utanför inte får tillgång till.
En helare är färdigutbildad och har gett sig ut på sitt ”provår”. Hon har med sig viss medicinsk utrustning men framför allt sina tre ormar – Gräs och Dis och Sand. Av sands gift kan hon framställa vaccin, Dis gift hjälper henne att bota cancer och Gräs hjälper dom som är bortom räddning att få en död med sköna drömmar. Men olyckliga omständigheter gör hon förlorar Gräs och hon beger sig ut för att få tag på en ny ”drömorm”.

Wow, vilken bok! Jag är ganska så trött på förutsägbara böcker. Det är trist att på förhand själv kunna räkna ut händelseförloppet och slutet. Så är det sannerligen inte med den här romanen. Just när jag trodde mig ana vad som skulle hända tog berättelsen en annan riktning. Ja, inte hela tiden. Det var t ex ganska lätt att räkna ut vem som skulle ligga med vem men även där fanns det poänger som verkligen överraskade mig.

Det är också spännande med könsrollerna och familjebildningarna i berättelsen. Familjerna består av ”härdsvänner”, alltså partners som lever i två, tre eller flersamhet, och deras barn. Kvinnor likaväl som män kan vara ledare för klaner och grupper och männen utför ”kvinnliga” sysslor som att ta hand om barnen, även de allra minsta. Samtidigt så gör författaren ingen grej av det. Där finns inga övertydliga, feministiska poänger. Det är bara så det är liksom.

Det var en ren njutning att läsa den här boken och en av de bästa dystopier jag läst. Slutet tog mig lite på sängen och det fick mig att tro att det kanske är första delen i en serie och googlar på saken. Nix, det är det inte, till min stora bedrövelse. Men däremot hittar jag något intressant här.I den svenska utgåvan fattas sista kapitlet! Vad tusan! Det engelska originalet är inte heller inläst som talbok så jag får gå i ovisshet. Om inte någon har läst den och kan berätta för mig hur den slutar vill säga…
Aja, med eller utan sista kapitlet så är den väl värd att läsa!

I den yttersta tiden

Och jag läser dystopier
Berättelser om hur något gått alldeles snett
Och tänker att snart är vi där
Snart är vi där
Snart är vi där!
Men har tappat all kämparglöd

För han väser i mitt öra;
Det är ingen idé, dina små insatser har ingen betydelse
Varför ska du avstå, bry dig, ge, vara obekväm
När du kan göra som majoriteten, bara tänka på dig själv?

Och det är så skönt att kunna skylla på honom
Han som väser i mitt öra
Och på allt annat
Det är inte mitt fel
Inte mitt fel
INTE MITT FEL!

Så jag beställer en flygresa
Tänker att jag borde bli månadsgivare i Naturskyddsföreningen
Världsnaturfonden
Röda korset
Svenska kyrkans internationella arbete
Vad som helst!
Eller åtminstone swisha ett bidrag
Men orkar inte ta reda på hur en gör
Eller, jag ska bara köpa julklappar till barnen först

Och jag läser Bibelns berättelser om de som bankar men inte får komma in
Men jag vägrar
Vägrar tro på en sådan gud
För min Gud är ingen Trump-gud
Ingen Putin-gud
Eller sd-gud för den delen
Min Gud låser inga dörrar, bygger inga murar
Min Gud skapar, öppnar, bygger upp, vidgar

Och det är min förbannade skyldighet att försöka likna den Guden
Åtminstone lite grann
Och jag ska
Jag ska
JAG SKA!
Om jag bara får sova en stund först

De sju systrarnas hus, av Elle Eggels

Jag kan säga som så att jag läser betydligt mer än jag bloggar under, ibland, långa perioder. Jag har ett antal böcker som jag verkligen skulle ha velat tipsa om här men orken har helt enkelt inte funnits. En sådan bok är t ex Tjänarinnans berättelse av dystopiernas mästarinna (ni vet, jag älskar dystopier) Margaret Atwood, men tiden gick och det är väldigt svårt att få till något bra om en inte skriver ganska omgående efter läsning. Men om du som jag gillar dystopier och mot förmodan inte har läst den här så gört. Den har ju också blivit tv-serie och den är jag rätt sugen på.
Det jag egentligen ville säga med den här inledningen, som inte alls har med ”De sju systrarnas hus” att göra, är att nu har jag flyt. Och det är ju bra! För det är roligt att skriva och förhoppningsvis tycker någon att det är roligt att läsa.

Nu till De sju systrarnas hus.
Huvuddelen av berättelsen utspelar sig i en liten by i Nederländerna under mitten av 1900-talet. Efter att modern dött och fadern tagit till flykten tar de sju kvarlämnade döttrarna över faderns bageriverksamhet. Berättarrösten är barnet till en av dessa sju systrar. Hon berättar deras historia och därmed sin egen.
Det är ingen drivande handling direkt utan en beskrivning av systrarnas bakgrund, liv och öden. Och det är underbart att få vara ”flugan på väggen” i detta familjedrama som är fullt av liv och rörelse och färgstarka karaktärer.
Varje syster försöker följa sina drömmar och ingen av dom lyckas väl något vidare värst. Vilket inte heller var särskilt ovanligt för kvinnor då, när det begav sig. Men de har varandra och syster efter syster återvänder mer eller mindre tilltufsade till sin familj. Och det är huvuddraget i hela romanen – familjens betydelse, trots allt.

Det är en charmerande, tragikomisk, bröddoftande och bitvis mycket sorglig historia med ett ganska så fantastiskt slut.
Just det, för känsliga läsare vill jag bara varna för att där även finns ett litet, litet drag av magisk realism. Det är så lite så att ingen borde störas av det men om en är superallergisk mot det så vill jag ju inte riskera att någon vid läsning drabbas av dödshotande reaktioner.
Annars så rekommenderar jag den här varmt till dig som är sugen på något av släktkrönikekaraktär som samtidigt inte är i tegelstensformat eller en serie.
Det är en jättefin roman!

