Finna sig, av Agnes Lidbeck

Snart far min ömma moder och jag återigen iväg med Vi:s litteraturbåt.Det blir härligt för mig bland författare och pensionärer.
Men det är hög tid att börja förbereda sig genom att läsa lite av de författare som ska vara där. Får se hur många böcker jag hinner beta av.
En har jag i alla fall läst nu och det är Anges Lidbecks ”Finna sig”.

Och hur ska jag egentligen beskriva handlingen i den här boken? Jag vet i tusan.
Äh, jag tar hjälp av Bokus där det står såhär:
”Annas självuppfattning förändras dramatiskt när hon blir mamma. Trots konflikterna med maken blir hon kvar med honom, men med tiden söker hon bekräftelse i en relation med en äldre man, Ivan. När han drabbas av en sjukdom faller det på Anna att vårda honom fram till hans död. I alla dessa skeenden är hon klaustrofobiskt låst, styrd av en sträng disciplin, som i stunder ändå känns paradoxalt befriande.
Agnes Lidbecks debut är en resonerande undersökning av ständigt omdebatterade kvinnoroller.”

Det är inte lätt att veta vem Anna egentligen är och jag är ytterst tveksam till om hennes självbild förändrats så mycket sedan hon fått barn. Så mycket förändras en faktiskt inte. Det är det som är grejen.
Hennes tvångsmässiga strävan att vara det som hon tycker att hon borde vara, eller det hon tror att andra tycker att hon borde vara, måste vara något hon burit med sig sedan tidigare. Det vet vi inget om. Vi får veta ytterst lite om hennes bakgrund. Men en människa som hon, som tänker så många tankar som hon inte tänker och istället tänker det hon borde tänka, med ett förtvivlat bekräftelsebehov och som ständigt funderar på vad andra ser när de ser på henne, eller om de ser henne alls, måste ha burit det med sig redan innan moderskapet. En föreställning om hur livet bör, ska, måste se ut och vara.
Hon måste långt tidigare ha begravt sig själv under alla lager.

Jag har otroligt svårt att identifiera mig med Anna eftersom jag inte förstår vem hon är och vad det är som hon egentligen, på riktigt känner. Och när jag förstår det så känner jag inte igen mig.
Inte i hennes person. Men visst finns det vissa drag av igenkänning. I det där att bli mamma och vad det gör med en. I det där att leva i en relation och vad det gör med en.
Skillnaden mellan mig och Anna och våra liv är många såklart men den största är nog att jag erkänt min frustration och min otillräcklighet och kunnat prata om det. Både med min partner och med andra. Att jag inte allt för mycket låtit mig styras av normer och förväntningar.

Det är en mycket välskriven bok men om den inte varit så kort hade jag nog inte orkat mig igenom hela. Jag tycker synd om Anna, och hennes man för den delen, men hon är den sortens person som jag inte har särskilt mycket utbyte av och vars umgänge jag inte önskar i någon större utsträckning.
Det här var fullt tillräckligt.
VI är klara med varandra nu, Anna och jag.
Men det ska bli intressant att höra Lidbecks egna tankar om sin bok.

När bergen andas, av Yeshiwork Wondmeneh

Av politiska skäl flyr Sara från sitt hemland Etiopien. Iklädd enbart en tunn bomullsklänning anländer hon till Sverige mitt i vintern där hon möts upp av sin blivande make Abraham. En man som hon inte träffat mer än ett par dagar och som hon egentligen inte alls känner.
Jagad av sitt förflutna och av sina minnen går hon in i ett äktenskap på förhand dömt att bli olyckligt. Paret lyckas inte nå fram till varandra och Sara lyckas inte leva upp till makens förväntningar.

Det här är en otroligt sorglig roman skriven med ett vackert, målande språk. En roman som egentligen inte alls handlar om ett olyckligt äktenskap utan om ett olyckligt, nej flera olyckliga, kvinnoöden.
Så bra och lämnar efter sig en värk i hjärtat och ett behov av att andas ett tag.

Bloggar ifatt - blandad kompott

Det var ett tag sedan sist här alltså.
Min energi har varit ganska låg och ju större den obloggade bokhögen blivit desto svårare har det varit att komma igång igen.
Så nu gör jag helt enkelt latvarianten. Jag plockar ut de bästa böckerna jag läst på sistone och bara länkar dom till någon annan sida där ni kan läsa om dom.
Sedan ska jag ta nya tag!

Det glömda palatset av Heidi Julavits Dammigt och sorgligt och tragiskt och skruvat och så läsvärt! Om längtan och förnekelse och ohemliga hemligheter och hemliga hemligheter.

Lucia, Lucia av Adriana Trigiani En vacker och sorglig historia med fina miljö- och karaktärsbeskrivningar. Om en 50-tals-amrikan-italienskas kärlek till sin tradition och längtan efter självständighet.

Damkören I Chilbury av Jennifer Ryan Härligt och annorlunda skrivet om hur kvinnornas liv i byn Chilbury förändras när männen drar ut i andra världskriget.

