Av Per Petterson
Mitt sista resmål i
Jorden runtresan
blev Norge med Ut och stjäla hästar.
Trond är en äldre man som flytt det gamla livet och flyttat ut i ett ruckligt hus i skogen. Där bor han med sin hund och minns sommaren då han var 15 år och började upptäcka vuxenlivet.
Det är en klart läsvärd bok som lämnar en känsla av vemodighet, för alltid förflutna sommrar och förlust.
Det är en ganska klassisk berättelse om vuxenblivandet och om upptäckten av att ens föräldrar (fadern i synnerhet i den här boken) har ett liv som man inte känner till.
Jag kan inte säga att det var en hejdundrande stark läsupplevelse. Jag känner lite som att "ja du Trond, sånt är livet" - ett bekräftande möte liksom. Den sortens böcker är inte mina favoriter eftersom jag vill att de ska väcka något mer hos mig. Jag vill göra nya härliga upptäckter och det kan jag nog inte säga att jag gjorde.
Men som sagt, klart läsvärd och vackert och väl skrivet.
Uppläsaren Rolf Lassgård gör ett ok jobb. Hans röst passar in i sammanhanget tycker jag nog.
Nu ser jag verkligen fram emot nästa varv runt jorden.
Jag har redan förberett mig genom att besöka biblan och låna hem Låt tistlarna brinna, samt även uppföljaren ifall boken faller mig på läppen.
Så första resmålet i
Jorden runt 2
blir Turkiet.
onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
Tematrio - nyårslöften
Äntligen blir det lite bloggat av. Jag tänkte att det skulle finnas gott om tid för det under julhelgen men inte då. Arbete, släkt, häst och hönor i julklapp har tagit upp det mesta av tiden. Förstås ett kärt besvär.
Om någon skulle vara nyfiken på våra hönor m.m så kika in
HÄR.
Men nu till
Lyrans tematrio
vars tema den här veckan är ganska givet - nyårslöften.
* Jag ska försöka att inte stressa mig igenom böcker för bloggandets skull utan ännu mer njuta av det jag läser, samt även unna mig omläsningar.
* Jag ska försöka låna fler böcker på biblioteket istället för att beställa från Bokus.
Jag har under det senaste året köpt välidgt mycket ljudböcker. Det blir så i takt med att ljudboksutbudet mer och mer utökas. Men fortfarande är det ganska smalt och jag har massa böcker på läslistan som inte finns som ljudbok. ALltså ska mer tid ägnas åt biblioteksböcker.
* Under kommande år ska jag satsa på att läsa några av de svenska, tidiga 1900-talsförfatare som jag länge tänkt ge mig på.
Jag är inte så bra på det här med nyårslöften och brukar inte ge några eftersom jag sällan håller dom. Men det här ska jag nog klara av tror jag.
Om någon skulle vara nyfiken på våra hönor m.m så kika in
HÄR.
Men nu till
Lyrans tematrio
vars tema den här veckan är ganska givet - nyårslöften.
* Jag ska försöka att inte stressa mig igenom böcker för bloggandets skull utan ännu mer njuta av det jag läser, samt även unna mig omläsningar.
* Jag ska försöka låna fler böcker på biblioteket istället för att beställa från Bokus.
Jag har under det senaste året köpt välidgt mycket ljudböcker. Det blir så i takt med att ljudboksutbudet mer och mer utökas. Men fortfarande är det ganska smalt och jag har massa böcker på läslistan som inte finns som ljudbok. ALltså ska mer tid ägnas åt biblioteksböcker.
* Under kommande år ska jag satsa på att läsa några av de svenska, tidiga 1900-talsförfatare som jag länge tänkt ge mig på.
Jag är inte så bra på det här med nyårslöften och brukar inte ge några eftersom jag sällan håller dom. Men det här ska jag nog klara av tror jag.
tisdag 22 december 2009
Det här med att bokblogga
Det har verkligen många fördelar med att bokblogga.
Jag har hittat många andra bokälskare att inspirera och inspireras av. Jag har fått massa goda lästips och flera roliga läsutmaningar. Det finns så många spännande och duktiga bloggare att följa och det är också roligt att få dela med sig av sina läsupplevelser.
Så har jag också läst otroligt mycket under den här tiden.
Jag har altid läst mycket men inte som nu. Det har gått mer i perioder och jag har inte alls på samma sätt haft bokhögar som väntat.
Jag har också, i.o.m läsutmaningarna, läst sådant jag annarsinte kommit på själv.
Men det finns också en baksida av bokbloggandet som jag upplever det.
Jag känner en viss lässtress och ger mig själv aldrig andrum. Så fort en bok är slut börjar jag på en ny.
Förr kunde det ibland gå lång tid innan jag köpte eller lånade en ny bok. Och sen, när jag beställde ett paket böcker eller gick till biblan och lånade ett gäng var jag förväntansfull som på julafton.
Bristen på bokbrist gör att jag aldrig riktigt får längta. Det är bara när jag läser en riktigt tråkig bok som jag kan känna av det lite grann men inte alls lika starkt.
Den känslan kan jag verkligen sakna.
Ett annat utslag av bokbloggarstress är att jag ibland kan ha lite svårt att vara i boken jag är. Även om det är en bra bok kan jag redan i tankarna vara på väg till nästa i högen. Jag kan redan innan boken är slut börja formulera i huvudet hur jag ska skriva om den på bloggen.
Dock är jag ganska bra på att ta vara på nuet så när det gäller detta så kan jag skärpa till mig.
Det här med att alltid ha en ny bok på lager gör också att det nästan inte blir några omläsningar alls.
Innan bokbloggens födelse plockade jag ofta fram en gammal bok i brist på något annat. Det kan vara otroligt avslappnande att läsa en bok man läst flera gånger och ofta upptäcker jag även något nytt som jag inte tänkt på tidigare. Det är ungefär som att träffa vänner man känner väl. Man känner sig lugn och trygg samtidigt som fänskapen fördjupas.
Detta saknar jag verkligen och ska försöka åtgärda.
Det spelar ju inte mina läsare på bloggen någon roll om jag läser en bok för första eller femte gången. I alla fall inte om det är första gången jag bloggar om den.
För ett ganska bra tag sedan var jag inne på en bokblogg där bloggaren skrev sitt sista inlägg.
Anledningen till att hon la ner bloggen var att hon inte hann läsa mer än en bok i veckan och hon tyckte inte att det räckte. HoOn menade att man bör läsa mer än så om det ska vara värt att ha en bokblogg.
Sorgligt tycker jag.
Där kan man snacka bokbloggarstress.
Bokbloggandet är ingen tävling eller uppvisning i hur mycket man hinner läsa och hur litterär man är. Det är ju ett sätt att dela med sig av sina upplevelser och tipsa andra om god läsning. Ja, allt det där positiva som jag redan skrivit ovan.
Jag ska verkligen försöka få bort den här lässtressen jag har och bara ta tillvara allt det positiva bokbloggandet medför.
Det enda jag nog inte kommer lyckas åtgärda är den aldrig sinande bokhögen. Det går inte med läsutmaningar, alla underbara tips, och lusten att dela med sig av det jag läser.
Jag har hittat många andra bokälskare att inspirera och inspireras av. Jag har fått massa goda lästips och flera roliga läsutmaningar. Det finns så många spännande och duktiga bloggare att följa och det är också roligt att få dela med sig av sina läsupplevelser.
Så har jag också läst otroligt mycket under den här tiden.
Jag har altid läst mycket men inte som nu. Det har gått mer i perioder och jag har inte alls på samma sätt haft bokhögar som väntat.
Jag har också, i.o.m läsutmaningarna, läst sådant jag annarsinte kommit på själv.
Men det finns också en baksida av bokbloggandet som jag upplever det.
Jag känner en viss lässtress och ger mig själv aldrig andrum. Så fort en bok är slut börjar jag på en ny.
Förr kunde det ibland gå lång tid innan jag köpte eller lånade en ny bok. Och sen, när jag beställde ett paket böcker eller gick till biblan och lånade ett gäng var jag förväntansfull som på julafton.
Bristen på bokbrist gör att jag aldrig riktigt får längta. Det är bara när jag läser en riktigt tråkig bok som jag kan känna av det lite grann men inte alls lika starkt.
Den känslan kan jag verkligen sakna.
Ett annat utslag av bokbloggarstress är att jag ibland kan ha lite svårt att vara i boken jag är. Även om det är en bra bok kan jag redan i tankarna vara på väg till nästa i högen. Jag kan redan innan boken är slut börja formulera i huvudet hur jag ska skriva om den på bloggen.
Dock är jag ganska bra på att ta vara på nuet så när det gäller detta så kan jag skärpa till mig.
Det här med att alltid ha en ny bok på lager gör också att det nästan inte blir några omläsningar alls.
Innan bokbloggens födelse plockade jag ofta fram en gammal bok i brist på något annat. Det kan vara otroligt avslappnande att läsa en bok man läst flera gånger och ofta upptäcker jag även något nytt som jag inte tänkt på tidigare. Det är ungefär som att träffa vänner man känner väl. Man känner sig lugn och trygg samtidigt som fänskapen fördjupas.
Detta saknar jag verkligen och ska försöka åtgärda.
Det spelar ju inte mina läsare på bloggen någon roll om jag läser en bok för första eller femte gången. I alla fall inte om det är första gången jag bloggar om den.
För ett ganska bra tag sedan var jag inne på en bokblogg där bloggaren skrev sitt sista inlägg.
Anledningen till att hon la ner bloggen var att hon inte hann läsa mer än en bok i veckan och hon tyckte inte att det räckte. HoOn menade att man bör läsa mer än så om det ska vara värt att ha en bokblogg.
Sorgligt tycker jag.
Där kan man snacka bokbloggarstress.
Bokbloggandet är ingen tävling eller uppvisning i hur mycket man hinner läsa och hur litterär man är. Det är ju ett sätt att dela med sig av sina upplevelser och tipsa andra om god läsning. Ja, allt det där positiva som jag redan skrivit ovan.
Jag ska verkligen försöka få bort den här lässtressen jag har och bara ta tillvara allt det positiva bokbloggandet medför.
Det enda jag nog inte kommer lyckas åtgärda är den aldrig sinande bokhögen. Det går inte med läsutmaningar, alla underbara tips, och lusten att dela med sig av det jag läser.
måndag 21 december 2009
Tematrio - jul
Såklart är det jul som är temat i
Lyrans
trio den här veckan.
Vi får berätta om vad vi vill - sånger, böcker, dikter, filmer - ja allt möjligt. Vilken frihet!
* Eftersom jag är präst borde jag förstås nämna LUkas julevangelium men det har Lyran själv redan gjort. SÅ istället får det bli Marias lilla åsna av Gunhild Sehlin.
Den boken älskade jag när jag var liten. I skolan fick vi ha med oss ljus och så satt vi där med vårt tända, levande ljus på bänken medan fröken läste den här lilla fina boken.
Där får vi följa julens händelser genom en liten åsnas ögon. Väldigt fint!
* Trollvinter av TOve Jansson är en annan underbar liten berättelse. Mumintrollet råkar vakna mitt i vintern fast han egenligen ska sova fram till våren. Det är snö och hela huset sover. Ensam och rädd är han men det finns många vakna i mumindalen och han behöve rinte vara ensam. Och jul blir det. Hans första jul.
/Finns som ljudbok.)
* Jag hade först bara tänkt nämna böcker men det får faktiskt bli en film och det är Mupparnas julsaga.
En helt fantastisk variant av Dickens julsaga. ROlig och varm och rörande, och så väldigt härlig musik. Mupparna me like!
Oj, det blev visst bara barnrelaterat här. Men det säger kanske något om både mig och julen...
Lyrans
trio den här veckan.
Vi får berätta om vad vi vill - sånger, böcker, dikter, filmer - ja allt möjligt. Vilken frihet!
* Eftersom jag är präst borde jag förstås nämna LUkas julevangelium men det har Lyran själv redan gjort. SÅ istället får det bli Marias lilla åsna av Gunhild Sehlin.
Den boken älskade jag när jag var liten. I skolan fick vi ha med oss ljus och så satt vi där med vårt tända, levande ljus på bänken medan fröken läste den här lilla fina boken.
Där får vi följa julens händelser genom en liten åsnas ögon. Väldigt fint!
* Trollvinter av TOve Jansson är en annan underbar liten berättelse. Mumintrollet råkar vakna mitt i vintern fast han egenligen ska sova fram till våren. Det är snö och hela huset sover. Ensam och rädd är han men det finns många vakna i mumindalen och han behöve rinte vara ensam. Och jul blir det. Hans första jul.
/Finns som ljudbok.)
* Jag hade först bara tänkt nämna böcker men det får faktiskt bli en film och det är Mupparnas julsaga.
En helt fantastisk variant av Dickens julsaga. ROlig och varm och rörande, och så väldigt härlig musik. Mupparna me like!
Oj, det blev visst bara barnrelaterat här. Men det säger kanske något om både mig och julen...
lördag 19 december 2009
Ett sista-minuten-julklappstips för naturälskare
I onsdags fyllde älskade sambon år.
När man har den dåliga smaken att fylla år åtta dagar före jul blir det inte så många födelsedagspresenter men den han fick av mig var en riktig höjdare.
Jag köpte Sveriges nationalparker av Claes Grundsten.
J älskar naturen och han är fotointresserad så det här var den ulitmata presenten.
Boken är full med vackra blider samt fina beskrivningar av våra svenska nationalparker.
Mycket uppskattad blev den.