Larmrapporten, av Emma Frans

Nu, till slut, har även jag läst den här otroligt viktiga boken.
En bok som varje människa borde läsa, och inte bara en gång, utan flera. Det är en bok att ständigt återkomma till.

Emma Frans är forskare och Larmrapporten är en källkritisk manual.
Frans beskriver grundläggande vad fakta, vetenskap och kunskap är. Hon presenterar olika vetenskapliga metoder och former av studier och pekar på dess brister och fördelar.
Och viktigast av allt, hon ger oss källkritiska verktyg och upplyser oss om vad som påverkar och styr oss när vi tar del av information, argumenterar för vår sak och möter motargument.

Det är med blandade känslor jag läser Larmrapporten. Den stärker mig verkligen i att bli än mer källkritisk, samtidigt som jag blir alldeles matt. Det är en djungel av information som vi tar del av på internet och som ”vanlig människa” är det oerhört svårt att avgöra informationens trovärdighet. Det kräver otroligt mycket av oss och en stor grundlighet. Jag tänker att en redan mer eller mindre faktaresistent person som läser den här boken skulle kunna bli ännu mer övertygad om att ”äh, det går inte att lita på vetenskapen”. Det är helt enkelt smidigare än att faktiskt verkligen ta reda på korrekt fakta. Men då får det väl i så fall bli vår, vi som har tilltro till forskningen, att med Emma Frans hjälp försöka övertyga dessa personer. Och vi får bara låta bli att dela sådant i sociala medier som vi själva inte lyckas källgranska, även om det vi läser stämmer överens med vår egen övertygelse.

Och slutet av boken är, enligt mig, den absolut viktigaste delen. Den beskriver hur vi ska agera för att övertyga någon som baserar sin övertygelse på enbart sin egen känsla och felaktig information.
För framförallt i sociala medier och olika forum på nätet är samtalsklimatet förfärligt. Folk kastar skit på varandra till höger och vänster och var och en av oss vet ju att sådant inte övertygar någon. Jag ger mig ganska sällan in i diskussioner just p.g.a. detta men också för att jag tänker att det inte är någon idé – har någon bestämt sig för något är det omöjligt att omvända den personen. Frans menar att det är svårt men att det går, bl.a. med hjälp av korrekt fakta och framläggande av belägg för den, i kombination med lyhördhet och förståelse för den andres åsikt.

Avslutningsvis får vi en sammanfattande checklista som jag är väldigt glad över. Jag vill verkligen uppmana alla att läsa Larmrapporten men om en inte orkar läsa hela boken så läs åtminstone den checklistan.
Om du inte på eget bevåg införskaffar Larmrapporten så finns risken att du får den av mig i julklapp…

Röd drottning, av Victoria Aveyard

Vi befinner oss i någon slags värld med framtids/dystopikänsla.
Befolkningen är uppdelade i ”de röda” och ”silvrar” (låter säkert snyggare på engelska). De rödblodiga är helt vanliga människor medan silvrarna - människor med silverfärgat blod – har övernaturliga egenskaper. Silvrarna är de som har makten medan de röda är ett förtryckt folk som lever och arbetar under slavliknande förhållanden. De kan inte äta sig tillräckligt mätta för att orka protestera och de som inte lyckas skaffa sig arbete skickas till fronten vid arton års ålder. Till fronten i ett meningslöst krig utan utsikter till fred. Ingen räknar med att återvända levande eller i arbetsfört skick till sina hem och familjer.
Men så händer något. En grupp rebeller börjar utför attentat och en rödblodig flicka dyker oväntat upp på den silvriska, kungliga scenen och visar sig vara något mycket oväntat och nytt.

Jag hittade den här boken av en slump och tyckte att handlingen möjligen verkade lite fjantig. Som tur var gav jag den ändå en chans av någon anlednig för den var helt i min smak.
När jag googlade den nyss upptäckte jag att det är en riktig bästsäljare och att filmrättigheterna har köpts. Det förstår jag verkligen!
Världen, karaktärerna och själva berättelsen är väl bearbetad och den fångade in mig direkt. Den är varken poetisk eller rymmer språkliga krumbukter men välskriven och historien såväl som språket flyter på.
Jag kan verkligen njuta av en berättelse som förgylls av ett vackert språk men ibland är det skönt med sådana här raka och oöverlastade romaner som bara är spännande, helt enkelt.
Samtidigt som den skulle kunna handla om vilken, historiska eller nuvarande, regim och vilken rebellgrupp som helst så är det den perfekta boken för verklighetsflykt. Och det kan en ju behöva.

Det här är författarens debutroman och första delen i en serie. Och det är ju för härligt!

Dikt i november

Jag tänker att i år ska jag klara det
I år ska det gå bra
Jag ska stålsätta mig
Ska forcera
Surfa på sommarens hetta med siktet stadigt inställt på det återvändande ljuset

Men jag lyckas inte värja mig, förstås
Det sipprar in
Lika obönhörligt som Du
Det novembergrå
Det novembersvarta
Det novemberfuktiga
Det novemberkalla
Som egentligen inte är så kallt och samtidigt det kallaste jag vet

Och jag vadar igenom det grå, svarta, fuktiga, kalla
Med likgiltigheten över axlarna och missmod i håret
Och jag söker värmen där jag kan få den
Ljuset där jag inte kan finna det
Utan att orka bry mig om konsekvenserna

Sådan är den

Över att jag är så trött att jag tar snedsteg
Över att jag har snart40 som lösenord
Över att jag minns
Över att jag glömmer bort
Över att jag inte räcker till
Inte är god nog
Eller är något över huvud taget
Över hennes magvärk
Och livets bräcklighet
Över att jag inte tycker tillräckligt synd om mig själv, eller någon, annan för att gråta
Över att jag paralyseras av missmod
Över allt jag skriver
Och inte skriver
Över att själva min existens får det att brinna i huvudet på vilt främmande människor
Över mina barns framtid
Över att klimatet, samhället, politiken trasas sönder
Liksom Du
Och jag med dig
Över allt
Över inget
Sådan är den
Ångesten