Och så Jag skänkte dig mitt liv av Zoé Valdés En minst sagt osminkad berättelse om livets, kärlekens och Cubas galenskap. Vrickat, roligt och helt förfärligt.

Det var det.
Tack för mig!

Chicago, av Ala al-Aswani

Den här romanen kretsar kring universitetet i Illinois och ett gäng egyptiska gästforskare och utbytesstudenter som lever där.
Där är hon som försöker leva efter de regler hon uppfostrats med och som hennes familj förväntar sig av henne. Där är han som inte längre kan tillfredställa sin fru och som längtar tillbaka till det land han flytt från. Där är skönheten som motvilligt gifter sig med en synnerligen osympatisk, äldre man och försöker hantera sitt äktenskap. Där är han, den oerhört begåvade studenten, som kollar porr och beter sig som ett svin mot de kvinnor han blir intresserad av. Där är han som gjort allt som står i sin makt för att på alla sätt bli amerikan men som plågas av sin dotters livsval. Där är den politiskt aktiva poeten som inget hellre vill än att befria sitt land från förtrycket.
Där är också den snälle amerikanen vars svarta sambo mister sitt arbete p.g.a. sin hudfärg. Och där är några till.

Det här var en bok som jag slukade i ett nafs. Den myllrar av karaktärer men är ändå inte svår att hänga med i. Författaren är bra på att föra läsaren rakt in i varje karaktärs berättelse så att en direkt förstår vem det rör sig om.
Som läsare får jag en inblick i den egyptiska kulturen. Jag upplever dock karaktärerna som ganska stereotypa och kan inte låta bli att undra om det bekräftar eller befäster fördomar. Men författaren är själv egyptisk och var aktiv i den egyptiska revolutionen och detta är helt klart en kritik mot delar av den egna kulturen och det dåvarande styret i Egypten. Även såklart också mot den amerikanska rasismen. Och även en del annat.

En mycket läsvärd bok är det som så gott som vem som helst kan läsa med behållning.
och jag kommer nog återvända till denna författare vid tillfälle.

Det regnade fåglar, av Jocelyne Saucier

1916 härjade svåra skogsbränder i Ontario, Canada. Ungefär 80 år senare är en fotograf på jakt efter överlevande från dessa bränder. I sitt sökande stöter hon på gamla män som flytt världen och nu lever en eremitisk tillvaro djupt inne i skogen.
Detta möte förändrar både fotografens och eremiternas tillvaro.
Samtidigt dyker det upp ännu en person som ställer livet på ända i eremitaget.

Det här är en fantastisk liten bok om ensamhet, gemenskap, sorg, tragedi, kärlek och utanförskap. En berättelse om viljan att bestämma över sitt eget liv, och sin egen död.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. En kort, ganska lättläst och vacker roman som jag skulle rekommendera vem som helst som gillar att läsa romaner.
Ja, läs den helt enkelt!

Ett litet liv, av Hanya Yanagihara

Äntligen är det över!
här om dagen, efter många veckors läsning, blev jag klar med den kanske mest plågsamma läsupplevelse i romanform som jag varit med om.
Jag har våndats, jag har varit illamående, jag har gråtit och jag har knappt stått ut. Jag har stundom plockat ut hörlurarna för att slippa höra vissa detaljer.
jag har till och med, mot min vana, tagit en paus och läst något helt annat.
Närmare bestämt Tove Janssons förtjusande lilla bok Farlig midsommar.(Vilken för övrigt är en utmärkt present om en råkar känna någon som avskyr förbudsskyltar lika intensivt som Snusmumriken.)

Det här är berättelsen om Willem, Malcolm, JB och Jude. De träffas och blir vänner på collige och följer sedan varandra genom livet.
Först framstår de här killarna som ett vanligt och ganska stereotypt grabbgäng men bara en liten bit in i boken förstår man att så inte är fallet.
Alla fyra bär på sina egna historier, sin egen längtan, sina egna svårigheter och hemligheter, och detta delar de med varandra. Alla delar med sig utom Jude. Jude vars bakgrund är så mörk och traumatisk att han aldrig någonsin vill berätta om det. Inte vill berätta om vad som varit, inte berätta om vad han gör mot sig själv i sitt självhat och självförrakt. Gör mot sig själv för att överleva. Han berättar inget för Jude vill bara verka normal och som alla andra. Vill bara glömma det som omöjligt går att glömma.

Över 700 sidor, 36 timmars lyssning, av outhärdlig smärta, plåga, fasa, sorg och skönhet. Men mitt i allt finns också glädje och humor och utan det hade det här varit ett, för mig, hopplöst projekt.
När det var ca fyra timmars lyssning kvar och jag gråtit en timme i sträck var jag otroligt nära att ge upp. Men det går ju inte! Så kan en bara inte göra. Så jag höll ut, enda till slutet.

