Norma, av Sofi Oksanen

Sådär ja, nu har jag läst den sista av de författare jag planerat att läsa innan det bär av med Vi:s litteraturbåt.

Berättelsen tar sin början vid Normas mammas begravning. Norma har proppat sig full med medikamenter för att klara av ceremonin, sorgen och människorna. Norma har en mycket ovanlig egenskap – hennes hår. Hennes känslor tar sig uttryck i håret och håret berättar saker för henne. Och hon är oerhört känslig för andras hår och kan utläsa nästan allt om hårets ägare.
Detta gör henne mycket utsatt och hennes mamma har gjort allt för att skydda henne från omvärlden.
Nu när modern är borta har Normas hela värld rasat samman. Särskilt som allt pekar på att det var självmord.
Norma trodde att hon visste allt om sin mamma men när hon börjar leta bland hennes efterlämnade tillhörigheter uppdagas helt nya sidor av mamman.

Det här var riktigt bra Och jag dras direkt in i den välskrivna berättelsen. Det hela är ganska obegripligt men författaren ger en hela tiden små, små pusselbitar som gör att en bara måste få veta mer. Det är ett magiskt mysterium, i dubbel bemärkelse, och trots att berättelsen bitvis är ganska snårig föll det mig aldrig in att inte läsa färdigt boken. Mysteriet måste få sin upplösning!

Språket är utsökt och karaktärerna fängslande.
Det är en annorlunda berättelse och jag är glad att jag äntligen kommit mig för att läsa Oksanen. Kanske hade jag aldrig gjort det om det inte var för litteraturresan.
Det ska bli spännande att få höra författaren bakom den är mycket speciella romanen.