Så detta är ett hett tips till dig som fortfarande funderar på julklapp och som har någon naturälskare att köpa den till.
När man har den dåliga smaken att fylla år åtta dagar före jul blir det inte så många födelsedagspresenter men den han fick av mig var en riktig höjdare.
Jag köpte Sveriges nationalparker av Claes Grundsten.
J älskar naturen och han är fotointresserad så det här var den ulitmata presenten.
Boken är full med vackra blider samt fina beskrivningar av våra svenska nationalparker.
Mycket uppskattad blev den.
Så detta är ett hett tips till dig som fortfarande funderar på julklapp och som har någon naturälskare att köpa den till.
fredag 18 december 2009
Bokcirkelträff 3
I måndags hade vi den tredje bokcirkelträffen.
Månadens resa bar av till sydamerika och 1500-talets Chile. BOken vi läst var
Inés min själs älskade
av Isabel Allende.
Vi hade verkligen skillda upplevelser av den här resan/boken. Allt ifrån att verkligen ogilla den och tvinga sig igenom till att verkligen ha njutit och gett sig hän.
Tyvärr var jag inte den bästa av bokcirkelledare den kvällen för bara ett par timmar tidigare hade jag fått ett riktigt trist besked vilket satte sina spår.
Men vi pratade en hel del och fick lite bakgrundshistoria till Chile som en av deltagarna förberett.
Jag och J hade inte hunnit baka något chilenskt så vi mumsade pepparkakor, saffranskaka, skumtomtar och mandariner istället.
En gemytlig stund som vanligt.
Nu går resan vidare till Island med Einar Mar Gudmundssons Beatlesmanifestet, och nästa gång, som är den sista, är vi hembjudna till en annan av deltagarna.
Det blir trevligt det.
Månadens resa bar av till sydamerika och 1500-talets Chile. BOken vi läst var
Inés min själs älskade
av Isabel Allende.
Vi hade verkligen skillda upplevelser av den här resan/boken. Allt ifrån att verkligen ogilla den och tvinga sig igenom till att verkligen ha njutit och gett sig hän.
Tyvärr var jag inte den bästa av bokcirkelledare den kvällen för bara ett par timmar tidigare hade jag fått ett riktigt trist besked vilket satte sina spår.
Men vi pratade en hel del och fick lite bakgrundshistoria till Chile som en av deltagarna förberett.
Jag och J hade inte hunnit baka något chilenskt så vi mumsade pepparkakor, saffranskaka, skumtomtar och mandariner istället.
En gemytlig stund som vanligt.
Nu går resan vidare till Island med Einar Mar Gudmundssons Beatlesmanifestet, och nästa gång, som är den sista, är vi hembjudna till en annan av deltagarna.
Det blir trevligt det.
torsdag 17 december 2009
Aprilväder
Av Viveca Lärn
Det här är den sjätte boken i serien om Saltön.
Jag hade inga höga förväntningar när jag satte igång att läsa. Jag älskade de första böckerna. Framför allt de tre första. Men sen tyckte jag att de taklade av en del, ungefär från högsta betyg till medel. Ändå har jag fortsatt läsa eftersom jag tycker så mycket om karaktärerna och inte riktigt vill släppa dom.
Den femte boken gjorde mig ganska besviken men ändå införskaffade jag även den sista. Det tog tid men för ett tag sen kände jag mig redo och stadd i kassa så då beställde jag hem den.
Och jag blev inte alls besv iken! Kanske för att mina förväntningar var så låga men också för att det var så roligt att hälsa på saltöborna igen. BOken var dessutom riktigt bra. Mer i stil med de första och alltså betydligt bättre en den femte.
Härligt!
De gamla karaktärerna fanns kvar allihop (utom de som dött) och det tillkom även en rad nya härliga personligheter.
T ex har en turkisk familj nu flyttat till Saltön och öppnat en restaurang som ger Lilla Hunden hård konkurrens.
Vissa av de gamla karaktärerna får vi lära känna lite närmare som t ex Baskermannen som tidigare mest varit en anspråkslös bifigur.
Något jag gillar med de här böckerna men som ibland kan bli lite överdrivet är karaktärernas oerhörda barnslighet. Jag tror att jag i en recension läste att skribenten skrev något i stil med att de verkar lätt efterblivna. Jag förstår tanken men kallar det hellre barnslighet än efterblivenhet.
För jag tror inte att Lärn vill framställa dom som efterblivna utan snarare lyfta fram det naiva och barnsliga som finns inom oss alla. Det blir ibland som sagt lite överdrivet så det kan tendera åt det där andra ordet men för det mesta är det roligt tillspetsat och ganska träffande.
En tendens jag upptäckt när jag läst den femte och sjätte boken är att Lärn nog påverkats en del av den tv-serie som producerats utifrån böckerna. VIssa saker har hon tillrättalagt så de stämmer överens med det som inte stämde överens mellan böckerna och serien.
Jag ser också att vissa detaljer som inte framkommit i böckerna tidigare men som funnits i tv-serien nu tagit form och utvecklats i de två sista böckerna.
Det gör egentligen inte så mycket men det känns som om författaren skriver med tv-saltön för ögonen. Det känns lite synd för jag tror att det styrt händelseförloppet i en riknting den inte skulle tagit om serien inte funnits. Fast kanske hade det då även bara funnits fyra böcker och inte så stort tryck på uppföljare.
Uppläsaren är författaren själv och jag tycker så mycket om hennes framställning. Det tar ett tag att vänja sig - särskilt om man tidigare lyssnat till hennes barnböcker - men sen blir det så bra.
Det här är den sjätte boken i serien om Saltön.
Jag hade inga höga förväntningar när jag satte igång att läsa. Jag älskade de första böckerna. Framför allt de tre första. Men sen tyckte jag att de taklade av en del, ungefär från högsta betyg till medel. Ändå har jag fortsatt läsa eftersom jag tycker så mycket om karaktärerna och inte riktigt vill släppa dom.
Den femte boken gjorde mig ganska besviken men ändå införskaffade jag även den sista. Det tog tid men för ett tag sen kände jag mig redo och stadd i kassa så då beställde jag hem den.
Och jag blev inte alls besv iken! Kanske för att mina förväntningar var så låga men också för att det var så roligt att hälsa på saltöborna igen. BOken var dessutom riktigt bra. Mer i stil med de första och alltså betydligt bättre en den femte.
Härligt!
De gamla karaktärerna fanns kvar allihop (utom de som dött) och det tillkom även en rad nya härliga personligheter.
T ex har en turkisk familj nu flyttat till Saltön och öppnat en restaurang som ger Lilla Hunden hård konkurrens.
Vissa av de gamla karaktärerna får vi lära känna lite närmare som t ex Baskermannen som tidigare mest varit en anspråkslös bifigur.