Ändå så är det här är en helt otrolig roman. Helt otrolig!
Men kanske är det inte romanen som ska plockas fram när en själv har det rätt tufft och redan är ganska ångestladdad.
För att läsa ”Ett litet liv” är ren ångest. Ångest som ersätter blodet i ådrorna. Ångest som vibrerar i huden.
Ändå säger jag – läs den!
Läs den, läs den, läs den!
Fast bara om du, liksom jag, är förtjust i tegelstenar. Annars går det inte.

Fördärvaren, av Annika Luther

Irene är en ganska tragisk och misslyckad medelålders kvinna. Hon lyckas inte slutföra några studier, behålla sina jobb eller sina partners. När hon så smått börjat finna sig till ro på en ayurvedisk klinik i Kerala dör hennes mormor och lämnar efter sig ett litet arv.
Arvet består av lite skulder, några överblivna slantar och ett gårdshus med stort behov av renovering.
Irene reser hem till Helsingfors och bestämmer sig för att behålla och rusta upp huset.
Plötsligt händer många saker samtidigt i hennes liv. En rad människor får allt större betydelse i hennes liv, bl.a. gårdskarlen Pekka. Hon skuldsätter sig upp till öronen för att rusta upp huset och flyr in i ”arkivet” där hon fördjupar sig i sin egen släkts historia. Hon börjar arbeta inom hemtjänsten (typ) och en efter en börjar hyresgästerna trilla in i det gamla gårdshuset.

Åh, vilken söt och härlig historia!
Legimusinläsning är på finlandssvenska och det är ljuvligt att höra.
Jag blev också glatt överraskad över den stillsamma humorn i boken. Innan jag började läsa fick jag av någon anledning för mig att det skulle bli en rätt mörk historia. Det är det på sätt och vis också men jag skulle nog ändå klassa den som en feel-good, fast utan den ytliga glättigheten.

Dock är romanen rätt seg emellanåt. Författaren har vävt in sin egen släkthistoria i den fiktiva berättelsen. De brev och artiklar som Irene gräver fram ur sitt ”arkiv” är alltså verkliga brev och artiklar. Ett ganska intressant annorlunda grepp men det är lite för mycket av det där. Jag har sovit mig igenom en hel del av arkiv-partierna.
Men om en inte, som jag, lyssnar utan läser med sina ögon och kan skumma tror jag inte att det är något större bekymmer.
Boken är mycket läsvärd och passar när en vill bli lite varm i hjärtat.
Själv kommer jag helt klart återvända till Annika Luther fler gånger.

1984, av George Orwell

När jag inte mår så bra läser jag mycket. Massor! Jag läser i och för sig mycket när jag inte mår dåligt också men inte lika konstant. Mådåligtläsningen är ett rent flyktbeteende.
Men när jag mår tillräckligt dåligt kan jag knappast läsa alls. Inget fångar mig. Inget får mig att behålla koncentrationen. Tankarna och känslorna bara virvlar och far och kroppen är en enda rastlös ångestklump.
Med det vill jag, utan att bli för privat, säga att jag har haft en sådan vecka bakom mig nu.
Ändå kan jag inte vara utan böcker ens när det är som värst. Böckerna krävs för att jag ska stå ut med nätterna. Att ha en bok i örat är den enda möjligheten för mig att i alla fall ha en chans att somna. Och det är ett sällskap under vaktimmarna.
Jag klarar helt enkelt inte av tystnaden.

Så, senaste veckans nätter har jag spenderat tillsammans med boken ”1984”.
Det var inget vidare ångestsällskap.
Dels behöver en vara ganska skärpt för att hänga med, dels är det inte precis någon rolig historia.
Nu hade väl typ feel-good inte heller varit det ultimata men kanske något mitt emellan. Något utan t ex tortyr. Jag hatar tortyr!

Nej men, det här är säkert en lysande bok även om jag inte har kunnat uppskatta den riktigt. Jag tror i och för sig inte att jag fått ut jättemycket av den även i ett mera uppåt tillstånd.
Nu har jag hur som helst sovit och våndats mig igenom den här klassikern och prickat av ännu en borde-läsa-punkt på listan.
Äh, skoja bara, jag har ingen sådan lista.

Vadå? Jaha, vad boken handlar om. Mäh, det vet du väl?!
Om du inte vet det så får du faktiskt googla.
Jag tänker inte lägga ner energi på att göra en halvusel sammanfattning av bokens handling när säkert tusentals andra redan gjort det hundra gånger bättre.

Glömskans musik, av Tim Winton

Georgie har flytt sitt förflutna och bor sedan tre år tillbaka i en liten fiskeby på Australiens västkust.
Hon bor tillsammans med byns beundrade storfiskare och hans barn. Men det har inte blivit som hon tänkt sig. Hon känner sig misslyckad både i relationen till mannen vars sorg hon ville rädda honom ifrån, och till barnen vars döda mor hon aldrig kan ersätta.
Nu dränker hon sin ångest om nätterna med internet och vodka.
Tills den dag då hon träffar den utstötte tjuvfiskaren Luther Fox och hans bottenlösa sorg och ensamhet.
Och Luthers liv förändras drastiskt när han möter henne.

