Igelkottens elegans, av Muriel Barbery

Renée är änka och arbetar som portvakt i en fastighet i Paris välbärgade kvarter.
Hon har inte fått mycket till utbildning men slukar allt hon kommer åt av konst, litteratur och kultur.
Hon är en intelligent och förfinad person men för att inte provocera och väcka anstöt hos de fina, rika familjerna i huset gör hon allt för att dölja vem hon är.

Paloma är en överbegåvad tolvåring. Även hon försöker dölja sin höga intelligens för att smälta in bland sina jämnåriga.
Hon vill inte veta av vuxenlivet och har stora planer för sin trettonårsdag.

Så flyttar en någon in på plan fyra i huset. Någon som är rik som alla andra men som ser som ingen annan. Någon som inte låter konventioner styra och som sammanför Renée och Paloma och förändrar deras liv.

Vilken bok!
Jag har tänkt att läsa den i många år. Ja, enda sedan den kom 2009 och det skrevs varmt om den på olika bokbloggar.
Framför allt Lyran återkommer ofta till den här boken.

Äntligen har jag läst den och jag vet knappt vad jag ska säga om den.
Den är så vacker!
Jag har skrattat och jag har gråtit och jag har i ärlighetens namn blivit helt lost i vissa filosofiska partier. Den är fenomenal! Ibland då till, för mig, obegriplighet, men det gör inget!

Kerstin Anderssons uppläsning är underbar!
Likaså språket. Jag kan liksom höra franskan genom svenskan på något sätt. Det borde väl vara ett tecken på en god översättarinsats.
Fast… Hur gör en för att ”snörpa” på näsan? En rynkar väl på näsan och snörper på munnen.
Det kanske är någon fransk grej. Vad vet jag.