Hetta, av Ian McEwan

Michael Beard är en avdankad nobelpristagare i fysik. Han är intelligent men inget geni precis. Han hade mest tur som lyckades med något som ledde till nobelpris. Han är fet och tunnhårig men lyckas, som så många av den här typen av män, att få ihop det med attraktiva kvinnor.
Hans femte äktenskap är på väg att krascha eftersom han är notoriskt otrogen. Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom frun som hämnd tagit sig en egen älskare. Beard blir besatt av henne på ett sätt som han aldrig varit med om tidigare.
Han har något slags byråkratisk uppgift i ett miljöprojekt som han skiter fullständigt i eftersom han är en inbiten klimatförnekare. Ja, tills han kommer på att det finns pengar och prestige att hämta i klimatbranschen såklart. Att han är antifeminist behöver väl knappast ens nämnas.

Åh, det är så befriande när en man skriver om en man på det här viset. Insiktsfullt om nutidsmannen (OBS OBS inte alla män, just bara den här sortens man, ni vet) och beteendet hos de människor (kanske framför allt kvinnor) som befinner sig runt omkring honom.
Boken är otroligt rolig och fick mig att skratta högt, vilket inte är så vanligt vid läsning. Jag tog med förtjusning plats i det här gubbslemmets hjärna och njöt i fulla drag av resan. Mästerligt och skönt ironiskt skrivet.

Allt jag fått lära mig, av Tara Westover

Tara Westover berättar om sin uppväxt i en stor familj på en gård i Idaho. Familjen är, liksom de flesta andra, mormoner. Men de flesta andra är som folk är mest och det är inte Taras familj. Flera av barnen ”finns inte” eftersom de fötts i hemmet och deras födelse inte registrerats. Tara är ett av dom. Hon får bristfällig hemundervisning av sin mamma, hjälper till med att lägga in frukt och grönsaker som bunkras inför undergången och arbetar, med fara för sitt liv, på faderns skrotupplag. Hon lever isolerad från andra barn och under missförhållanden som så småningom utmynnar i misshandel.

Westover skriver i sitt förord något i stil med att den här boken inte handlar om mormoner eller mormonism. Och det gör den verkligen inte heller. Den handlar om en dysfunktionell familj med en fader som lider av psykisk sjukdom. En sjukdom som blir allt värre med åren och som tar sig allt mer extrema uttryck. Om en broder som, om möjligt är ännu sjukare och om resten av familjen som antingen flyr eller blundar. Blundar för att inte bli utesluten från familjegemenskapen. Den handlar om smärtan i att inse att världen är en annan än det en fått lära sig. Smärtan i att tvingas välja mellan sin familj och sin egen överlevnad. Kampen att bryta sig loss från hårt knutna men förvridna kärleksband. Kampen att försöka fungera i en ny värld. Och om modet att våga berätta.
Nej, den här boken handlar inte om mormoner. Familjen råkar vara det men hade lika gärna kunnat vara något helt annat, någon annanstans.

Jag vet egentligen inte varför jag ens läste den här boken. Den är så fruktansvärd och smärtsam och vedervärdig. Vad är det som gör att vi vill gröta ner oss i andra människors lidande? Jag vet inte. För vissa kan det nog vara till hjälp i sina egna processer och bearbetning efter övergrepp av olika slag. För oss andra kanske det kan (förutom vanlig, snaskig sensationslystnad) handla om en önskan att förstå olika mekanismer och vad det är som driver och formar människor. Kanske är det behovet av att känna hopp. För visst är det hoppfullt när människor tar sig ur misär, hittar vägen till sig själv, hittar styrkan. Framför allt tänker jag att en berättelse, vilken den än är, måste få berättas och då måste det också finnas en mottagare. Till den här starka och självutlämnande berättelsen blev jag en av mottagarna.

Hon

Hon är den som gör vad hon kan men som går att ha eller mista.
Hon är den som ger utan att kräva tillbaka, för då har hon inget att förlora.
Hon är den som bär skulden, även den som inte är hennes att bära.
Hon är den som ibland också behöver och som då skäms över det.
Hon är den som somnar ensam för att hon vill det och vaknar för att hon måste.