Vilken bok, vilken resa!
Jag har färdats genom sorg och ångest, simmat i Indiska oceanen, levt australiensiskt fiskebyliv, liftat på Australiens vägar och befunnit mig i Australiens vildmark.
Jag har känt Australiens dofter, smaker, ljud och hetta.
Och jag har lärt känna en rad spännande och intressanta romankaraktärer som förmodligen kommer stanna kvar hos mig ett bra tag framöver.

Jag hittade den här boken av en slump och hade inga som helst förväntningar på den. Men jag älskar den!
Blandningen av värme, mörker och kärv romantik är oslagbar.
Jag tycker också att Winton på ett naturligt och medvetet sätt lyckats gestalta känslan av utanförskap vad det gäller könsnormer och andra förväntade normer. Ännu en sak jag uppskattar är romanens oväntade vändning. När jag började läsa boken kunde jag aldrig ana den resa som författaren skulle ta mig med på.

Oh, vad jag tycker att ni ska läsa den här boken!

"Blå tråd" och "Budbäraren" av Lois Lowry

För ett tag sedan så läste jag första delen i den här serien – Den utvalde (The giver heter den på engelska vilket jag tycker är ett myyyycket mer passande namn). Jag tyckte att det var en helt fantastisk bok och att det var min älskade talboksinläsare Ovesom läste den gjorde inte saken sämre precis.
Jag har skrivit mycket kort om boken här.

Det här är alltså nummer två och tre i serien. Med höga förväntningar gav jag mig i kast med del 2 – Blå tråd. Jag blev ganska besviken. Berättelsen är mer förutsägbar, mindre subtil och saknar den där krypande känslan som den första boken hade.

Jag läste ändå den tredje delen för jag var trots allt nyfiken på hur det hela skulle sluta.
Dessutom hade berättelsen något som fångade in mig och framför allt en karaktär som jag fäste mig vid.
Det finns också en del intressanta bitar så som hur vi förhåller oss till funktionshinder. Sista delen berör också det högaktuella ämnet invandring. Men det blir aldrig riktigt något med det tycker jag. Och slutet på alltihop. Näej.

Jag tycker att det absolut räcker att läsa första boken och nöja sig med dess fantastiska slut.

Nu har jag inte berört handlingen något och det beror naturligtvis på att jag inte vill spoila för den som ändå väljer att läsa de här böckerna.

Senaste tidens läsning i ett inlägg

Det är långfredag. Jag har haft ynnesten att arbeta och därmed fått njuta av ljuvlig, sorgesam långfredagsmusik. Tvätten är tvättad, stallet är fixat och familjen bortrest över helgen. Jag har alltså hela huset för mig själv.
Lugn och ro och en viss frid i mitt inre. Dags att blogga!

Jag har faktiskt läst en hel del och för varje bok jag läst har det känts allt svårare att blogga. Det gäller liksom att skriva direkt som boken är utläst, medan den fortfarande riktigt lever inom mig. Eller, om den inte fick liv, fortfarande lämnat kvar ett visst intryck. Ju längre tiden går desto svårare blir det att beskriva upplevelsen.
Så jag har bestämt mig för att här bara lista de böcker jag läst, länka till Bokus (så att jag själv slipper formulera mig kring handlingen) och kort kommentera vad jag tyckte om den. Jag tror att det är enda sättet för mig att komma igång med bloggandet igen.
Så, håll till godo!

Den utvalde, av Lois Lowry”Suggestivt gastkramande berättelse om ett på ytan perfekt samhälle.” Så bra med ett slut så perfekt att jag nästan, men bara nästan, blev besviken när jag fick veta att det är första delen i en serie.

Löftet, av Audrey MageeEn berättelse om en man och en kvinna som gifter sig med varandra utan att tidigare träffats. Han för att få permission från skyttegravarna, hon för möjligheten att få änkepension ifall att han dör i kriget.
En bok i tiden nu när det går program som ”Gifta vid första ögonkastet” på tv.
Bra och välskriven men inte fantastisk. Kanske mest för att jag är rätt mätt på romaner som utspelar sig under andra världskriget.
En mycket stark tre av fem möjliga skulle jag ändå ge den.

Albions dotter, av Ilka Tampke”Förtrollande äventyrssaga om keltisk hjältinna”.
Ja, det är just vad det är och om du gillar sådant så rekommenderar jag verkligen den här boken. Den tar en bort från sin egen verklighet in i den så mycket mer spännande och fascinerande keltiska mytkulturen.

Stål, av Silvia Avallone”Stål är en gripande skildring av två unga flickors vänskap och hur de tillsammans möter omgivningens krav och förväntningar. Samtidigt ger romanen en storslagen nutidsbild av livet på Italiens baksida”.
En bok som länge befann sig på min att-läsa-lista innan jag kom till skott. Det var inte en dag för tidigt! Jättebra!

De gömda rummen av Care SantosEn oerhört välskriven roman där vi liksom iakttagande andeväsen, förs fram och tillbaka i tiden. På ett genialt sätt placeras pusselbit efter pusselbit ut och bildar till slut den mörka familjehistoria som börjar med ett fynd vid renoveringen av en känd, död konstnärs hus. Rekommenderas starkt men bör läsas i piggt och utvilat tillstånd eftersom det gäller att hänga med i svängarna.
Det är den senaste boken jag läst (läste ut den alldeles nyss) och det har tagit evigheter eftersom den mest har fungerat som sömnmedel. Stor förvirring har uppstått när jag försökt hitta tillbaka till det ställe där jag senast somnat.

Så, det var allt!
Jag tänker inte önska er en glad påsk för ännu är det långfredagslidande som gäller. Därför ska jag nu krypa ner i soffan med en påse chips och senaste avsnittet av Alex och Sigges podcast.
Inte så där väldigt plågsamt kanske men det får duga.

Norma, av Sofi Oksanen

Sådär ja, nu har jag läst den sista av de författare jag planerat att läsa innan det bär av med Vi:s litteraturbåt.

Berättelsen tar sin början vid Normas mammas begravning. Norma har proppat sig full med medikamenter för att klara av ceremonin, sorgen och människorna. Norma har en mycket ovanlig egenskap – hennes hår. Hennes känslor tar sig uttryck i håret och håret berättar saker för henne. Och hon är oerhört känslig för andras hår och kan utläsa nästan allt om hårets ägare.
Detta gör henne mycket utsatt och hennes mamma har gjort allt för att skydda henne från omvärlden.
Nu när modern är borta har Normas hela värld rasat samman. Särskilt som allt pekar på att det var självmord.
Norma trodde att hon visste allt om sin mamma men när hon börjar leta bland hennes efterlämnade tillhörigheter uppdagas helt nya sidor av mamman.

Det här var riktigt bra Och jag dras direkt in i den välskrivna berättelsen. Det hela är ganska obegripligt men författaren ger en hela tiden små, små pusselbitar som gör att en bara måste få veta mer. Det är ett magiskt mysterium, i dubbel bemärkelse, och trots att berättelsen bitvis är ganska snårig föll det mig aldrig in att inte läsa färdigt boken. Mysteriet måste få sin upplösning!

Språket är utsökt och karaktärerna fängslande.
Det är en annorlunda berättelse och jag är glad att jag äntligen kommit mig för att läsa Oksanen. Kanske hade jag aldrig gjort det om det inte var för litteraturresan.
Det ska bli spännande att få höra författaren bakom den är mycket speciella romanen.

En storm kom från paradiset, av Johannes Anyuru

Det här är Johannes Anyurus roman där han berättar om sin pappa.
Pappan som ung ugandier tränades till stridspilot i Grekland. Inte för att han längtade efter krig och att döda utan för att han, sedan han var liten, alltid drömt om att flyga. Inte till våldet utan bort från det.
Så när en stadskupp bryter ut i Uganda och en blodtörstig ledare tar makten vill han inte återvända till sitt hemland.
Han flyr men gör ett oerhört misstag i val av flyktväg och en kamp för livet börjar. En kamp som kommer att påverka honom och hans framtida familj för alltid.

Detta är alltså den tredje författaren jag läser inför resan med Vi:s litteraturbåt.Fast i ärlighetens namn har jag inte orkat läsa ut den. Den är för tung! Det i kombination med att man tidigt i boken blir införstådd med att han kommer att överleva gör det hela inte tillräckligt spännande. Eller ja, det vet en ju redan från början eftersom det handlar om författarens pappa och själva författaren då finns och har skrivit boken.
Dock borde jag, som människointresserad, tycka att människoödet vore tillräckligt spännande i sig. Det gör jag! Men jag hoppas att jag får höra mer om det av Anyuru lajv på litteraturbåten. Att läsa böcker med känslan att gå till knäna i sand med en tyngd över axlarna går nämligen bort för mig.
Det är något med distansen i berättelsen som bara inte funkar. En distans som faktiskt blir förklarad i berättelsen – för mycket upplevt våld parat med militär träning får en att distansera sig från sina känslor. Begripligt men outhärdligt för en känslomänniska som mig.

För att ändå säga något positivt avslutningsvis så är det en stark berättelse som skildrar ett otroligt människoöde. Språket är vackert och förmedlar, trots distansen, sorgen, mörkret och smärtan.
Hm, där har vi det kanske. Det där mörkret är konstant närvarande samtidigt som en inte får komma riktigt nära. På något sätt anonymt och avvisande. Hit men inte längre. Som när en ser någon må väldigt dåligt men inte tillåts komma nära för att hjälpa och lindra eller ens vandra med i mörkret. Bara se på. Ja, så är det nog.

Jag skulle ändå vilja uppmuntra er att göra ett försök med den här boken. Kanske var jag helt enkelt inte i rätt sinnesstämning och då är det ju dumt om ni missar en god läsupplevelse bara p.g.a det.

Glasfåglarna, av Elsie Johansson

Då har det kommit till Elsie Johanssons tur. Även hon gästar Vi:s litteraturbåtoch mitt val av bok föll på Glasfåglarna.