Tomheten

När vi gett allt
Allt vad vi har
Ett tack och hej
Så fladdrar vi bort åt var sitt håll
Som nattfjärilar
Med var sitt tomrum i bröstet

Och vi fyller tomheten med några sms
Och du med alkohol
Och jag med henne
Hon som kommer och är hos mig en stund
Hon som rör vid, vidrör
Och jag kan somna till mina hjärtslag
Som inte längre ekar lika ödsligt
I tomheten

Det finns dagar

Det finns dagar då min självkänsla behöver en skvätt parfym
Behöver att någon rör vid min arm
Eller säger att jag har vackert hår
Behöver att du sitter bredvid

Det finns dagar då jag strålar inifrån och ut
Då min egen doft är nog
Då du sitter bredvid
Och jag får dig att le

Det finns dagar då ”bara vara vänner” är fullt tillräckligt
Och dagar då det inte räcker alls
Och dagar då jag så förtvivlat behöver höra dig säga det:
Vi ska bara, vara vänner

Mannen som föll i glömska, av Mia Ajvide

Jack är lyckligt gift och har ett arbete som han trivs oerhört bra med. Men så händer något. Det smyger sig på. Han blir ”glömd”. Hans fru, mamma och arbetskamrater känner inte igen honom och varje gång han pratar med någon är han glömd i samma stund som denne vänder bort blicken från honom.
Den ende som fortfarande känner igen honom är en farbror som bor granne med Jacks mamma.
Han träffar Marie som inte heller glömmer honom eftersom hon själv är glömd och det finns fler glömda. Jack måste till slut acceptera att han aldrig mer kommer att kunna återvända till sitt gamla liv och påbörjar motvilligt ett nytt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den är välskriven och lättillgänglig men gav mig inte så väldigt mycket. Jag tänker mig att författaren vill spegla och spetsa till ett samhälle där det finns många människor som inte syns. Människor som vi möter och glömmer i samma stund som mötet är över. Men jag vet inte… I så fall får hon fram det i berättelsen. Enda anledningen till att jag tror att det är så beror på att hon i sitt tack nämner någon som berättat om hur det är att vara ”glömd”.
Men eftersom detta, som sagt, inte framkommer blir berättelsen substanslös och gör inget större intryck på mig.

Sedan så är ju Författaren Mia Ajvide gift med den fantastiska skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist. Jag gillar honom jättemycket och kan tyvärr inte låta bli att jämföra dom båda. Dessutom vet jag, genom intervjuer med John, att de två läser varandras manus och ger respons. Med dessa båda vetskaper i bagaget lyser författarens make igenom texten måste jag säga. Det finns en ajvideisk anda i romanen som dessutom har inslag av skräck. Samtidigt är det inte ren skräck utan det känns som att författaren vill något annat med sin bok. Vad det nu är. Det blir liksom varken hackat eller malet.
Det är ändå tydligt att romanidén helt och hållet är författarens egen men sorgligt nog så ger boken ett blekt intryck i jämförelse med John Ajvide Lindqvists mustiga berättelser.
Det är synd för författaren kan verkligen berätta en berättelse och det kan inte vara lätt att skriva i skuggan av sin man. Uppenbarligen inte eftersom jag läser i ljuset av det. Jag tror att hon skulle tjäna mycket på att skriva i en helt annan genre.

Nu är det här Ajvides debutroman och jag vet inte om hon skrivit något mer efter den här. Om någon läst något annat av henne så hojta till och säg vad du tyckte om det. Jag är fullt beredd att ge henne ännu en chans.
Jag kan ändå rekommendera den här romanen om du är sugen på något lättsmält och lite småspännande. Jag tänker mig att den nog kan uppskattas av andra än mig.

Giftträdets Bibel, av Barbara Kingsolver

Det här är berättelsen om en pastorsfamilj som får, eller rättare sagt, pastorn tar sig, ett missionsuppdrag i Belgiska Kongo. Den berättas av fem olika röster – pastorsfrun och parets fyra barn.
Det är en berättelse om den kristna missionens mörkaste sida. Det är också en berättelse om hur det är att vara människa, om utanförskap, om kärlek på olika plan, om komplicerade familjerelationer, om västvärldens övergrepp och exploatering, om tro, om tvivel, om bottenlös sorg och mycket, mycket mer.
Det tog lång tid för mig att läsa den här boken. Inte bara för att den består av många sidor utan också för att den krävde min fulla närvaro. Med andra ord så somnade så fort jag försökte läsa i horisontellt läge. Men jag nuddade aldrig, någonsin vid tanken att ge upp boken för när jag väl fokuserade var jag helt fängslad och tagen.
Det är en sammansatt historien med ett oerhört vackert språk och en oemotståndlig humor som är helt i min smak.
Romanen är också fylld med en mängd färgstarka karaktärer och författaren lyckas med konststycket att ge varje berättarröst dess alldeles egna uttryck. Jag kunde utan problem somna i ett kapitel och vakna i ett annat och med en gång förstå vems berättarröst som just då var i farten. (Jag lyssnar alltså på böcker för den som inte redan har koll på det.)

Det här är inte en bok för dig som är sugen på något lättsmält men det är en läsupplevelse utöver det vanliga.
Jag har skrattat, gråtit, smakat, doftat, hört och sett mig igenom den här underbara romanen. Och i min läslista finns nu ännu en bok av den här briljanta författaren. Jag måste bara ta lite sats innan jag ger mig på den.

