För ett tag sedan så läste jag första delen i den här serien – Den utvalde (The giver heter den på engelska vilket jag tycker är ett myyyycket mer passande namn). Jag tyckte att det var en helt fantastisk bok och att det var min älskade talboksinläsare Ovesom läste den gjorde inte saken sämre precis.
Jag har skrivit mycket kort om boken här.
Det här är alltså nummer två och tre i serien. Med höga förväntningar gav jag mig i kast med del 2 – Blå tråd. Jag blev ganska besviken. Berättelsen är mer förutsägbar, mindre subtil och saknar den där krypande känslan som den första boken hade.
Jag läste ändå den tredje delen för jag var trots allt nyfiken på hur det hela skulle sluta.
Dessutom hade berättelsen något som fångade in mig och framför allt en karaktär som jag fäste mig vid.
Det finns också en del intressanta bitar så som hur vi förhåller oss till funktionshinder. Sista delen berör också det högaktuella ämnet invandring. Men det blir aldrig riktigt något med det tycker jag. Och slutet på alltihop. Näej.
Jag tycker att det absolut räcker att läsa första boken och nöja sig med dess fantastiska slut.
Nu har jag inte berört handlingen något och det beror naturligtvis på att jag inte vill spoila för den som ändå väljer att läsa de här böckerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar