Ett litet liv, av Hanya Yanagihara

Äntligen är det över!
här om dagen, efter många veckors läsning, blev jag klar med den kanske mest plågsamma läsupplevelse i romanform som jag varit med om.
Jag har våndats, jag har varit illamående, jag har gråtit och jag har knappt stått ut. Jag har stundom plockat ut hörlurarna för att slippa höra vissa detaljer.
jag har till och med, mot min vana, tagit en paus och läst något helt annat.
Närmare bestämt Tove Janssons förtjusande lilla bok Farlig midsommar.(Vilken för övrigt är en utmärkt present om en råkar känna någon som avskyr förbudsskyltar lika intensivt som Snusmumriken.)

Det här är berättelsen om Willem, Malcolm, JB och Jude. De träffas och blir vänner på collige och följer sedan varandra genom livet.
Först framstår de här killarna som ett vanligt och ganska stereotypt grabbgäng men bara en liten bit in i boken förstår man att så inte är fallet.
Alla fyra bär på sina egna historier, sin egen längtan, sina egna svårigheter och hemligheter, och detta delar de med varandra. Alla delar med sig utom Jude. Jude vars bakgrund är så mörk och traumatisk att han aldrig någonsin vill berätta om det. Inte vill berätta om vad som varit, inte berätta om vad han gör mot sig själv i sitt självhat och självförrakt. Gör mot sig själv för att överleva. Han berättar inget för Jude vill bara verka normal och som alla andra. Vill bara glömma det som omöjligt går att glömma.

Över 700 sidor, 36 timmars lyssning, av outhärdlig smärta, plåga, fasa, sorg och skönhet. Men mitt i allt finns också glädje och humor och utan det hade det här varit ett, för mig, hopplöst projekt.
När det var ca fyra timmars lyssning kvar och jag gråtit en timme i sträck var jag otroligt nära att ge upp. Men det går ju inte! Så kan en bara inte göra. Så jag höll ut, enda till slutet.

Ändå så är det här är en helt otrolig roman. Helt otrolig!
Men kanske är det inte romanen som ska plockas fram när en själv har det rätt tufft och redan är ganska ångestladdad.
För att läsa ”Ett litet liv” är ren ångest. Ångest som ersätter blodet i ådrorna. Ångest som vibrerar i huden.
Ändå säger jag – läs den!
Läs den, läs den, läs den!
Fast bara om du, liksom jag, är förtjust i tegelstenar. Annars går det inte.