Skulden

Små armar som håller hårt
En liten röst som viskar;
Mamma, jag vill inte gå

Och vi gråter
Men bara inombords
För att nu är det som det är
Och för att jag är vuxen och måste vara stark
Hon för att hon är liten
Och stark

Sedan står jag där
Lutad mot den stängda dörren
Låter tårarna rinna
Och skulden skölja över mig
Skulden
Över att vi inte är samma familj som förr
Skulden
över att vi hade kunnat göra så mycket mer
Då, innan allt var för sent
Så mycket mer för att undvika det här
Inte för vår skull
Men
för
Deras