Och du blir förvånad

Den omedvetna skönheten är så hjärtskärande vacker
Så smärtsam att jag måste blunda för att inte duka under för min egen obefintlighet
Och någon frågar mig vad jag drömmer om men jag kan inte svara för jag vet inte längre hur en drömmer
Och trots att jag inte har det värst så kvittar det om jag somnar nu utan att någonsin vakna igen
Men tro inte att jag ägnar mig åt självömkan
För det gör jag inte eftersom jag inte orkar
Så jag fortsätter att vara varlig
Fortsätter att fråga hur du mår och hur det går
Och du blir förvånad när jag inte förmår att samla tillräckligt med kraft för att le

Vad jag behöver

Jag behöver att du håller om mig
Så att jag kan andas in din doft av oändlig trygghet
Jag behöver din skepsis
Så att jag får förklara
Jag behöver få fräsa ur mig min frustration och att du skrattar åt mig då
Och till slut säger att du förstår
I alla fall lite grann
Jag behöver att vi, mitt i natten, sjunger grannarna vansinniga
Jag behöver, lite berusad, somna bredvid dig innan du slutat prata
I vetskap om att du kommer att hålla om mig
Men aldrig någonsin röra mig på det sättet
På det sättet som jag behöver att han rör vid mig

Och jag är tyst

Du säger att jag är vacker
Han skrattar när jag är rolig
Du säger att jag är underbar
Han visar att han uppskattar mitt intellekt
Du säger att du vill ha mig
Han frågar hur jag mår
Du säger att du älskar mig
Han säger det inte
Och jag är tyst

Vad?

Vad ska en med ett par ögon till som inte längre vill gråta
Gråta ut tröttheten och frustrationen
Otillräckligheten och längtansvärken
Vad ska en med en hjärna till som har slutat drömma
Som nöjer sig med att ha klarat av ännu en dag
Vad ska en med en kropp till som av brist på beröring går på automatik
Vad ska en med ettt hjärta till som längtar utan att ha något att längta till
Och därmed har slutat hoppas

Förflugna ord

Jag vänder ut och in på mig själv för att räcka till
Jag ser
Jag ger
Bekräftar
Tar in
Ger plats
Förstår
Lyssnar
Lyfter och bär
Honom, henne, dom, dig
Men jag har bara ett par händer
Ett par öron
Bara en famn
Och bara ett hjärta
Ett hjärta som ska rymma allt och lite till
Och då kan ett par förflugna ord från dig
För en stund, rasera hela mitt inre

Om jag

Om jag orkade så skulle jag baka en kaka och äta upp hela själv.
Om jag trodde att det hjälpte så skulle jag tala om för dig att det inte är som du tror.
Om jag ville så skulle jag göra något annat än att vila i ensamheten.
Om jag trodde att jag kunde så skulle jag leta upp någon att älska.
Om jag ville göra det enkelt för mig så skulle jag måla min värld i svart och vitt.
Om jag inte njöt så mycket av det så skulle jag inte somna och vakna ensam.
Om jag bara kunde så skulle jag ta kontrollen över mitt eget hjärta.
Om jag ville sluta drömma så skulle jag börja hata.
Om jag inte trodde på allt det där som är att vara människa så skulle jag rösta på…
Om jag inte trodde att det ger mer än det skadar, så skulle jag sluta skriva poesi.

Mörker

Det håller dig i ett skruvstäd
Och det sträcker sig efter mig
Mörkret i ditt liv

Och jag tänker att jag borde gå
Borde lämna dig stående där med övergivenheten
Den övergivenhet som drabbar en människa som inte längre orkar ge

Gå
För att bespara mig din smärta som är min
För att undfly mörkret
För att inte duka under av medkänsla om ömhet
Borde avstå från din vänskap
Och din närvaro i mitt liv

Men det går inte
Det är lika omöjligt som att med vilje få hjärtat att sluta slå
För jag vet vad ensamhet är
Och jag känner igen konturerna av det där mörkret
Det som funnits också i mitt liv
Det som aldrig får tillåtas att segra

Och jag stannar
För det är att vara människa
Att dela bördors tyngd
Att våga hålla kvar, med mjuka händer
Att tycka om, om, om

Innan

Jag vill säga dig
Och jag vill att du säger mig
Men så att vi sparar på orden
Så de inte sinar eller nöts ut

Jag vill dofta dig
Men inte så mycket att jag mättas
Jag vill smaka dig
Men inte så mycket att hungern stillas
Jag vill vidröra dig
Men inte så ofta så att jag upphör att längta

Och jag vill ha dig
Allt det där som är Du
Men du måste lämna mig
Innan dagen kommer
Då du tystnar
Mättas
Tröttnar

Stilla undran

Ler du?
Suckar du?
När du läser det jag skriver
Värmer det?
Stör det?
Berör det?
Irriterar det?
Eller alltihop?
När jag inte kan låta bli
Att strössla några smulor hjärta
Så att tystnaden dånar

Huvudet på en påle, av Gunnar Wall

Jag blev tipsad om den här boken för ganska så länge sedan men det tog ett tag innan jag vågade mig på den. Mina fördomar (om författaren och mig själv) sa mig att den nog skulle vara alldeles för tung och svår för mig. Men min boktipsare tog upp boken flera gånger och nyfikenheten växte. Och efter att ha kollat in författaren Gunnar Walls bloggdär jag upptäckte hans lättillgängliga språk och hur enkelt det var att följa hans resonemang bestämde jag mig för att göra ett försök.

I den första delen av boken gör han nedslag i historien där mycket odemokratiska aktiviteter pågått under demokratins mantel.
Han börjar med en lite längre beskrivning av regimen i Dominikanska Republiken under diktatorn Trujillo.och hur han understöddes och sedan krossades av ”demokratin” USA.
Wall ger flera exempel på hur USA upprätthåller regimer i länder där de har ekonomiska intressen, eller bara av bekvämlighet, tills diktatorn blir för besvärlig eller inte längre är till nytta.

Annat som Wall tar upp i den här delen av boken är den olagliga övervakningen och åsiktsregistreringen i Sverige och USA samt skillnaden däremellan – i USA fanns/finns medvetenheten om detta, i Sverige hade folk inte en aning.
Han beskriver NSA:sochCIA:s minst sagt tvivelaktiga verksamheter. Han berör Sveriges vapenaffär med Saudiarabien och, i samband med denna, svenska politikers ovilja att benämna Saudiarabien som en diktatur. Han tar upp Edward Snowdensavslöjanden och hur USA och Sverige hanterade detta.
Han tar upp Dag Hammarskjöldsdöd i en ”flygolycka” och ur svalt intresse den borgliga regeringen visat denna.
Ja, och mycket, mycket mer.

