Drick värmen ur min hand, av Bengt Ohlsson

21 mars åker jag med min mamma på tidningen Vi:s litteraturbåt! Jag är full av förväntan!
Men eftersom jag inte läst en enda av de gästande författarna är det hög tid att göra det.
Först ut blev Bengt Ohlsson.

Martin är 44 år, lever tillsammans med fru och dotter i Stockholm och arbetar som socialtjänsteman på ”sexköparsektionen”.
Han följer med ett polisteam när de gör tillslag på bordeller. Hans uppgift är att skrapa ihop resterna av de män som gripits på bar gärning.
Det är ett jobb som gör intryck på människor i Martins sällskapsliv och ett jobb han är bra på.
Martin har ett bra liv men har svårt att uppskatta det.
Tomheten i en relation som blivit nött av allt för många besvikelser och allt för mycket vana. Slitningarna i relationen med tonårsdottern. Underlägsenheten i relationen med den lyckade bästa vännen Viggo. Meningslösheten och den han blir när han dricker alkohol.
Allt detta drar honom djupare ner i sorgsenhet och mellankolli.
Var finns räddningen? I den kvinnliga polisens glittrande ögon eller en liten hunds varma blick?

Välskrivet och bra men en eländig historia. Det är hög igenkänningsfaktor och det gör mig trött.
Det är egentligen inte alls synd om Martin. Precis som det inte är särskilt synd om de flesta av oss som har familj, vänner, bostad, arbete, mat på bordet och mer därtill. Ändå hittar vi, Martin och jag och flera med oss, saker att krisa över och tycka synd om oss själva för.
Det är väl så livet är antar jag. Det är så vi funkar av olika skäl.
Men jag har nog av det där i mitt eget liv. Jag behöver inte alls läsa om det i en roman också. Kanske finns det andra som kan tycka att det är skönt att inte känna sig ensam men själv blir jag bara dyster.

Det jag uppskattar med boken är att Martin inte alls känns gubbsjukig. Hans känslor för en femton år yngre tjej är bara känslor, vilka som helst, hos en människa för en annan. Känslor hos en människa som saknar. Saknad och längtan efter det han inte längre ser i ansiktet på sin fru men i hennes.
Det blir också så tydligt att det till största delen inte handlar om sex när hunden Rulle kommer in i Martins liv och fyller upp ett oanat tomrum.

Något annat som jag uppskattar i romanen har med genus att göra.
Det är härligt med en manlig författare som reflekterar över detta. Martin måste hela tiden förhålla sig till sitt kön. Han har genusglasögonen på och det gör livet mer komplicerat för honom. Han är fullt medveten om att han själv och andra betraktar honom genom dom glasögonen och det blir tydligt att även män, inte som grupp, men som individer också faller offer för könsstrukturer.

På det hela taget en givande läsupplevelse men mer av det här slaget behöver jag inte på väldigt länge.