Nidstången, av Åsa Larsson och Ingela Korsell

Alrik och Viggo är bröder, och har just flyttar till Mariefred och sitt tredje fosterhem. Deras fosterföräldrar är varma och kärleksfulla men pojkarna betraktas i mångas ögon som typiskt struliga ungar och hamnar snart i trubbel. Trubbel som sammanför dom med syskonen Magnar och Estrid.

Magnar och Estrid arbetar på Gripsholms slotts ägor och vaktar ett hemligt och magiskt bibliotek. Estrid läser i korten att ”tiden pulsar”, mörka tider närmar sig men två krigare är på väg.
Tecknen pekar otvetydigt på Alrik och Viggo som dras rakt in i kampen mot ondskan och mörkret.

Kanske som bekant som gillar jag att läsa barnböcker som omväxling. Den här boken var perfekt för mitt trötta jag!
Fint språk, tvovärdiga karaktärer och dialoger, en spännande och magisk berättelse fylld med mytologiska inslag.
Författarna skyggar inte för eller förminskar det svåra i livet, varken det i verkliga livet eller det som gör boken till en saga. Det uppskattar jag hos barnböcker och författare. Det är farligare att som barn undanhållas det svåra än att konfronteras med och samtala om det.
De här två författarna verkar vara en mycket lyckad kombination och et är en stark barnboksdebut av Åsa Larsson.
De har ju också valt en fantastisk miljö för detta fantasydrama.

Det här är första delen i en serie och jag skulle tro att jag kommer att återkomma till den. Framför allt för Viggo och Alriks skull. Det går ju inte att överge två så fina och livsdrabbade barn. De, särskilt Viggo, har funnit en plats i mitt hjärta.

Den här lilla boken, tillsammans med några dagars semester har löst upp min läskramp. Nu har jag börjat med Oksanens ”Norma” och den känns riktigt lovande.