Morgon i Jenin, av Susan Abulhawa

Berättelsen börjar 1940 hos en glad, kärleksfull och harmonisk olivodlarfamilj i Ein Hod. 1948 bryter helvetet lös i Palestina när israelerna med våld tar det land som de tycker sig ha sin fulla rätt till.
Familjen flyr och hamnar i flyktinglägret i Jenin.

Nu börjar förlusterna. Yngste sonen som bara är några månader rövas bort av en barnlös judisk man och näst yngste sonen skjuts och blir ohjälpligt skadad för livet.
Familjen skapar ändå något slags liv i flyktinglägret. Ett liv mestadels utlämnat åt omvärldens välvilja, eller ovilja.

Usch alltså! Skönt att det är över.
Men så bra!
Så mycket skönhet och så mycket sorg och smärta i samma roman är nästan outhärdligt.
Större delen av boken gav mig gråtkramp i halsen.
Men den här boken borde alla läsa.
Även om det är en skönlitterär roman där karaktärerna är påhittade så är inte Palestina påhittat. Förlusterna, sorgen och smärtan är den samma. Och för alla palestiniers lidandes skull är det inte mer än rätt att jag står ut. Står ut med en smärta som är ojämförbar med deras verkliga.

Den fantastiska berättartekniken, det vackra språket och den oemotståndliga historien hjälper läsaren att förstå hur Israel-Palestina-konflikten kunde uppstå och hur den är så svår att bryta.
Jag blir arg och förtvivlad.
Arg över omvärldens agerande 1948. Då efter 1945 när världen var överens om att det som skedde i nazisttyskland aldrig fick upprepa sig. Tre år senare börjar förföljelser och massakrer på palestinier. Människor som aldrig hade något med judeförföljelse att göra.
Och USA stödjer Israel och världen ser på.
Förtvivlad över att det ser så hopplöst ut. Att läget är så låst eftersom israeler dödar palestinier eftersom palestinier dödat israeler eftersom israeler dödat palestinier eftersom… Hat nedärvt i generationer.

Ändå finns det hopp. Människor kämpar och arbetar för fred i Israel/Palestina och jag har själv besökt fredkonferenser i Israel. Och jag har upplevt den otroliga, hoppingivande mångfalden i Jerusalem.

Även i boken finns det faktiskt gnistor av hopp.
Jag säger bara läs den!