De första kapitlen om Dominikanska Republiken var lite sega att ta sig igenom men sedan var jag fast. Jag fångades totalt av Walls professionalitet, djupa kunskaper och skickliga journalistik. Och av de väl underbyggda berättelserna om mörkläggning och om hur s.k. demokratier har förfärande likheter med diktaturer. Även Sverige.

Den andra delen handlar om Palmemordet, som är något av Gunnar Walls specialitet. Här fokuseras på Lisbet Palme och hennes vittnesmål. Den här delen, till skillnad från den första, kräver en del förkunskaper. Men jag tror att det kan räcka med att se Uppdrag gransknings lättsmälta serie om Christer Petterssonför att klara av att hänga med skapligt.
Även här gick det trögt i början och jag var tveksam till om jag skulle ta mig igenom bokens andra hälft. Men när jag väl kom igång gick det inte att sluta.
Att det inte var Christer Pettersson som sköt Olof Palme är inga konstigheter. Inga bevis, inga motiv. Domen mot Christer Petersson stod och föll med Lisbet Palmes vittnesbörd vilket av flera skäl inte höll i rätten. Allt detta skriver Wall om i den här boken. Men också om hur Lisbet ställde villkor för sin medverkan. Villkor långt utöver vad vittnen annars får tillåtelse att ställa.
Han berättar också om hur Lisbets observation av två män vid mordplatsen försvinner och enbart blir till en. Och om möjligheten att mördaren hade sällskap med paret Palme på Sveavägen. Att det var någon de kände. Kanske t.o.m. kände väl. Om det var så det var, ja, då har Lisbet Palmes villkorande sin förklaring. För vem kunde hon egentligen lite på?

Jag kan inte säga annat än att den här boken borde läsas av alla. Det är så mycket vi inte vet och ser, eller inte låtsas se, inte vill eller orkar veta och se. Men med tanke på hur mycket vi matas med och glatt sväljer i bl.a. sociala medier behöver vi skärpa våra kritiska blickar något. Och förflytta detta fokus en aning ifrån Ryssland mot USA och vår egen svenska demokrati.
Och även om mordet på Olof Palme inte intresserar dig så läs då bara bokens första del. Eller någon annan av Walls böckersom berör ett ämne som intresserar dig.
Här har ni en författare och journalist som inte går på magkänsla eller tycker att den egna personen räcker gott som källa. Hans arbeten är gedigna liksom hans notregister.
Men var inte rädd, trots många och faktaspäckade sidor är han inte svårläst.
Det var för mig en ren fröjd att läsa Huvudet på en påle.
Nu är jag lite smartare än innan.

I mörkret

Jag vill träffa dig i mörkret
Där mina skavanker bleknar något

Jag vill träffa dig i mörkret
Där kvällen svalkar hudens hetta

Jag vill träffa dig i mörkret
Där våra ögon talar samma språk
Inget

I mörkret
Där läpparnas rörelser
Tungans eftertänksamhet
Och rösternas nyanser
Är allt som räknas
Och andetagen

Tvivels mörka djup

Vi kämpar så för att tro
Tro på det goda i människan
Som en del av Guds goda skapelse
Tro att det goda en dag kommer segra

Men kanske hade de rätt
Kanske har de haft rätt hela tiden
Domedagsprofeterna
Kanske är vi oförmögna att förhindra
Förhindra att vi utplånar oss själva

Och var är Gud?!
Så ropas det
Över hela jorden
Men Gud kan inte ingripa
För vad har godheten för värde
Om vi inte själva väljer den?

Och Gud ser förtvivlat på oss
Liksom en förälder förtvivlat ser på sitt barn
Och vet att hon inte kan beskydda det från allt
För alltid

Och änglarnas tårar har upphört att falla
De har tagit slut efter årtusenden av gråt
Inga tårar vattnar jorden mer
Och världen brinner

Metro 2034 och 2035, av Gluchovskij

Så där. Nu har jag läst den andra och den tredje delen i Gluchovskijs Metro-triologi.
Det är ju svårt att skriva om uppföljningar utan att spoila så jag kommer inte att ge någon utförlig redogörelse. Men jag vill förstås ändå säga något om böckerna.

Den första boken tyckte jag var helt fantastisk. Hur fantastisk kan du läsa om här.Jag har hört flera säga att de återstående delarna, alltså Metro 2034 och Metro 2035, inte är lika bra som den första. Och när jag läste 2034 var jag fullt beredd att hålla med. En mycket bra bok men inte alls som den första.

Något jag inte tog upp i mitt inlägg om Metro 2033 var dess brist på kvinnliga karaktärer. Det var konstigt av mig men jag var så uppfylld av boken och så ivrig att berätta om den att jag helt enkelt glömde bort det. Men det råder alltså superbrist på kvinnor i berättelsen. Kvinnor nämns mest i förbifarten och det finns någon liten kvinnlig biroll av ringa betydelsen. I Metron är det männen som styr och männen som räknas. Vilket i sig inte är särskilt konstigt utan förefaller tvärt om helt naturligt. Jag har inte svårt att föreställa mig att det är just så det skulle bli i ett atombombat Moskva där människor skapat sig en ny värld i underjorden.
Men kanske har författaren fått viss kritik för det där för i andra boken är en av huvudpersonerna kvinna. det är bra och det tillför såklart en del till metrohistorien. I övrigt är storyn inte lika driven som den första och inte alls lika spännande. Och när jag läser den tredje delen känns den andra liksom som en parentes mellan den första och den sista. Berättelsen hänger inte riktigt ihop med de andra två. Karaktärer återkommer men jag skulle tro att boken går att läsa helt fristående.
Ändå en bra bok som sagt och eftersom jag var beredd på att det inte skulle vara en lika stor läsupplevelse som den tidigare blev jag inte besviken.

