Det händer ofta att jag av en slump hittar böcker som jag blir nyfiken på när jag egentligen letar efter något annat. Den här gången sökte jag inspiration till en betraktelse som jag skulle hålla på vår luciagudstjänst i kyrkan. Det blev inte mycket av det så jag fick klara mig på egen hand. Däremot hittade jag två romaner som kändes spännande varav den ena var den här.
Lucia är 15 år och adopterad. Jimmy är ett par år äldre. Dessa två, med olika hudfärg, förälskar sig i varandra. Detta får Jimmy att till slut försöka bryta med sin barndomskamrat och hans polare som utgör ett rasist/nazistgäng.
Oroligheterna ökar allt mer i området där de bor för att till slut, när Lucia väljs till lucia, eskalera totalt.
Som roman är det här väl inget mästerverk och den satte i ärlighetens namn inga djupare spår hos mig.
Men den utspelar sig någon gång i början av 90-talet (gissar jag eftersom den skrivits 1995 vad jag kan förstå) då jag själv gick i högstadiet.
Då var en av våra luciakandidater mörkhyad och jag är ganska så säker på att hon till slut också valdes till lucia. Själv var jag aldrig någonsin på tapeten för en luciakanditatur. Jag gick inte ens med i luciatåget och brydde mig inte så värst mycket om det där.
Det förekom absolut inga våldsamheter men jag minns det diskuterades hejvilt. Bara det var ju stört.
Men det störda är ju att det fortfarande, tjugo år senare, blir ett himla liv om lucia inte står där ”traditionellt” blek och ljushårig. Så på det viset är boken fortfarande aktuell. Precis som den är det när det gäller grupptrycksmekanismer, identitetsökande, normer, lojalitet, rädslor, hat och allt det där andra ni vet.
En lättläst bok är det hur som helst som nog rekommenderas till skolungdomar. Kanske som diskussionsunderlag.
Fast kanske finns det bättre och mer uppdaterade romaner i ämnet.
lördag 30 december 2017
Uppdaterad Sune = skämskudde!
När en har två femåringar och en sjuåring gäller det att hitta böcker för högläsning som passar båda åldrarna. Det är inte helt lätt. Men Sune är perfekt! Alla tre älskar dessa böcker. Liksom jag själv.
Trots att de första böckerna är över 30 år gamla funkar de än idag. Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa berättelser för barnen som utspelar sig under min egen uppväxttid.
Och jag ser inget som helst problem med att de är skrivna utifrån sin tid med dess normer. Framför allt för att många av dessa normer fortfarande lever kvar.
jag har aldrig tyckt att det finns någon poäng med att undanhålla mina barn sådant. Tvärt om! Det är bra att det kommer upp så att vi kan prata om det. Och det gör vi under läsningens gång.
Dessutom bryter flera av karaktärerna ofta med könsnormerna. Sune själv är ingen stereotyp pojke. Han är ingen hårding, han älskar tjejer, har tjejkompisar och gillar att leka med ”tjejgrejer”. Hans bästa vän och stora kärlek Sofie är på flera sätt en tuff, orädd och rättfram tjej. Och när det ska spelas teater i skolan vägrar en flicka i klassen att ta på sig rollen som Rödluvan bara för att hon är tjej. Hon vill vara jägaren.
Så kommer då den här uppdaterade versionen av ”Tjejtjusaren Sune” (”Tjejtjusarmästaren Sune”) och jag bara undrar vad Sören och Anders pysslar med.
Till att börja med så blir det, för oss som läser böckerna i följdordning, väldigt underligt att plötsligt trilla rakt in i 2000-talet. Det blir helsnurrigt!
Ännu mer snurrigt blir det när berättelsen inte stämmer överens med boken före. T ex så har Sune plötsligt flyttat 30 mil bort, inte 15 som det var meningen. Och Sunes kompis Conny Bertilsson, som tidigare lyssnade på klassisk musik, lyssnar inte längre på musik över huvud taget. Onödiga och obegripliga ändringar.
En annan ändring är att det från början var p.g.a. pappa Rudolfs jobb de skulle flytta. Nu är det hans mamma som ska arbeta med något slags integrationsprojekt på biblioteket i den nya staden. Just den ändringen är dock uppenbart i linje med författarnas intension att göra boken mindre könsstereotyp.
Ännu en sådan uppdatering är presentationen av Sunes familj precis i början av boken. Där förklarar de att familjer inte behöver vara mamma, pappa barn utan att de kan se ut lite hur som helst, och de ger några exempel.
Sedan kommer det lite fler liknande detaljer senare i boken.
Så har vi de här 2000-tals referenserna som känns väldigt påklistrade och stundtals ganska pinsamma. Som att barnen spelar spel på sina läsplattor. Läsplattor läser en på, inte spelar. Surfplattor kan en däremot spela spel på. Bara ifall att någon mer än författarna inte skulle ha koll på detta.
Priset tar nog ändå i slutet av boken när Sune är mörkrädd och inte kan sova. Då surfar han på Wikipedia och läser om gräs för att sedan lägga ifrån sig tidningen (vilken han läser ur i originalboken).
Jag är själv en pk-tjej men den här pk-strävan tillsammans med 2000-talsmiljön och missarna gör det hela rätt pinsamt.
Den uppdaterade Sune är rejält krystad och rent ut sagt slarvig.
Kort sagt – jag sågar den och drar skämskudden över huvudet.