I den här romanen får vi lära känna Nancy och hennes familj. De lever under fattiga förhållanden och sliter för att få ihop till mat, ved att elda med och kläder på kroppen. Sorgerna och bekymren är många men där finns också mycket att glädjas åt. Små ting som förgyller tillvaron. Så har dom varandra och deras kärlek och omsorg kommer till uttryck på olika sätt.
Nancy själv är minsta barnet vilket ger henne vissa fördelar. Hon får vara barn något längre än sina äldre syskon och föräldrarna ger henne utrymme att ägna sig åt det hon älskar allra mest – böcker och läsning. I hemlighet drömmer hon om en annan framtid än den hennes fattiglott tilldelat henne.

Tänk att jag inte läst Elsie Johansson förens nu! Jag fick av någon anledning för mig att hon inte var något för mig. Vad härligt att upptäcka att jag hade alldeles fel.
Jag älskar hennes kärva språk och osentimentala berättarstil som tränger rakt in i hjärteroten på mig. Hennes miljö- och karaktärsbeskrivningar är otroliga och tar mig raka vägen in i det fattiga hemmet i 30-talets Sverige.
Hennes användande av tidsenliga ord och uttryck är också en ren fröjd!

Det blev verkligen en rejäl kontrast att kastas från Bengt Ohlssons medelklass Martin (som jag skrev om i förra inlägget) och hans livskrisande in i ett liv fyllt av verkliga bekymmer. Ett liv och ett samhälle där ”patriarkat” inte är något vagt abstrakt utan något högst påtagligt. Något som direkt påverkar både kvinnor och män. Ett system som det kräver stort mod och enorm styrka för att gå emot.
Jag är så glad att det här bara är den första boken om Nancy för jag vill verkligen veta hur det går för henne.

Drick värmen ur min hand, av Bengt Ohlsson

21 mars åker jag med min mamma på tidningen Vi:s litteraturbåt! Jag är full av förväntan!
Men eftersom jag inte läst en enda av de gästande författarna är det hög tid att göra det.
Först ut blev Bengt Ohlsson.

Martin är 44 år, lever tillsammans med fru och dotter i Stockholm och arbetar som socialtjänsteman på ”sexköparsektionen”.
Han följer med ett polisteam när de gör tillslag på bordeller. Hans uppgift är att skrapa ihop resterna av de män som gripits på bar gärning.
Det är ett jobb som gör intryck på människor i Martins sällskapsliv och ett jobb han är bra på.
Martin har ett bra liv men har svårt att uppskatta det.
Tomheten i en relation som blivit nött av allt för många besvikelser och allt för mycket vana. Slitningarna i relationen med tonårsdottern. Underlägsenheten i relationen med den lyckade bästa vännen Viggo. Meningslösheten och den han blir när han dricker alkohol.
Allt detta drar honom djupare ner i sorgsenhet och mellankolli.
Var finns räddningen? I den kvinnliga polisens glittrande ögon eller en liten hunds varma blick?

Välskrivet och bra men en eländig historia. Det är hög igenkänningsfaktor och det gör mig trött.
Det är egentligen inte alls synd om Martin. Precis som det inte är särskilt synd om de flesta av oss som har familj, vänner, bostad, arbete, mat på bordet och mer därtill. Ändå hittar vi, Martin och jag och flera med oss, saker att krisa över och tycka synd om oss själva för.
Det är väl så livet är antar jag. Det är så vi funkar av olika skäl.
Men jag har nog av det där i mitt eget liv. Jag behöver inte alls läsa om det i en roman också. Kanske finns det andra som kan tycka att det är skönt att inte känna sig ensam men själv blir jag bara dyster.

Det jag uppskattar med boken är att Martin inte alls känns gubbsjukig. Hans känslor för en femton år yngre tjej är bara känslor, vilka som helst, hos en människa för en annan. Känslor hos en människa som saknar. Saknad och längtan efter det han inte längre ser i ansiktet på sin fru men i hennes.
Det blir också så tydligt att det till största delen inte handlar om sex när hunden Rulle kommer in i Martins liv och fyller upp ett oanat tomrum.

Något annat som jag uppskattar i romanen har med genus att göra.
Det är härligt med en manlig författare som reflekterar över detta. Martin måste hela tiden förhålla sig till sitt kön. Han har genusglasögonen på och det gör livet mer komplicerat för honom. Han är fullt medveten om att han själv och andra betraktar honom genom dom glasögonen och det blir tydligt att även män, inte som grupp, men som individer också faller offer för könsstrukturer.

På det hela taget en givande läsupplevelse men mer av det här slaget behöver jag inte på väldigt länge.

Morgon i Jenin, av Susan Abulhawa

Berättelsen börjar 1940 hos en glad, kärleksfull och harmonisk olivodlarfamilj i Ein Hod. 1948 bryter helvetet lös i Palestina när israelerna med våld tar det land som de tycker sig ha sin fulla rätt till.
Familjen flyr och hamnar i flyktinglägret i Jenin.

