Genetik och De förklädda flickorna i Kabul

Jag är av den idén att pojkar inte föds med en traktor- tuffhets- eller blåälskargen.
Inte heller föds flickor med en barbie- stillsamhets- eller rosaälskargen.
Jag har i ärlighetens namn ingen jättekoll på genetik men ovanstående exempel, med flera, är jag helt övertygad om inte är genetiskt betingade.
Skillnaderna finns där, det skulle jag aldrig förneka men barn blir det vi gör dom till. Barn blir det omgivningen förväntar sig att de ska bli. Det finns det tusentals exempel på. Säkert i din omedelbara närhet också om du tänker efter.
Dock vill jag understryka att jag faktiskt inte lägger några värderingar i dessa skillnader.

Det är när könsrollerna inte får brytas som jag blir obstinat. När min lilla robusta, tuffa kortlockiga, fyraåring blir kallad kille medan hennes flickigare tvilling aldrig blir det.
När min femåring blir kallad ”pojkflicka” eftersom hon har en del drag av grabb i sin personlighet och en del ”grabbiga” intressen så som dinosaurier.
När jag ser på Mästarnas mästare och hör henne tala om sin tid i galoppvärlden där hon kämpade mot en oerhört patriarkal värld. Trots att det just i denna sport är en stor fördel att vara liten och nätt. Där de tävlande svälter sig för att väga så lite som möjligt.
Det är när flickor och pojkar, män och kvinnor inte får klä sig som de vill eftersom det strider mot könsnormen.
Det är när människor tvingas in i färdiggjutna formar som de egentligen inte passar i.
När människor diskrimineras och utestängs, nekas tillträde p.g.a sitt kön.

Det är då det blir viktigt att tala om att det är skillnad på kön och genus.
Att det finns två kön eftersom det krävs för mänsklighetens fortplantning men att det inte är mer än så. Att det allra mesta är socialt betingat. För hävdar vi att det handlar om gener då kommer vi aldrig nå jämställdhet.
För generna kan vi inte påverka. OM en kvinna av naturen är mjuk, svag och känslig kan hon inte arbeta som polis eller brandman. Om en man av naturen är hård, tuff, beräknande och mindre empatisk kan han inte arbeta med barn eller hemtjänst.

Tack och lov är det inte så världen ser ut! Du som inte tror det, tag och läs ”De förklädda flickorna i Kabul” av Jenny Nordberg.
Kanske kan Afghanistan övertyga dig. Afghanistan med sina flickor förklädda till pojkar. Döttrar till föräldrar som inte lyckas få en son och som därför kläs och uppfostras som pojke för att ge familjen status. Flickor som på det viset får tillträde till en annan värld. Tuffa, utåtriktade flickor som leker med pojkleksaker och tar för sig.
Flickor som en utomstående aldrig skulle ta för något annat än en pojke.

En fantastisk bok där Nordström gör en otrolig journalistisk insatts.
Afghanistan är ett av världens mest patriarkala länder. Nordström lyckas ta oss med in under ytan, till en värld som annars är stängd och otillgänglig för oss.
Lärorikt, starkt, smärtsamt och oerhört viktigt.