Steg

Oj, det här var länge sedan men här kommer dagens utmaning från SkrivPuff Döm mig inte för hårt!

Nio steg. Exakt nio steg är det från hennes dörr till hans. Nio steg som hon gått så många gånger.
Till en början utan att ens tänka på dom. Hon bara gick. Lämnade sitt kontor, vandrade den korta biten genom korridoren och knackade på hans stängda dörr.
Sedan började det. Blickarna, antydningarna, de korta beröringarna. Då blev hennes steg förväntansfulla och fyllda av behärskning. Gå som vanligt, se ut som vanligt. Det var då hon började räkna dom, stegen. Nio stycken.
Så kom den där gången. Den gången då hon hade ett val. Då hon visste att stegen var helt avgörande. Då det som så länge legat i luften, i varje vibrerande nerv, skulle fullbordas. Och självklart valde hon att gå dom. Ett i taget. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio. Tvekan och så knackningen.

Och hon var oåterkalleligen där. Innanför hans dörr, innanför hans kläder, innanför hans hud. Och han trängde in i hennes själ. Låste fast sig vid henne med en våldsamhet bortom gräns. Och hon fortsatte att gå de nio stegen. Gå dom tills de skar genom varje del av hennes kropp och väsen. Gå henne sönder och samman. Gå dom tills hennes liv var trasat till oigenkännlighet.
Hon var fånge, fångad. Först av lust, spänning och begär. Sedan av mörker, smärta och rädsla.
Hon försökte sluta. Försökte sätta stopp. Försökte forma tunga och läppar till ett ”nej”. Men han kallade och hon kom. Vandrade nio steg genom korridoren.

Nu, darrande utanför dörren till sitt kontor. I fickan nyckeln till en lägenhet långt, långt borta. I sin svettiga hand en avskedsansökan. Ännu ett val. Ett oåterkalleligt, avgörande val.
Aldrig har nio steg känts så många och långa. Så svåra och omöjliga.
Hon blundar, andas djupt, tar sats och börjar gå. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio steg. Hon är framme, och utan minsta tvekan lyfter hon handen och knackar.