Begravd jätte, av Kazuo Ishiguro

Nu har jag läst årets nobelpristagare i litteratur. Jag har dåligt självförtroende när det gäller nobelpristagare men kände att jag vill ge mig och Ishiguro en chans. Och det gjorde jag rätt i!

”Begravd jätte” är en mörk saga som utspelar sig på 500 talet i det som skulle komma att bli England. Troll, drakar, jättar, alfer och alla möjliga varelser är en naturlig del av människornas tillvaro och inget de bekymrar sig nämnvärt över. Befolkningen har dock drabbats av en glömskans ”dimma” som får dom att inte längre minnas människor, platser och händelser. Ett åldrat par bestämmer sig för att lämna hembyn för att söka sin försvunne son. De ger sig av på en farofylld resa vars mål inte bara blir att hitta sonen utan också en strävan efter att lösa mysteriet med ”dimman” och bekämpa den.

När jag började läsa var jag tveksam till att jag skulle ta mig igenom boken. Jag tyckte den var rätt tjatig men långa och onaturliga dialoger. ”Typiskt nobelpristagare” tänkte jag. Dessutom var hela historien märklig och kom som aldrig riktigt igång.
Och jag somnade, och somnade och somnade. Men sedan! Oj, vad spännande och obehaglig och vacker ruskig den blev. Berättelsen kröp in under skinnet och jag kunde inte sluta läsa.
Jag vande mig också vid det konstlade sättet på vilket människorna samtalade med varandra. Delvis för att jag så småningom förstod varför de gjorde det.
Som så ofta när jag tar del av ”finkultur” får jag en känsla av att jag borde förstå mer av den än jag gör. Att det finns symbolik och underliggande budskap som jag med min måttliga intelligens inte begriper. SÅ även denna gång.
Det uppenbara i denna bok är problematiseringen över krig, konflikter och försoning. Men det är uppenbart som sagt och känslan av att där finns mer kvarstår.
Och mycket riktigt. När jag googlar hittar jag på Wahlström & Widstrand följande: ”Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över – och kanske ifrågasättande av – myternas och det kollektiva minnets betydelse.”
Eh, vadå?
Jag googlar vidare med förhoppningen att bli klokare men faktum är att ungefär samma tankegångar som mina egna dyker upp. Det talas en hel del om symbolik och många bottnar men jag hittar inte mycket som jag själv inte reflekterat över. Så kanske vill folk verka smartare än vad de är och kanske är jag trots allt inte så dum som jag ibland tenderar att tro.

Hur som helst så kan en bara läsa den här boken som en spännande roman och strunta i eventuell symboliska mångbottnar.
Den är bra!