Artemis Fowl, av Eoin Colfer

Det finns perioder då jag inte orkar läsa alls. Så finns det perioder då jag gärna läser men inte orkar med något vettigt. Just en sådan period har jag nu.
Då är serien om Artemis Fowl ett alldeles utmärkt val.

Serien börjar när den irländske, kriminelle och oerhört smarta pojken Artemis Fowl är tolv år.
Hans far är försvunnen och Artemis smider planer för att upprätthålla familjens förmögenhet. Dessa planer innefattar bl.a. stölden av vättevärldens hemliga bok samt kidnappningen av en vittra för att kunna lägga rabarber på ett ton vätteguld.
Detta leder förstås till febril aktivitet i den hemliga undre värld som tillhör vättarna, och Pyss, vättarnas polis, får händerna fulla.

Jag är nu inne på den fjärde boken och världen, befolkad av vittror, vättar, tomtar, nissar, centaurer, svartalfer, troll, älvor och dvärgar m.m. blir för fjärde gången sammankopplad med Artemis Fowl som nu hunnit bli fjorton år.

Dessa böcker passar mig som sagt perfekt just nu. De är roliga, lättsamma och ganska så välskrivna med ett härligt karaktärsgalleri. De har heller inte den där klassiska fantasyhandlingen som jag är rätt så utled på. Ni vet – det finns en utvald person som måste föra något magiskt föremål i säkerhet och som jagas av mörka, mystiska, onda varelser.
Det här är något annat och fantasyvarelserna har oväntade egenskaper. T ex kan svartalferna spotta eldklot och dvärgarna kräva sig genom jorden på samma sätt som daggmaskar.

Förr tyckte jag att det var otroligt trist med sci-fi p.g.a alla fantasifulla och uppfinningsrika tekniska inslag. Det roade mig inte alls. Det gör det nu! Mitt intresse för teknik har ökat succesivt med åren.
Nu skulle jag inte kalla det är sci-fi men jag älskar vettarnas högteknologiska lösningar. Allt går att lösa med teknik! Och allt går att rasera. Det är kittlande.

I övrigt är böckerna givetvis klassiskt grabbiga. Tonen och humorn är råbarkad och där finns inte mycket djup under ytan.
Där finns, som sig bör, enbart ett fåtal kvinnliga karaktärer i en förövrigt patriarkal värld. Men de som finns (bortsätt från Artemis mamma) har framträdande roller, är tuffa, smarta och framgångsrika. Holly, en av huvudkaraktärerna trotsar konventionerna och klättrar på Pyss karriärstege. Det finns alltså kvinnliga karaktärer med kalssiskt manliga drag men inga manliga karaktärer med klassiskt kvinnliga.

Ja men, när jag väl börjat läsa om Artemis och vättevärlden har jag svårt att slita mig. Det är underhållande och jag slipper bli känslomässigt engagerad. Jag har tillräckligt med känslomässigt engagemang i mitt eget verkliga liv för tillfället.
Och rätt som det är så tröttnar jag på det här och ger mig på något mer givande.

Tack för ett bra boktips D!