Irene är en ganska tragisk och misslyckad medelålders kvinna. Hon lyckas inte slutföra några studier, behålla sina jobb eller sina partners. När hon så smått börjat finna sig till ro på en ayurvedisk klinik i Kerala dör hennes mormor och lämnar efter sig ett litet arv.
Arvet består av lite skulder, några överblivna slantar och ett gårdshus med stort behov av renovering.
Irene reser hem till Helsingfors och bestämmer sig för att behålla och rusta upp huset.
Plötsligt händer många saker samtidigt i hennes liv. En rad människor får allt större betydelse i hennes liv, bl.a. gårdskarlen Pekka. Hon skuldsätter sig upp till öronen för att rusta upp huset och flyr in i ”arkivet” där hon fördjupar sig i sin egen släkts historia. Hon börjar arbeta inom hemtjänsten (typ) och en efter en börjar hyresgästerna trilla in i det gamla gårdshuset.
Åh, vilken söt och härlig historia!
Legimusinläsning är på finlandssvenska och det är ljuvligt att höra.
Jag blev också glatt överraskad över den stillsamma humorn i boken. Innan jag började läsa fick jag av någon anledning för mig att det skulle bli en rätt mörk historia. Det är det på sätt och vis också men jag skulle nog ändå klassa den som en feel-good, fast utan den ytliga glättigheten.
Dock är romanen rätt seg emellanåt. Författaren har vävt in sin egen släkthistoria i den fiktiva berättelsen. De brev och artiklar som Irene gräver fram ur sitt ”arkiv” är alltså verkliga brev och artiklar. Ett ganska intressant annorlunda grepp men det är lite för mycket av det där. Jag har sovit mig igenom en hel del av arkiv-partierna.
Men om en inte, som jag, lyssnar utan läser med sina ögon och kan skumma tror jag inte att det är något större bekymmer.
Boken är mycket läsvärd och passar när en vill bli lite varm i hjärtat.
Själv kommer jag helt klart återvända till Annika Luther fler gånger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar