Äntligen högläsning!

Det har känts lite sorgligt att inte ha kunnat läsa högt för mina barn.
Maken har varit väldigt duktig med det där som tur är och läste för den äldsta sedan hon var tre månader.
Men de första åren är bilderna av väldigt stor betydelse för barnen och jag som läser punktskrift har då inte mycket att komma med. Bara vita knottriga papper.
Men nu! Nu har jag här en sexåring som älskar ord och bokstäver och som är fullt redo för kapitelböcker.

Vi satte igång någon gång före jul och det är fantastiskt. Fantastiskt för att vi får en lugn och mysig stund bara hon och jag innan hon ska somna.
Fantastiskt för att jag genom henne får återuppleva älskade läsupplevelser. Nya också för den delen.

Bl.a. har vi läst Ronja Röverdotter och böckerna om Prostens barnbarn.
Ronja var svår att läsa eftersom jag så ofta hade en stor gråtklump i halsen. Jag blir så extremt berörd av att läsa om barn-förälder-relationer och ännu starkare blir det när jag gör det tillsammans med mitt eget barn.
Prostens barnbarn däremot läste jag förstås med ett leende på läpparna.
Både Ronja och Prosten har jag läst så många gånger att jag kan vissa delar och repliker nästan utantill. Det är en stor fördel måste jag säga. Särskilt för mig som inte är någon hejare på att läsa högt om jag inte tränat på texten innan.

Just nu läser vi serien Maros resa. Den har jag inte läst tidigare och jag är inte superimponerad. Men mer om den kommer när den är utläst.
Sedan, efter det, då blir det Harry Potter! Vilken lycka!