Något jag gillar med de här böckerna men som ibland kan bli lite överdrivet är karaktärernas oerhörda barnslighet. Jag tror att jag i en recension läste att skribenten skrev något i stil med att de verkar lätt efterblivna. Jag förstår tanken men kallar det hellre barnslighet än efterblivenhet.
För jag tror inte att Lärn vill framställa dom som efterblivna utan snarare lyfta fram det naiva och barnsliga som finns inom oss alla. Det blir ibland som sagt lite överdrivet så det kan tendera åt det där andra ordet men för det mesta är det roligt tillspetsat och ganska träffande.
En tendens jag upptäckt när jag läst den femte och sjätte boken är att Lärn nog påverkats en del av den tv-serie som producerats utifrån böckerna. VIssa saker har hon tillrättalagt så de stämmer överens med det som inte stämde överens mellan böckerna och serien.
Jag ser också att vissa detaljer som inte framkommit i böckerna tidigare men som funnits i tv-serien nu tagit form och utvecklats i de två sista böckerna.
Det gör egentligen inte så mycket men det känns som om författaren skriver med tv-saltön för ögonen. Det känns lite synd för jag tror att det styrt händelseförloppet i en riknting den inte skulle tagit om serien inte funnits. Fast kanske hade det då även bara funnits fyra böcker och inte så stort tryck på uppföljare.
Uppläsaren är författaren själv och jag tycker så mycket om hennes framställning. Det tar ett tag att vänja sig - särskilt om man tidigare lyssnat till hennes barnböcker - men sen blir det så bra.
måndag 14 december 2009
Utlottningen avslutad och vinnaren utsedd!
Då har jag nu slumpat fram en vinnare i ljudboksutloggningen.
Och den lycklige är Heidi som vinner Stum sitter guden av Anna Jansson på cd. Precis som hon önskade.
Stort grattis till dig!
Skicka mig ett mejl med dina adressuppgifter så vi vet vart vi ska skicka boken.
Och stort tack till
Earbooks
som så frikostigt lottar ut sina ljudböcker!
Och den lycklige är Heidi som vinner Stum sitter guden av Anna Jansson på cd. Precis som hon önskade.
Stort grattis till dig!
Skicka mig ett mejl med dina adressuppgifter så vi vet vart vi ska skicka boken.
Och stort tack till
Earbooks
som så frikostigt lottar ut sina ljudböcker!
söndag 13 december 2009
Ljudboksälskare - sista chansen nu!
Ja, imorn dras vinnaren i
utlottningen
av valfri ljudbok från
Earbooks.
Så har du inte anmält dig så är det verkligen hög tid.
Det är inget krav på länkning i blogg eller så (om du inte vill ha en extra chans att vinna).
Glad tredje advent!
Snart är det jul!
utlottningen
av valfri ljudbok från
Earbooks.
Så har du inte anmält dig så är det verkligen hög tid.
Det är inget krav på länkning i blogg eller så (om du inte vill ha en extra chans att vinna).
Glad tredje advent!
Snart är det jul!
torsdag 10 december 2009
Luciakonsert med Bel Canto och Christian Zell!
Funderar du på hur du ska fördriva den 13:e december på bästa, behagligaste vis?
I så fall har jag lösningen!
(Borde jag kanske ge mig in i reklambranschen ?)
"Bel Cantokörens traditionella Luciakonsert har för många blivit till decembers ljusa höjdpunkt.
Konserten är fylld av stämningsfull körmusik med höjdpunkter såsom Stilla natt, Jul, strålande jul och När juldagsmorgon glimmar.
Naturligtvis bjuder vi på ett vackert luciatåg med de traditionella texterna om Lucia, tjärngossar och Sankt Staffan.
I ett Christmas medley dukar vi upp ett klingande julbord med mera populära och svängiga låtar, liksom i spiritualinspirerade The earthly choir.
I år bjuder vi dessutom på en julsaga. Det är skådespelaren vid Östgötateatern, Christian Zell, som läser Selma Lagerlöfs julsaga Den heliga natten.
Vid konserten medverkar flera solister ur kören, vid pianot sitter Marcus Österlund och dirigerar gör Michael Bruze.
Biljetter kan du köpa på Gotthuset, Domino, men även genom körmedlemmar samt vid entrén en timma före konsertens början.
Immanuelskyrkan i Norrköping
söndag 13 december kl.18:00
Välkommen!"
Det låter väl trevligt?
Själv är jag en av solisterna. Eller en av duettisterna kanske man ska säga. :)
I så fall har jag lösningen!
(Borde jag kanske ge mig in i reklambranschen ?)
"Bel Cantokörens traditionella Luciakonsert har för många blivit till decembers ljusa höjdpunkt.
Konserten är fylld av stämningsfull körmusik med höjdpunkter såsom Stilla natt, Jul, strålande jul och När juldagsmorgon glimmar.
Naturligtvis bjuder vi på ett vackert luciatåg med de traditionella texterna om Lucia, tjärngossar och Sankt Staffan.
I ett Christmas medley dukar vi upp ett klingande julbord med mera populära och svängiga låtar, liksom i spiritualinspirerade The earthly choir.
I år bjuder vi dessutom på en julsaga. Det är skådespelaren vid Östgötateatern, Christian Zell, som läser Selma Lagerlöfs julsaga Den heliga natten.
Vid konserten medverkar flera solister ur kören, vid pianot sitter Marcus Österlund och dirigerar gör Michael Bruze.
Biljetter kan du köpa på Gotthuset, Domino, men även genom körmedlemmar samt vid entrén en timma före konsertens början.
Immanuelskyrkan i Norrköping
söndag 13 december kl.18:00
Välkommen!"
Det låter väl trevligt?
Själv är jag en av solisterna. Eller en av duettisterna kanske man ska säga. :)
onsdag 9 december 2009
Bokberoende
Ja, nu ska jag också ta och svara på
Bokmanias enkät
om bokberoende.
1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?
Inte ständigt. Det skulle vara katastrof här på mitt jobb men ofta såklart. Sen beror det på vad jag läser för tillfället hur pass mycket det infiltrerar min hjärna.
2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?
Ja men det vore ju förfärligt! Vart skulle jag då ta vägen när jag ville fly verkligheten? Det vågar jag inte tänka på...
3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?
Ja, det kan hända. T ex när batterierna i min ipod eller cd-spelare tar slut påväg till eller från jobbet kan det krypa i hela min kropp. Jag försöker alltid ha nya batterier med men ibland har jag inte hunnit ladda. Usch...
Och jag har ofta svårt att sova om jag inte har en bok i öronen.
4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?
Ja, det gör jag. EN bok är det bästa sättet för mig att koma undan mina egna tankar.
5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?
Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag vet ju att det är så, böckerna tar ju aldrig slut, men jag försöker vara i nuet i min läsning. Det blir så tråkigt när jag hela tiden är påväg till nästa bok (något som jag ibland kan stressas av i.o.m bloggandet men detta ska jag återkomma till i ett annat inlägg).
