Bara du kan rädda mänskligheten, av Terry Pratchett

Hemma hos Johnny är det ”hårda tider”. Ömsom bråk, ömsom tystnad. Ibland finns det mat och rena kläder, oftast inte.
Johnny tar sin tillflykt till datorn där han ägnar sig åt att skjuta ned utomjordingar med sitt jaktskepp.
Men plötsligt får han ett meddelande på skärmen. Utomjordingarna vill kapitulera. De vill inte dö! De vill resa hem!
Johnny dras in i dataspelets stjärnrymd och ställs inför stora livsfrågor.
Vem lever, vem dör? Vad är spel, vad är verklighet? Döda eller inte döda?

Käraste Pratchett! Oftast är han alldeles för konstig för min smak. Eller, konstigt kan ju vara väldigt bra men jag har svårt med böcker som jag inte hänger med i. Sådana är dom oftast, Pratchetts böcker. Det är liksom ingen riktig handling utan en kastas hit och dit och utan att riktigt greppa något. Jag famlar och vet inte vad han vill med berättelse, eller icke-berättelsen, eller med mig.
Men så finns det böcker som är rätt så fantastiska. Som den här!
Pratchetts humor är helt enkelt underbar, liksom hans karaktärer. Små detaljer som gör det så otroligt roligt. Och så det underliggande allvaret.
Det här var precis vad jag behövde efter den förra, plågsamma läsningen.

Andra böcker av Pratchett jag älskar är Goda omen (som han skrivit ihop med Neil Gaiman), Små gudar samt Den makalöse Maurice och hans kultiverade gnagare. Jag skulle gärna läsa mera i den här stilen av Pratchett så tips mottages gärna!