Maros resa, av Jo Salmson

Nu har dottern och jag läst ut Maros resa.
Det är en serie som börjar med ”Kungen kommer” och handlar om Maro som sänds ut på ett hemligt uppdrag åt kungen. Någon av kungens riddare planerar att förråda honom och nu vill han att Maro ska hämta en sanningsdryck som kan avslöja förrädaren.
Den blir en resa där många faror lurar och drakar och magiker är involverade.

Jag hade höga förhoppningar på den här boken. Den är riktad till barn i åldern sex till nio år så jag tänkte att det här skulle passa min sexåring perfekt. Jag tänkte nog även att berättelsen skulle falla mig i smaken.
Dottern tyckte mycket om böckerna. Själv är jag inte överdrivet förtjust.
Böckerna är ganska händelselösa. I första boken händer det nästan ingenting. Hade jag köpt, och inte lånat, den skulle jag aldrig ha skaffat fortsättningen.
Första boken var mer som ett intro och jag förstår inte riktigt varför serien är uppdelad på fyra delar. Två hade räckt om den nu måste vara i delar över huvud taget.
Kanske är dom så korta för att det ska passa barn som just börjat läsa. Kapitlen är väldigt korta också.
Enligt Bokus har böckerna ”mästerliga illustrationer” och det kanske också är skälet till att böckerna är i fyra delar. Kanske kompenserar bilderna för det fattiga innehållet. Låt oss hoppas det.
Eftersom jag läser punktskrift märkte jag och mitt barn inget av de bilderna dock.

Det står också att serien är ”oavbrutet spännande”. Det håller jag som sagt inte alls med om. Men även när det börjar hetta till löser sig saker och ting lite för snabbt och enkelt. Det hinner liksom aldrig bli riktigt spännande innan det spännande är över.
Ganska torrt och humorlöst är det också. Det var nog bara en gång som vi skrattade till lite.
Nu utger sig ju inte boken för att vara en humoristisk bok men ändå.

Positivt är i alla fall språket. Det är välskrivet och inte särskilt barnsligt. Karaktärerna och dess funderingar tas på allvar.
Jag gillar också slutet får jag erkänna. En bra upplösning!

Nej, inget för mamman det här ändå men dottern är nöjd och belåten. Däremot är jag tveksam till att ett barn som läser själv skulle orka sig igenom. Möjligen på hoppet då. Hoppet att det kanske blir bättre längre fram.
Fast barn upphör aldrig att förvåna. Sådant som jag tycker är mördande tråkigt kan fascinera något alldeles enormt. Och sådant som jag bara älskar tröttnas det på direkt.
Nu har vi börjat med Harry Potter och hittills är det mest jag som är alldeles till mig.

(Jag etiketterar det här ändå som "boktips" eftersom min dotter faktiskt gillade Maros resa.)