6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?
Haha, verkeligen! Framför allt under min studietid. Då kunde jag liksom hamna i nån sorts
läskoma
(jag har visst skrivit ett rejält inlägg om mitt bokberoende redan tidigare) som jag inte tog mig ur förns boken var slut.
Nu med jobb, häst och hus händer det inte lika ofta riktigt.
7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?
Nja, jo, det händer. Fast fördelen med ljudböcker är att man kan läsa samtidigt som man gör andra saker. T ex städning kan då gå som en dans.
Däremot bloggandet kan vara riktigt förädiskt...
8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?
Nej, inte för mycket, men kanske vid fel tidpunkter.
Bokmanias enkät
om bokberoende.
1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?
Inte ständigt. Det skulle vara katastrof här på mitt jobb men ofta såklart. Sen beror det på vad jag läser för tillfället hur pass mycket det infiltrerar min hjärna.
2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?
Ja men det vore ju förfärligt! Vart skulle jag då ta vägen när jag ville fly verkligheten? Det vågar jag inte tänka på...
3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?
Ja, det kan hända. T ex när batterierna i min ipod eller cd-spelare tar slut påväg till eller från jobbet kan det krypa i hela min kropp. Jag försöker alltid ha nya batterier med men ibland har jag inte hunnit ladda. Usch...
Och jag har ofta svårt att sova om jag inte har en bok i öronen.
4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?
Ja, det gör jag. EN bok är det bästa sättet för mig att koma undan mina egna tankar.
5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?
Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag vet ju att det är så, böckerna tar ju aldrig slut, men jag försöker vara i nuet i min läsning. Det blir så tråkigt när jag hela tiden är påväg till nästa bok (något som jag ibland kan stressas av i.o.m bloggandet men detta ska jag återkomma till i ett annat inlägg).
6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?
Haha, verkeligen! Framför allt under min studietid. Då kunde jag liksom hamna i nån sorts
läskoma
(jag har visst skrivit ett rejält inlägg om mitt bokberoende redan tidigare) som jag inte tog mig ur förns boken var slut.
Nu med jobb, häst och hus händer det inte lika ofta riktigt.
7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?
Nja, jo, det händer. Fast fördelen med ljudböcker är att man kan läsa samtidigt som man gör andra saker. T ex städning kan då gå som en dans.
Däremot bloggandet kan vara riktigt förädiskt...
8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?
Nej, inte för mycket, men kanske vid fel tidpunkter.
tisdag 8 december 2009
LJudbokslyssnare, vart håller ni hus?! Det här får ni ju inte missa!
Nu är det en vecka kvar innan dragningen i
utlottningen
av valfri ljudbok från
Earbook.
Och det är bara 4 deltagare. Vad är detta?!
Hur kan man avstå ifrån en sådan fin chans?
Kom igen!
Klicka
här
och var med!
Jag skulle verkligen självv vilja vara det men det går ju inte när man är utlottaren.
utlottningen
av valfri ljudbok från
Earbook.
Och det är bara 4 deltagare. Vad är detta?!
Hur kan man avstå ifrån en sådan fin chans?
Kom igen!
Klicka
här
och var med!
Jag skulle verkligen självv vilja vara det men det går ju inte när man är utlottaren.
söndag 6 december 2009
Häxtävlingen
Av Eva Ibbotson
Den store, mörke trollkarlen har tröttnat lite på att vara stor, mörk, trollkarl. Det verkar vara ett jobbigt arbete. Så han väntar på sin efterträdare men han dyker aldrig upp. Då föreslår hans tjänare atthan kanske skulle ta och gifta sig och på så vis på någon som kan ta över efter honom. Detta förslag tas emot med sura miner. Ska det bli magiska barn måste en trollkarl gifta sig med en häxa och det vill inte den här trollkarlen. Han vill nämligen inte ha en häxa med hårstrån på hakan och vårtor på näsan. Men han övertalas och så utlyses en häxtävling. Den häxa som kan utföra den mest mörka och hemska trollkonsten ska bli hans fru.
Sju häxor kallas och vill alla bli den mäktiges brud. Bland de sju finns en vacker, blond och blåögd häxa i vars fotspår det växer blomster i och vars hår det alltid vilar en fågel, ekorre eller fladdermus. Hon är nämligen vit och hur mycket hon än försöker kan hon inte framkalla minsta svart. Hon förälskar sig djupt i trollkarlen men vet att hon är chanslös.
Men, en dag träffar hon en pojke med en mask och allt förändras...
Den här boken läste jag när jag var liten och jag tyckte mycket om den. Det är alltid intressant att läsa sådana böcker igen när man är vuxen.
Det är en rolig bok och ganska charmig. Jag läse även "Den stora spökräddningen" av Ibbotson när jag var liten och i båda de här böckerna blandas ont och gott, kärlek och mörker i en salig blandning. Jag vet inte om det finns någon sensmoral i hennes böcker. Kanske ska de helt enklelt bara vara charmiga och roliga. Kanske vill hon säga att ingenting faktiskt är bara svart eller vitt. Jag vet inte...
Det tråkiga med den här boken är de sementerade könsrollerna men den skrevs trots allt för trettio år sedan. Så lite överseende får man ha.
Uppläsare är Björn Kjellman. Hans röst och skådespelartalang passar sig mycket bra för detta. Det som är lite irriterande är att det tar ett tag innan han bestämmer sig för vilka röster vissa av karaktärerna ska ha. De låter lite olika en bra bit in i boken. Det är synd men när det väl faller på plats blir lyssnandet riktigt angenämt.
Den store, mörke trollkarlen har tröttnat lite på att vara stor, mörk, trollkarl. Det verkar vara ett jobbigt arbete. Så han väntar på sin efterträdare men han dyker aldrig upp. Då föreslår hans tjänare atthan kanske skulle ta och gifta sig och på så vis på någon som kan ta över efter honom. Detta förslag tas emot med sura miner. Ska det bli magiska barn måste en trollkarl gifta sig med en häxa och det vill inte den här trollkarlen. Han vill nämligen inte ha en häxa med hårstrån på hakan och vårtor på näsan. Men han övertalas och så utlyses en häxtävling. Den häxa som kan utföra den mest mörka och hemska trollkonsten ska bli hans fru.
Sju häxor kallas och vill alla bli den mäktiges brud. Bland de sju finns en vacker, blond och blåögd häxa i vars fotspår det växer blomster i och vars hår det alltid vilar en fågel, ekorre eller fladdermus. Hon är nämligen vit och hur mycket hon än försöker kan hon inte framkalla minsta svart. Hon förälskar sig djupt i trollkarlen men vet att hon är chanslös.
Men, en dag träffar hon en pojke med en mask och allt förändras...
Den här boken läste jag när jag var liten och jag tyckte mycket om den. Det är alltid intressant att läsa sådana böcker igen när man är vuxen.
