Midnattspoesi

Den sprider sig i kroppen, berusningen.
Och jag låter den göra det, i tryggheten hos den som älskar mig oavsett.
Älskar mig trots bristande uttrycksförmåga, lyhördhet, finkänslighet och rationalitet.
Och jag ångrar att jag inte stannar.
Låter den tröstande armen hålla om mig medan impulsen att skicka kärlek tonar bort i takt med sömnens intåg.
Men jag längtar hem, till avskildheten och nytvättade lakan.
Och håller fast vid övertygelsen att inget jag kan uttrycka spelar någon roll.
Men pussen på kinden som besvaras och famnen utan åtrå gör mig matt av ömhet.
Och jag vill inte släppa taget.
Släppa taget om den som alltid finns kvar.
Finns kvar när jag är hopplös, full, och varken mer eller mindre än den jag är.

Magikerna, Magikernas kung och Magikernas land, av Lev Grossman

Quentin är en högpresterande student som just ska söka till college. Men hans tillvaro känns meningslös och han längtar efter lite magi i sitt liv. Och magi får han. Han blir oväntat och förvirrande nog antagen till Brakebills, ett exklusivt college för magistuderanden.

Det är inledningen till Grossmans triollogi som rör sig mellan ”den verkliga” och den magiska världen/världarna.
Det är en härlig drift med fantasygenren och full med kopplingar till diverse fantasyförfattare och romaner. De böcker som Quentin och hans magiker-kamrater älskade som barn och fortfarande älskar, och som får en avgörande roll i handlingen, är helt uppenbart verklighetens Narnia-serie.

Det här är väldigt underhållande läsning för oss som gillar fantasy och läser mycket av den varan. Böckernas humoristiska karaktär gör att jag till en början har svårt att överbrygga distansen som detta skapar mellan mig och romangestalterna men vartefter läsningen fortgår börjar jag leva med i berättelsen. Trots kopplingarna till andra fantasyromaner är berättelsen sin egen och tar många fantasirika vändningar.

Jag kan inte säga att böckerna sätter några djupa spår hos mig men ibland är det just vad en behöver. Underhållande, roligt och ganska spännande. Ett visst mått av filosofi ingår också i receptet vilket ger det hela en extra kryddning.

Koka björn, av Mikael Niemi

Nej men! Jag som inte gillar deckare har läst ännu en deckare ”som inte är som en deckare”. Två stycken på kort tid! Så tokigt det kan bli… Men Niemi gör mig aldrig besviken. (Eller jo kanske när jag tänker efter. Minns inte Fallvatten som någon höjare direkt. Men skit i det.) Kanske är det så att författare som i grunden inte är deckarförfattare är grejen. De kan det där med att skriva deckare ”som inte är som deckare”.

Den här gånger befinner vi oss i mitten av 1800-talet i den lilla byn Kengis där en mördare går lös. Den karismatiske ”prosten” tar sig, tillsammans med berättarjaget, ann jakten på förrövaren.
Det intressanta i den här romanen är inte mordgåtan utan själva berättarjaget. Han med en bottenlöst mörk barndom och som till slut blir omhändertagen av prosten. Prosten som får honom att finnas, bli en person. Som får honom att upptäcka världen och lär honom att se detaljerna. Han som får honom att våga vara någon. Ja, kanske till och med våga åstadkomma något.

Niemi använder samma mustiga språk som alltid men, till skillnad från tidigare böcker, är den här fri från tokerier. Inte fri från humor och vrickade grejer men det är ingen skrattfest. Jag upplevde under läsningen djupaste allvar. Det är en beskrivning av utanförskap och hur gränslöst svårt det är för en udda och skadad själ att få en självklar plats i samhället.
Det är vackert och hemskt och omöjligt att känna annat än oerhörd sympati för den unge man som romanens handling kretsar kring.