Middlesex, av Jeffrey Eugenides

Det fina med att inte kunna sova om natten är att en kan få mycket läst.
Och det har gått åt för det här var en lång bok.
23 timmars lyssning!
Men vilken lyssning/läsning sedan!
Jag har haft tur med mina bokval på sistone måste jag säga.
Mycket tack vare fina bokbloggstips men mest tack vare podden Mellan raderna.

Men nu till själva boken kanske.
Det är Cal som berättar sin historia. Call som föds som Calleope. Calleope som uppfostras som den flicka alla, inklusive hon själv, tror att hon är. Som är helt och fullt ett med sig själv enda till tonåren infinner sig. Då, när alla andra flickor utvecklar kurvor och får mens. Då, när de flesta andra jämnåriga flickor börjar intressera sig för pojkar.
Till slut uppdagas den lilla detalj som förlossningsläkaren missat.
Cal ger oss sin historia. En historia som också är hans farföräldrars och föräldrars historia. Delvis också greklands, Turkiets och Amerikas historia.
Det här är så komiskt, sorgligt, tragiskt, förlösande, tänkvärt och välskrivet!
Jag är sällan intresserad av själva författaren bakom boken men Eugenides gör mig nyfiken.
Har han själv erfarenhet av könsproblematik? Eller av någon närståendes? Eller bygger berättelsen på ren research? Eller är det blott och bart påhitt?
Som sagt så brukar inte detta ha någon betydelse för mig men eftersom könsidentitet intresserar mig vore det intressant att veta.
Efter en snabb googling har jag inte blivit klokare. Någon annan som orkar göra en djupare undersökning åt mig? Eller som redan vet?

Hur det än ligger till så är det en mycket bra bok som jag varmt rekommenderar till alla som gillar tjocka böcker.