Så avslutade jag Metro 2035 här om dagen. Alltså, den var minst lika bra som den första i mitt tycke. Jag kunde inte sluta läsa! Jag hade en helt oplanerad dag framför mig och jag läste och läste och svettades i galenhettan och spänningen.
För att inte avslöja något säger jag inte mer än så men jag vill uppmuntra dig som kanske inte tyckte att bok nummer 2 var så bra att ge den sista boken en chans. För den är otrolig!

Nu känns det för sorgligt att allt är över och jag har svårt att riktigt uppbåda engagemang för andra böcker.
Tja, så där som det kan vara när en förälskar sig, ni vet…

Ledsenheten - en dikt till dig som inte orkar höra att ”efter regn kommer sol”

När ledsenheten fyller bröstet
Droppe för droppe
Och vägrar ta vägen ut genom ögonen
Då brister till slut hjärtat
Och droppe för droppe sipprar ledsenhet ut
Färdas med blodet
Tills den fyller hela kroppen
Följer varje nervtråd
Ut till fingerspetsarna
Örsnibbarna
Och ner i fotsulorna

Och den blir en del av dig och din tillvaro
Den finns där när du somnar
Om du somnar
Och när du vaknar
Och den blir kvar hos dig under dagen
Tills du tror att det är så livet ska vara
Och glömmer hur det riktigt känns
Att vara glad

Och om ledsenheten har en doft
Så måste du oundvikligen
Dofta just precis
Som den

Lyssnar

Jag försöker lyssna
Lyssna förbi violdoften
Och solen i din nacke
Lyssna förbi din rösts vibrationer
Mot min rygg
Lyssna förbi min egen trötthet
Oro
Och livsolust

Och jag svarar
Svarar för att du ska förstå att jag lyssnar
Trots allt det där
Lyssnar till orden som betyder allt
Och ingenting
Lyssnar till din verklighetstillvända verklighetsflykt

Lyssnar och svarar
När det enda jag vill
Är att lägga kinden mot ditt bröst
Och
Eller
Och, eller?
Jag vet inte
I alla fall
Sova

Toner

Toner
Rakt in i hjärtat
Träffar där
Mitt i hjärtevärken
Med vetskapen
Den om att frihet till närhet aldrig kommer

Och för en gångs skull önskar jag
Att du ville sluta prata
Så att jag får höra
Får låta det värka
Värka mig bortom

Och jag vill fly
Fly in i en famn som doftar vind
Och smakar skratt
En famn där glömska råder
För några sekunder

Det är

Det är värmen
Det är sötman
Det är sältan

Det är himmelsblått
Det är ökenbrunt
Det är vildmarksvilt

Det är tryggheten
Det är friheten
Det är nästan utan kläderheten

Det är medicinen
Det är djupsömnen
Det är du som inte sover bredvid

Det är kroppen
Det är hjärnkramp
Det är hjärtslagsbrand

Det är solljusdoft
Det är syrensmak
Det är årstidsskav

Ifall du undrar
Så är det det
Det är

Urvrål

Ställ mig på ett berg
Så att jag får skrika
Allt vad jag kan
Urvrålet
Där
I tomheten
Utan att det stör
Någon
Och min röst får studsa mellan klipporna
Så att jag hör ekot
Och vet att jag finns
Och sedan
Orkar gå ut med soporna

Sammanbrott

Härbärgera
Alla känslorna
Mina egna
Och kämpa
För att inte låta det drabba andra
Och andras
För att jag tycker så mycket om
Och bryr mig
Och bryr mig
Och bryr mig
Och måstena
Och otillräckligheten
Och ofriheten
Och arbetsglädjen
Och skuldkänslorna
Och energin som så sällan fylls på
Och givandet
Och givandet
Och givandet
För att hjärtat slår
Och anklagelserna
Som måste rinna av
Och konflikterna
Och ansvaret över mitt eget liv
Och deras
Mina små
Och allt det där andra, det som någon annan än jag faktiskt har ansvar för
Och filtret som inte längre finns
Så att allt
Allt
Allt
Går rakt in
Och droppe
För droppe
För droppe
Tills…

Det är nu

Det är nu
I de ljusa kvällarnas
Dofternas
Och koltrastens tid

Nu
När vinterhjärtat tinar
Och är som allra känsligast
Liksom fingertopparna
Läpparna
Tungan
Näsvingarna
Trumhinnorna
Huden
Och kroppens vildhet väcks
I samklang
Med fåglarnas jubel

Nu
I vårvindar friska
Och i nätter
Då en inte borde sova
Ni vet

Det är ju nu
Som varje människa
Att åtminstone för en stund
Är värd
Att älska
Och att älskas

Metro 2033, av Dmitrij Gluchovskij

Ja men, nu har det blivit så här igen. Att jag hamnat efter i bloggandet och därmed blir helt skrivförlamad vid tanken på att blogga ikapp. Så jag skiter i det. Sedan sist har jag ändå mestadels läst böcker som jag inte känner något trängande behov av att tipsa om. I och för sig hade jag kanske kunnat göra några smarta analyser som kunnat intressera någon. Eller kanske inte.

Efter att ha läst ett gäng mer fast mest mindre givande och intressanta relationsromaner kände jag ett stort behov av blod, våld, spänning och minimalt med känslotjafs. Det brukar bli så. Och just då, så väldigt lägligt, får jag ett boktips av någon som känner mig väl och vet vad jag uppskattar för böcker. Den här ultimata dystopin!

Till slut har kärnvapenkriget brutit ut och gjort jordytan totalt obeboelig för människorna. De överlevande har flytt ner i Moskvas metro där de i mörkret har skapat en underjordisk civilisation.
Metrostationerna har blivit boplatser som fungerar som statsstater. Här finns nu kommunister, farsister och det mesta däremellan. Det krigas om utrymme, mat, vatten, el och andra tillgångar och det skrivs fredsfördrag och skapas koalitioner.
Samtidigt hotas metroinvånarna av mörka fasor både i dess tunnlar och från jordytan.

