När reglerna slutat gälla, av Ariel Levy

Ariel har förverkligat sina journalistdrömmar och har någon slags känsla av odödlighet. Hennes liv har glidit på, om än inte helt problem- och friktionsfritt, så utan förluster eller katastrofer. Så träffar hon sitt livs kärlek och de lever tillsammans i ett fint hus med vacker trädgård. Men så får Ariel möta den del av livet som de flesta av oss på ett eller annat sätt förr eller senare stöter på. Då när livet gör outhärdligt ont.

Den här självbiografin har jag länge haft i läslistan men den har gång på gång halkat ned p.g.a. att något som tycktes mer spännande kommit före. Kanske för att jag inte är överdrivet intresserad av självbiografier eftersom de tenderar att vara ganska självupptagna. Men det är å andra sidan också ett ganska självupptaget synsätt så då och då blir det ändå en självbiografi. Och jag är glad att jag till slut läste ”När reglerna slutat gälla” för den var både spännande och intressant. Och faktiskt gör Ariel till viss del upp med sin egen självupptagenhet. Det som drabbade henne var fruktansvärt och något som jag inte önskar någon men för att förbli mänskliga kan vi inte gå genom livet utan smärta.

Boken rymmer dock så mycket mer än tragedin. Den berättar om att hitta sin identitet i ett normativt samhälle och jag slås, som så ofta, av hur en otillåtande, eller åtminstone inte helt tillåtande, omgivning driver människor till att bekräfta fördomar. Omedvetet och/eller ofrivilligt drivs vi in i de fållor som fördomar skapar. Detta är dock min egen reflexion utifrån det jag läste, inte något författaren själv reflekterar över. Men kanske hade en del av det som drabbade henne och hennes fru inte hänt om världen sett annorlunda ut. OM det inte ställts högre krav på framgångsrika kvinnor än på framgångsrika män. Om homosexualitet varit något helt och hållet accepterat. Om det funnits ett lika kraftfullt, skyddande nätverk kring kvinnors missbruk som kring mäns. Nej, jag vet inte alla mäns och även mäns missbruk slutar ofta i katastrof till slut men bara det att jag över huvud taget känner att jag måste påpeka detta säger något.
Hur som helst så är det bara spekulationer från min sida men det var tankar som väcktes hos mig när jag läste boken.

För övrigt skriver Levy otroligt bra – vackert, levande och färgstarkt. Det är ingen upprapad levnadsberättelse utan ger känslan av en roman vilket gjorde att jag sögs in direkt och väckte mitt intresse och min sympati.

Allt jag fått lära mig, av Tara Westover

Tara Westover berättar om sin uppväxt i en stor familj på en gård i Idaho. Familjen är, liksom de flesta andra, mormoner. Men de flesta andra är som folk är mest och det är inte Taras familj. Flera av barnen ”finns inte” eftersom de fötts i hemmet och deras födelse inte registrerats. Tara är ett av dom. Hon får bristfällig hemundervisning av sin mamma, hjälper till med att lägga in frukt och grönsaker som bunkras inför undergången och arbetar, med fara för sitt liv, på faderns skrotupplag. Hon lever isolerad från andra barn och under missförhållanden som så småningom utmynnar i misshandel.

Westover skriver i sitt förord något i stil med att den här boken inte handlar om mormoner eller mormonism. Och det gör den verkligen inte heller. Den handlar om en dysfunktionell familj med en fader som lider av psykisk sjukdom. En sjukdom som blir allt värre med åren och som tar sig allt mer extrema uttryck. Om en broder som, om möjligt är ännu sjukare och om resten av familjen som antingen flyr eller blundar. Blundar för att inte bli utesluten från familjegemenskapen. Den handlar om smärtan i att inse att världen är en annan än det en fått lära sig. Smärtan i att tvingas välja mellan sin familj och sin egen överlevnad. Kampen att bryta sig loss från hårt knutna men förvridna kärleksband. Kampen att försöka fungera i en ny värld. Och om modet att våga berätta.
Nej, den här boken handlar inte om mormoner. Familjen råkar vara det men hade lika gärna kunnat vara något helt annat, någon annanstans.

Jag vet egentligen inte varför jag ens läste den här boken. Den är så fruktansvärd och smärtsam och vedervärdig. Vad är det som gör att vi vill gröta ner oss i andra människors lidande? Jag vet inte. För vissa kan det nog vara till hjälp i sina egna processer och bearbetning efter övergrepp av olika slag. För oss andra kanske det kan (förutom vanlig, snaskig sensationslystnad) handla om en önskan att förstå olika mekanismer och vad det är som driver och formar människor. Kanske är det behovet av att känna hopp. För visst är det hoppfullt när människor tar sig ur misär, hittar vägen till sig själv, hittar styrkan. Framför allt tänker jag att en berättelse, vilken den än är, måste få berättas och då måste det också finnas en mottagare. Till den här starka och självutlämnande berättelsen blev jag en av mottagarna.

