Hjärtats osynliga raseri, av John Boyne

Irland 1945. Cathrine är 16 år och gravid. Hon förödmjukas, förnedras offentligt av sin församlingspräst under söndagens mässa och kastas ut ur kyrkan med huvudet före. Hennes familj ser tyst på och hemma väntar en färdigpackad väska. Cathrine beger sig raka vägen till Dublin där hon skapar sig ett nytt liv, helt avskuren från sin familj. Hon är stark men har inte på egen hand möjlighet att försörja och ta hand om ett litet barn. Cyril föds och adopteras bort till ett barnlöst par. Ett par som inte är särskilt intresserad av honom och som är noga med att poängtera att han är deras adoptivson, inte deras riktiga barn.
Cyril märker tidigt att han inte är som andra pojkar, något som han långt upp i vuxen ålder inte vågar avslöja för sin omgivning.

Det här är en varm och förfärande berättelse om att leva i ett land där den katolska kyrkans dom över människor genomsyrar ett helt folk. Hur en kvinna med en ”oäkting” och en man med annan sexuell läggning än den förväntade utsätts för förakt, hån, våld och avsky, och vad ett sådant samhälla kan driva dessa mäniskor till att göra.
Jag har njutit, jag har gråtig, jag har skrattat, jag har lidit mig igenom den här underbara boken.
Härligt lång är den också. Möjligen att det var lite väl långa dialoger emellanåt som kunde göra mig smått rastlös eftersom handlingen i övrigt hade god fart. Å andra sidan var dessa småsega partier väldigt bra att somna till. Hade de inte funnits hade jag kanske läst mig igenom hela nätterna. Och med tanke på tomhetskänslan som drabbade mig när boken var slut så kan jag nu i efterhand känna tacksam mot författaren att han drog ut lite extra på det hela.

Som ett höstlöv i vinden, av Klara Weiss

Klara Weiss växer upp i en ganska så ortodox judisk familj i Budapest under mellankrigstiden. Hon föds in i ett olyckligt äktenskap bland halvsyskon och är egentligen inte särskilt önskad av någon. Hon blir ett kärlekstörstande barn och ju äldre hon blir desto starkare drömmer hon om den stora kärleken.
Andra världskriget gör sitt antåg men även om hon förfäras av det som sker påverkar kriget henne inte så väldigt mycket under de första åren. De ungerskfödda judarna får mer eller mindre vara i fred och hennes pappa har en status som gör att hon har tillgång till sådant många andra inte har. Hon lider ingen brist på mat, fina kläder och bekvämligheter. Hon går på fester, arbetar, har romanser och ägnar sig mest åt funderingar på kärlek och åt sin längtan efter man och barn. Som vilken ung kvinna som helst.
Men till slut drabbar även krigen Klara Weiss med full kraft.

Jag drogs väldigt snabbt in i den här självbiografiska boken som bygger på Weiss dagböcker och anteckningar. Jag fascinerades av hennes uppväxtskildring och imponerades av den kvinna hon utvecklades till – intelligent, stark, rolig, envis och målinriktad. Och jag bävade inför det jag visste skulle komma – den oundvikliga beskrivningen av koncentrationsläger och allt annat andra världskriget medförde. Det var dock en ganska liten del av boken som berörde detta men det fick givetvis förödande konsekvenser för Klara Weiss.
Författaren har verkligen levt en romangestalts liv. En romangestalt vars romantiska drömmar jag stundom blev rätt så trött på. Att bara ha sig själv i huvudet medan världen brinner är inte helt sympatiskt. Samtidigt är det något helt naturligt. För det är väl så vi gör, försöker att leva på som vanligt, fortsätter att drömma om helt vanliga, banala saker, så länge det går, trots att världen brinner. Vi lever på tills vi själva blir drabbade på riktigt.

I det heliga Rysslands tjänst, av Vladimir Sorokin

Komjaga är opritjeniker vilket innebär att han arbetar inom den ryska säkerhetstjänsten. Det är år 2027 och Ryssland har förskansat sig bakom en enorm mur mot väst. Alla spår av ”den röda oredan” är utplånade, den enda möjliga, och obortvalbara, religionen är den ryskortodoxa kristendomen och den enda möjligheten att överleva är total lydnad och hängivenheten för ”härskaren”.
Vi får följa Komjaga under en arbetsdag. En dag då han bl.a. mördar, våldtar och jagar ”fienden (som naturligtvis finns överallt) och röker cigaretter – något han får men inte borde. Han läser patriotisk poesi och övervakar repetitionen av en patriotisk musik- och teaterföreställning. Han lyckas också komma över ett ”akvarium” med de åtråvärda små guldfiskarna som ger honom och hans vänner en uppfriskande och livgivande kollektiv, hallucinogen tripp. Han hinner även med en hel del annat som hjälper läsaren att ta sig in i hjärtat av Ryssland och Moskva 2027. Komjagas hårda arbetsdag, som började med kurrering av baksmälla, slutar i en manlig bastuorgie med efterföljande lek som involverar borrar och ben. Inget konstigt med det.

Usch, vilken obehaglig liten bok. Det är förstås en satir över författarens eget Ryssland men jag kan inte påstå att jag skrattade högt. Det gör jag sällan av sådan här mörk satir. Visst roas och fascineras jag men olustkänslorna får mig att som högst dra på munnen. Dessutom är jag lite för trög för satir. Jag fattar inte riktigt helt enkelt. Åtminstone inte när det gäller ett land och en kultur som jag vet allt för lite om för att förstå vad det är som författaren driver med. Helt bakom flötet är jag dock inte och en hel del var glasklart. Men jag är inte rätt person att göra någon snillrik analys av den. Det finns det andra som har gjort däremot, exempelvis här.
Att Sorokin är en mycket kontroversiell författare är alldeles uppenbart. Han hade själv inte blivit långlivad i det Ryssland 2027 som han målar upp. Hans popularitet utanför Ryssland kan knappast avspegla sig i alla kretsar i det egna landet.
Jag föreställer mig att det måste finnas en hel del mod hos en författare som vågar kritisera regimen i det land han bor i (så vitt jag kan förstå så bor han fortfarande i Ryssland) på det här råa och vulgära viset. Jag tyckte att det absolut var en läsvärd bok. Intressant och välskriven och jag njöt av det mustiga, och stundtals poetiska, språket

Jag har under det senaste året läst tre ryska författare inom genrerna dystopi och/eller fantasy. Nu är det dags att ta sig an något lite mer verklighetsnära. Det ligger redan några böcker i läskön och väntar.

Om att inte tappa hoppet

Likt hundratusentals pilgrimers fingertoppar som vidrört skrovlig kalksten alldeles slät och len, ber jag för dig, varje dag.
Du vet inte om det, märker det inte.
Men en dag, kanske när du är långt ifrån mig,
kanske när du glömt att jag ens funnits i ditt liv,
så kommer hundratusentals änglavingar ha vidrört din skrovliga själ slät och ljus.

Och när världen brinner sänder jag mina böner.
Böner som förenar sig med hundratusentals pilgrimers böner
för den värld som alltid brunnit, och för alla goda, brinnande hjärtan som alltid kämpat, alltid kommer att kämpa.
Och en dag kommer någon att vakna,
någon som inte är jag eftersom jag för länge sedan lämnat jorden.
Någon kommer att vakna till en värld som är ny.