En ung man (vars namn jag inte kan skriva efter som jag lyssnat på boken och därmed inte vet hur det stavas) lever på en station där hemska saker börjat hända. Han sänds ut på ett uppdrag och måste ta sig tvärs igenom metron för att uppsöka den välmående stationen Polis.
På vägen ansätts han av ”tunnelångest”, möter en magiker, tillfångatas av farsister, åker dressin tillsammans med ett gäng utbrytarkommunister, blir upplockad av en jehovaliknande sekt och samtalar med ett par vattenpiprökande filosofer, och mycket, mycket mer.

Alltså, den här boken är så bra! En dystopi med inslag av magisk realism (får en nog kalla det för det är inte ren fantasy), en lätt touch av sf och en hel del som väcker tankar och rör sig kring livsfrågor. Det kan inte bli bättre! Enligt en dystopiälskare som jag då.
Den är också otroligt välskriven och översättaren (så vitt nu jag kan avgöra) har gjort ett hejdundrande jobb. Nu kan jag ju då inte ryska men jag vet hur det låter och jag kan höra det ryska språket bakom den svenska texten.
Och den är så spännande! I vuxen ålder kan jag sakna den där men-hur-ska-det-gå-hur-ska-det-gå-hur-ska-det-gå!-känslan. Ni vet så en blir helt svettig. De fåtal gånger som det händer blir jag lycklig. Och det hände i den här boken. Sådär så att jag var helt övertygad om att ”nu dör han!” trots att hjärnan försökte förklara att: Nej, det gör han inte för det är en tredjedel av boken kvar och då kan inte huvudpersonen dö.

Ja, det här är helt klart årets hittills bästa boktips och det finns två böcker till i serien. Med risk för att bli besviken så kommer jag ändå att ge mig på nästa också. Jag måste ner i Moskvas metro igen. Så är det bara.
De här böckerna har blivit så omåttligt populära så det verkar ha bildats en hel rörelse kring dem. Författaren lade upp en blogg, eller liknande, där läsare fick skriva egna berättelser om metrovärlden. Utifrån de berättelserna har ytterligare två böcker skrivits. De är jag högst tveksam till men kan hända läser jag även dem av ren nyfikenhet.

Avslutningsvis:
Tack J för världens bästa boktips!

Om inte

Om inte tårar fanns
Inga värkande hjärtan

Om inte skuld och förtvivlan
Inte saknad och längtan
Inte brustenhet fanns

Om inte drömmar fanns
Eller skönhet
Eller Gud
Fanns

Om inte mörkret fanns
Och ljuset som bryter igenom det

Om inte vildhet fanns
Och hetta
Och falnande glöd

Om inte trötthet
Inte lust
Inte vilsenhet fanns

Om inte den där fantastiska munnen fanns
Den som jag inte får kyssa
Då skulle det inte finnas
Någon poesi

Gästfritt - ett inspirationstips

När jag jobbar hemma händer det att jag ägnar mig åt inspirerande och/eller fördjupande litteratur.
På så vis kan jag jobba och tvätta kläder, gå till stallet, äta lunch eller städa samtidigt. Mycket arbetseffektivt! En stor fördel med att ha böcker i öronen. En nackdel är att det inte finns överdrivet mycket sådan litteratur att tillgå.

Hur som helst så hittade jag den här lilla boken och krängde den i måndags.
Fördjupande kan en inte kalla den men helt klart inspirerande. En perfekt bok också om en har slut på sina egna ord och ändå vill dela något vid tillfälle.
Boken är en samling betraktelser skrivna av skribenter och författare inom och utom kyrkans väggar.
Stundtals ryser jag av beröring, stundtals skrattar jag och någon gång skakar jag lite förvirrat på huvudet.
Favoritkapitlet är nog det om jakten på Sveriges sista korvautomat. Den öppnade även mina ögon för Per Lagerkvists novell ”Det eviga leendet”. Den ligger nu i min läslista.

Korta, lättlästa och ofta berörande betraktelser som jag varmt rekommenderar.

Finna sig, av Agnes Lidbeck

Snart far min ömma moder och jag återigen iväg med Vi:s litteraturbåt.Det blir härligt för mig bland författare och pensionärer.
Men det är hög tid att börja förbereda sig genom att läsa lite av de författare som ska vara där. Får se hur många böcker jag hinner beta av.
En har jag i alla fall läst nu och det är Anges Lidbecks ”Finna sig”.

Och hur ska jag egentligen beskriva handlingen i den här boken? Jag vet i tusan.
Äh, jag tar hjälp av Bokus där det står såhär:
”Annas självuppfattning förändras dramatiskt när hon blir mamma. Trots konflikterna med maken blir hon kvar med honom, men med tiden söker hon bekräftelse i en relation med en äldre man, Ivan. När han drabbas av en sjukdom faller det på Anna att vårda honom fram till hans död. I alla dessa skeenden är hon klaustrofobiskt låst, styrd av en sträng disciplin, som i stunder ändå känns paradoxalt befriande.
Agnes Lidbecks debut är en resonerande undersökning av ständigt omdebatterade kvinnoroller.”

Det är inte lätt att veta vem Anna egentligen är och jag är ytterst tveksam till om hennes självbild förändrats så mycket sedan hon fått barn. Så mycket förändras en faktiskt inte. Det är det som är grejen.
Hennes tvångsmässiga strävan att vara det som hon tycker att hon borde vara, eller det hon tror att andra tycker att hon borde vara, måste vara något hon burit med sig sedan tidigare. Det vet vi inget om. Vi får veta ytterst lite om hennes bakgrund. Men en människa som hon, som tänker så många tankar som hon inte tänker och istället tänker det hon borde tänka, med ett förtvivlat bekräftelsebehov och som ständigt funderar på vad andra ser när de ser på henne, eller om de ser henne alls, måste ha burit det med sig redan innan moderskapet. En föreställning om hur livet bör, ska, måste se ut och vara.
Hon måste långt tidigare ha begravt sig själv under alla lager.