Anders och Sören, jag älskar ert författarskap och jag älskar Sune!
Vi behöver tala med våra barn om normer men då får vi inte låtsas som att de inte finns.
Heja Sune, så som det var i begynnelsen!
Trots att de första böckerna är över 30 år gamla funkar de än idag. Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa berättelser för barnen som utspelar sig under min egen uppväxttid.
Och jag ser inget som helst problem med att de är skrivna utifrån sin tid med dess normer. Framför allt för att många av dessa normer fortfarande lever kvar.
jag har aldrig tyckt att det finns någon poäng med att undanhålla mina barn sådant. Tvärt om! Det är bra att det kommer upp så att vi kan prata om det. Och det gör vi under läsningens gång.
Dessutom bryter flera av karaktärerna ofta med könsnormerna. Sune själv är ingen stereotyp pojke. Han är ingen hårding, han älskar tjejer, har tjejkompisar och gillar att leka med ”tjejgrejer”. Hans bästa vän och stora kärlek Sofie är på flera sätt en tuff, orädd och rättfram tjej. Och när det ska spelas teater i skolan vägrar en flicka i klassen att ta på sig rollen som Rödluvan bara för att hon är tjej. Hon vill vara jägaren.
Så kommer då den här uppdaterade versionen av ”Tjejtjusaren Sune” (”Tjejtjusarmästaren Sune”) och jag bara undrar vad Sören och Anders pysslar med.
Till att börja med så blir det, för oss som läser böckerna i följdordning, väldigt underligt att plötsligt trilla rakt in i 2000-talet. Det blir helsnurrigt!
Ännu mer snurrigt blir det när berättelsen inte stämmer överens med boken före. T ex så har Sune plötsligt flyttat 30 mil bort, inte 15 som det var meningen. Och Sunes kompis Conny Bertilsson, som tidigare lyssnade på klassisk musik, lyssnar inte längre på musik över huvud taget. Onödiga och obegripliga ändringar.
En annan ändring är att det från början var p.g.a. pappa Rudolfs jobb de skulle flytta. Nu är det hans mamma som ska arbeta med något slags integrationsprojekt på biblioteket i den nya staden. Just den ändringen är dock uppenbart i linje med författarnas intension att göra boken mindre könsstereotyp.
Ännu en sådan uppdatering är presentationen av Sunes familj precis i början av boken. Där förklarar de att familjer inte behöver vara mamma, pappa barn utan att de kan se ut lite hur som helst, och de ger några exempel.
Sedan kommer det lite fler liknande detaljer senare i boken.
Så har vi de här 2000-tals referenserna som känns väldigt påklistrade och stundtals ganska pinsamma. Som att barnen spelar spel på sina läsplattor. Läsplattor läser en på, inte spelar. Surfplattor kan en däremot spela spel på. Bara ifall att någon mer än författarna inte skulle ha koll på detta.
Priset tar nog ändå i slutet av boken när Sune är mörkrädd och inte kan sova. Då surfar han på Wikipedia och läser om gräs för att sedan lägga ifrån sig tidningen (vilken han läser ur i originalboken).
Jag är själv en pk-tjej men den här pk-strävan tillsammans med 2000-talsmiljön och missarna gör det hela rätt pinsamt.
Den uppdaterade Sune är rejält krystad och rent ut sagt slarvig.
Kort sagt – jag sågar den och drar skämskudden över huvudet.
Anders och Sören, jag älskar ert författarskap och jag älskar Sune!
Vi behöver tala med våra barn om normer men då får vi inte låtsas som att de inte finns.
Heja Sune, så som det var i begynnelsen!
söndag 24 december 2017
Julen
Och så finns inget av det kvar
Det som förr var julen
Eller det som jag så förtvivlat gärna
Ville skulle vara julen
Kvar finns ett barn som föder ett barn
I halmen och smutsen
Kvar finns trasigheten och brustenheten
Ödsligheten och befrielsen
Kvar finns jublande smärta
Och smärtande jubel
Kvar finns utsattheten och förståelsen
Uppgivenheten och känslan av förlust
Kvar finns leendet
Eftersom det finns en människa
Som vill var hos mig en stund
Och budskapet om en stor glädje
En glädje som inte når hjärtat
Förens jag sjunger ”gloria” med änglarna
Och ropar ut att ”dagen är kommen”
För du kom
Och hon höll dig i sin famn
Eftersom du är spädbarnsdoft
Och världens ljus
Och ensamhetens ensamhet
Och kanske har du aldrig känts så nära
Som den här julen
När allt som finns kvar
Är Du
Det som förr var julen
Eller det som jag så förtvivlat gärna
Ville skulle vara julen
Kvar finns ett barn som föder ett barn
I halmen och smutsen
Kvar finns trasigheten och brustenheten
Ödsligheten och befrielsen
Kvar finns jublande smärta
Och smärtande jubel
Kvar finns utsattheten och förståelsen
Uppgivenheten och känslan av förlust
Kvar finns leendet
Eftersom det finns en människa
Som vill var hos mig en stund
Och budskapet om en stor glädje
En glädje som inte når hjärtat
Förens jag sjunger ”gloria” med änglarna
Och ropar ut att ”dagen är kommen”
För du kom
Och hon höll dig i sin famn
Eftersom du är spädbarnsdoft
Och världens ljus
Och ensamhetens ensamhet
Och kanske har du aldrig känts så nära
Som den här julen
När allt som finns kvar
Är Du
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