Nu börjar förlusterna. Yngste sonen som bara är några månader rövas bort av en barnlös judisk man och näst yngste sonen skjuts och blir ohjälpligt skadad för livet.
Familjen skapar ändå något slags liv i flyktinglägret. Ett liv mestadels utlämnat åt omvärldens välvilja, eller ovilja.

Usch alltså! Skönt att det är över.
Men så bra!
Så mycket skönhet och så mycket sorg och smärta i samma roman är nästan outhärdligt.
Större delen av boken gav mig gråtkramp i halsen.
Men den här boken borde alla läsa.
Även om det är en skönlitterär roman där karaktärerna är påhittade så är inte Palestina påhittat. Förlusterna, sorgen och smärtan är den samma. Och för alla palestiniers lidandes skull är det inte mer än rätt att jag står ut. Står ut med en smärta som är ojämförbar med deras verkliga.

Den fantastiska berättartekniken, det vackra språket och den oemotståndliga historien hjälper läsaren att förstå hur Israel-Palestina-konflikten kunde uppstå och hur den är så svår att bryta.
Jag blir arg och förtvivlad.
Arg över omvärldens agerande 1948. Då efter 1945 när världen var överens om att det som skedde i nazisttyskland aldrig fick upprepa sig. Tre år senare börjar förföljelser och massakrer på palestinier. Människor som aldrig hade något med judeförföljelse att göra.
Och USA stödjer Israel och världen ser på.
Förtvivlad över att det ser så hopplöst ut. Att läget är så låst eftersom israeler dödar palestinier eftersom palestinier dödat israeler eftersom israeler dödat palestinier eftersom… Hat nedärvt i generationer.

Ändå finns det hopp. Människor kämpar och arbetar för fred i Israel/Palestina och jag har själv besökt fredkonferenser i Israel. Och jag har upplevt den otroliga, hoppingivande mångfalden i Jerusalem.

Även i boken finns det faktiskt gnistor av hopp.
Jag säger bara läs den!

Flykten, av Jesús Carrasco

En trång grop med en namnlös pojke, i ett namnlöst land, i en namnlös tid.
Nästan utan att andas ligger pojken och väntar på att de som jagar och letar efter honom ska försvinna.
Till slut kan han, hungrig, törstig, nedkissad och stel resa sig ur sitt gömställe och på allvar påbörja flykten. Flykten bort från de ohyggligheter som han nu är beredd att riskera livet för att slippa undan.
Snart är hans lilla proviant slut och törsten obeskrivlig. Hur ska han, en ensam pojke, kunna överleva på den karga, förtorkade slätten?
Då möter han herden som tar sig an honom och som lär honom överlevnad. Överlevnad den hårda vägen.

Det var länge sedan som en bok väckte sådant obehag hos mig. En fruktansvärd historia som får mig att vilja slita hörlurarna ur öronen.
När jag låg sömnlös i natt fick jag till slut läsa något annat eftersom boken höll mig mer vaken än mina egna nattliga funderingar.

”Flykten” är en otrolig bok! En fantastisk berättarkonst där sinnesintrycken tvingar sig på och tränger in, och fasan kryper innanför skinnet.
Det är den sortens bok en behöver ibland för att riktigt ruskas om. En berättelse som vi skulle förfasa oss över och skaka på huvudet åt om vi fick höra den på nyheterna men som i romanform vägrar låta en stänga av, koppla ifrån.
Det här är boktipset du ska ta till när du är mätt på medhårsstrykande feelgood och istället är beredd på en knytnäve i magen.

Djurens gård (Djurfarmen), av George Orwell

Så har jag då till slut läst den, klassikern.
Jag har i ärlighetens namn mest läst den just för att det är en klassiker som borde läsas. Den gav mig inte särskilt mycket men jag inser ju hur genialisk den är och hur den måste ha skrällt på sin tid.

För dig som inte känner till boken handlar det alltså om en farm där djuren bestämmer sig för att bli kvitt sina människor som alltid varit ganska hänsynslösa men nu också börjat missköta gården och djuren.
Under grisarnas kommando drivs människorna från gården och djuren arbetar nu, med gemensamma krafter, för sin egen föda. Alla djur är lika värdefulla, det är människan som är fienden och ingen får skada någon annan med fyra ben eller vingar – ”fyra ben bra, två ben dåliga”.
Grisarna deltar inte fysiskt i arbetet men planerar, leder och strukturerar. Eftersom det är dom som står för tänkandet och därmed är grunden för att gården ska fungera är det inget underligt med att de åtnjuter vissa privilegier, så som en skvätt mjölk i gröpen och ensamrätt på fruktskörden.

Farmen sticker naturligtvis i grannböndernas ögon. Djur som läser, skriver och odlar jorden haringen någonsin hört talas om. Ägaren försöker återta sin gård men misslyckas och djuren firar.
Men sakta och säkert förändras förhållandena på ”Djurens gård”. Splittring uppstår och en av grisarna drivs bort och plötsligt straffas djur med döden för förräderi. Allt mer förvandlas gården. Alla djur, utom grisarna och deras underhuggare hundarna, svälter och sliter, sliter och svälter.
Men det är ju i alla fall bättre än på människornas tid. Eller, det är det väl?