Jag har otroligt svårt att identifiera mig med Anna eftersom jag inte förstår vem hon är och vad det är som hon egentligen, på riktigt känner. Och när jag förstår det så känner jag inte igen mig.
Inte i hennes person. Men visst finns det vissa drag av igenkänning. I det där att bli mamma och vad det gör med en. I det där att leva i en relation och vad det gör med en.
Skillnaden mellan mig och Anna och våra liv är många såklart men den största är nog att jag erkänt min frustration och min otillräcklighet och kunnat prata om det. Både med min partner och med andra. Att jag inte allt för mycket låtit mig styras av normer och förväntningar.

Det är en mycket välskriven bok men om den inte varit så kort hade jag nog inte orkat mig igenom hela. Jag tycker synd om Anna, och hennes man för den delen, men hon är den sortens person som jag inte har särskilt mycket utbyte av och vars umgänge jag inte önskar i någon större utsträckning.
Det här var fullt tillräckligt.
VI är klara med varandra nu, Anna och jag.
Men det ska bli intressant att höra Lidbecks egna tankar om sin bok.

Svala fingrar

Svala fingrar om min handled
Och inom mig börjar något röra på sig
Något nytt
Som fostrets första fiskstjärtslag

En ilning
Av nyfikenhet och glädje och förväntan
Och kanske…
Lust?

För jag vill röra vid håret
Vid nacken
Och om jag kunde
Se djupt in i de där ögonen
Möta den där blicken
Som får mig att tro
Att jag faktiskt
Syns

Riskfritt

Dig
Var det riskfritt att älska
För att du aldrig utnytjat min svaghet
Aldrig bekräftat den
Eller något annat

För att du är den enda
Som inte kommit med falsk marknadsföring
Och aldrig sagt;
Vi ska aldrig sluta tala med varandra
Om det vi känner

För att jag aldrig trott
På ett ”vi”
Så var det riskfritt
Att älska

Och vissa stunder
Låter jag mig fyllas
Varje liten del av det som är jag
Av längtan och saknad
Efter något jag aldrig haft
Och tacksamhet över det
För att det är så skönt att känna
Och riskfritt

För Du
Har aldrig lovat mig något
Kommer aldrig lova mig någonting
Så den som gör mig illa är inte du
Utan jag
Och det
Är fullkomligt
Riskfritt

När bergen andas, av Yeshiwork Wondmeneh

Av politiska skäl flyr Sara från sitt hemland Etiopien. Iklädd enbart en tunn bomullsklänning anländer hon till Sverige mitt i vintern där hon möts upp av sin blivande make Abraham. En man som hon inte träffat mer än ett par dagar och som hon egentligen inte alls känner.
Jagad av sitt förflutna och av sina minnen går hon in i ett äktenskap på förhand dömt att bli olyckligt. Paret lyckas inte nå fram till varandra och Sara lyckas inte leva upp till makens förväntningar.

Det här är en otroligt sorglig roman skriven med ett vackert, målande språk. En roman som egentligen inte alls handlar om ett olyckligt äktenskap utan om ett olyckligt, nej flera olyckliga, kvinnoöden.
Så bra och lämnar efter sig en värk i hjärtat och ett behov av att andas ett tag.

Ishavspirater, av Frida Nilsson

Det finns något som alla människor på alla öarna är ständigt rädda för. Det är att det ökända piratskeppet Snökorpen med dess stenhjärtade kapten ska dyka upp i horisonten. Snökorpen som rövar barn till kapten Vithuvuds diamantgruva.
Det här är berättelsen om Siri som ger sig ut på havet för att försöka rädda tillbaka sin lillasyster Miki från Vithuvud och hans pirater.

Alltså, dt här var spännande, sorgligt och ruskigt nästan rakt igenom.
Det är inte en helt lätt bok, vare sig språkligt eller känslomässigt. Femåringarna somnade omgående varje kväll (vilket som jag tidigare nämnt uppskattas), det var flera ord som jag själv faktiskt inte förstod (hitte-på eller vedertagna fiskar/skärgårdstermer?) och jag märkte att berättelsen påverkade min sjuårings sorgsna hjärta.
Men hon tyckte mycket om den! Jag funderade flera gånger på om det verkligen var rätt läge för henne med en sådan här bok och kom nog fram till att ja, det var det. Sorg och allvarsamhet behöver få ha sin plats och tid och kan inte alltid övertäckas med roligheter.

Jag skulle nog ändå rekommendera den här boken för något äldre barn. Kanske 9-12 år.

Bloggar ifatt - blandad kompott

Det var ett tag sedan sist här alltså.
Min energi har varit ganska låg och ju större den obloggade bokhögen blivit desto svårare har det varit att komma igång igen.
Så nu gör jag helt enkelt latvarianten. Jag plockar ut de bästa böckerna jag läst på sistone och bara länkar dom till någon annan sida där ni kan läsa om dom.
Sedan ska jag ta nya tag!

Det glömda palatset av Heidi Julavits Dammigt och sorgligt och tragiskt och skruvat och så läsvärt! Om längtan och förnekelse och ohemliga hemligheter och hemliga hemligheter.

Lucia, Lucia av Adriana Trigiani En vacker och sorglig historia med fina miljö- och karaktärsbeskrivningar. Om en 50-tals-amrikan-italienskas kärlek till sin tradition och längtan efter självständighet.

Damkören I Chilbury av Jennifer Ryan Härligt och annorlunda skrivet om hur kvinnornas liv i byn Chilbury förändras när männen drar ut i andra världskriget.

Och så Jag skänkte dig mitt liv av Zoé Valdés En minst sagt osminkad berättelse om livets, kärlekens och Cubas galenskap. Vrickat, roligt och helt förfärligt.

Det var det.
Tack för mig!

Förvirring

Fast som en klippa
Skygg som en hind
Och flyktig som vinden

Och dina läppars distans
Dina händers korta, vibrerande beröring
Och din doft
Som du lämnar kvar åt mig att andas

Och mitt hjärtas förvirring
Eller ditt