Boken om E, av Ulla Isaksson

Författaren Ulla Isaksson berättar om de sista åren tillsammans med maken Erik. Erik som drabbas av demens. Demens som slår livet i spillror.

Vi får inte veta så jättemycket om livet före sjukdomen men tillräckligt mycket för att förstå att Ulla och Erik var mycket lyckliga tillsammans. De var älskande, livs- och arbetskamrater som delade det mesta i livet. Deras tillvaro var intensiv men också varm, trygg och ombonad. De hade en närhet som ingen av dom trodde kunde gå förlorad.
Så kom sjukdomen. En sjukdom som ingen av dom ville eller kunde erkänna eller acceptera.

Jag har länge, länge tänkt läsa Boken om E. Enda sedan jag såg filmen ”En sång för Martin” som är baserad på boken. Jag har dock dragit mig för det eftersom filmen tog så pass hårt. Jag tänkte att om filmen tar så lär boken ta värre.
Här om dagen kom jag att tänka på boken och kände att minnet av filmupplevelsen bleknat tillräckligt.

Visst var det en stark bok och en stark berättelse men jag blev ändå inte så tagen som jag oroade mig för.
Jag tror att det kan bero på att titeln är lite missvisande.
Det är inte alls ”boken om E” utan ”boken om U”.
Det är inte Erik utan Ulla det handlar om. Hennes sorg, hennes känslor, hennes självförebråelser, hennes vrede, hennes kärlek. Boken är uppenbarligen ett terapiarbete.
Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Den är bra och gripande! Bara inte riktigt det jag trodde.
Och det klart, hur skulle Ulla kunna beskriva vad Erik tänkte och kände. Han blev ju allt mer onåbar och främmande för henne. Men kanske kunde man ha valt en annan titel.

Det är en helt klart läsvärd bok som bitvis är smärtsam att läsa, bitvis något tröttsam.
Den är självutlämnande och ger en förståelse hur det kan vara att leva med en dement människa. En människa som en stått oerhört nära men som plötsligt blir någon helt annan.

Mannen som talade med elefanter, av Lawrence Anthony

I den här fantastiska boken berättar Lawrence Anthony om sitt liv i det sydafrikanska viltreservatet Thula Thula.
En dag ringer en kvinna och vill ge honom en flock elefanter. En familj på nio djur som kommer att avlivas om Anthony inte tar sig an dom.
Så det gör han. Naturligtvis gör han det. Han vars hjärta brinner för alla sorters djur, för viltvård och för Sydafrikas natur.
En rädd och traumatiserad elefantflock anländer och trots att alla betraktar dom som ett hopplöst fall vägrar Anthony lyssna på det.
Med kärlek, empati och tålamod vinner han deras förtroende och hjälper dom att hitta glädje och harmoni i Thula Thula.

Vilken otrolig man, vilka fantastiska medarbetare, vilka djur och vilken fru som står ut med allt ihop.
Och vilka otroliga berättelser! Jag har skrattat, jag har gråtit och jag har förundrats.

När jag idag kollade upp Anthony på Wikipedia och insåg at han var död sedan fyra år tillbaka grät jag också. Grät över elefanternas sorg. Grät över att han inte finns mer trots att han borde ha haft många år kvar att leva och göra underverk.
Jag som hade börjat drömma om att åka till hans reservat, bo på hans lodge och kanske träffa själva honom.
Nu är det för sent och hans elefanter har sörjande vandrat runt hans hus.

Läs den här gripande boken säger jag bara. Läs den!

Mitt liv så här långt

Av Jane Fonda

I sin självbiografi berättar Jane Fonda om sitt liv som flicka, kvinna, skådespelerska, älskarinna, fru, mamma politisk aktivist...
En mycket stark, gripande, öppen och självutgivande berättelse om en mångsidig människa med flera ansikten. En människa som upplevt många fantastiska och hemska saker i livet. En människa som trots sin trasighet och allt hon utsatts för, både av sig själv och andra, lyckas klamra sig fast vid och hitta tillbaks till det som verkligen är hon.

Jag har med spänning läst den här boken. Jag har rörts och berörts och kännt en mycket stor sympati för Jane Fonda.
Jag rekommenderar verkligen den här boken, både för kvinnor och män.
Nu är jag sugen att se någon av hennes filmer.

Uppläsare är Bibi Andersson och hon gör en verkligt bra gestaltning.