Ja, det är ju så klart då en satir över kommunismen. Den som började så fint men slutade så tragiskt och förfärligt. Även omvärldens bemötande, eller icke bemötande, av kommunismen får sig förstås en rejäl känga.
Vill du på ett pedagogiskt, snitsigt och enkelt sätt förstå kommunismens mekanismer så ska du läsa den här boken.

Jag har även under säkert tio års tid tänkt läsa Orwells ”1984” och den är nu lagd i min bokhylla i Legimus app. Den har jag lite högre förväntningar på måste jag säga.

Tripprapporter, av Tone Schunnesson

Den unga huvudrollsinnehavaren drar oss in i sitt kaotiska liv och sin kaotiska, knarkade, nedsupna hjärna.
Varje svagt, misslyckat försök till normalt liv får henne att sjunka ännu djupare. Hon utnyttjar andra, utnyttjar sig själv och låter sig utnyttjas. Hon är hänsynslös, manipulativ och försöker låtsas att hon inte älskar, inte vill bli älskad.
Hon lämnar allt och gör en klassiker – beger sig ut i världen. Men denna resa förändrar inget. Hon fortsätter att dricka, knarka, dricka, ligga, dricka och tigga pengar av dom som fortfarande finns kvar och dom som inte finns kvar. Och dricka. Och älta.

Är ni kvar? Hoppas det för det här var en rejält uppfriskande bok med sin råhet, vidrighet, sin poesi och osentimentalitet.
Vi får möta en djupt missbrukande ung kvinna, kliva in i hennes förvirrade värld. En värld där hon självklart är centrum. En oromantisk och patetisk värld där hon är vacker och fantastisk, ful och vidrig, ensam och övergiven, ensam och stark, stolt och eländig. En värld där allt är alla andras fel eller åtminstone inget som hon kan rå för. En värld där hon blivit som hon blivit p.g.a. uppväxt och svek men allra mest p.g.a. alkohol och droger. En värld av ångest som, som ångest så ofta är, är omöjlig att förstå och förklara.
Missbrukarens värld.

Det poetiska språket är så njutbart! Visst är det ibland pladdrigt och visst upprepar det sig ibland men det förstärker bara huvudpersonens missbrukar- och misslyckade konstnärspersonlighet.
Det funkar eftersom romanen är så pass kort att jag aldrig hinner tröttna.

Jag oroade mig en aning för att jag skulle provoceras av bokens karaktär men dat gör jag inte ett dugg. Dels p.g.a. avsaknaden av romantisering, dels för att hon är en missbrukare och är och beter sig som missbrukare gör. I hennes värld gäller inte längre några regler, fungerar inte längre några förnufts- eller känslomässiga argument. Fungerar det inte att utifrån försöka beveka hjärta och samvete.

Jag rekommenderar verkligen den här boken som ett avbrott i din vanliga läsning. För jag tror inte att den här sortens romaner hör till de flestas vanliga läsning. För jag tror inte att det finns jättemånga liknande romaner.
Åtminstone inte svenska.

En kopp choklad hos Hanselmann, av Rosetta Loy

Detta är ett schweiziskt-italienskt familjedrama vars centrum är åren för andra världskriget och en man med judiskt påbrå som fängslar och berör människorna omkring sig.

Jag upplever det som att människorna i den här familjen är ganska förskonade från andra världskrigets fasor. De lever i sin lilla värld och kryper undan i sitt schweiziska fritidshus där de lever gott och pysslar med sina små intriger. Och även om livet inte är riktigt lika lättsinnigt som tidigare klarar sig också de som bor kvar i Rom bra.
Riktigt nära kommer kriget just med den här mannen. Mannen som hotas och på flera sätt blir ett hot mot familjens välputsade fasad.

Jag förväntade mig att det här skulle bli ännu en chokladdrypande historia men där fanns inte minsta spår av varken någon choklad eller Hanselmann.
När ca tio minuter (jag lyssnar på böcker som ni kanske vet) återstod började jag tro att jag sovit mig förbi det som givit boken dess titel. Men så, där var den, chokladkoppen hos Hanselmann. Märkligt…

Bortsett från chokladbesvikelsen så var det en fascinerande berättelse, skriven på ett fascinerande sätt. Liksom fragmentarisk. Pusselbitar som plockas fram en i taget och sedan till slut blir ett pussel. Möjligen med några bitar som fortfarande saknas. Eller med ett motiv som inte riktigt går att tolka. Eller så är det bara jag.

Jag tyckte ändå att det var spännande. Lite befriande också med en bok som inte upplevs så sentimental och som inte beskriver människor som enbart vackra eller fula. Även de människor som i berättelsen ansågs vackra och attraktiva beskrevs ofta inte allt för smickrande, typ – hans kladdiga mun, salivbubblor i mungiporna, svettfläckar under armarna o.s.v. Så härligt att även skönheterna får vara mänskliga!

Ingen svindlande läsupplevelse direkt men en bra bok att läsa för att ladda upp läslusten och lässuget.