Det är en rolig bok och ganska charmig. Jag läse även "Den stora spökräddningen" av Ibbotson när jag var liten och i båda de här böckerna blandas ont och gott, kärlek och mörker i en salig blandning. Jag vet inte om det finns någon sensmoral i hennes böcker. Kanske ska de helt enklelt bara vara charmiga och roliga. Kanske vill hon säga att ingenting faktiskt är bara svart eller vitt. Jag vet inte...
Det tråkiga med den här boken är de sementerade könsrollerna men den skrevs trots allt för trettio år sedan. Så lite överseende får man ha.
Uppläsare är Björn Kjellman. Hans röst och skådespelartalang passar sig mycket bra för detta. Det som är lite irriterande är att det tar ett tag innan han bestämmer sig för vilka röster vissa av karaktärerna ska ha. De låter lite olika en bra bit in i boken. Det är synd men när det väl faller på plats blir lyssnandet riktigt angenämt.
lördag 5 december 2009
Inés min själs älskade
Av Isabel Allende
Inés var en fattig kvinna som levde i 1500-talets Spanien.
Hennes uppväxtförhållande skiljde sig inte från andra fattiga flickors och ändå av hon så annorlunda.
Inés bröt sig loss från sin tids alla förväntningar, krav, ramar och regler. Hon gjorde som så många män, men inga kvinnor, reste till "den nya världen" för sin frihet och för att söka lyckan.
Där förälskade hon sig i fältherren Pedro de Valdivia och tillsammans med honom grundade hon staten Chile.
En otrolig berättelse om en stark kvinna som aldrig låter sig tryckas ned eller bli den undergivna kvinna/älskarinna/hustru som hon är född till att vara. Dettta lycks hon förstås med tack vare att situationen i nya världen är så annorlunda från Spanien. I sitt hemland hade hon förmodligen aldrig klarat at bli den framstående och framgångsrika kvinna hon blev i Chile.
Allende tecknar ett fantastiskt porträtt av denna fantastiska kvinna. Detta gör hon, enligt henne själv, utifrån de krönikor som finns nedtecknade över Inés. Krönikor som skrivits av tidens historeskrivare men som glömts bort bland alla stora män.
I det här fallet blir det verkligen tydligt hur historien är skriven av och för män. Det är männen och männens framgångar som räknas. En kraftfull och mäktig kvinna, utan vars hjälp den spanska erövringstruppen aldrig skulle ha klarat sig genom öknen, eller utan vars mod och handlingskraft staden ST Diago inte skulle ha kunnat stå emot de inföddas anfall, är ett hot och en förödmjukelse.
Man kan verkligen undra hur många kvinnor av samma slag som glömts bort under historiens gång.
I övrigt är det en mycket målande berättelse. Vi får tillträde till livet både i spanien, Peru och Chile. Under 1500-talet. Vi får följa erövrarnas och kolonisatörernas lidanden och vedermödor, bevittna blodiga krig och vidrigheter utförda såväl av spaniorer som indianer.
Inés beskriver de grymheter indianerna är kapabla till men också vilka övergrepp spaniorerna utsätter de infödda för. Spaniorerna erövrar med blod, våld, maktbegär, girighet, hat, förakt och ett enormt oförstånd det land som inte på något sätt tillhör dom.
Men det är också en berättelse om kärlek, lojalitet, mod och barmhärtighet.
Det är en bok som bara måste läsas av alla som är minsta intresserade av historia och som älskar spännande äventyrsromaner.
Uppläsare är Kristina Adolphson och hon gör en mycket fin gestaltning av Inés (som är historiens berättare).
Inés var en fattig kvinna som levde i 1500-talets Spanien.
Hennes uppväxtförhållande skiljde sig inte från andra fattiga flickors och ändå av hon så annorlunda.
Inés bröt sig loss från sin tids alla förväntningar, krav, ramar och regler. Hon gjorde som så många män, men inga kvinnor, reste till "den nya världen" för sin frihet och för att söka lyckan.
Där förälskade hon sig i fältherren Pedro de Valdivia och tillsammans med honom grundade hon staten Chile.
En otrolig berättelse om en stark kvinna som aldrig låter sig tryckas ned eller bli den undergivna kvinna/älskarinna/hustru som hon är född till att vara. Dettta lycks hon förstås med tack vare att situationen i nya världen är så annorlunda från Spanien. I sitt hemland hade hon förmodligen aldrig klarat at bli den framstående och framgångsrika kvinna hon blev i Chile.
Allende tecknar ett fantastiskt porträtt av denna fantastiska kvinna. Detta gör hon, enligt henne själv, utifrån de krönikor som finns nedtecknade över Inés. Krönikor som skrivits av tidens historeskrivare men som glömts bort bland alla stora män.
I det här fallet blir det verkligen tydligt hur historien är skriven av och för män. Det är männen och männens framgångar som räknas. En kraftfull och mäktig kvinna, utan vars hjälp den spanska erövringstruppen aldrig skulle ha klarat sig genom öknen, eller utan vars mod och handlingskraft staden ST Diago inte skulle ha kunnat stå emot de inföddas anfall, är ett hot och en förödmjukelse.
Man kan verkligen undra hur många kvinnor av samma slag som glömts bort under historiens gång.
I övrigt är det en mycket målande berättelse. Vi får tillträde till livet både i spanien, Peru och Chile. Under 1500-talet. Vi får följa erövrarnas och kolonisatörernas lidanden och vedermödor, bevittna blodiga krig och vidrigheter utförda såväl av spaniorer som indianer.
Inés beskriver de grymheter indianerna är kapabla till men också vilka övergrepp spaniorerna utsätter de infödda för. Spaniorerna erövrar med blod, våld, maktbegär, girighet, hat, förakt och ett enormt oförstånd det land som inte på något sätt tillhör dom.
Men det är också en berättelse om kärlek, lojalitet, mod och barmhärtighet.
Det är en bok som bara måste läsas av alla som är minsta intresserade av historia och som älskar spännande äventyrsromaner.
Uppläsare är Kristina Adolphson och hon gör en mycket fin gestaltning av Inés (som är historiens berättare).
fredag 4 december 2009
Skrivutmaning 338
Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om att exkludera."
Hon hade bönat och bett om att få följa med. Hon hade gråtit, skrikit och krävt att de skulle ta henne med. Hon hade försäkrat att hon skulle klara det. Men inget hade hjälpt.
Nu satt hon i fönstret med tårarna svidande i ögonen och såg morfar och mamma gå mot bilen.
"Begravningar är ingenting för barn" hade de sagt. När hon frågat varför sa de att alla skulle vara så ledsna och att de inte ville att hon skulle bli rädd eller för leddsen själv.
Varför skulle hon bli rädd? Det är väl klart att man är ledsen på en begravning. Och varför skulle inte hon få vara hur ledsen som helst?
