Vattnet drar av Madeleine Bäcks

Några ungdomar gör inbrott i en kyrka och en av dom hittar av en slump en underlig sten. Han tar den med sig och drar i och med det igång mörka och skrämmande krafter.

Ja, nej, jag vet faktiskt inte.
Numera har jag för vana att lägga ner böcker jag inte gillar. Jag har kommit till den insikten att jag inte vill kasta bort min tid med att läsa dåliga böcker när det finns oändligt med underbar läsning som bara väntar. Den här funderade jag aldrig ens på att lägga ner. Men den lämnade inte kvar någonting hos mig heller.
Den var underhållande och lite småspännande men inte så mycket mer. Lite en mellan-böckerna-bok om ni fattar vad jag menar.

Den är ganska välskriven och dialogerna är rätt trovärdiga. Men det är någonting med böcker där författarna försöker ge karaktärerna ett ”modernt” språk. Hon lyckas egentligen bra men det ligger lite på gränsen och svajar.
Historien är ok och håller nästan. Inte så genuin. Kan hon möjligen ha inspirerats av t ex John Aivide Lindqvist. Jag tycker även att jag ser vissa drag av Süskinds Parfymen. En riktigt bra bok får mig inte att fundera på vilka andra författare som varit inspirationskälla.
Jag funderar också över slutet. Jag undrar under historiens gång om Bäcks själv har koll på läget. Om hon riktigt vet var hon är på väg. Och slutet får mig att undra ännu mer. Har hon tänkt göra en uppföljning eller fick hon helt enkelt inte ihop det?

Så sammanfattningsvis: Varken bra eller dålig. Ingen läsning jag ångrar men jag hade också kunnat vara utan den. En lättläst debut- och spänningsroman som jag skulle ge en svag trea av fem möjliga.