Mamma hade lovat att de skulle gå till graven sen så att Tindra skulle få säga hej då till mormor. Men det var väl inte samma sak. Då låg ju mormor långt ner under jorden. Hennes kropp fanns ju inte ens längre. Mormor skulle brännas, det hade hon hört dom prata om.
Hon ville få se kistan. Hon ville klappa på den. Lägga en blomma på den. Få viska hemligheter till mormor. Få säga att hon älskade henne. Nu fick hon inte göra det. Alla andra fick göra det men inte hon.
Tänk om mormor inte alls var död. Tänk om de inte alls skulle på någon begravning. De kanske hade hittat på alltihop. Hur skulle hon kunna veta det när hon inte fick vara med. Det kanske var därför hon lämnades hemma.
Med hjärtat hårt klappande gick hon ut i köket.
Där fixade Lotta, deras granne och barnvakt för dagen, lite fika.
- Lotta, är mormor verkligen död?
- Ja gumman, det är hon verkligen.
- Men tänk om de bara har hittat på det.
- Varför skulle de göra det?
- Vet inte... Men varför skulle jag annars inte få följa med.
- Det är ju för att de är så rädda om dig.
- Men jag vill följa med! Jag vill få vara ledsen och sitta i kyrkan och gråta med dom!
Nu strömmade tårarna ner för kinderna och hon kastade sig i Lottas famn.
- Jag vet, jag vet.
Lottas ögon fylldes också av tårar och hon kramade Tindra hårt. Hon tittade på klockan. Det var en timme kvar till begravningen. Tindras mamma var alltid ute i väldigt god tid.
- Sätt dig här Tindra. Drick lite saft. Jag kommer alldeles, alldeles snart tillbaka.
Med snor och tårar rinnande drack Tindra den kalla jordgubbssaften. Det var svårt att svälja men drycken svalkade skönt i hennes sönderskrikna hals. Vad skulle Lotta göra?
Efter en ganska lång stund kom hon tillbaka.
- Kom, så gör vi dig iordning. Jag har pratat med din mamma och hon har pratat med prästen. Prästen trodde inte det var någon fara att du kom på begravningen och hon lyckades övertyga din mamma. Jag skjutsar dig.
En kvart senare låste de ytterdörren och var på väg mot Lottas bil.
- Men lotta! Jag har ju ingen blomma till mormor!
- Det fixar vi.
Mot lottas röda husvägg växte stora gula rosor. Lotta hämtade en sax och klippte loss den som Tindra valde.
- Mormor älskade gula rosor - viskade tindra.
- Vad bra - log Lotta.
Så fick Tindra sitta längst fram i kyrkan, mellan sin mamma och sin morfar. Hon fick gråta. Hon fick röra vid den ljusa vackra kistan. Hon fick säga allt det där hon längtade efter att få säga till mormor. Och mitt bland alla röda rosor på kistan låg en stor, lysande, gul ros.
SkrivPuff:
"Skriv om att exkludera."
Hon hade bönat och bett om att få följa med. Hon hade gråtit, skrikit och krävt att de skulle ta henne med. Hon hade försäkrat att hon skulle klara det. Men inget hade hjälpt.
Nu satt hon i fönstret med tårarna svidande i ögonen och såg morfar och mamma gå mot bilen.
"Begravningar är ingenting för barn" hade de sagt. När hon frågat varför sa de att alla skulle vara så ledsna och att de inte ville att hon skulle bli rädd eller för leddsen själv.
Varför skulle hon bli rädd? Det är väl klart att man är ledsen på en begravning. Och varför skulle inte hon få vara hur ledsen som helst?
Mamma hade lovat att de skulle gå till graven sen så att Tindra skulle få säga hej då till mormor. Men det var väl inte samma sak. Då låg ju mormor långt ner under jorden. Hennes kropp fanns ju inte ens längre. Mormor skulle brännas, det hade hon hört dom prata om.
Hon ville få se kistan. Hon ville klappa på den. Lägga en blomma på den. Få viska hemligheter till mormor. Få säga att hon älskade henne. Nu fick hon inte göra det. Alla andra fick göra det men inte hon.
Tänk om mormor inte alls var död. Tänk om de inte alls skulle på någon begravning. De kanske hade hittat på alltihop. Hur skulle hon kunna veta det när hon inte fick vara med. Det kanske var därför hon lämnades hemma.
Med hjärtat hårt klappande gick hon ut i köket.
Där fixade Lotta, deras granne och barnvakt för dagen, lite fika.
- Lotta, är mormor verkligen död?
- Ja gumman, det är hon verkligen.
- Men tänk om de bara har hittat på det.
- Varför skulle de göra det?
- Vet inte... Men varför skulle jag annars inte få följa med.
- Det är ju för att de är så rädda om dig.
- Men jag vill följa med! Jag vill få vara ledsen och sitta i kyrkan och gråta med dom!
Nu strömmade tårarna ner för kinderna och hon kastade sig i Lottas famn.
- Jag vet, jag vet.
Lottas ögon fylldes också av tårar och hon kramade Tindra hårt. Hon tittade på klockan. Det var en timme kvar till begravningen. Tindras mamma var alltid ute i väldigt god tid.
- Sätt dig här Tindra. Drick lite saft. Jag kommer alldeles, alldeles snart tillbaka.
Med snor och tårar rinnande drack Tindra den kalla jordgubbssaften. Det var svårt att svälja men drycken svalkade skönt i hennes sönderskrikna hals. Vad skulle Lotta göra?
Efter en ganska lång stund kom hon tillbaka.
- Kom, så gör vi dig iordning. Jag har pratat med din mamma och hon har pratat med prästen. Prästen trodde inte det var någon fara att du kom på begravningen och hon lyckades övertyga din mamma. Jag skjutsar dig.
En kvart senare låste de ytterdörren och var på väg mot Lottas bil.
- Men lotta! Jag har ju ingen blomma till mormor!
- Det fixar vi.
Mot lottas röda husvägg växte stora gula rosor. Lotta hämtade en sax och klippte loss den som Tindra valde.
- Mormor älskade gula rosor - viskade tindra.
- Vad bra - log Lotta.
Så fick Tindra sitta längst fram i kyrkan, mellan sin mamma och sin morfar. Hon fick gråta. Hon fick röra vid den ljusa vackra kistan. Hon fick säga allt det där hon längtade efter att få säga till mormor. Och mitt bland alla röda rosor på kistan låg en stor, lysande, gul ros.
onsdag 2 december 2009
Skrivutmaning 336
Dagens skrivutmaning från
SkrivPuff:
"Skriv 5 favoritord på I och en berättelse där minst två av dem är med."
Istapp, indian, iver, inuti, intagande
Näej, det var inte så här han hade tänkt sig deras liv tillsammans. Verkligen inte. Hur fan kunde det bli så här? När blev det så här? NÄr blev hon så här? SOm en jävla istapp.
Ibörjan var hon ju så villig och gav sig hän med sån iver. Då hade de sex flera gånger varje dag. Ja, till och med när hon hade mens låg de med varandra. Och över allt de kom åt. På bibliotekstoaletten, i busskuren, på hennes jobb, i tvättstugan, på krogen... Ja, och det fanns inte en enda plats vare sig hemma hos honom eller hos henne sär de inte hade gjort det.
Och hon ställde upp på precis allt. Hon bangade inte för något.
Och det var alltid han som bestämde. Det var inget fel med det. SÅ ville hon ha det. HOn tyckte om att vara undergiven och lyda i sängen. De brukade skämta om att det var hennes indianblod. Indianskor fick lära sig att vara undergivna männen. Eller var det han som brukade skämta om det kanske. JO, men hon skrattade alltid.
Sen, allt eftersom svalnade hon. Det klart, att hålla på sådär som kaniner kanske man inte kan göra i all evighet, men en gång om dagen är väl inte för mycket att begära? Och då den enda gången kan man väl förvänta sig att sin partner bjuder till?
Han ville ju och kunde när som helst, då borde väl hon kunna det också. Det är ju bara att sära på benen, hålet finns ju där liksom.
Men inte och skylde på allt möjligt och gav alla möjliga idiotiska ursäkter för att slippa.
Är det så konstigt då att man tappar tålamodet. Det var inte hans fel. Får man inte det man ber om så tar man det. Han är ingen som tigger om något.
Det klart, lika skönt är det ju inte men jävligt tillfredställande. HOn ska inte tro att hon kan neka honom det hon är till för att ge honom. Vad fan tror hon att han har henne till?
Kanske skulle han göra slut men det är så svårt. När han ser på hennes intagande kropp så kan han inte släppa henne. Aldrig ska någon annan få smeka hennes bruna hud och kyssa den där sköna munnen och... NÄ, det där kan han inte tänka på. Det är när de där tankarna kommer han slår och det vill han inte. Det vill han faktiskt inte.
Nä, han vill behålla sin lilla halvblodsindian. Det är för jävligt att det är som det är men lämna henne tänker han inte.
Det är ju tur att det finns andra kvinnor i alla fall. Kvinnor som är villiga, som inte är som sandpapper inuti och som släpper till utan att man får jävla skavsår på kuken.
SkrivPuff:
"Skriv 5 favoritord på I och en berättelse där minst två av dem är med."
Istapp, indian, iver, inuti, intagande
Näej, det var inte så här han hade tänkt sig deras liv tillsammans. Verkligen inte. Hur fan kunde det bli så här? När blev det så här? NÄr blev hon så här? SOm en jävla istapp.
Ibörjan var hon ju så villig och gav sig hän med sån iver. Då hade de sex flera gånger varje dag. Ja, till och med när hon hade mens låg de med varandra. Och över allt de kom åt. På bibliotekstoaletten, i busskuren, på hennes jobb, i tvättstugan, på krogen... Ja, och det fanns inte en enda plats vare sig hemma hos honom eller hos henne sär de inte hade gjort det.
Och hon ställde upp på precis allt. Hon bangade inte för något.
Och det var alltid han som bestämde. Det var inget fel med det. SÅ ville hon ha det. HOn tyckte om att vara undergiven och lyda i sängen. De brukade skämta om att det var hennes indianblod. Indianskor fick lära sig att vara undergivna männen. Eller var det han som brukade skämta om det kanske. JO, men hon skrattade alltid.
Sen, allt eftersom svalnade hon. Det klart, att hålla på sådär som kaniner kanske man inte kan göra i all evighet, men en gång om dagen är väl inte för mycket att begära? Och då den enda gången kan man väl förvänta sig att sin partner bjuder till?
Han ville ju och kunde när som helst, då borde väl hon kunna det också. Det är ju bara att sära på benen, hålet finns ju där liksom.
Men inte och skylde på allt möjligt och gav alla möjliga idiotiska ursäkter för att slippa.
Är det så konstigt då att man tappar tålamodet. Det var inte hans fel. Får man inte det man ber om så tar man det. Han är ingen som tigger om något.
Det klart, lika skönt är det ju inte men jävligt tillfredställande. HOn ska inte tro att hon kan neka honom det hon är till för att ge honom. Vad fan tror hon att han har henne till?
Kanske skulle han göra slut men det är så svårt. När han ser på hennes intagande kropp så kan han inte släppa henne. Aldrig ska någon annan få smeka hennes bruna hud och kyssa den där sköna munnen och... NÄ, det där kan han inte tänka på. Det är när de där tankarna kommer han slår och det vill han inte. Det vill han faktiskt inte.
Nä, han vill behålla sin lilla halvblodsindian. Det är för jävligt att det är som det är men lämna henne tänker han inte.
Det är ju tur att det finns andra kvinnor i alla fall. Kvinnor som är villiga, som inte är som sandpapper inuti och som släpper till utan att man får jävla skavsår på kuken.
tisdag 1 december 2009
En riktigt fin julutlottning här på min blogg!
Jag har funderat lite på om jag inte skulle ha en utlottning så här till jul.
Och så lägligt kom ett mejl från
Earbooks
med förfrågan om ljudboksutlottning.
Det är ju perfekt!
Så välkommen att delta i utlottningen av valfri (utgiven) ljudbok ur Earbooks sortiment!
Det som krävs för att delta är att du kikar igenom
Earbooks ljudböcker
samt lämnar en kommentar här där du berättar vilken bok du vill vinna och i vilket format - cd eller
book2go.
Om du vill ha dubbel vinstchans så berätta om och länka till utlottningen på din blogg. Har du ingen blogg så skicka ett mejl till minst två personer som du tror skulle vara sugna på detta. Skicka även en kopia till mig.
Vinnaren dras 14/12.
Varmt, varmt välkommna!
(OBS! Jag kan tyvärr inte garantera att boken kommer att levereras före jul. Men en julklapp i efterskott är ju inte så tokigt.)
Och så lägligt kom ett mejl från
Earbooks
med förfrågan om ljudboksutlottning.
Det är ju perfekt!
Så välkommen att delta i utlottningen av valfri (utgiven) ljudbok ur Earbooks sortiment!
Det som krävs för att delta är att du kikar igenom
Earbooks ljudböcker
samt lämnar en kommentar här där du berättar vilken bok du vill vinna och i vilket format - cd eller
book2go.
Om du vill ha dubbel vinstchans så berätta om och länka till utlottningen på din blogg. Har du ingen blogg så skicka ett mejl till minst två personer som du tror skulle vara sugna på detta. Skicka även en kopia till mig.
Vinnaren dras 14/12.
Varmt, varmt välkommna!
(OBS! Jag kan tyvärr inte garantera att boken kommer att levereras före jul. Men en julklapp i efterskott är ju inte så tokigt.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
